• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Jag hann!

    Phu, eftersom jag inte riktigt fick ur tummen och kom ut anständig tid så kändes det lite svajigt där ett tag - men jag hann! Började köra ner bommarna till ängen med stort ä. Favoriternas favorit. Skördad och redo för hästtrim!
     
    Livet utan kombi...
     
    Lämnar inget åt slumpen.
     
    Lite svårt att se men det är sex galoppbommar, en linje med knähöga hinder, en linje till två galoppbommar och två ensamma bommar som går att rida på brutan linje. 13 bommar och 2 gamla Smirnoff-backar.
     
    Latoyahästen (som medvetet fick gå fem pass förra veckan pga jobb och meeting och därmed endast tre dagars ridning denna vecka) var ett as mot Pärla. Så jag skickade in en ansökan om besöksförbud å Pärlas vägnar, men fick avslag så jag parkerade henne i ett hörn och skällde på henne istället. Då lämnade hon faktiskt Pärla i fred men gav hinkarna en omgång. Först visade hon sina färdigheter genom att fucking STALPA DEM på varandra. Alltså vad är det för något geni till unghäst jag har? Sen fick de smaka på hårdhandskarna och det plaskades ut vatten i hela lösdriften (</3) men det räckte inte där, utan de fick sig ett kokt styk också. Fullt normalt... Men min lilla urladdning på Latoyahästen (man sparkar bara inte på Pärla, man gör inte det! Och definitivt inte när de är instängda. Moooorrrrrrr) så stod Aleccis snällt och väntade men hon är som en tvättsvamp när det kommer till energier och tar såklart åt sig stenhårt så hon var skeptisk när jag startade maskinen. Rörde sig inte ur fläcken såklart, men det kittlades mycket sa hon och hon tittade på mig med ett halvledset öga. Sedan blev hon sig själv igen, men hon är verkligen extrem med att ta åt sig. Klippte henne och det ser såklart förjävligt ut med linjerna och så ":)))" men jag bryr mig inte för hon är redo för träning och tävling! :D
     
    Red henne sedan på ängen över alla bommar och jävlar, hahahaha. Hon var helt knäpp! Laddad till tänderna, helt sjukt taggad och låg på bara jävlarrr. Mina planer om att rida henne ganska hårt (som i tydligt) mellan hjälperna och verkligen vrålträna gick det lite si och så med. Ibland blev det race två varv på en enorm volt innan jag fick kontroll på henne, hahaha. Över galoppbommarna så nöffade hon och accelererade så att hon inte hann med att ta sig över bommarna utan klev lite hejvilt. Alltså jag kunde inte gissa att hon skulle tycka detta var sååå himla roligt och att jag inte skulle ha någon kontroll knappt. Men även om det inte gick enligt plan så är hon ändå världens roligaste häst att rida. Hon ger verkligen energi - både till mig och engarerar sig fullt ut i uppgifterna. Well, sättet hon löser uppgifterna är kanske inte alltid det mest önskvärda, men vi har i alla fall roligt.
     
    Efter säkert två tredjedelar av passet så hände plötsligt något och hon började bli lite ridbar. Då gav hon en superkänsla, men fortfarande låg hon på rejält även om det var med mer tryck, power och liksom på bakbenen och inte som ett projektil på bogarna och i handen. Så jag är ändå nöjd med henne. Gör vi detta nu så ofta vi kan, så kommer det nog lossna för oss båda.
     
     
     
    Trots att hon var nyklippt så var hon helt genomblöt av svett efteråt. Det riktigt rann från pannan och ner. Så jag parkerade henne i vattenslangen och lät henne rulla sig och torka till innan jag, det sista av allt, borstade genom henne och inveg täckessäsongen. Jesus grät. Hästen och jag också. Men det är ändå fantastiskt skönt att kunna träna igen och jag är taggad inför helgens klasser! :D
     
    Latoyahästen gick samma. Hon är verkligen som hon är. Helt okej till en början, kan uppfattas lite slö när det ibland behövs två gånger hjälpen innan hon t ex börjar trava men annars är hon trevlig och positivt. Bommarna tyckte hon var roligt och laddade antingen på stället eller la sig i handen och drog på mot dem. Galoppbommarna gjorde hon bättre än Aleccis men ibland avslutade hon med en bakutspark likt ett långfinger när hon inte tyckte att bommen låg där hon ville (dvs om hon missade och klev på den). Efter ett tag så var hon jävligt lätt i röven och sparkade bakut hejvilt, blandat med bockar och lite allmän olydnad. Hon drog på som fan mot "hindren" så vi höll på att ramla i svängen gång på gång så la en volt men det blev bara en repris innan jag fick ut henne mer i svängen. Äsch, även henne kommer det göra gott att nöta bommar så jag ser fram emot mer arbetet av denna karaktär.
     
    Duschade av henne också innan hon fick komma ut i hagen, men det var mer av tjurighet för hon var nämligen rätt ren när jag tog in dem, och så släpper jag alltid Latoya och Pärla i lösdriftshagen medan jag rider Aleccis och då hade hon rullat sig på den dammigaste jävla fläcken som gick att hitta. Hon var ett grått monster när hon kom in och jag fick henne inte ren. Inte ensi närheten faktiskt, så jag gav fan i det och lät det vara. Tills efteråt då. Vatten är bättre mot damm än vad en sunkig gammal borste är. Hårt mot hårt, lille vän. Glömde visst bort att det var Latoya jag skulle duscha och gjorde "som vanligt" (nu daltas det inte med henne men jag är lite lugnare, men bestämd, i första rörelsen precis när strålen når kroppen). Hon stod nästan still så det tar sig hela tiden mer och mer i all vardaglig hantering. Gött det (Y) (PS, jag tycker faktiskt om min unghäst, även om det inte alltid verkar så, hehe)

    Hoppträningen

    Aleccis var på alldels strålande humör. Hon tycker att det är såå himla roligt att hoppa och jag kan bara hålla med. Hon är ännu piggare inne än hon har varit ute, skulle jag säga. Själva träningen gick i lydnadens tecken med inslag av muskelbygge. Det var lite likt förra gångens träning sett till hinder och vägar, i alla fall i början av "banan".
     
    Räcken ur sväng från kortsidan. Det är rätt svårt för mig och Aleccis eftersom att jag har svårt att få ut henne och därför svårt att få till en bra väg och presentera hindret vettigt. När det var som lägst gick det ju att komma med lite dåligt tryck och hon klev över ändå, men två hål högre så höll det inte. Så det var en av två dåliga grejer jag gjorde idag. En dålig anridning med dålig galopp/tryck. Kom igen med bättre tryck efter det och då gick det bra. Så ett misstag får väl ändå ses som så nära godkänt som möjligt.
     
    Tre studs - tre rätt korta galoppsprång till oxer - tre rätt korta galoppsprång till tre studs till stod på ena långsidan. Det gick över förväntan. I regel tar jag (äntligen!) mina förhållningar med låga händer (utöver sitsen då) vilket jag är väldigt glad över, då jag länge hade ovanan att få upp händerna när jag ville ta i Aleccis. Men tyvärr gjorde jag så en gång nu i kväll. Efter oxern så kände jag hur hon svarade annorlunda på min förhållning och svarade med högt huvud och att bli väldigt "obekväm". Sänk händerna, sa Lasse. Aha, jag råkade ta en hög förhållning och genast blev hela ridningen väldigt otrevlig. I det läget känner jag ju att något är annorlunda, men jag märkte inte själv att det var händerna som smet upp. Bra med ögon på marken i de lägena! Det var grej två av två som var dålig idag.
     
    Sen red vi med längre anridningar mot oxer på diagonalen, räcke från andra hållet dvs ner mot kortsidan/väggen och lång anridning mot oxern. Även långsidan med studsen tog vi från andra hållet, och några fler språng över oxer på långsidan och oxern på diagonalen. Jag har svårt för att rida långa vägar och varierade avsprångspunkterna med att komma lite väl stort en gång men annars "bara" lite stort. Men! Vi "kom som vi kom" och jag höll inte på att ångra mig och ta i henne, utan försökte att inte tänka utan stötta och... försöka lappa ihop det jag har förstört genom att ångra mig vad gäller distansen gång på gång. Nu höll vi samma rytm och red an mot hindren, så även om det inte blev helt perfekta avsprångspunkter så har jag ändå med mig en bra känsla.
     
    Lasse sa att jag la henne nära på räckena (vilket jag inte hann reflektera över förrän i efterhand) och stort på oxrarna. Sen fick jag nog en förklaring på hela mitt distans-problem jag haft hela sommaren. Well, jag har på något vänster i alla fall strulat till mitt öga och fick läxa. Bom - sex meter - hinder. Så ska vi jobba hemma nu. Bara maaaata ögat liksom. Det känns bra.
     

    Hoppträningen i tisdags

    Latoya skötte sig så himla bra! Det märktes inte att det bara var andra gången hon hoppade efter sitt sommarlov. Hon är så okomplicerad och skuttar glatt runt. Jag måste dock sitta upp och "bara" vänta mot hindren. Nu vill jag aktivit lägga mig i om jag ser att vi kommer lite fel. Det första jag gjorde var att rida på a la Sacke-ridning som jag även råkade göra när vi hoppade själva. Men sen skärpte jag till mig på den punkten. Det är verkligen svårt att "byta ridning" tycker jag. När en ridning sätter sig och man hänger med omedvetet så blir jag inte nollställd till en ny häst utan tar tyvärr med mig ridning både här och där och adderrar den på nästa häst. Det måste jag helt klart bli bättre på. Aleccisridning är ganska framåttänkande och framför allt ur sväng och Sacke kan jag bara reglera framåt så det är inte så konstigt att jag råkade jaga på Latoya lite vid ett språng. Annars känns hon kanon faktiskt. Och jag har faktiskt anmält henne till hennes första lokala starter!
     
    I brist på film. (Den är under uppladdning.)
     
    Aleccis var bästbästbäst. Det säger verkligen bara klick när jag får sitta upp på den hästen. Hon är så rolig att rida. Det syns nog inte, men det är hon. Helt klart den roligaste hästen jag någonsin suttit på. För hon har "det". Det jag söker. Exakt det jag vill ha. Men igen är perfekt, och visst hade hon kunnat vara modigare.
     
    Det kändes bättre att hoppa inomhus än utomhus, precis som jag väntat mig. Ögat kändes bättre men jag tabbade mig lite och det kommer när jag blir osäker på mig själv och är rädd att inte hitta distansen. Två gånger hann jag inte bli klar innan hindret så det tar jag ockås på mig givetvis. Men annars kändes det faktiskt bra och jag ser definitivt fram emot innetävlingarna som väntar runt hörnet. Annars är jag ju en 100% utomhustävlingar-människa, men inte den här gången. Jag behöver korta anridningar för att inte "ångra mig" och kunna rida på hindren för att bli trygg i mig själv igen. Nu är det katastrof, och har varit det hela utesäsongen tyvärr. Men japp, jag är hoppfull.

    Stel hoppning och ostelt kompishäng

    Det finns inget dåligt väder, eller hur var det nu? Jag hade tänkt att hoppa idag och eftersom det regnade så var det bara att slänga på sig regnstället. Vad gäller själva hoppningen så känner jag mig inte alls så bra egentligen. Jag har tappat väldigt mycket "känsla" och ... tro. Men kämpar ändå tappert och hela tiden känns det som att det snart, snaaaart släpper. Som att vi tar myrsteg tillbaka till där vi var i våras. Jag känner mig väldigt stel i ridningen och dåligt följsam. Fortsätter även bråka lite med mitt öga. MEN! De sista två sprången i näst sista rundan så sa det bara *plopp* och så gick någon propp ur. Körde en sista runda (börjar typ 04:25 på filmen) och då kändes det mycket, mycket bättre! Det är lättare att rida på hinder när jag låter henne ta för sig framåt. Jag förstår bara inte hur svårt det ska vara att hitta rätt tempo med allt vad det innebär med rytm och stöttning och allt det där.
     
     
    Därefter reds båda de andra hästarna också. Jag tog faktiskt hand om guldhästen Pärla och lät min vän (som inte så rutinerad men gärna rider) ta Latoya. Nu är fan hastnet nära, hahahaha. Det gick i Pärltempo heeela tiden. Latoya höll samma långsamma tempo och höll sig bakom/snett bakom hela tiden. Hur tråkig? ;) Nej då, haha, i detta fall var det absolut önskvärt. Det innebar ingen som helst stress för Pärla utan hon knatade på i ett för henne bekvämt tempo - och hon var så nöjd! Spetsade öron och verkade verkligen njuta av att få komma ut på en liten tur igen. <3 Det var lika fantastiskt för mig att få sitta på hennes rygg igen. Det händer ju inte alltför ofta nu för tiden om man säger så. Jag blev även positivt överraskad av hur fräsch hon ändå känns i sin kropp. Hon är ju inte så jättemycket igång nu för tiden och har lagt på sig en hel del vikt, tyvärr. Men fortfarande still going strong. Något annat väldigt positivt var att Pärla låg ner när vi hämtade hästarna i förmiddags och när hon reste sig så var hon inte det minsta hämmad av sitt lilla "handikapp". SKÖNT! Jag har inte sett henne liggande på länge och har haft det i bakhuvudet att det kanske är pga att hon har problem att ta sig upp, men icke. Hon kom upp direkt när hon tänkte resa sig och behövde inte göra någon större kraftansträngning än vanligt. Anledningen att jag inte sett henne liggandes är nog snarare pga tillfälligheten. I och för sig hade jag varit orolig om jag ständigt såg henne liggandes också. Men just den där tanken har jag med mig hela tiden; är hon ohalt och inte har problem att resa sig från liggande position så finns det inga planer på att ta bort henne. (Skönt det också. Alla nöjda och glada <3)
     
    Det gick i alla fall bra att rida för oss båda. Latoya var jättesnäll (vilket såklart var väntat) och ja, det var en mysig liten tur vi tog oss i skogen och grusvägen hemåt sedan. För vår del blev det pizza, OS terräng en stund (i efterhand givetvis), ärenden i affärer, glass med nyposoppa (RIP min tro på nyponsoppa. Jag vet ju att det är socker i, men jag trodde det var nyttigt OCKSÅ. Tveksamt alltså. Socker räknas tydligen inte som "nyttigt" (vafan?)) och skvaller typ. En helt okej ledig dag inför jobbhelgen som väntar.

    Träning på terränghinder i Boxholm

    Tisdagen började med broddning av Aleccis. Det var helt klart rekord i smidigaste broddning! Gick fort och strulade inget. (Kanske börjar jag bli bra på detta? Hahaha, tror tyvärr bara det var lite flyt...) Packade, borstade, skyddade och åkte.
     
    Kommer dit, lastar ur, sadlar och tränsar, och ska sedan ta på mina egna grejer. Hittar inte hjälmen. Alltså HITTAR. INTE. HJÄLMEN! Så har jag åkte tio mil och glömt hjälmaset hemma! Ååååh. Ida fick ta långskritt med A medan jag vände på klacken och åkte till själva ridklubben. Bästa, bästa underbara fantastiska Boxholms ridklubb fixade och donade med telefonsamtal och grejer så jag kunde låna en hjälm från lektionsstallet. HUR SNÄLLA?! *hjärtanögon* Räddade kind of hela min dag. <3
     
    Tillbaka igen efter typ en halvtimme. Ordentligt framskrittad häst, som sagt. Gött mos. Hoppade och ja, hon var pigg och stark, men hoppade glatt och jao, rätt bra också för den delen. Jag måste träna på nerhopp för när hon tar i och ordagrant hoppar neråt så får jag inte till "knycken" med händerna, utan halkar med genom ett otrevligt drag i munnen. Jag räknade obviously gång på gång med att hon bara skulle "droppa" ner (vilket är önskvärt) och hade lyckats glömma hur hon helt enkelt tar i och hoppar neråt. Bättring! Smalhinder har vi feta problem med, men resten går hon så det är ju ändå rätt bra.
     
    Sen är hon ju rätt rolig. Vi gjorde ordning hästen för hemresa och packade sedan in henne i transporten. Hör hur hon, väldigt velande och "obekvämt" försöker börja kissa och ber Ida knäppa loss henne fort som attan, öppnar lämmen, hon backar ut, parkerar henne i gräset för att "rasta" henne (iaf blåsan) och sedan lika fort in igen och denna gång kunde vi åka hem på riktigt. Mitt fel att jag glömde kissa henne innan hemresan, hehe. *hund*
     

    Hoppfokus

    Jag längtar till ~ augusti när det är dags att träna på riktigt igen. Det är nätt och jämnt att vi kunnat trappa ner, men jag längtar redan tills det är dags att ligga i igen.
     
    Latoyahästen är ung, orutinerad och dessutom rätt grön jämfört med fyraåringar som hållits stenhårt i fas från typ tre års ålder med utbildning och vilor. Men jag är inte stressad, utan blickar bara målinriktat mot våra mål. Nu pekar allt på att hon kommer gå 100 cm lokalt i höst/början av vintern, för det behövs "bara" mer hoppträningar, P&J-starter och vanliga mängdträningspass som består av lydnad och hederlig kondition. Men rent konkret ska jag lägga in studs i hennes träning. Som den orutinerade häst hon är så trampar hon av med lite breda bakben emellanåt och för att få mer styrka i sprången av samma rörelse (dvs mer effektiva avtramp) så ska hon hoppas en hel del studs. Detta för att komma ihop med benen och hjälpa henne med sin hoppteknik. Även hinder med bom framför tänker jag lägga in i det kommande hopp-arbetet, av samma anledning.
     
    Aleccis däremot är gammal och rutinerad och hoppar i stort sett alltiv av med bakbenen tätt ihop, så hon behöver såklart inte alls samma fokus på studs (även om studs såklart alltid är bra även i gymnastiserande och stärkande syften bl a). Däremot ska hon gå mycket kombinationer, som jag nämnt ett par gånger nu. Det är en ren och skär självförtroende-fråga och det kommer inte bli svårt att ta oss igenom, som det känns nu. Problemet i så fall är att mina 200l-fat som jag köpte nyligen är 1m höga, och lägger man dem ner är de på sin höjd typ 60 cm, så jag har inte jättemånga alternativ. Men 1m-kombinationer lär vi komma en bit med. De är låga, men fortfarande så pass höga att hon måste använda kroppen och hoppa, men de är inte "skräckinjagande" på något vis. Ska vi hoppa hemma, på gräs, behöver de inte vara högre ändå. Så får vi istället variera höjden på kombinationerna när vi åker iväg för att hoppa.
     

    Latoyahästen och hinder

    Latoyahästen har nog inte hoppat sedan senaste pay & jumpen antar jag (minnet, ni vet) så det var hög tid att åka och hoppa henne lite och sedan går hon en sista P&J nästa vecka innan hon får en månads vila.
     
    Det är så roligt att det går bättre och bättre med typ allt. Lasta, köra, lasta ur, rida och samma lastningsprocedur igen. Det enda hon är lite jobbig med är att hon ska dansa runt när vi ska ta på sadeln men vad kan man förvänta sig liksom.
     
    Hon var piggelin från början och tyckte det var oviktigt att skritta fram så vi hade lite olika åsikter där i början där hon mest travade runt och jag rekommenderade skritt. Sedan fick hon i alla fall trava, efter att hon skött skritt-delen lite bättre, och därefter galopp. I traven försökte jag verkligen få henne att sluta sprattel-trava och istället chilla lite på steget. Det blev bättre! Men lär ju vara en engångsföreteelse. I galoppen, och inte i trav heller iofs, vill jag inte att hon dyker som hon gör men det är svårt att få upp huvudet på henne. Hon kändes ändå bra måste jag säga.
     
    Sedan hoppade vi och ja, vad ska jag säga. Hon är himla fin på hinder! Dock som en sten i käften, haha. När vi rider på ängen, och även ute i skogen, så går hon att reglera rätt väl genom sitsen, men just bromsa via tygel är inte hennes favorit. Det är av ointresse, inte något annat. Hon har rätt mycket åsikter och är obrydd över vad man gör med henne så hon praktiskt taget skiter i att jag ber henne ändra det hon fokuserar på att fullborda (typ galoppera, eller trava, eller skynda sig till hinder). En gång blev det pannkaka rejält och jag försökte be henne ge stort istället medan hon trampade om och då rev vi grovt. Annars har det varit okej avsprångspunkter mest hela tiden. Att reglera med sitsen fungerar inte heller mot hindren, haha.
     
    Som synes bad jag Ebba lägga upp hindren lite mer än vanligt en vända. De låg på 90 förutom den blå oxern och det räcke vi hoppar som första hinder (som vi kom lite stort på) som är ytterligare lite högre. Kombinationen rörde vi inte utan knähöjd är perfa än så länge. Bästa språnget hon bjöd på var över blå oxern när den var lite höjd. Det ska bli så roligt att i framtiden så småningom få börja hoppa riktiga hinder med henne! :D
     
     
    Jag ser skillnad, och jag känner framför allt skillnad. Hon har utvecklats och blir bara bättre och bättre hela tiden. Juli kommer bli en tråkig månad när hon ska vila och jag inte kan rida min lilla knäppis <3

    Hoppträningen igår

    Nu har det fasen vänt alltså! Om jag ser till att rida på framåt så löser sig det mesta. Ibland blir det någon miss och sådär, men det kommer. Det känns aldrig, aldrig fel, hopplöst eller sådär jäkla skitdåligt som det gjorde för bara två veckor sedan.
     
    Det blev förresten ingen hoppning på gräset så gissa vem som broddade i onödan? Jojomen, men det var ju bara att brodda ur och därefter åka.
     
    Vi hoppade distanser, vilket passade mig perfekt med tanke på helgens missbedömning/orutin på linjen i 120. Det mesta satt. Grejen är den att när man skruvar upp Aleccis så blir hon värre och värre, så jag kände att det gick lite väl hejsan där ett tag, haha. Då blev hon lite väl springig mellan hindren och det tar en stund att hitta tillbaka till så pass mycket kommunikation att vi ska kunna rida på hinder. Så när vi hoppade bana och hade lagt på en linje till efter senaste rundan så gick det redan lite väl fort och framåt över första hindret, sedan kom jag inte ihåg vad jag skulle rida på och dessutom red jag lite för rakt så hindret som stod rätt nära staketet ("såg ut" som att man red på staketet i landningen) så då vek hon av, men det var lika bra för det var noll koll där. Tog om och jag vet inte om det var då hon gjorde samma igen eller om det var en senare gång, men i slutet satt det i alla fall. Allt från bättre väg till mindre spring och då var hindret inte så svårt helt plötsligt. Annars gick resten bra (kom nära på några räcken ett par gånger, men det blev också bättre när jag verkligen försökte ge henne mer plats innan dem) men då är hon otrolig och tar sig över ändå. Bra häst.
     
    Det känns hur som helst bra i alla fall. Det flöt på idag, det kändes inte svårt och vi hade sådär roligt som bara vi kan. Jag är ju väldigt, väldigt glad i min fantastiska häst alltså. Hon må vara svår på sitt sätt, men då är man också extra glad och tacksam när det sitter. (Det mesta då, haha.)
     
    Nu siktar vi mot midsommarhelgen och därefter blir det betydligt lugnare på tävlingsfronten under juli månad, kanske till och med helt tävlingsfritt.
     
    Emma som fotat!

    Kass, sämst, värdelös, skitdålig. Allt pekar fan neråt.

    Jag klarar inte det här.
     
    Har försökt smälta det nu och är väl lite lugnare. Men jag kan inte kolla på denna film utan att storgråta. Aleccis var HUUUUR fin som helst idag på hoppträningen. Alltså helt jävla perfekt. Gissa vad jag gör?! Lägger henne brutalt i skiten gång på jävla gång. Hatar mig själv så inihelvete. Att lägga hästen i skiten gör alla någon gång, och det är inte det som är problemet. Problemet är att åka dit, vara så glad, taggad, laddad, full av förväntan och bara känna att nu vänder vi på det här och gör bara det vi gör allra bäst. Och så kan jag inte rida.
     
    Det finns tusentals olika hästtyper. Känsliga, tåliga, tuffa, orädda, fega, försiktiga, förlåtande, krävande, svåra, lätta, komplicerade, stenhårda, ängsliga och hundratals sorter till. Aleccis är förjävla bra. Hon är fantastisk. Jag älskar henne så jävla mycket. Och en häst som man är så rädd om vill man verkligen inte göra illa. Inte fysiskt, och inte psykiskt.
     
    En häst som man älskar så jävla mycket och bryr sig så ofantligt mycket om, som dessutom är skör som en istapp i stekhet sol... Alltså man vill inte ens snudda gränsen på något sätt, på något plan. Hon är försiktig och väldigt, väldigt rädd om sig och väldigt känslig för all typ av energi och känsla. Det innebär att jag är så jävla rädd att göra fel. Jag känner en form av prestationsångest MOT HENNE. Men det är inte där skon klämmer.
     
    När man rider in hästen i skiten gång på gång och inte kommer ur mönstret - då har man inte bara tappat all tro, och allt hopp utan jag är numera RÄDD för hindren. Inte rädd för hindren i den enkla bemärkelsen att jag skakar när jag ser dem, nej nej. Jag är nervös för att inte kunna erbjuda det avsprång jag önskar och jag är uppriktigt jävla skiträdd FÖR AVSPRÅNGSPUNKTEN. Jag märkte det idag. Den där förbannade avsprångspunkten skrämmer mig till förtvivlan. Jag har verkligen tappat allt. Och då hade dessutom Aleccis en extra bra dag idag. Kolla vad hon ställer upp, och kolla vad fin hon är! Hon bjuder som fan och var kanon på hindren. Och sen bara... pannkaka. Jag gråter som en barnunge som förlorat sina föräldrar. Så jävla körd i botten nu alltså.
     
    Visst, kollar man på det så kan man tycka att "japp, det skiter sig i bland men "äsch" är väl bara att...". Men nej, det må vara så första, andra och tredje gången. Men nu, tio gånger senare så finns det inget "äsch" kvar. Det är bara misstro, hopplöshet och förtvivlan. JAG kan inte styra runt henne runt en bana längre.
     
    Det tröstar inte att få höra att hon är svår. Hur fucking jävla skitenkelt det än ser ut. Hon är svår som fan och nu löser jag det inte. Felet är inte ens hos henne, utan hos mig. Jag vill älta, jag vill analysera, jag vill fundera. Men jag tror jag gör bäst i att acceptera, träna vidare och se inplanerade tävlingar som träningstillfällen att träna mitt öga som jag just nu vill byta bort. Så fort gräset är slaget och pressat så ska jag slänga ut något som kan agera bommar och bara vrålnöta ögat och avstånd. Tills dess ska jag försöka att ladda om till söndagens starter. Det är ett nytt försök att hitta tillbaka. Planen är att försöka rida lite kortare vägar för att inte utmana ögat för mycket och bli osäker på distanserna.
     
    Jag vet inte vad jag kan göra mer. Aleccis gav ändå ett förlåtande intryck idag - vilket bara inte händer. Det är hon som blir den ledsna av oss, om det skulle vara så, men idag är det ombytta roller. Hon försöker och jag blir förtvivlad. Och det känns också orättvist. Eller, klart jag inte vill att hon ska vara ledsen, men jag vill att hon ska bli arg på mig när jag är dålig. Jag vill inte bli förlåten. Inte idag. Jag borde ha mer skit för att jag är kass. Det är det enda som känns rimligt just nu.
     
    Här är i alla fall filmen. Varenda språng är med och de är bara ihopsatta i en film, oklippt. Let it rain.
     

    Hoppning på schemat

    Precis all glädje och taggad förväntan gick ur mig när jag på eftermiddagen meddelades att Lasse inte kunde komma idag och ställde in hoppträningen med kort varsel. Besvikelsen... Men vi var ändå några som hoppade tillsammans under kvällens träningstider.
     
    Latoya först ut för min del. Hon var väldigt, väldigt ojämn idag. Antingen var det verkligen full gas och noll kontroll eller också gick hon emot hjälperna och stod emot. Hon upplevs inte annat än ifrågasättande faktiskt. Men stundvis flöt det på bra. Vi lyckades tyvärr inkassera rätt mycket dåliga språng idag. Men när varken hon eller jag kan och det dessutom är ojämnt "och dant" i känsla, bjudning och hur hon lyssnar... Det kan bara bli bättre! När jag ser filmen så blir jag lite irriterad över min väldigt snåla eftergift. Det måste genast förbättras! I slutet hoppas hon en hel del hinder i följd och det var lite av ett test för att checka av henne. Jag har ju som sagt planerat in vår p&j-debut och känner att jag ville hoppa lite mer av en lite längre bana inför den. När hon rullade på kändes hon super, men jag känner att jag verkligen måste börja få in någon form av lydnadsridning (utb) i den dagliga ridningen nu. Visst, det kanske ändå inte skulle fungera bland hinder, men som det är nu är det mer av en chansning huruvida vi råkar hamna på en vettig avsprångspunkt eller inte. Hon är helt opåverkbar i anridningarna. Inställningen är det dock inget fel på!
     
     
    Aleccis var sist ut. Det kändes bra över småhindren när vi värmde upp, och ja, det kändes bra på de stora med. Nu har jag dessutom bekräftat att jag, direkt när det "flyter på", backar tillbaka till "normal-stöd" istället för extra-stöd. Hur svårt kan det vara?! Åh, så irriterad jag blir på mig själv. Nu fungerade det dock ändå. Men jag rider ju inte som jag har bestämt mig, och det gör mig tokig. Jag vet ju exakt hur jag ska göra - i teorin. I praktiken är det så himla lätt att "göra som man brukar". Just nu känner jag mig inte alls glad och nöjd, utan är på riktigt så jävla körd. Jag känner mig inte alls som den där "vinnaren" och är typ odödlig. Aleccis är TOPPEN, hon hoppar bra, är med på noterna, gör det jag ber om, är positiv och bara kör. Jag gör förvisso mitt bästa, men det är inte bra nog och jag har tappat allt hopp om mig. Nu är det lite ombytta roller mig och Aleccis emellan. Blä vad krossad jag är inombords. Och det är verkligen bara jag, jag och jag. Jag tvivlar något in i helvete på mig och precis allt i ridningen, eller ja, hoppningen. Jag behöver nog bara bryta ihop och komma igen, förhoppningsvis.
     

    Film från hoppningen

    Här är dagens hoppning med Latoya. Lite väl fort och väldigt vingligt - men visst känns det lovande! Just nu är dock det primära att lista ut hur jag ska få henne att röra sig när hon "växer fast". Att lossa henne genom att försöka ge stora ledande tygeltag i sidled är alltid ett fungerande koncept. Alltså alltid, på varje häst jag träffat. Men inte på denna. (Bara ibland.) Nej, nej, varför ska något vara enkelt för? ;) 
     
     
     
    Jag är förresten väldigt imponerad över hur lätt hon var att rida på det smala hindret som bara bestod av två fat. Det vinglade rätt mycket, men hinder har hon minsann koll på. Bra huvud!
     
     

    Hoppträning med Aleccis

    Lydnad stod på schemat; travbommar till hinder, och hinder till travbommar. Skitnyttigt, viktigt och allt det där, men jag som har så svårt att vara konsekvent (är ju så lättövertalad när hästen vill springa. Springa är kul!) får ju helt klart en känga tillbaka på den dåliga lydnaden när vi testas såhär, eller ja, tränar såhär.
     
    Jag är ändå nöjd med henne! Ibland blev jag inte riktigt tillräckligt bestämd, men det kändes absolut bättre ju längre in på träningen vi kom. Hon var kanon på hinder! Inget konstigt alls. Det finns nog inte mer att tillägga än så. Jag är fortsatt optimistisk och ser fram emot helgens starter. Håller jag ihop det och stöttar henne och inte sabbar avstånden pga att jag misstror mitt öga, så ska det nog gå bra. Det är bara att mängdträna så vi hittar tillbaka till där vi var. Bästa Aleccis. <3
     

    Hoppträning med Latoya

    Well, Latoya hade inte en av sina bättre dagar idag, haha. Man ba: det-är-kul-med-unghäst-det-är-kul-med-unghäst-det-är-kul-med-unghäst. Jag fick inte fram henne. Hon svarade inte alls. Bara sprang runt och småbockade och stod emot. Lyckades få lite framåttänk framför allt de sista sprången, och just det kändes faktiskt bättre än bra. Jag gillar henne när hon går framåt, haha. Själva hindren i sig är ju det absolut minsta problemet vi har. Problem har vi överallt annars, men inte hindren. För kommer vi i undertempo, snett, stort/nära eller vad som - så tycker hon faktiskt att hoppa är kul.
     
    Jag ska rida med två korta spön och driva fram henne med dem när hon inte lyssnar, för att hon just nu tjurar mot skänklarna, och ja, vem fan vill ha en häst som tjurar för skänklarna. Min plan är att även rida fortare ute, hemma. I skogen. Jag måste få fram henne innan jag kan börja samla (och rida, och träna). Den där pay & jumpen jag siktar på känns inte riktigt lika nära efter idag, hahaha. Dessutom tog det typ 40 minuter att lasta när vi skulle hem. (PS: det-är-kul-med-unghäst-det-är-kul-med-unghäst-det-är-kul-med-unghäst ;))
     
    Vad gäller mig då så är jag inte van vid bus, bock och bråk. Så även om det bara är småskutt så är jag ändå glad att jag aldrig ens satt löst, även om jag åker fram ibland. Jag vill dock gärna hålla mantag, så ja, därav att jag inte riktigt har bästa sitsen, haha. Trots glappande tyglar och ponnysparkar så fungerade inte alls gaspedalen idag. Men å andra sidan tror jag bara hon har två sidor; antingen har hon en bra dag - som sist, eller så har hon en sådan här dag. Så nu tror jag mig veta vad jag kan förvänta mig.
     
     
    Det finns en sak i denna film som jag inte står för. Visst, jag kallar hästarna för "jävla häst" rätt ofta (med skratt och kärlek), men jag hatar att jag uttryckte mig i form av att hon är utvecklingsstörd, för det är hon inte. Alltså, inte alls för att hästen skulle ta illa upp på något vis (för det gör den inte), utan för att JAG yttrade det uttryck som för allt i världen INTE är ett adjektiv med negativ klang. FAN, jag hatar det. Jag brukar ju käfta med folk som använder just det ordet så som jag precis gjorde. Inte okej. Ville bara ha det sagt.

    Hoppning med Aleccis

    När man har hundra saker att göra, eller nja, inte riktigt men man har planer för dagen och ändå vill man få med allt inkl de superviktiga, obligatoriska stalltimmarna. Det är bara att ställa klockan, precis som 99% av alla andra som har hästar/djur.
     
    Det var uppehåll, skönt tänkte jag, satte mig i bilen, plockade upp Ebba - och sen börjar det vräka ner. Kopplade släpet, hämtade hästarna; vrääääker ner. Typ så man undrar om det verkligen är en bra idé att åka och hoppa, haha. Men sedan hade vi sådan fantastisk tur att det inte regnade mer. Visst, regn och fukt i luften, lite dugg på sin höjd men vi blev inte direkt blöta. Alltså, lycka!
     
    Lyckan blev dock bara större när mina underbara häst gick som en jävla klocka idag! Helt "ren på hinder", pigg och superglad, taggad, och fullt ös framåt. Råkade lägga henne nära ett par gånger (litar ju inte alls på mitt öga pga omständigheterna), men hon kändes HELT FANTASTISK. Bad Ebba lägga hindren på runt metern efter att vi hoppat fram ännu lägre, förutom det gröna för det ville jag ha på typ 110 för att provocera min skalle lite. Det var ju det hon stannade på på träningen sist. Men det var inga som helst tveksamheter eller andra konstigheter. Bara bjudning och glädje.
     
    Lite cred tänker jag dock ge mig själv också, för jag höll min plan; från galopp till sits och framför allt stöd - och då satt det. Fy fan så glad och nöjd jag är idag. Bästa, bästa hästen <3 Idag var vi ett team igen!

     

    Sista bilderna från träningshoppningen med Lillis

     
     
     
     
     
    Nöjd till slut :)

    RSS 2.0