• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Värnamo cup 1 med Sacke och Aleccis (28/1)

    Det blev en tidig morgon och vi anlände vid halv niotiden. Det skulle definitivt bli en heldag! Gick banan och det mesta kändes okej, men tvåan stod lite "inbyggd", bakom två hinder, så det kunde vara svårt att få hästen att förstå vilket hinder vi ska rida på.
     
    Vi tog sedan ut Sacke och han var på strålande humör. Pigg och skitglad, lite stark ibland och lite pratig emellanåt. Vi red igång och hoppade sedan fram. När det var typ två kvar innan vi skulle in på banan, så hände en olycka inne på banan och det blev en paus i väntan på ambulans. Det år sådant som händer, men det var lite typiskt att vi var klara och redo att gå in, och avklädda dessutom. Så det hann bli rätt kallt innan de väl dog igång igen. Vid sådana pauser är det dessutom lite svårt att komma igång igen, och även om det kändes okej så var det ju inte som att komma direkt från framhoppningen. Men äsch, det var inte så farligt. Kändes ändå okej.
     
    Sacke 90 cm bed. A
    Han som var så pigg ute hade nu svårt att komma fram i galopp. Inte för att han var slö, utan för att det var så mycket att titta på. Hörnet nere vid domaren tyckte han var extra läskigt och ville inte gärna gå i närheten av det. Så började vi så smått, ettan gick bra, jag ville inte hålla ut vägen extremt utan smyga runt till tvåan just för att minimera risken att han skulle bjuda på fel hinder. Men det blev inte perfekt ändå, utan blev lite vingligt och vi rev det hindret. Vidare ner till oxern, nummer tre på sju språng istället för sex då vi vinglade iväg lite där med, och precis i landningen på trean så drar han fullt vänster så jag nästan hänger lite löst, haha. Finns ju inte en chans i världen att rida vidare, så jag försöker bara bromsa och gör en ny anridning till fyran. Därefter börjar det faktiskt flyta på, men vi kommer lite nära på femman och sedan rider vi på åtta istället för sju på långsidan sex-sju, då språnget över första på linjen blev lite "högt och kort", och jag lät honom bara rulla på. Sista hindret var bästa språnget på hela banan. 8 fel, varav 4 tidsfel, men kändes bra på så vis att han inte tittar på några hinder och verkligen försöker lösa uppgiften han ställs inför och vill inte riva.
     
    Nästa klass! Ny bana och ny bangång. Här fanns en vattenmatta som nummer sju och kombinationen 4a-b var "inbygd" på precis samma vis som tvåan i klassen innan. Det skulle bli den största svårigeheten med Sacke. Omhoppningen var två brutna linjer i ett snudd på symetriskt mönster och en avslutande oxer.
     
    Aleccis var först ut! Hon var väldigt lugn för att vara Aleccis, men när vi så småningom fick komma in på framhoppningen så blev hon sitt vanliga, taggade jag. Hon kändes super på hindren, inga konstigheter alls.
     
    Aleccis 100 cm bed. A:0/A:0
    Skuttade över ettan och river(!!!) sedan tvaån. Vafan?! Aleccis för helvete, man river inte i en meter! Haha, det kom snopet. Jag skulle ha bättre snurr i galoppen, helt klart. Rullade väl på lite väl bekvämt där. Ajaj! Red sedan på åtta istället för sju på linjen av någon jävla anledning. Antagligen av samma som varför vi rev; för dåligt snurr! Sedan började det kännas betydligt bättre och hon taggade själv upp. Fina häst. Är helt okej nöjd från fyran och resten. 4 fel.
     
    Hästbyte och dags för Sacke. Han gav ett väldigt positivt intryck. Inte det minsta trött utan travade glatt och självsäkert iväg med mig på eget initiativ redan direkt när jag kom upp, haha. Han är verkligen charmig, den hästen! Däremot kan han också blir brutalt jäkla skitstark. Det kan man inte alltid tro för han ser inte så stark ut, men jo. Framridningen gick bra och så framhoppningsdags. Han tyckte det var sååå kul! Sprang på och hoppade väldigt glatt över hindren. Bus i blicken och spetsade öron. SÅ. HIMLA. GLAD!
     
    Sacke 100 cm bed. A:0/A:0
    Jag gjorde flera missbedömningar i denna klass, men Sacke har verkligen visat sin bästa sida. Vi kom lite halvkasst på ettan, men jag tar så gott som alltid mantag och framför allt när jag sitter på Sacke så munnen klarade sig. Tvåan tänkte jag inte riva igen så red så noga jag kunde och smackade lite för att få lite extra tryck. Fick jobba lite för att få in sju galoppsprång och försökte hålla igen honom. Det hände inget men till slut fick jag honom ändå att backa av lite. Pust, haha. Det är på väg att vingla mot fyran men han hinner uppfatta vart vi är på väg. Skuttar igenom kombinationen men känner lite på bommarna i a-hindret - som ligger kvar. Jag tänker lite framåt för att komma bra på femman och där hoppar han super! Kommer inte skitbra på sexan utan där räddar han mig verkligen. På grund av den hemska avsprångspunkten så blev språnget kort och vi gick på sju språng bort till vattenmattan, istället för de sex som det egentligen skulle vara. Jag ville rida så balanserat jag kunde mot sjuan så därför la jag inte om några ben och idiotgasade för att räcka fram utan skulle han titta skulle jag behöver kunna stötta. Jag är själv nöjd med hur vi löste det och jag är jätteglad över att han inte tittade ett skit utan hoppade som att det inte låg någon vattenmatta under. (Han kan vara rätt tittig på hinder.) Är på väg att vingla mot åttan men får honom rak och med det språnget skuttar vi rakt in i Sackes livs första omhoppning! Men så blir han sådär jäkla stark och samtidigt hal som en ål så jag kan inget göra utan han tittar och slinker förbi nionde hindret. Jag känner ingen som helst anledning att jaga tiden utan var istället god tid på mig att rätta till stigbygeln och gör sedan en ny anridning. Hade jag hållit ut vägen mer så hade chansen varit större att vi hade lyckats hoppa det, men samtidigt så var det ingen "ovanligt" dålig väg, utan det hade han absolut kunnat fixa. Jag var inte orättvis mot honom. Ny anridning som sagt, vilket gick sådär. Jag fick inte fram honom utan det slutade med att han fick kliva över i en lite lätt motvillig trav och han drog järnet åt vänster igen. Men denna gång fick han ett bättre språng över oxern i hörnet och sedan rullade han självmant på fram på fem galoppsprång till vattenmattan och hoppade glatt. Sedan tänkte jag göra som innan; tänka framåt för att nå fram på ett framåtläge som innan på oxern på diagonalen, men det var en totalmiss av mig och hade varit bättre att inte gasa på utan bara vänta in hindret. Han räddade mig verkligen, för andra gången. 0+10 fel, varav 6 tidsfel.
     
    Jag är JÄTTENJÖD med honom, och mycket mindre nöjd med mina missbedömningar. Men det är ren orutin. Sacke och Aleccis är som dag och natt i sina rörelser och sin galopp. Han är stor (och upplevs väldigt stor), så jag har lite svårt att måtta ibland - vilket verkligen kom fram idag. Men jag har gjort mitt bästa och, jao, hellre ett felaktivt aktivt beslut än att bara sitta passiv och "det blir som det blir". Dessutom! Hans första "vuxna" år och hans första omhoppning! Vilken bra start på året! (Han har fått påbörja en annan omhoppningen men den fick vi inte fullfölja pga att jag ju missade mållinjen i första fasen, maah.)
     
    Sist ut Aleccis i sista klassen för dagen! Grundomgången var egentligen inga konstigheter men omhoppningen hade flera vägar att välja på och det var så svårt att välja då det inte var uppenbart vilken som var snabbast. Ibland är det bättre att gå utanför och rulla på, men ofast går det fortare att hålla sig lugn och gå snävare. Jag hade inte bestämt mig ens när jag fick startsignal... Velade fram och tillbaka in i det sista. Inte bra!
     
    Ut ur lådan och ny framridning och framhoppning. Hon var skittaggad och sög verkligen tag i hindren. Älskade häst!
     
    Aleccis 110 cm bed. A:0/A:0, vmo cup deltävling 1
    Satte bättre galopp från start denna gång och Aleccis var taggad! Hon sög på b-hindret i kombinationen när jag skulle rida mellan a- och b-hindret mot ettan, haha. Rullade över ettan, tvåan och gick på sex galoppsprång mot trean. Hon hoppade trevligt! Drar på som fan mot fyran, haha, börjar bli lite småsvår att reglera och vi kommer för nära sjuan när vi ska rida mot femman så jag drar omkull hela hindret med mitt ben. Aleccis hoppar glatt igenom kombinationen 5a-b och vi påbörjar linjen genom att hoppa 6an. Blir avbruten medan funktionärerna bygger upp hindret igen och skrittar runt. Jag fortsätter fundera på vägarna i omhoppningen. Haha, herregud vad jag velade! Min största fundering var om vi skulle klara det röda räcket, nr 10, om vi gick innanför. Resten hade jag nog bestämt mig för. Fick startsignal igen och fortsatte över sjuan och åttan. Felfri grundomgång och vidare mot nian. Hon hoppar bra och jag är mån om att inte svänga för tidigt (risk för nedslag), men var lite, lite för sen och vi är på väg att krocka med lyktstolpen. Får ingen jämn galopp efter det, men får ändå ett trevligt framåtläge till tian. Vänder runt och hoppar elvan, men Aleccis missförstår mig och bjuder på a-hindret i kombinationen åt fel håll. Så jag försöker svänga mer men gör bort mig totalt och blir, gud förbjude, kvar i munnen på henne. Det känns som att hon ändå får upp alla benen, men vi är alldeles för nära hinderstödet så jag river hela skiten med foten, knät och hela jäkla benet. Det gjorde till och med lite ont, så jag plockade det verkligen ordentligt. Tappade dessutom högerstigbygeln samtidigt och blir i hemsk obalans i svängen till sista hindret och jag vill inte "knipa" om henne, för det tar hon som drivning och då river vi. Men jag försökte ändå göra så gott jag kan, men kom inte ur sadeln ordetligt så vi rev b-hindret också. Åh, jag skulle ha varit väldigt mycket tydligare mot elvan, så vi inte hade missuppfattat varandra där. 0+8 fel.
     
    Jag är, återigen, väldigt nöjd med hästarna och dessutom, som jag skrev tidigare, känner jag att jag har försökt men inte varit tillräckligt bra. Det har inte funnits någon passivitet utan det har varit beslut - dock fel beslut missbedömningar och skit. Men hem åkte jag ändå inte missnöjd. Trots att resultaten var sisådär.
     
     
    Det ser verkligen inte bra ut, och jag tycker det är lite jobbigt att se hur illa det ser ut emellanåt. Men kom ihåg hur stor Sacke är i sina rörelser och dessutom har han bara varit hopphäst sedan i juni, och två månaders helvila pga ägarens operation. Så han gör RIKTIGT bra ifrån sig, men vi måste rida ihop oss ännu mer innan det ser bättre ut. Med Aleccis är det bara "som vanligt" - och det borde ni vara vana vid, vid det här laget ;)

    Resultat från årets första P&J med samtliga hästar

    Planen var utarbetad och klar, så det var bara att börja beta av punkt efter punkt och hoppas på att få så bra framridning som möjligt med varje häst, trots knapert med tid.
     
    Först och främst åkte jag ut och gjorde i ordning mina hästar. Körde in Latoya först. Parkerade henne där inne och svängde hem en andra gång för att hämta Aleccis. Gick banan, och var uppe och betalade. Tog sedan ut Aleccis och red igång henne i trettiofem-fyrtio minuter så att hon inte skulle bli utplockad "kall" från en box och sedan pang bom in och hoppa. Så därför rullade jag igång så pass att hon fått svettas lite och känt av hennes dagsform. Pigg och glad, såklart. Är ju A vi pratar om. Världens bästa. Alltid.
     
    Ställde sedan in henne i en box, bredvid Latoya. Sen var det igång. Latoya visste ju att Aleccis var bredvid, men kunde nätt och jämt se henne. Hon höll igång jävlar där inne i boxen, och nog för att jag är rätt "bekväm" med mina djur, men idag har jag faktiskt varit lite orolig att hon skulle göra något dum och skada sig. Hon var nere och rullade i den halvsketna boxen precis lagom innan det var dags att ta ut henne. Vilket det var strax efter att jag var tillbaka med Aleccis.
     
    Latoya var HEMSK att göra i ordning. Jag försökte hålla och fick hjälp av min högstadie-mentor att borsta hästjäkeln. Hon sprang över oss båda två (hästen alltså, haha), och var riktigt, riktigt skitjobbig att försöka hålla. Fick på alla grejer och kom upp så småningom och väl uppe är det ju alltid lättare att hantera dem när de är "sådana". Latoya sprang runt och gapade, var lite bångstyrig och visade lite lätt missnöje men var ändå så pass schysst att hon gick dit jag ville och gjorde vad jag bad. När vi kom in på framhoppningen så släppte mycket. Inte allt, men mycket. Hon började lägga fokus på rätt saker, tack och lov.
     
    Hon var lätt i röven och hela bakdelen levde sitt egna liv med byten, sparkar, en kick i en vägg, bakutspark med skruv och allt det där "vanliga". Gick ju knappt att hålla hela hästens kropp i en och samma galopp. Men! Mot hindren så var hon klockren! Bjöd och hoppade fint. Jag vet ju att hon är som hon är ibland med sin bananighet och jag vet att det blir bättre så småningom, så jag bryr mig inte om att hon strular runt utan fokuserar på att hon är fin på hinder och i ett betydligt bättre "mentalt skick" än hon var en stund tidigare.
     
    Latoya 80 cm
    Hon ökar mot hindren och ger en kanonkänsla på hinder; självförtroende, glädje, otittig, kräver inget från mig som ryttare utan skuttar smidigt över, och bjuder på fina språng. Men, helt framför skänkel eller ens mellan hjälperna är hon inte. Utan det blir lite lätt jagande med rätt mycket smackningar. Är ändå nöjd med henne. Hon skuttade enkelt in en felfri liten runda, trots lite stora avsprångspunkter ibland. (Klart allt detta ska vara en piece of cake på 80 för en storhäst, but still.)
     
    Skrittpaus, känna på något litet språng för att "hålla ångan uppe", och så in igen.
     
    Latoya 90 cm
    Andra rundan är jag mer nöjd med än första. Här hade hon bättre bjudning inte bara mot hindren utan mellan dem också. Kändes riktigt trevligt. Något stort språng fick vi, men ändå i helhel bättre. Hon var jätteduktig, och felfri igen. (När jag såg filmerna så ser jag att jag har haft väldigt ledande tyglar över språng flera gånger med alla hästar. Detta då jag uppenbarligen vill rida bättre vägar och försöka göra det bra, men skänklarna suger visst, så då har jag tagit till ledande tygeltag. Hästarna får fortfarande eftergift men att de ändå fått en vägvisning över hindret liksom. Men det som stör mig är att det därför ser ut som att jag vevar med spöt på Latoya flera gånger, men jag har inte använt det alls när vi hoppat. Strax efter galoppfattningen till andra rundan så snuddade jag hennes bakdel för att förstärka gasen, och en gång på framhoppningen så la jag på spöt på baken när hon svarade dåligt framåt. Då visade hon missnöje och drog av en bock och surade med en spark. Men det var också allt. Ska jag ha spö så vill jag ju ha ett långt för att kunna dutta till på röven om det behövs. Är lite allergisk mot att lägga på spöt på bogen. Hm, det bästa hade ju varit att inte behöva rida med spö alls - och att hon därmed borde lyssna bättre på ryttaren.)
     
     
     
     
     
    Snabbt hästbyte och in på framhoppningen med Sacke. Det var givetvis allmänt kaos precis i vanlig ordning när det är P&J's, haha. Ponnyer, unghästar, allmänt gröna hästar och en och annan ovan ryttare (eller flera...) i en salig röra, och så några som ändå tävlat förr som försöker hålla sig till regler så gott det år. Jag är absolut inte ett "ankare", utan smälter in bland de andra ändå. Det blir lätt så, att alla till slut knappt vet vad de sysslar med för att det alltid är någon i vägen, någon häst som får ett utbrott, någon som är mötesskygg, stannar på ett hinder osv, osv. Jag vet ju att det fungerar så, så jag försöker att inte bli påverkad. Men det var lite svårt att "få plats" och kunna rulla igång, men det gick så småningom. Sacke kändes på hugget, och sög in lite av de andra hästarnas energi när de härjade runt, hehe. Men han har utvecklats och jag kände att han ändå, även om det är några månder sedan och är lite rostigt, ändå visste vad det handlade om. Han hoppade glatt alla hinder, och kändes bra inför den kommande uppgiften.
     
    Jag tog av mig klockan och la den i byxfickan (pga ramlade av i Växjö när den "öppnade" sig och störde mig, så försöker komma ihåg att alltid ta av mig den före första start, men hade inte kommit på det förrän nu). Det var bara det att fickan visst var trasig, så klockjäveln åkte ner i byxan, och runt bak mot röven - där jag dels ska sitta mot sadeln, men även ha sadeln mot röven. Både aj i mig och aj i sadeln alltså att ha den där. Så jag var tvungen att försöka leda runt den så den hamnade på utsidan i knähöjd, för att inte ställa till det. Såg väldigt dumt ut och folk undrade vad jag höll på med, hahaha.
     
    Sacke 90 cm
    Efter första hindret så rider jag inte en skitbra väg, trots att tvåan kommer fort efter väggen. Dessutom vet jag att Sacke ofta hoppar stort och det kändes som han var på väg att göra det OM han skulle hoppa. Så jag hade redan tagit ett mantag, och hann inte leda med högerhanden och jao, det blev ett stopp med volt och ny anridning. Då gjorde jag det bättre och Sacke hoppade utan konstigheter. Resten av banan gick bra och kändes bra. Jag är nöjd med rundan överlag, men hade absolut kunnat rida betydligt bättre till tvåan så där är jag såklart inte helt nöjd med min insats. Sacke skötte sig super! Tittade inte ens på vattenmattan, och inget annat hinder heller, för del delen! Så det kändes som en vinst i sig, haha. 4 fel. Sacke var dessutom lite mer försiktig än vad han annars har varit när vi hopptränat. Nu menar jag försiktig på ett bra sätt. Studerat hindret och hoppat över det lite lugnare, och inte glatt slängt sig över i en jävla hastighet utan kontroll som det mest blivit när vi tränat, hehe.
     
    Skrittpaus och bort till framhoppningen för nästa runda. Gjorde samma som med Latoya; mest skritt, men kände ändå på hindren för att hålla ångan uppe.
     
    Sacke 100 cm
    Den här rundan är faktiskt bra. Denna gång red jag bättre väg mot tvåan, men hann inte riktigt få honom helt rak så vi petade ner den bommen. Resten kändes riktigt bra och han hoppade med självförtroende och glädje, precis som det ska vara. Men fortfarande med den där positiva försiktigheten. Dessutom skuttade han igenom kombinatinen riktigt bra. Väldigt, väldigt väl. Det kändes som att han koncentrerade sig jättemycket för att lösa den uppgiften. Så kul! För vi har ju haft lite problem med kombinationer då han inte riktigt förstått dem, men vi har också tränat på dem och denna träning har gett resultat! Han drar på en del efter femman, men jag hinner ändå få rätt bra koll innan vi ska upp mot sexan. Men exakt så (fast ännu snabbare) är han expert på att göra. Hinder på diagonalen betyder tydligen fullt rally efteråt, hahaha! Och gissa om han inte seglar över vattenmattan ytterligare en gång helt utan att blinka. Wow, så bra det kändes! :D 4 fel igen, men det kändes som en felfri runda ;) JÄTTEnöjd med honom och helt-okej-nöjd med min insats. Men det kan ju alltid bli bättre på den punkten.
     
     
     
    Av Sacke och ut med den tredje och sista hästen för dagen: Aleccis, igen, på sätt och vis. Jag ville såklart inte slöa och sega, men inte heller stressa så coolade ner och "tog min tid" utan att för den skull vara dryg, som sagt. Rullade igång henne igen och hoppade så sakteligen fram. Jag hamnade till slut sist på dagen, även efter 120-starterna (det var tre starter efter mig, totalt på hela dagen), men det var på sätt och vis bara skönt så vi hann få vår tid. Lite komprimerad uppvärmning och framhoppning, men ändå så rättvis den kunde bli. Jag är själv nöjd med hur jag löste detta och kände mig inte alls påverkad av den stress som hade kunnat skölja över mig där (mvh stress-majan själv).
     
    Det är ändå såå fantastiskt att rida in på banan med en "gammal" häst. Nog för att både Latoya och Sacke har varit ute så pass att de förstår upplägget. De kommer in och kollar läget, har koll men ändå inte kanske helt 100% av vad som förväntas av dem, utan kanske 70-80%. Och så kommer man in med Aleccis, och känner i hela kroppen hur hon går in i "fight-mode" och hela hästen utstrålar "jag vet PRECIS vad jag ska göra". Fantastiskt.
     
    Aleccis 110 cm
    Rider igång och det går ju som tåget redan från början, haha. Var inte det snyggaste vi gjort, och Aleccis måste ha "läst fel" på bedömningen för i hennes värld var det en "bed. A:0" och inte en "bed. A". Sötnöt. Bråttom hade hon, och skitkul hade hon med. Jag har som sagt lättare för att svänga än att bromsa så varför försöka "bråka" och trycka ut henne mot väggen, när det istället är lättare (obs; lättare, inte bättre) att sitta upp, rida ut svängen, stötta och sikta på nästa, med lite onödigt kort väg med tanke på att det bara är en P&J. I mål med en rätt snabb (det gick snabbare än det ser ut), lite hafsig runda men ändå med uuunderbar känsla. Hon suger på hindren och och hoppar bra, känns skitbra på hindren och ja, jag älskar henne. Felfri runda. På pappret i alla fall, ehm.
     
     
    Jag själv kände mig lite "kvar" i Sackes språng och hamnade lite väl på mage i landningarna ett par gånger. Han hoppar lite mer uppåt, medan Aleccis hoppar mer framåt, och långt. Dessutom var ju klockan nu eftermiddag, och jag hade givetvis inte ätit något (vem hinner ens äta?), så även om jag inte var "trött-trött" så började bränslet och näringen ta slut, och då blir man ju lite seg och fördröjd i det man gör. Precis så kände jag mig. Fördröjning.
     
    Jag är JÄTTENÖJD med alla hästarna, och i helhet nöjd med alla rundor. Det finns att jobba på, men alla hästar känns kanon inför året. Latoya fick gå 80+90 för att dels boosta självförtroendet. Hon hade lika gärna kunnat gå 90+90, eller 90+100, men Sacke "ska" gå 90+100 inför nästa helgs tävling, och Aleccis ska få en runda för att helst inte vara döpigg nästa helg. (En döpigg Aleccis är inte en vinnande Aleccis, that's why.) Så det var för att ändå försöka få ut så mycket tid mellan hästarna som det bara var möjligt och därför försökte jag sprida ut dem så gott det gick i klasserna. Är nöjd med mitt upplägg; alla har bara boostats med bra rundor, språng och självförtroende - jag med.
     
    Den som läst hela vägen hit ner är värd en medalj. Puss.
    PS. Latoya är, tacktacktack och lov, fortfarande hel efter denna dag med de idiotiska (och onödiga!) utbrott hon haft i boxen. *puh*

    Resultat från Mantorp med Aleccis (11/12)

    Hm, jag har ju gladeligen skrivit att Aleccis är så himla jämn; "alltid glad och likadan", och "att jag alltid vet vad jag får", typ. Men igår i Mantorp så var hon inte riktigt som vanligt. Hon var så jävla pigg! Studsade runt på framhoppningen och när jag skulle göra en volt så drog hon diagonalt mot hindren oavsett hur vi var i förhållande till dem inne i ridhuset. Hon var vrålpigg! Inne på banan var hon också riktigt pigg.
     
    Det var ju frid och förjd så långt, förutom att vi defintivt inte är som bäst när hon är så laddad. Grejen var bara att veckans pass tillsammans med detta inte alls blev bra. Hon har varit riktigt trevlig på det tredelade bettet, så när jag nu red på detta vågade jag typ inte ta i henne..? Så jag red med långa, glappande tyglar. Inte helt medvetet, utan jag kom på mig med att då bli väldigt otydlig mot henne och... glappa med stödet! Inte så bra. Dessutom kunde jag inte alls rida henne bakifrån och fram till handen som jag önskat, för hon låg ju redan på som fan. Sedan har vi det klassiska med att jag tror att hon ska bli lugnare om jag blir passiv vilket såklart är helt fel. Så det var mycket småsaker som inte klaffade alls.
     
    100 cm A:0/A:0
    Det kändes värre än det ser ut. Jag hade fullt sjå att sikta på hinder och inte låta henne löpa. Kolla hur nära det är att hon går bredvid på kombinationen dessutom. Så blir det med dålig, otydlig ridning. Men vi tog oss till omhoppning, och där var det mest långa vägar som gällde, så efter åttan lät jag henne gå lite, litegrann. Jag mjuknade lite - och är inte sen på att dra iväg. Det blir för mycket fart och för framtung fart, så det blir ju inte mycket av ett språng (framför allt inte mycket av höjd i det språnget) och bommen faller. Jag tappar mer fokus, och hinner verkligen inte svänga som tänkt, men hinner svänga efter nästa hinder. Bara det att svängen blir skitdålig - för mycket framvikt och jag får inte tillbaka mitt överliv så A kan inte hoppa. Kom igen och kunde hoppa sista linjen. Hon var svår igår, och jag var ärligt talat skitdålig. Så kan det gå! 0+9 fel.
     
    Delar bara instafilmen:
     
     

    Årets sista tävling gick inte riktigt som tänkt mig. Aleccis var extra laddad och jag matchade inte det riktigt. Bommar föll och till slut hann hon inte ens hoppa för hon hade så bråttom 😅 Lätt hänt 🙄 Bara att träna vidare! 💪 Aleccis är största stjärnan ändå, precis som vanligt ❤🐴❤ #mantorp #sowjumping #kaos #visög

    Ett filmklipp publicerat av Jessica Wilhelmsson (@jagheterjessica) Dec 11, 2016 kl. 10:08 PST

     
    Till nästa klass bestämde jag mig för att rida bättre, noggrannare, hålla ihop henne bättre. Men det gick ju inte som tänkt det heller. Hon var lite lugnare, men fortfarande pigg inne på framhoppningen. Gick väl bra, men kändes ändå som jag kunde göra det bättre. Hittade dock inte dit på egen hand.
     
    110 cm A:0/A:0
    Kändes bra över ett och två, men till tre så hoppar hon inte. Resten går väl bra, men känns inte särskilt bra just pga det där onödiga stoppet. Hon hade kunnat hoppa! 6 fel i grunden. Är inte så nöjd alls, och bar på blandade känslor efteråt. Dels att jag är så äckligt jävla trött på att aldrig få hjälp. Vi tränar, och tränar men det händer ju aldrig något?! Dels att jag är missnöjd med mig själv och känner att jag kanske ska sluta hoppa med A öht... Men samtidigt så känner jag att vi måste träna vidare för att bli bättre. För vi är ju BRA när vi är bra, det är bara det att vi är jävligt dåliga när vi suger också... Såhär känns det just nu: vi måste ÄNDRA på något. Samma typ av träning kommer inte leda framåt. Jag vet dock inte vad som ska ändras på, hur jag ska ändra på träningen eller vad jag ska träna annorlunda på. Hjälp, någon?
     
    Några timmar senare, hemma i soffan så kollade jag på filmerna. Ser direkt hur jag sitter med långa tyglar och glappkontakt. Jaha, så ärligt talat är det rätt bussigt av henne att ens ta oss igenom hela grunden när jag måste ha varit lite otydlig. Jag menar kontakt och STÖD är ju A och O för att ens kunna rida henne på hinder. Jaja, så är det med det. Alltid är det något.
     
    Innan jag såg filmerna så kände jag typ att jag vill rida henne på det tredelade för då blir jag inte feg och för försiktig mot henne väl på tävling. Som det kändes nu så kändes det liksom elakt att ha kontakt med henne, fast det i själva verket är glappkontakt som är rejält oschysst. Men när jag såg filmerna så är det helt hundra att jag inte fixar henne på tredelat när hon är sånhär. Inte en chans. Det skulle vara som mellan hinder 8-9 hela tiden, plus farligt för andra inne på framhoppningen när det blir sjuk fördröjning på vad jag skulle be A om.
     
    Något annat jag tror kan vara lite av en mental bov i detta är passet innan tävlingen. A gick på ängen, var trevlig, och gick på det tredelade. Jag tror att detta skulle vara pass två innan tävlingen och att vi skulle ha ridit i skogen i stället, där hon hade varit lite starkare och "som vanligt". Då hade det inte blivit en krock i min skalle där jag någonstans förväntar mig en mild mun som jag betslat upp och då inte vågar ta kontakt med pga vill inte att hon ska få ont. (Det känns som att allt jag gör kommer göra ont på henne... Rimligt?)
     
    I veckan hoppas A sitt sista pass innan hoppvilan på tredelat. Sedan, förutsatt att det går någorlunda okej, så ska jag i början av säsongen starta P&J på detta för att se om det är den lösning jag letar efter?

    Tävlingsvlogg

    Resultat från Kalmar med Latoya

    Tidigt i morse åkte jag och Amanda till Kalmar med Latoya. Vi har filmat en tävlingsvlogg och det är väl inte jättemycket att tillägga. Men litegrann.
     
    Latoya var uppmärksam på omgivningen (vilket hon får vara) och blir då lite slö (vilket hon förvisso också får vara), och då tar jag inte i henne utan låter henne rulla på så gott det går bara. Det hände dessvärre en grej på framhoppningen till första klassen; hon stannade på oxern och petade ner översta bommen. Vi tappade energi men det var inte vägra-dåligt, verkligen inte. Blev förvånad att hon stannde. Hon måste sedan blivit rädd för oxern och vi kom inte över den. Hoppade krysset och räcket utan tvekan, så sket i vilket sedan och gick in på banan. Det är således därför jag driver henne rätt hårt framåt. Men observera vilken fantastiskt bussig häst hon är som ändå går in och hoppar felfritt när hon knappt ville gå fram till oxern efter den tidigare incidenten.
     
    Valde sedan att hoppa fram inne istället för ute, och hade rätt storta problem. Hon tränger inåt som faaan och jag får inte ut henne med varken innerskänkel, yttertygel eller fulridning med trängande innertygel. Tyvärr var det samma som tidigare; räcket gick bra men stopp på oxern. La ned det ordentligt så hon fick skutta över det och rullade två gånger på det lågt (knappt 80 cm) men hoppade räcket "som vanligt" - åter igen går hon in och hoppar alla hinder utan tvekan på banan. Ett nedslag pga blev inte klar i kombination med icke perfekt väg. Men det var STORT av henne att hoppa igenom sina två rundor med 0 respektive 4 fel, med den sopiga framhoppningen. Hon var SUPERduktig!
     
    Utöver detta visade hon även tendenser till att vara mötesskygg idag. Det började med en häst som sparkade mot sin ryttares skänkel (ej med röd rosett i svansen och vi var inte nära, men vi var efter dem). Latoya reagerade starkt och gjorde en pallnit. Sen var hon skeptisk mot kanske hälften av hästarna.
     
    Mycket intryck och vår längsta resa hittills. Då får man vara lite försiktig. Jag är ändå förvånad av vad som hände på framhoppningen, men tänker inte "göra en grej" av det - men tänker ta med mig det till nästa år när hon sätts igång igen. Då blir det givetvis väldigt små, inbjudande hinder och framför allt oxrar i sann börja-om-anda. Sen önskar jag för allt vad jag fucking är värd att hon blir piggare med mer rutin.
     
     

    Resultat från P&J i SBHS med Latoya

    Jag och en ny bekantskap vid namn Amanda åkte på P&J med Latoyahästen idag. SBHS arrangerade denna, i Bråtåkra. Latoya skötte sig bra i släpet den stund hon fick vänta innan vi tog ut henne, men väl ute var hon ganska taggad, haha. Hon kunde inte stå still och sparkade(!) lite hejvilt. Inte åt någon/något, utan det flög lite ben rent allmänt. Hade även lite svårt att sitta upp för hon kunde inte hålla sig i skinnet. Så pass lite har hon ändå varit ute (och dessutom ett tag sedan sist) att jag inte riktigt skulle anta att hon förstår vad det handlar om, men det var ändå känslan jag fick; att hon mycket riktigt visste vad som väntade. Annars kan ju ofta energin och övriga hästar få unghästarna att suga in all energi och dansa runt av just den anlendingen, men nej, Latoya kändes laddad på ett annat sätt. Lite slö i svaren från mina hjälper, men sugen på att hoppa!
     
    Det är lite trångt att hoppa fram, men hon skuttade glatt över det som presenterades framför henne. Red in på banan och blev allt förvånad över hennes reaktion. Hon har aldrig varit där tidigare, är ensam häst och färgglada hinder. Man kan ju tänka sig att hon backar av lite och tittar sig omkring. Men hon det var som att det var världens mest självklara grej! Hon kom glatt in och klart att hon kollade lite, men inte alls som den unghäst hon är utan på ett rätt världsvant vis. Det enda som var lite spooky var läktaren, men annars noll och ingen reaktion resten.
     
    90 cm
    Satte av och styrde mot första hindret i första rundan. Hon kändes superfin! Hoppade okomplicerat ett, två och gick på sex galoppsprång ner till planket som var nummer tre, runt och mot fyran. Jag tog försiktig i henne vilket hon inte svarade på utan skakade lite på huvudet och sprang glatt vidare. Såg att vi skulle gå nära och med stor sannolikhet riva, men jag vet också att jag måste rida på dessa avstånd också så att hon lär sig att bli snabb upp med benen. Mycket riktigt så river vi den ganska grovt med fram. Runt och hoppa vidare över femman, och avslutningsvis sex-sju, på sex galoppsprång. 4 fel, men en jämn, trevlig runda som jag ändå är nöjd med. Känslan var riktigt bra.
     
    Höjning och lite andningspaus när ett annat ekipage red sin runda. Därefter vi igen.
     
    100 cm
    Är på väg stort mot ettan så sparkar av henne likt en b-ponnyryttare men hon fixar biffen, springer glatt vidare till två, och ligger på mot trean så jag byter taktik att låta henne gå på fem, framåt, istället (får ändå inte igenom förhållningarna jag ber om), men hon stoppade själv in ett litet extra så det blev inte så vackert. Fortsatte över fyran, och blev lite samma mot femman, avslutar bra över sex-sju, på sex galoppsprång. Felfritt!
     
    Latoyas första felfria 100 cm! :D Känslan var åter kanon, men egentligen var första rundan lite bättre än den andra. Kul ändå att hon gick nolla, trots två sämre lägen/språng. Skitnöjd med henne och hennes insats!
     
     

    Resultat från Värnamo med Aleccis

    Jag föredrar att ha med mig sällskap när det vankas tävling, men visst är det mysigt att bara packa in hästen och åka själv också. Så fick det bli idag. Bara jag och Aleccis, kvalitetstid. Som efteranmäld startade jag tidigt i första klassen och såg till att anlända till Värnamo redan innan åtta. Gick banan, visade papper, tog ut hästen och red fram.
     
    Värmde upp så mycket som möjligt på hennes villkor, men är lite bitter på bogarna som gör lite som de vill. Men vi är inte där för att bråka, så jag lät henne mest rulla igång. Valde att galoppera henne både i lätt sits och nedsittning, och fick bra känsla. Hoppade fram och hon var taggad och helt perfekt. Accelererar mot hindren, men backar faktiskt av lite själv, medan jag sköter min del och är nöjd med min ridning också till stor del.
     
    110 cm A:0/A:0
    Kände att jag backade av lite mot vissa hinder, men det positiva i detta annars rätt tråkiga beteendet är att jag gjorde förhållningar med båda tyglarna, hupp-hupp, typ och gav henne sen fri mun så hon kunde hoppa av lite nära också utan att vara nära att riva. Så det är både bra och dåligt. Annars kändes det bra. Vi hade bättre flyt i omhoppninen, rätt bra svängar. Förutom mot räcket nere i högre hörnet, nummer tio, där backade jag och la in ett extra galoppsprång, fastnar med blicken i det hindret och har för "låg blick" i landningen. Är väldigt, väldigt mån om att inte röra henne i sprången för det har vi minsann lärt oss att det är så man får bakbensfel i omhoppningar, haha. Så när jag hade fått upp min blick - det räcket med att det är ett halvt galoppsprång för sent - så skulle det bli för stor brytning att hajaaa-svänga innanför pyntet, så red utanför. Hade planerat att rida innanför, såklart. Går i mål med en ganska snabb tid och ligger i ledningen länge. När jag satt på läktaren såg jag att det var en del som red innaför pyntet, men som ändå var långsammare än oss. Aleccis är bra på att svänga. Hon fastnar inte - det är en klar fördel i denna sport. Tyvärr så blir vi nedpetade en pinne när ett ekipage har betydligt bättre flyt än majoriteten, samt planerar bättre än mig och rider innanför. Tror det var 13 hundradelars marginal. Skit och helvete, haha. Jag tänkte ju vinna! 0+0 fel, 2a. (Men är ändå väldigt nöjd med framför allt Aleccis och känslan!)
     
     
    Var taggad på revansch i 115 cm (HAHA, kände mig ärligt talat som största jävla förloraren på hela tävlingsplatsen över att ha missat den svängen och varit tvungen att gå utanför så vi red bort vinsten). Red fram på nytt efter någon timme eller så. Jag tog inte med A in på prisutdelning pga 1. sur (hahahaha #dåligförlorarenr1) och 2. skulle bli bökigt att jaga fatt i någon som kunde hålla vid nästa bangång. Nu smög jag ändå inte lite mer bogen-på-plats-ridning och eftersom vi hade gått om tid så kunde jag sitta och leka/lirka/känna efter lite, och fick helt okej respons. Hoppade sedan fram i pausen (vi startade först efter pausen), och Aleccis var SÅ JÄVLA FIN på framhoppningen! Jag kom verklingen på plats i sadeln, hade henne balanserad, mellan hjälperna och även om hon drar mot hindren (vilket jag vill att hon ska göra <- förtydligande) så bjöd mon på en kanonkänsla. Alltså hon var verkligen jättejättejättefin! Sista språnget vi tog klämde hon i som fan. Käääänsan! *hjärtanögon*
     
    Banan gick jag innan jag red fram och det fanns lite att tänka på, men inget som störde direkt eller provocerade fram någon form av spärrar eller frågetecken. Eller mjo, ettan var på diagonalen, men tvåan-trean var på ca 30 m, dvs 7 eller 8 språng. Jag avvägde lite, men valde sedan att vi skulle gå på 8 språng. Trots att jag trodde det skulle bli bättre och jämnare flyt om vi gick på 7. Gick resten av banan och blablabla. Satt på läktaren och hann se en handfull ryttare typ, eller några fler. Typ alla gick på 7 och höll ett bra flyt. Där och då bytte jag plan. 7 it is!
     
    115 cm A:0/A:0
    Red igång och kom lite väl stort på ettan, men hon klippte av bussigt ändå. Hoppade tvåan, galopp, galopp, galopp. Närmar mig trean och ser att vi inte kommer räcka fram (eftersom jag bara rullat på, skulle m a o ha tänkte lite framåt, japp). Aleccis ser samma sak som mig och viker milt av, gör en volt och rider an igen. Nej, det hade inte varit omöjligt att få henne att gå på det, men det blev lite som en överraskning för mig och jag red inte med den typ av ridning som hade övertalat henne (dvs mycket stöd och hjälpt henne att tro). Tar självklart på mig detta helt och hållet. Låter det inte påverka mig, utan rider klart banan enligt plan. Resten är fan bra alltså, förutom sista hindret som vi åter är på väg mot stort och jävligt. Men upptäcker det i tid och rider på, och stöttar. Hon klipper. Vi klarade ändå tiden, och rider i mål med 4 fel. Det kändes inte som en stopp-runda. Det kändes faktiskt riktigt bra, och jag vet vad som hände och vad som ska åtgärdas. (Det blev alltså inte så mycket av den där revanschen, ehm.)
     
     
    Det som suger är att det inte är första jävla gången jag byter plan och mååånga gånger förut har det slutat på samma vis. Jag måste våga lita på mig själv och hålla mig till min plan - oavsett hur de andra gör! Det är samma sak som det där med att svänga i luften så vi har rivit såå många hinder i omhoppningen för att jag inte gett fan i hästens mun över hindret, och blir för ivrig. Det har jag lärt mig av och är mångt och mycket noggrann med att verkligen låta henne vara i språnget. Så det är ju inte omöjligt - man ska tydligen bara göra samma misstag hundra gånger först, innan man begriper att skärpa till sig, haha.
     
    Jag är nöjd med mycket idag. Eller ja, det mesta. Nästan allt. Bättre planering hela vägen till mål, och hålla mig till MIN plan, som jag sett ut ska vara den bästa för OSS. Det är läxan. :) (Fick förresten beröm för min väluppfostrade häst samt hantering av parkeringsvakten som var imponerad. Kul! Även att jag vet att jag har världens bästa häst, så är det ju alltid kul att få positiv respons.) Som vanligt är Värnamo ett föredöme vad gäller tävlingsarrangemang. Från standarden på banorna, till funktionärerna (som även ställde upp och filmade, hehe).
     
     
    Jag vet att jag tjatar men KOLLA VAD FIN HON ÄR I GRÖNT! Jag får väl se mig besegrad över ekonomiansvarig i hjärnan och påstå att det var ett bra köp ändå, det där schabraket. Perfekt nyans! Skarpt, men på ett milt sett. Och världens bästa häst.

    Resultat från Växjö med Aleccis

    Tidigare i veckan så fick jag meddelande om att VRF kommit till final i div II, men inte hade ett komplett lag till den tävlingen. Givetvis kunde jag ställa upp med Aleccis - nemas problemas! (Vi har dubbelkollat med SvRF, Smålands RF och läst alla regler vi kan hitta och lagledaren ringde även för att vara helt på den säkra sidan. Och det stämde; det finns ingen uppklassning på häst, så som det finns på ponny.) Eftersom vi ändå aldrig hoppade runt gårdagens andra klass så kändes det inte så himla farligt ändå att åka på tävling två dagar på raken. Det är ju bara som ett meeting typ.
     
    Väglaget var det sämsta hittills som jag kört till tävling. Decimetervis med slask och även fruset under emellanåt. Det gick i 70 ner till Växjö (där det för övrigt var mycket mildare och mer regn-gegga än slask-gegga, även att det singlade ner små snöflingor större delen av tävlingsdagen), och jag såg till att köra med nästan en timme tillgodo.
     
    Men visst var det tävlanden som avstod. Till start var vi tills slut endast fyra lag, dvs typ hälften av startfältet! Så även om jag startade som tredjeryttare hade jag ändå rätt tidig start, sett till urlastning av häst och den biten. Men det löste sig då jag fick hjälp att hålla och skritta fram vid bangång av en klubbkamrats föräldrar. Snällt! :)
     
    Jag vill även denna gång ge en känga till Växjö för deras dåliga tävlingar. Jag är annars försiktig med att klaga på människor som ställer upp och kämpar för "oss andra" - men planering och information är under all jävla kritik! Det finns inga banskisser, är dålig info om starttider osv. Dessutom stod det en dryg och riktigt gapig funktionär på framhoppningen. Man ba ":)))". Men utöver det så vill jag inte klaga. Anledningen att jag grämer mig så om information och planering är att jag har ett nästan skadat stort kontrollbehov. Det är ENORMT. Jag måste ha stenkoll. Definitivt när jag åker själv och ska kombinera hästen och allt det innebär, med övrig koll; typ hinna gå banan. Bläää. Jag blir... en annan version av mig själv. Skulle någon sätta på sådana där "avläsningsmakapärar" på mig så hade de garanterat indikerat på stress, och ja, till viss del. Min energinivå höjs och på sätt och vis blir jag stressad, men jag känner mig inte stressad - bara typ virrigare än vanligt. Är fortfaranade på bra humör, men ändå så man vill skjuta sig i huvudet för att det inte går att greppa helheten av... hela tävlingen. Äsch, nu ångrar jag mig. De kämpar på och sliter, och gör givetvis sitt bästa. De ska inte ha skit för det. (Bara lite.)
     
    Över till själva ridningen då. Jag fick en framskrittad häst att sitta upp på efter bangången. Rullade igång i trav och galopp, och fick snart inta framhoppningen. (Bara ett varv, ofc. ":)))", haha, men det var faktiskt inte så farligt. Vi var inte så många så det störde för en gångs skull inte.) Aleccis kändes okej, men jag kände mig inte helt "klar" rent ridmässigt. Det är en liten del av ridbanan som får agera just ridbana på framridningen eftersom den andra är parkering och det blir väldigt trångt där inne väldigt fort med många ekipage så det är på det viset jag inte kände mig "klar" med själva framridningen. Det var svårt att komma till ridning. Hon gick som en klocka på hindren, inga konstigheter.
     
    105 cm lagklass final i Div II bed. A:1a
    Ni känner säkert igen känslan av att man så gärna vill göra bra ifrån sig (eftersom det påverkar andra också) och bara för det så ändrar man på saker och blir "överförsiktig" osv. Det var exakt vad jag gjorde. Red på ettan, höll, höll och höll mot tvåan. La henne för nära och kände mig väldigt framåtlutad i språnget och som att jag var för snabb med överlivet så hon inte fick tillräckligt med höjd. Red inte bra till trean heller och vägen fyran-femman blev inte så snygg men där började det i alla fall flyta på. Resten gick bra, och kändes bra. 4 fel.
     
    Laget slutade på 8 fel och en tredjeplats. Väl kämpat men lite stolpe ut, kan man väl säga. För min egen del kändes det rätt kasst. Vi ska inte hålla på att riva när hindren ligger på runt metern. Men det är en konst i sig att rida på lägre hinder när man är van vid större. Just den där balansgången "ingen respekt för hindren"-slarv till "vart fan är hindret/avsprångspunkten"-överförsiktighet. Jag fick helt enkelt inte till det.
     
     
    Bad om att få hästhållarhjälp vid nästa bangång då jag var efteranmäld och skulle starta allra först. Red fram en andra gång och tog oxern två gånger då räcket var paxad och nedgrävt under markytan. Jag, som är själv, själv, själv på framhoppningen äääälskar verkligen när medhjälpare paxar hinder långt innan ryttaren ens är redo att böraj hoppa fram. Vad fan liksom? Haha, aja, jag klarade mig denna gång också och Aleccis var riktigt vass på hindren. Kändes bra! Gick banan (som var väldigt lik den första) och hade min plan klar. Satt upp och red in.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
    För att vara på den säkra sidan och inte göra om gårdagens tabbe så rullade jag lite i galopp innan jag styrde mot hindret. Aleccis var laddad! Hoppade ettan, red ut vägen ordentligt mot tvåan (samma linje och samma hinder som vi rev i klassen innan), red på de fem som det skulle vara, runt och hoppa 4-5 också samma som innan. Inte vacker väg men sex språng gick vi på. Det var en svår väg och för att klara hindret så kan jag inte riskera att hon bjuder på fel och då blev det lite innerkurva och inte helt rakt på femman, men ändå rakare än gången innan. Kombinationen var hinder nummer sex, fem språng till sjuan som också flöt på bra. Hon kändes jättefin! Åttan var sist ai grunden, fem galoppsprång till nian som vi också red på (nöjd med att vi satte alla distanser lätt som en plätt!). Jag fick den där känslan som jag har fått när vi verkligen har kunnat leverara och vunnit många gånger, så det kändes inte alls omöjligt att rida till en placering, eller till och med en vinst. Jag vet ju att hon är farligt snabb när vi krigar tillsammans. I landningen över nionde hindret så öppnas mitt armbandsur (det är lite för stort och vrider sig ibland, spänner jag då muskeln på ett visst vis - går inte med flit, men har hänt tidigare på hoppträningar - så öppnar sig knäppet och det gjorde det nu. Det störde mig och jag tittade ner för att se så det skulle hänga kvar. Vilket är så jävla dumt för så länge jag håller i tygeln så hänger klockan kvar på armen! *pucko* Men att ta ner blicken störde mer än det borde. Jag måste hela tiden vara flera steg före A i tanken och det var jag inte nu. Red mot kombinationen och såg att vi kom i ett läge där det fanns två alternativ; hon hade kunnat ta av och gå lite stort in, eller också hade jag utan problem kunnat sitta upp, hålla om och låta henne ta ett kort steg vilket hade gått bra då det var ett räcke in. Så hade hon fått sträcka lite på sig och stretcha ut över oxern, men det är inte ens svårt/jobbigt för henne över dessa hinder. Det hade absolut varit ett klokare beslut att välja det sistnämnda, men jag lägger fram min hand (för att inte störa A när hon skulle behöva ta av lite stort) men släpper ju samtidigt stödet och A förstår inte vad hon ska göra. Stannar lite snopet och ärligt talat så är jag rätt bra på att sitta kvar när det tar stopp och detta stopp var inte ens kraftigt. Ändå så åker jag av, haha. Minns verkligen hur det inte finns något att "möta"/hålla fast/bromsa min energi mot precis när jag börjar åka av. Men japp, tugga sand blev resultatet. Så surt när vi hade tänkt att göra en bra runda ;) 0+ute.
     
     
    Just då var det surt och svordomar (fast mycket klappar på hästen. Hon är bäst och det var såklart inte hennes fel på något vis), men ganska snart så byttes det ut. Jag är JÄTTENÖJD med grundomgången. Vi hade ett tempo som hon är bekväm vid, och ja, jag kan ju faktiskt rida henne i det tempot: jag hinner balansera upp och hinner bli klar innan hindren. Dessutom fick hon bara bra avsprångspunkter tills jag tappade bort mig. Detta är ytterligare ett bevis på att vi mååååste rida framåt. Så är det bara. Dessutom märkte jag att jag pratade med henne, och det är svårt att göra på beställning men jag vet att det också är ett framgångsrecept för oss. På så vis andas jag och "tänker högt" är tydligen till min fördel. Trots resultatet är detta helgens bästa runda, även om känslan i gårdagens 110 också var kanon. Jag är så nöjd med Aleccis, och nu måste jag se till att befästa denna tävlingsgalopp igen. Den har visst försvunnit lite i "närminnet". Hoppning är en färskvara, oja, och även tävlandet.
     
    Vi hade bättre väglag på hemvägen så hem tog vi oss också helskinnade. Dessutom hade gubben inte bara hämtat mina vinterdäck på däckverkstaden utan även bytt på vinterbilen. Gött mos! Firade med lite lek på kvällskvisten, då det frös på under kvällen. Fruset slask blir jämnhalt och perfekt att svarva in däcken lite. (Är rätt lyxigt, och lite dumdristigt/slösaktigt att sladda upp splitter nya vinterdäck för några tusen. Inte lätt att vara långsiktig alltid, haha. Men nu spårade vi ur lite här...)

    Resultat från Jönköping med Aleccis

    Lite bitter och sååå....
     
    Kom ut till stallet i regnet och möts av en helt jävla genomgeggig häst. ROLIGT. (Den enda nackdelen med lösdrift, haha.) Gjorde ett tappert försök att dra över med en rotborste men det var bara att packa med hela lasset med borstar och hoppas på att hon hinner torka på vägen. Hade rätt sen start så det gick betydligt bättre att borsta på plats. Lucky me.
     
    Aleccis var nästan lite slö på framridningen. Slö med hennes mått mätt alltså. Men hade betydligt mer glöd i röven på framhoppningen. Jag satt bara upp, var noga med att spänna upp magen och även att hon attackerade hindren så fick hon bra språng och det kändes bra.
     
    110 cm A:0/A:0
    Kom in på banan och fick en helt annan häst med ytterligare några snäpp högre energinivå. Hon blev så taggad! La en stor volt innan vi red på första; oxer på diagonalen, runt och hoppa linje på långsidan, sex galoppsprång. Råkade rida på sju. Vidare mot nästa linje, andra diagonalen, sex galoppsprång. Denna gång ville jag rida på sex språng, så lät henne rulla lite mer. Aleccis blev därför lite väl snabb i språnget och var i med bak. Klonken var en 50/50 ligga kvar eller falla, men den stöp i backen. Runt och hoppa oxer upp, typ på kvartslinjen, bruten linje mot räcke, sju språng. Kombination på långsidan, oxer in och räcke ut, två galoppsprång. Styrde även på första i omhoppningen som låg på båge fem galoppsprång, lite dolt bakom sexan - vilket inte blev så graciöst. Det hindret kom fort bakom. Gick i mål med bra känsla. Hon låg på rejält men sådan blir hon ju lätt efter att inte ha tävlat på ett tag. 4 fel i grunden. (Fick inte någon film... Bitter.)
     
    Veterinärbesiktning, vatten, mat och vila i några timmar. Sedan ut igen. Hon kändes bättre på framridningen nu, och kändes bra i allmänhet. Banan kändes inte oövervinnerlig. Faktiskt inte superstor, men svårigheter med kombination fem galoppsprång på bruten linje till ett räcke, trippelbarr till räcke och samma linje som i första klassen; kombination mot räcke, lite dolt, på fem språng. Det kändes som det var våra största svårigheter, men inte omöjligt utan snarare som en rolig utmaning och ja, det kändes bra, bra, bra.
     
    Hoppade fram och fick ett dåligt språng för att folk är idioter ":)", och springer i vägen mitt framför hindret när man har ropat att man ska hoppa. Ska man vara bland ekipagen får man ju för fan vara lite uppmärksam! Resten var dock bra och hon var fin på hindren. Inga konstigheter med galopp, distanser eller ögat. Red ner och höll mig i ordning.
     
    120 cm A:0
    Uteslutna på första hindret. Alltsååååååå... Så jävla knäckande. Förstod fan inte ens vad som hände? Jag gjorde som innan? Hon gav inga som helst antydan på att stanna, förrän hon kostade sig precis när hon skulle ta av - som vanligt. Såg sedan på filmen att jag ju rider i ett jävla undertempo!!! Alltså WHY?! Har jag inte lärt mig någonting av våra år tillsammans. Bläää. Så jävla dålig. Klantigt. Orutinerat. BITTER.
     
    Sådärja, bara att lägga det bakom sig och blicka framåt. Vi är allt lite rostiga. Det är ingen hemlighet att vi är som bäst när vi tävlar mycket. Sanningen att säga får vi faktiskt ett nytt försök i morgon igen. Då blir det skärpning!
     
    Aleccis fick inviga det nya (svindyra) schabraket idag. Jag trodde inte det skulle gå ihop sig helt med hennes färg, men jag gillar färger och jag gillar grönt så vem bryr sig. Blev ändå positivt överraskad. Hon är fin i grönt! :D
     

    Resultat från Värnamo med Sacke

    Säsongens första inomhustäving med Sacke och han första inomhustävling i livet. Så det var mycket nytt, annorlunda och han var väldigt "spooky" tyvärr - men skötte sig ändå så bra han bara kan! Han var egentligen väldigt lik sig själv hur han var när hah startade sina första tävlingar ute. Så med facit i hand kunde man ju ha förutsett det lite.
     
    Han var väldigt lugn och sansad på framridningen. Det var typ rekord, för vi kunde värma upp som en normal vuxen, tävlingsvan häst - i först skritt, sedan trav och slutligen galopp. Så det tar sig! Både jag och hans ägare är väldigt glada i honom och nöjda med hans beteende på tävlingsplatsen även runt omkring. Han står snällt i släpet, snällt att sadla och sitta upp. Äter och dricker bra.
     
    Att hoppa fram gick med bra, även att jag verkligen hatar framhoppning i ett varv. Det är en relativt ny idé med tanke om en säker framhoppning - men i praktiken är det helt värdelöst! Bara en ryttare kan hoppa fram i taget, och råkar någon få innevarv så kommer ingen annan intill hindren - för det är alltid någon i vägen. Helt uruselt är det. Men hoppandet gick bra och han kändes bra. Pigg på hinder men inte "idiotpigg". Gick in på banan och visade honom runt. Han var rätt tittig och "spooky". Liksom slingrade sig i sin kropp lite.
     
    100 cm bad. A:0/A:0
    Styrde mot ettan och det kändes bra. Men lite stort kom vi och jag kände ändå hur vi tappade balansen litegrann redan där. Styrde på linjen två-tre, fem galoppsprång lite framåt. Vinglade till och han valde att lägga in ett extra. Red på fram men det vinglade rejält och jag "hann" liksom inte stötta så som jag annars vet att jag behöver om han skulle titta. Han illstirrade på grinden och stannade. Tog om och efter detta kändes det ändå helt okej. Spooky, vingligt, slingrande, men ändå bättre och bättre efter varje språng. Han hoppade kombintionen bra och resten av banan också. Vi red ihop 5 fel.
     
    Dötid, vilotid, mat och drickpaus. Han upplevdes lite slö och loj inför andra klassen. Försökte pigga upp honom lite och fick önskat resultat. Jag tänkte väl på min sits och ridning på nästa framridning; långa skänklar och stabil bål. Det kändes bra, men jag kände ändå att han började blir lite trött. Tyvärr var det nu framhoppning i höger varv = hans svagaste galopp. Det sög verkligen i hans kropp att hoppa runt i bara den galoppen. Men mot hindren var han sitt vanliga, glada, taggade jag. Han kändes kanonfin på hinder.
     
    Jag hade bytt plan och taktik till nästa start. Rida honom lite mer "som förr", anpassat till att han kan titta och vara slingrig. Men så var han så slö, trött och gav liksom inte så mycket reaktion. Försökte hålla honom alert och glad, det gick hyfsat men han var ändå liksom lite långsam.
     
    105 cm bed. A:0/A:0 avd B
    När vi kom in på banan "hände något". Han började kännas som innan, och det kändes ändå bra för där hade jag ju en plan. Men sen vände han tvärt och blev sviiiinstark och fattade självmant galopp och sprang runt med mig..? Red runt och satte galopp. Han satte verkigen iväg, men det var inte sådan där galopp. Nivet, hopp-galopp. Det kändes snarare som han varit på gymmet, pumpat upp luftmuskler som bara syns men som inte "fungerar". Han galopperade, men det var ingen galopp att hoppa med. Han sprang för mycket och jag såg att vi var på väg till ett stort läge så jag satt upp och höll i. Sa faktiskt tyst till honom: "Du vet att det kommer hinder där framme va?" Försökte för mitt liv få igenom en förhållning - helt utan resultat. Han tar av(!) och vi landar mer eller mindre på bommarna. Suck, så tråkigt. Försökte rida vidare och det kändes bättre över tvåan. Linje till trean, sex galoppsprång. Närmar oss och han stelnar till, tittar, men lite för sent och hoppar stillaståendes och river grovt. Rider vidare och får en betydligt bättre och mer "hoppvänlig" galopp mot kombinationen som han hoppar fint och nu började det ändå släppa lite. Fem till sex var samma linje som vi hade problem med i första klassen, nu satt den - vilket ändå kändes bra. Sjuan gick med bra och till åttan tappade jag lite galopp i svängen. vi hade god balans men lite för lite tryck för att ta bakbommen så den petade vi. 12 fel landade vi på och precis över mållinjen var jag... inte helt nöjd. Lite besviken. Mest över att jag räknade med att han skulle vara på ett visst sätt, och la upp en plan efter det. Denna höll inte alls när han nu har annorlunda. Men samtidigt så var det helt nytt för honom och han är en känslig individ så han har verkligen kämpat väl. Dessutom är han fortfarande unghäst, och så var vi där igen - han har bara varit hopphäst sedan 28 juni i år.
     
    När jag har smält dagen lite så har han faktiskt gjort en bra inomhusdebut. Och härifrån kan det bara bli bättre - med mer rutin!
     
    Bild från Kinda.

    Resultat från Tranås med Latoya och Sacke

    Tävlingsdagen är över och av allt som ändå var bra idag så är det det där dåliga som ligger kvar i kroppen och som irriterar mig. Men en hel del var faktiskt bra, tror jag. Det beror på vilka ögon man väljer att studera det med. Och något viktigt jag lärt mig är att man får helt enkelt leta efter bra saker när man bara ser mindre bra. Eller bara och bara, men ni kommer fatta.
     
    Stoppade in Latoyahästen i kärran hemma, men jag måste fortfarande ha någon som kan stänga när jag måste följa med in. För det måste jag... Min häst är inte så klok att hon förstår vad jag vill annars. Plus att hon vill göra som hon vill. Därför hämtade jag upp Ebba på morgonen så att hon kunde stänga (alltså, gå upp 06-ish för att stå och glo en timme i stallet och sedan stänga en jäkla bom och därefter bli avsläppt och sova igen vid 07.30-ish. Japp, hon är bäst. Ställer upp i vått och torrt! Men hon kunde inte följa med på tävlingen, så vi gjorde en speciallösning.) Körde därefter förbi Sackes stall och lastade honom också. Sen var vi på väg!
     
    Jag trodde det skulle bli en rätt jobbig dag med tanke på att vi hade två hästar med oss och var en-två man kort. Vi var faktiskt bara två, den tredje var sällskap och hundvakt (hästrädd) så två unga hästar och fyra händer - det hade vi att jobba med. Det kan bli körigt att kombinera starter och hästar, men med lite överslagsräkning så skulle det kunna fungera - och det gjorde det också. Vi behövde bara ha ute en häst i taget och behövde varken superstressa eller ha dötid. Det rullade på bra, och var så gott som lagom mycket starter sett ur vårt perspektiv.
     
    Latoya var först ut. Stod som ett jävla ljus(!!!) när hon kom ut ur lådan och blev avborstad och sadlad. Framsteg! Satt upp och red fram i ridhuset, men hon var i ärlighetensnamn rätt tråkig för dagen. Kändes som en nyinriden treåring att försöka svänga runt där inne. Gick dessutom inte fram önskvärt heller. Alltså hon byter gångart och sådär, men jag vill ha ett sug framåt och hon gör bara det hon måste. Hon kändes inte sur, bara lite allmänt trög. Hoppade dock snällt när hindren dök upp framför näsan.
     
    90 cm bed. A
    Jag fick liv i henne på banan och där hade hon bättre galopp. Rundan kändes kanonbra faktiskt. Jämn och flöt på bra. Det enda egentligen var ett byte som inte satt mellan ettan och tvåan, men annars är jag nöjd. Kändes plättlätt och in i mål red vi efter en felfri runda.
     
     
     
     
    Därefter in i lådan och ut med nästa häst i den andra lådan. Sacke var mer taggad, men höll sig mer i skinnet än han brukar göra. Red igång i ridhuset och han var kanon att sitta på. Lite vinglig och grön i sammanhanget, men man får inte glömma att han bara hoppats regelbundet i bara tre månader(!). Då får man vara lite vinglig och uppmärksam på de andra hästarna. Han kändes helt perfekt i bjudning och på hindren. Lite så att han tog initiativen emellanåt men inte så farligt.
     
    100 cm bed. A:0/A:0
    Vi går in och gör en över lag bra runda. Tappar balansen lite över tvåan (har jag för mig) efter ett större språng där han siktar på att gå åt vänster när vi skull åt höger så det blir lite vingligt några språng. Fyran fick vi stort läge på och då dansade han iväg lite i landningen som han kan göra och jag hänger något löst innan vi har fått tillbaka balansen båda två. Men resten kändes kanon. När jag gick banan planerade jag hur jag skulle rida utefter hur Sacke är, men till sista hindret i grundomgången kände jag hur han verkligen var med mig, så efter vi landat svängde jag runt honom, fick med honom i svängen även om det flöt iväg litegrann och sedan balans och ett kanonsprång över första hindret i omhoppningen. Styr vidare men blir avbruten av speakern som utesluter oss. Varför? Jo, för att i all min iver så GLÖMMER JAG ATT RIDA GENOM MÅLLINJEN!!!! Maaah. Jag svängde alltså till första i omhoppningen innan vi passerade genom mållinjen i grundomgången. Så jävla, jävla klantigt!! Och Sacke som var så himla fin..! Åh, gissa hur besviken och irriterad man blir på sig själv efter en sådan jäkla tabbe?! Han gjorde verkligen allt rätt, och ja, svängen vi gjorde var fan bra den också (sådetså) - men ändå så drar det ner känslan att göra det klantigaste av det klantiga. Herregud... Såå, därför uteslutna. (Jag glömde lämna mobilen till en funktionär så har ingen film.)
     
    Jag ville slita mitt hår men klappade istället om hästen och sedan var det samma procedur igen, fast ombytta roller; in med Sacke och ut med Latoya igen. Och hon har stått där inne i släpet helt still! (Jag smög på henne och red förbi gång på gång - hon stod som ett ljus, åt hö och kollade säkerligen på det hon kunde se av tävlingen genom skötardörren. Latoya har ju ingen tålamod så hon brukar kasta sig mot väggen när hon har tröttnat, (helt utan panik, det är hennes grej ba). Så stolt över henne. Snäll att göra i ordning även andra gången. Vad duktig!
     
    Skrittade relativt länge och försökte peta tillbaka den där jäkla bogen som ville flyta iväg gång på gång. Det kändes ändå bättre sedan när vi rullade igång i mer tempo för andra gången. Men fortfarande dåligt med driv i henne. Det blir svårt att hoppa med då när hon inte är mellan hjälperna, men hon hoppar snällt, eller vafan, hon kliver över. Ibland kommer vi nära (mestadels faktiskt) och någon gång stort men hon lyfter på kroppen och sen är vi på andra sidan. Okomplicerat förvisso, men inte DEN känslan riktigt.
     
    100 cm bed. A:0/A:0 avd B
    Glädjande nog fick jag en bra, ganska stor galopp i henne där hon tog sig framåt. Kändes himla bra mot ettan och då blir det också lätt att hoppa. Styr upp mot tvåan och upplever att hon har stor, bra galopp men ser att vi är på väg mot ett mellanläge. Jag får, och kan inte, rida iväg henne för då skulle hon bara bli lång och framtung i det läget, och samtidigt så fanns det inget att plocka av för i den galoppen är hon inte stark. Så jag mjuknade, tänkte framåt men "lät henne vara" för att inte störa, så att hon kunde rätta sig och få liksom häva sig över som vi gjort flera gånger innan. Men nej, det råkade visst bli ett stopp. Hoppsan, kind off. Nytt försök och det gick bättre. Men vi fick aldrig någon bra känsla... Gång på gång funderade jag på om jag faktiskt skulle utgå. Men å andra sidan så fick jag nu en chans att faktiskt lyckas rida genom den satans mållinjen vilket jag obviously inte klarade i första rundan på samma bana. (Klen tröst...) Fortsatte ändå rida och ja, känslan var inte superbra men det var ju inte katastrofdåligt heller för jag red ju ändå klart rundan. I mål gick vi med 4 fel. "Bara", ändå. Rundan kändes mer som en typ 12-felsrunda. Aja, hem och träna lite!
     
     
    Latoya är ändå bussig och vill lösa uppgiften, och det är en fin egenskap av ett annars rätt halvtjurigt, envist sto. Man får liksom vara glad för det lilla ibland. En rätt viktig input i denna lite halvmissnöjda känsla är att hästarna inte har något att beta så de har stödfodrats till igår(?) (minne som en guldfisk) då de fick en av kornas hagar där de efterbetar - dvs mycket gräs igen. Jag anar med andra ord matkoma ;) Tror det är där skon klämmer på den lille hästen, så att säga. Och varför skulle hon annars vara så fantastiskt lugn att hantera dessutom? Det var så att jag undrade om hon var sjuk, haha. Sa till Anne en gång: "HON VILAR?!!!" för hon stod och fucking VILADE när hon sadlades andra gången. Alltså - Latoyahästen VILAR SIG INTE på nya platser, haha. Då ska det upptäckas och springas iväg med/över folk. Det är så hon jobbar. Så jao, hon är schysst ändå, som ställer upp. <3
     
    Aja, in med hästen i lådan igen (som faktiskt sparkade några gånger till slut, efter många timmar så jag klandrar henne inte. Hoppas bara kärra och häst håller, hehe) och denna gång hade vi mindre tid vid bytet. Ut med Sacke och igång igen. Det kändes inte helt hundra som att vi kom igång enligt plan, men han var fortsatt glad och superkänsla på hinder. Gick banan efter framhoppningen och det var väl egentligen inget märkvärdigt mer än vägen till kombinationen inbjöd till att hästen lätt bjöd på fel hinder och detsamma gällde även sista linjen. Kombinationer går ju numera bra, men det är just nu det värsta man kan ge oss; en kombination på en väg där ett annat hinder står framför näsan. Tänkte ta något springa innan vi gick in på banan igen för att "komma upp i varv" igen, men kom aldrig intill så struntade i det. Kändes ändå som att vi kom igång igen genom galoppen, så det var lugnt.
     
    110 cm bed. A:0/A:0 avd B
    Red igång en bra galopp och styrde mot ettan som han flög över. Snuddade tvåan lite men inget farligt. Flöt ut lite till trean men inte mer än så. Tyckte jag fick med honom i svängen till kombinationen och det kändes bra, men ändå så hände något som gjorde att det sket sig. Ser ut som att han reagerar på något (kanske att det stod två hinder där, trots att jag visade dem innan start), så han trampar om och kommer skitnära, utan fart och på snedden. Får rak väg ut bredvid b-hindret och gör ingen större anmodan till att sikta på b-hindret för det hade bara gjort honom illa. Får med a-bommen såklart i det misslyckade, men ändå tappra försöket så får vänta-signal. Kommer igen och då bjuder han på "fel" hinder så det bryter flytet lite och vi kommer skit på a-hindret men nu tog han oss igenom medan jag lät tyglarna glida mellan fingrarna, tog mantag för glatta livet och smackade som hjälp för att han skulle kunna sköta det utan störning från min sida. Gick bra och jag berömde honom för det. Snällt av honom! Sen börjar han upplevas lite trött faktiskt och vi får inte till optimala språng över femman, sexan eller sjuan. Inte heller åttan som vi river. I mål med 8 fel, och känslan av orutin faktiskt. Vi har här att göra, men vi behöver jobba ihop oss; både med varandra och med hindren. Jag är inte missnöjd, såklart kan man alltid göra saker bättre men vi tog oss igenom och kämpade väl.
     

    Resultat från Kalmar med Aleccis, tvådagars

    Vi har haft en kanonhelg! Fyra faktiskt bra rundor med bra känsla och utöver det helt underbart väder och en skvätt kompishäng. Skitnöjd! Är stressigt som fan just nu för måste åka NU, men skriver lite ändå.
     
    Redan inför första klassen, på framridningen, så riktigt hittade jag ridningen där mina hjälper tajmade och Aleccis svarade bra. Tänkte sedan hålla om och hålla ihop det bara. "Bara". En rätt enkel tanke, och sedan känna efter och se hur det kommer inne på banan. Hon var fin att hoppa fram och ja, det kändes riktigt trevligt.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
    Skänklar, mage och gissa vad?! Till och med andningen satt. Vi hoppade lugnt och fint igenom rundan. Alltså lugnt i huvudet, rent fysiskt så ligger hon ju i stort sett alltid på. Hon var rapp som attan i tassarna, för ärligt talat skulle jag ha både två och tre nedslag med tanke på hur illa jag la henne på vissa hinder. Men vi tog oss i mål med dubbelt felfritt och med en helt okej tid. Jag vågar faktiskt inte idiotrida just nu. Inte ens på så här små hinder, för det självförtroendet sitter inte. Sedan kan man tycka vad man vill om det, hehe, men jag är skitnöjd faktiskt. Råkade gå lite mer innanför än vad jag tänkte mot ett dock, men det löste hon ju. Lite mycket av och på, men jao, så skönt att känna att vi ändå löste vår uppgift till belåtenhet. 0+0 fel, 3dje placering.
     
     
    Till nästa klass var min tanke att försöka rida jämnare. Bättre flyt, och mindre av och på. Jag gick banan och la stort fokus på hindrena ur sväng -> galoppera ur svängarna. Hon var fortsatt fin på framhoppningen.
     
    115 cm bed. A:0/A:0
    Om det blev jämnare vet i fasen, men hon var med på noterna och egentligen var det väl "bara" en(?) gång (dock en gång för mycket) som jag la henne sådär skitilla och jag riktigt kände hur vi rev, fast så rev vi aldrig. Tänkte ha ridit innanför brunnen till sista hindret i omhoppningen men var så fokuserad på att få ut henne och rida henne rakt på räcket innan att jag dels var lite sen i tanken och sedan landade vi ganska långt fram så jag red runt brunnen istället. 0+0 fel, 4de placering.
     
     
    Eftermiddagspromenad, kvällspromenad, morgonpromenad, fri tillgång på mat och så ny dag! Trevlig på framridning och jag hittar snart mig själv igen med hjälper, balans och ridning. Känns bra, även bra på hindren.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
    Siktar på att rida en vettig runda och det känns bra. Jag får inte igenom min förhållning på en linje så då blir vi lite osams men annars flöt det på bra. Tänkte hålla ut vägarna ordentligt på de brutna linjerna för att få plats och så framför allt mot kombinationen. Gjorde som jag tänkte och red vettig väg men fick inte till den helt hundra utan fick verkligen vad jag definierar som ett pet där. Lite retfullt men sådant som händer. Ändå nöjd med större delen av rundan och bra känsla! Dessutom var det ändå inte hela världen då vi hade helgens största klass kvar att rida. 4 fel.
     
     
    Återigen, samma framridning, super på hindren och det var med självförtroende vi ställde oss och väntade på vår tur. Jag satt helt lugn och vände huvudet mot solen, blundade och bara kände mig så... jag vet inte. Glad? Nöjd? Tillfreds av något slag. Tanken slog mig att det är detta som vi kämpar med. Det är ju ingen nyhet för någon, men just då så slogs jag av tanken och jao, tävling är livet. Hästar är livet. Sen kände jag något jag definitivt inte känner varje gång vi ska in i en 120. Jag kände; idag kommer vi komma runt. Och det var inte ens något ifrågasättande i det påståendet. Det bara var så. Jag visste det, och det var sant. Bra känsla att ta med sig in på banan!
     
    120 cm bed. A:0
    Så börjar vi, och tror fan jag tabbar mig grovt på första jävla hindret?! Hon häver sig över och i min hjärna hörde jag ett fasligt skrammel av bommar och kände plockepinn-känsla (men såg på filmen att vi "bara" rev frambommen, iofs rejält, men så mycket plockepinn var det inte). Kände ändå mot tvåan att det hade runnit av oss båda två och vi red vidare. Hade planen klar till två-tre linjen. Galopp till tvåan, rulla på men i balans och sedan sitta upp och rida an trean - utan att ångra sig, utan att backa. Gick klockrent! Kändes super, men vi fick visst med oss den bommen ändå. Kan inte svara på varför, men så blev det. Slog i fyran när vi red på den men den låg kvar och jag kände lite "vafan", haha. Red an kombinationen (där vi haft extra mycket problem i 120) men hon sög och jag fick måtta lite men blev klar och hon hoppade finfint. Är rätt nöjd med linjen sedan sex-sju på fyra galoppsprång. Bestämde mig för att vi minsanna ska fixa det och att jag därför måste tänka lite framåt för att inte fastna i något jävla avbackningsträsk. Fick hålla lite i slutet men blev klar i tid och hon flög över. Red runt kortsidan och känner hur vi kommer komma i ett mellanläge alternativt sådär pissigt skitnära så hon river grovt till åttan, så gjorde en jävla tabbe och red iväg henne. Nej, nej, nej tack sa Aleccis och så fick vi ett stopp och tog om den. Inga problem på andra tagningen. Red runt och noppade nian och avslutade med tian. Gick i mål med 13 fel totalt, men det kändes mer som en 4-felsrunda. Ettan och åttans totalt 9 fel är jättemycket mina, men de andra 4 kändes mer som att okej, de kunde vi ha då. Nejdå, men det är bara siffror och vi red ut från banan nöjda med vår bedrift efter en kanonkänsla på hindren och ja, jag är så jävla nöjd. Kan jag hitta denna ridning, och känsla så dröjer det inte länge innan vi faktiskt kan vara jämna på denna nivå.
     

    Resultat från Kinda RF med Sacke

    Vi var tre personer plus häst och hund som åkte till Kinda i morse. Lite kyligt till att börja med, men sedan hade vi riktigt skönt väder. Jack-väder när solen var i moln och t-shirtvärme när solen sken. Alldeles lagom skulle jag säga, sätt till att man ska orka rida också.
     
    Idag skulle vi debutera på två olika vis; i första klassen har vi nu kvalat in till avd A så då fick Sacke gå den vuxna klassen med potentiell omhoppning (så himla roligt!) och sedan debut på ny höjd i andra klassen. Vi tog ut en ganska lugn kille ur transporten men sedan vaknade han till sitt vanliga svinstarka jag när vi började rida fram. Han körde sitt race med mig och jag kunde nätt och jämt styra och bestämma fart. Han var inte direkt ridbar, men jag borde ju vara van vid det här laget, hehe. Jag vet ju också att det blir bättre efter ett tag.
     
    På framhoppningen var han helt tokig! Aleccis är ju rena rama pensionären jämfört med hans "anfall" mot hindren, haha! Det fullkomligt exploderade i baken på honom och iväg for vi i ljusets hastighet. (Japp, farligast på framhoppningen - det var vi det.)
     
    100 cm A:0/A:0
    Jag trodde att jag skulle sitta på "samma häst" inne på banan sen, det vill säga hur mycket tryck som helst och mycket häst i handen i form av ett rejält sug och accelererande i handen. Men så var det inte riktigt och det var jag inte riktigt beredd på. Han var inte på något vis slö, utan bara helt plötsligt lite lugnare och där jag kunde inverka mer. Men jag får startsignal innan jag har visat klart kombinationen och låter tiden rinna, fattar sedan galopp men blir lite sen med själva hoppgaloppen och skulle tagit tid på mig att lagt en större volt och sedan ridit mot hindret. Men nu red jag an i denna sämre galoppen, la honom alldeles för nära och så rev vi första jäkla hindret! Åh, så irriterande. Men jag blev inte alls påverkad negativt och "urladdat" som man kan göra, utan red vidare. Hade fortfarande framhoppningsridningen i kroppen och gör samma sak på andra hindret; väldigt nära - men hann han upp i tid. Gör samma sak en tredje gång - nära, men han hinner upp igen. Sedan fick jag koll på grejerna och vi hoppade fyran bra, red på sex galoppsprång på linjen och hoppade sjuan. Han hoppade igenom kombinationen lugnt, men drog lite höger ut bara. Avslutade med sista oxern och är ändå nöjd med 4-7, rejält missnöjd med 1-3 och skulle kunna slita mitt hår för att jag rev första hindret. Dåligt! Men ändå en bra känsla och han ligger nu helt klart stadigt på denna höjd. 4 fel.
     
    Vilopaus i kärran i två timmar och han stod som ett ljus. Lugn även vid andra uttaget, och denna gång betydligt mer ridbar innei ridhuset på framridningen. Nu gick det ju att be om saker och han lyssnade myket mer intresserat. På framhoppningen var det dock samma extrema glädje igen. Han är fasen het där inne alltså! Men just hindren är det minsta problemet och han tycker verkligen att det är fantastiskt roligt. Men denna gång var jag beredd på att han kunde vara något avtrubbad på banan.
     
    110 cm A:0/A:0 avd. B (debut)
    Han började faktiskt bli lite trött nu, mest i huvudet av en lång dag. Så jag hade verkligen att göra denna rundan! Mycket ben om och sedan sitta upp och fånga upp honom. När jag visade hindren så tittade han till lite på trean men inte på vattenmattan som var under fyran som även var samma hinder som nummer nio. Red igång och han har lite svårare för höger galopp så föll in i vänster istället, ny fattning och mot ettan. Det kändes okej ettan och tvåan, det blir lite annorlunda när det är snäppet högre såklart. Till trean stöttade jag allt jag kunde och som tur var så hade han inga andra planer än att hoppa. Även fyran gick bra men mot femman kom vi lite nära. Jag såg detta men hade bara en enda tanke i huvudet; HÅLL OM. Måste stötta, stötta och stötta. Så han tar av men drar med frambommen och mycket hellre det än de alternativ som finns om jag hade lämnat honom i skiten. Vinglar ner på sju galopsprång till räcket och styr mot kombinationen som han i lugn och ro skuttar igenom. Drar lite höger igen, men gör det ändå himla bra men tanke på att det varit vår "akilleshäl". Tappar lite fart och energi så har all tid i världen på att vända över ridbanan och lägger om benen för att få igång maskineriet igen, men han är trött så han svarar mest framåt och inte så mycket på bakbenen. Kommer något nära så även där får vi med oss bommen. Men hade han varit pigg så hade det inte varit för nära, så det var okej ändå. Avslutar med vattenmattan igen utan problem. Red i mål skitnöjd faktiskt. Vi har tillsammans hoppat ett enda språng en enda gång på 110, men han har varit så himla fin och hoppar utan problem och dessutom är vi mer ihopridna (även om det absolut kan bli ännu bättre) så en 110-debut kändes som ett naturligt steg nu och ja, jag håller fast vid det. Han gjorde det bra och vi tog oss igenom med bra känsla. Med mer rutin och styrka (man kan alltid ha mer rutin och styrka, hehe) så kommer det bli super! 8 fel.
     
    Hela teamet var skitnöjda med honom och han börjar verkligen förstå vad det handlar om nu. Han har gjort en fantastisk utveckling sedan jag började hoppa honom regelbundet (för 2,5 månader sedan) och går nu 110 med lite vingel. Känns faktiskt skitbra! Nu siktar vi på samma klasser igen om två månader.
     
    Han fortsätter unghäst-knipa lite med bakbenen över hindren men rätt som det är kommer han hitta tekniken där också. Vad gäller galoppen så är han storgalopperad och för att han ska orka hålla igång den så måste han få galoppera på framåt, därför ser det ibland ut som att jag gasar mycket men jag är egentligen ute efter tryck och får inte riktigt till det ännu. Eftersom vi var två händer extra så har jag film att bjuda på, och jag har kollat med ägaren att det är okej att jag lägger upp den. Så kolla in den här fantastiskt charmiga hästen! Jag gillar honom definitivt, kan jag erkänna ;)
     

    Resultat från Bankeryd med Latoya (lokal debut)

    Jag kan egentligen sammanfatta dagen kort såhär: supernöjd med hästen och mindre nöjd med min insats. Men jag tänkte dra igenom hela dagen ur min version precis som vanligt.
     
    Fyra timmars sömn pga tiden råkade skena iväg med mig i gårkväll/natt var ingen optimal uppladdning och för ovanlighetens skull så har jag faktiskt varit trött. Men upp ändå och iväg med hästen klockan 07 och sedan plockade vi upp mor på vägen. Vi anlände i perfekt planerad tid, och sådant får mig alltid på gott humör. Mvh tidsoptimisten.
     
    Latoyahästen stod snällt i släpet den halvtimmen men var sedan sitt vanliga jobbiga jag att hänga på sadeln på, dvs gick på promenad med min mor helt på eget bevåg, haha. Efter lite bök (dvs jag håller i sadeln och försöker hänga med så inte den ska dra i backen) så var allt på plats och det var bara att sitta upp. Sedan skrittade vi runt stallen och ner till framridingen. Det fanns mycket intressant att titta på, sa hästen, och jag lät henne kika runt medan vi försökte jogga igång i trav. Hann väl ta något varv i galopp med men fortsatte med att rulla runt i galopp på framhoppningen och hoppade därefter fram. Hon må vara grön då hon är lite efter sin årgång, och detta är dessutom hennes lokala debut, men hon gör ett toppenjobb med hindren. Fullt fokus och hoppar väldigt väl, varje språng. Det är kul! Sedan traskade vi upp till banan och väntade på vår tur.
     
    90 cm bed. A
    Innan vi fick startsignal försökte jag visa henne omgivningen ordentligt och ville även få igång henne litegrann. Sedan var vi iväg och det kändes jättebra. Jag vill inte "lägga mig i för mycket" utan försöker bara underhålla henne och styra i stort sett. Hinder efter hinder skuttade hon över utan problem, dock med lite travinslag och vingel. Tills... Något hände över hinder nummer sex och vi höll på att göra en kullerbytta i landningen. Jag hann tänka "då var det dags igen" typ, och syftar på Eksjö-rundan jag fick tugga grus på liknande vis. Men icke, hon hann upp på alla fyra och jag tänkte inte mer på det utan såg hinder nummer sju framför oss och höll om bara. Hon skuttade glatt, och vidare till åttan. Jag höll min taktik och gjorde "inte så mycket" men tyvärr så skulle jag ha lagt mig i mer där, för bogen flöt ut och vi fick ett stopp. Tog om det och seglade i mål med 4 fel + tidsfel, så tror vi landade på 7 fel totalt, men med en riktigt bra känsla ändå (minus sexan).
     
     
    Som jag upplevde det ovanifrån så kändes det typ som att hon tittade till eller på något vis sträckte ut frambenen (vilket hon gör över tittiga hinder), och att hon liksom "missade" marken när hon sökte den och snubblade därför. På filmen ser det snarare ut som att hon "glömmer" sina bakben och sedan skickar dem högt upp eftersom de råkar bli "framvikta" istället för utvecklade bakåt (hon är annars nästan "ovanligt" stadig och fin i sina bakben, och jag tycker det känns som att hon hittat hopptekniken rätt tidigt för att bara vara fyra år och rätt så orutinerad fortfarande), i alla fall, det verkar sedan bli en rejäl framvikt över hindret och sen överdrivet sett så "slår vi runt", fast vi inte gör det, och hon blir då väldigt framtung i landningen och snubblar. Man kan tveköst säga att det är en fantastiskt bussig häst som verkligen försöker, och försöker. Och i detta fall bara siktar på nästa hinder och hoppar som om ingenting har hänt. Så duktig.
     
    Jag å andra sidan borde i sann långsiktigthets-anda lagt en volt och sedan fortsatt. Men det hade jag inte en tanke på i stundens hetta. Sådant som man lär sig!
     
    Lilla hästen fick sedan pausa ensam i uppstallnings-stallet och gjorde det över förväntan. Hon åt, hällde inte ut vattnet, var lugn och tyst. Rullade sig inte ens - först. Men när vi kom tillbaka så hade hon varit nere och vänt för då var det spån och damm över hela hästen, haha. Såklart.
     
    Till nästa klass stod hon mer still när borsten dansade över hennes kropp och sadeln åter tog plats. Vi skrittade ner för andra gången och gjorde en repris på framridningen. Sedan hoppade vi det lilla krysset två gånger, en gång på räcket och en gång på oxern. En liten, liten snudd gjorde att bakbommen föll. Hindren var tyävrr maxade och jag har ju ingen anledning att stressa upp, så jag bad en medhjälpare sänka ett hål så det blev en parallell oxer på metern istället för ett lite väl saftigt stigsprång. (Vill inte be om för mycket utan brukar nöja med med det som står.) Inte för att modellen i sig spelar någon roll för vår del, men jag ville ta den igen så att bommarna skulle få ligga kvar. Kom igen och hon tog i mer denna gång och lät bommarna ligga kvar. Kändes som en bra uppladdning till nästa runda.
     
    Sedan lyssnade jag på vilket nummer som hoppade och skrittade runt och försökte tajma med att komma till banan i lagom tid. Det visade sig att trots att jag lyssnat så hade jag missat/hört fel och skulle direkt in på banan och då hade förra ekipaget bara tre hinder kvar. Och jag som ville hinna visa henne runt igen (mer publik t ex som jag ville rida förbi), sedan ville jag även hinna få igång henne lite för att känna så att hon är framför mig.
     
    100 cm A:0/A:0 avd. B
    Jag hann bara visa henne ett halvt varv runt banan och fick sedan startsignal. Vände runt och fattade galopp men fick inte hundraprocentigt svar så la även på spöt litegrann för att få reaktion. Då fick jag fart, men inte den där riktiga framför hjälperna-känslan så det är ju svårt att liksom "rida ur" den varianten. Galopp men inget tryck eller mellan hjälperna, som sagt. Styrde på ettan och kom sedan i botten på varje jävla hinder?! Såg ju att vi skulle komma fel så höll då mjukt in henne och höll samtidigt om med skänklarna givetvis. Så hon fick ju häva sig över varje jäkla hinder..! Verligen ta i, stretcha och sträcka sig. Inte direkt vad jag tänkte mig. Till kombinationen var min plan att försöka hålla tryck men spänna bågen lite för den var något trång, men på kortsidan hade jag liksom ingen direkt galopp att sätta tryck i, så jag drev på och fick svar, men då kom vi lite vingligt in och var på väg att springa över b-hindret, så ett stopp där. Kom en gång till och snuddade a-hindret som föll men hade annars en mycket bättre känsla genom kombinationen. Återigen kom vi i botten på sexan (och vad det störde mig!!!). Det ser nästan ut som att hon tvekar, men det fanns verkligen ingen som helst tvekan i hästen, utan det var verkligen bara SIS (skit i sadeln) som var problemet. Fick bättre språng över sjuan, men snarare motsatsaten mot tidigare så inte optimalt det heller. Höll om mer i svängen till åttan och kunde i alla fall avsluta med bästa språnget på banan. Det bästa då vi kom helt rätt så hon inte behövde ta i och häva sig över varje hinder utan kunde obekymrat skutta över på ett betydligt mer ekonomiskt sätt. Här red vi i mål med 8 fel + tidsfel och slutade på hela 13 fel.
     
     
    Jag kan inte överdriva när jag påpekar hur duktig hon har varit och vilken fighter hon är. Hon har verkligen försökt och jag själv är rätt missnöjd med hur jag serverade hindren i andra rundan. Men det är bara att försöka gottgöra genom att nu framför bara hoppa småhinder så att hon absolut inte ska behöva ta i någonting om hon nu mot all förmodan skulle förknippa hindren med "jobbigt/ansträngande".
     
    Innan vi åkte hem så svampade jag av henne och även det gick bra. Förresten så stod hon mycket mer stilla efter sina båda rundor, vilket hästskötaren uppskattade, haha. Hon åker även bra, och gör ärligt talat det mesta väldigt bra. Det är hanteringen precis när man lastat ut som är lite knepig, men i övrigt är hon faktiskt väldigt trevlig. Så i sin helhet är jag nöjd med dagen och då framför allt sett till hästens fantastiska prestation. Nu är debuten avklarad och vi siktar på att åka på nästa tävling om tre veckor som det ser ut nu.

    Resultat P&J med Latoya i Högsby

    I kväll åkte jag, Ebba och Latoyahästen till Högsby för att träna på att komma ut och tävla. Visst trampar hon runt lite när man ska sadla och sitta upp, men det går sakta men säkert framåt. Vi red fram litegrann i ridhuset med andra hästar som kom och gick och hon fungerade super trots det. Hon är ju faktiskt väldigt grön fortfarande och lite efter hennes mer målmedvetet tränade fyraårs-kollegor. Men jag är nöjd med henne. Hon är verkligen snäll och samarbetsvillig.
     
    Lite svårt att stå still när vi pratade med en klubbkamrat men gjorde absolut vad hon skulle när vi efter en liten stund fått komma in på framhoppningen. Kliver snällt över hindren men känns lite tråkig för drivande hjälpen. Jag vet ju nu att hon är sådan; ibland vill hon verkligen springa, och ibland springer hon för att hon måste, typ, och inte förrän på andra "framåt-signalen". I alla fall är hon sådan just nu, som ganska obrydd fyraåring med egna åsikter ;) Men hon tände till på hindren och bjöd mer på dem.
     
    När jag gick banan innan vi tog ut Latoya så kände jag att det skulle bli en utmaning. Generellt är vi bortskämda med stora ytor överallt där vi hoppat och hon har fått se hindren i god tid och kan fokusera på dem i lugn och ro. Men här var banan av mindre modell och hinder på hinder kom väldigt fort. De gillade "hörnlinjerna" (som jag antar att de heter, om man drar ett streck från mitten på kortsidan ut till långsidan ungefär), och första hindret, oxer, stod i en sådan hörnlinje, även hinder nummer två som även den var en oxer. Trean var ett räcke på diagonalen (det finaste hindret, hehe. Som hinderstöd var det två "brunnar" och under låg en liten vattenmatta), fyran-femman var en linje på diagonalen på fem galoppsprång, oxer-räcke, och sexan som var ett räcke stod på hörnlinjen, likaså sjuan, oxer, fast med lite mindre vinkel, stegat sex galoppsprång om man red ut vägen som man skulle, och slutligen åtta, en oxer på diagonalen. För att vara en pay and jump så krävdes det faktiskt en hel del för att få med yttersidan och även presentera hindren i god tid.
     
    90 cm
    Det var rätt mycket starter sett till klockan som snabbt tickade iväg och man märkte att de var lite lätt oroliga för det börjar mörka rätt snart efter 20-tiden, så speakern stressade på ekipagen och gav startsignal precis när man kom in på banan. Jag kände hur Latoya tittade runt mycket på omgivningen och försökte visa henne så gott det gick ett varv runt innan vi startade. Men det var inte tillräckligt och hon hade fortsatt fokus på det som var utanför staketet och då framför allt en reklamplansch på bortre kortsidan och publik mm på den andra. Så hon gick utåtställd och jag försökte få fram henne och titta på hindren istället. Första hindret hoppade hon trots att hon såg det lite sent, men det andra dök upp plötsligt när hon tittade på planschen bakom hindret. Stopp på det. Vi rundade på ytterkanten för att hon skulle få en till chans att kolla in planschen och kom en gång till. Hon tittade ändå och vi tappade fart. Men hon hoppade stillastående och fick en klapp på halsen. Sen kom vi igång och kunde hoppa trean som det ska kännas (och där hade hon tid på sig att se hindret och hindret stod mer i mitten av banan så det var lättare för henne att kolla på det istället för på omgivningen). Därefter fokuserade hon på vad som hände utanför staketet på andra kortsidan och föll in/jag fick inte ut henne, hon såg återigen inte hindret och jag försökte hålla galoppen men tappade den igen, så stopp på det också. Råkade välta det dessutom. Tänkte att nu blir hon väl rädd när det låter när det landar, men icke. Hon stod bara och begrundade sitt verk, haha. Återuppbyggt och nytt försök. Bättre galopp, ännu tydligare (om det ens gick?) signaler om vart vi skulle och vad som förväntades av henne när vi "kom fram". Blev ändå rätt likvärdigt mot innan men nu kravlade hon sig över ändå. Gick på sex jämna till femman men nu började det lossna! Flöt på och hoppade sexan, fick ut bågen men kom lite nära sjuan så fick med oss en bom, avslutade problemfritt med åttan. 12 fel och svajigt, men inte dåligt. Bra försök ändå.
     
    Hindren i sig är inte problemet mer än att de stod lite svårt placerade för oss och där vi är (dvs vi har inte kommit så långt). Men det är snarare orutinen där hon fokuserar på fel saker som ställer till det. Omgivningen är vår svaghet. Jag kände 50/50 om hon skulle gå samma igen eller gå ett snäpp högre med. Men skrittade, tog ett språng och kände att nej, det spelar ingen roll. Vi går in och gör vår grej bara. Tänker framåt, försöker hjälpa henne att fokusera på hindren och inte tappa galoppen i svängarna - som ändå var rätt krävande (ffa mot fyran, den tyckte jag var svårast). Dessutom har hon ju fått se banan och dess omgivning vid det här laget. Och känns det skit så är det bara att gå ut.
     
    100 cm
    Tog ett varv runt banan för att låta henne se omgivningen igen och känna hur hon reagerade såhär andra gången. Hon fattade självmant galopp och kändes "bättre". Styrde mot ettan men tyckte ändå vi tappade galopp och att hon inte riktigt var helt med på notera ändå, men kom igen snart. Klev över tvåan och siktade mot trean. Här drog hon på för kung och fosterland, haha. Försökte hålla i men utan att bromsa, liksom "låt henne springa men inte fortare" - som Lasse säger om A. Hon hoppade och så var det dags för fyran. Jag försöker verkligen hålla galoppen och smackar en del på henne där för att få henne att tänka framåt och inte glo på det omkring henne och sätter väl svängen sisådär men ändå tillräckligt bra. Typ okej ändå. Hon får en ärlig chans att hinna med och hinner hoppa. Rider på fem fram till räcket, styr runt och nu har jag mer bjudning i henne igen. Hon drar sig lite nära sexan så den river vi rejält men hon springer glatt vidare. Får inte ut bågen ordentligt så går på fem galoppsprång till sjuan och avslutar utan problem med åttonde hindret. Skitnöjd med henne! Här var hon betydligt bättre och vi kunde tillsammans (nåja...) försöka lösa uppgifterna vi ställdes inför. 4 fel.
     
     
    Kvalitén i sprången är lite sådär. Hon hoppar inte direkt, utan kliver mest över. Ibland blir det lite "upp-ner" a la ponnystyle och ibland lite rundare. Men det är bara ett konstaterande och inget som påverkar eller spelar någon roll över huvud taget. Hon gör det hon ska och vi försöker att bygga en grund. Det finns väl egentligen bara en sak som jag önskar och det är bättre acceptans av den drivande hjälpen. Det blir svårt att lotsa runt henne när det inte ger önskad effekt emellanåt.
     
    Lastade in och åkte hemåt. När man är två är hon kalasjämn att lasta. Först erbjuder jag henne att göra rätt; dvs följa med in. Går hon inte med direkt då, så får Ebba ta grimskaftet, be henne gå in och så sträcker jag longerlinan = dvs lägger inte ens emot den, och hon går rakt på. Stannar, stänger, åker. Står som ett ljus. Med denna häst kan man inte tvinga. Hon sätter sig på tvären och vill bara mindre och mindre. Det är för mycket vilja, och jag är rädd om denna vilja. Men denna metod fungerar klockrent, varje gång. Med mer resor i kroppen kommer det gå ännu bättre. När vi kom hem fick jag inte ut henne, hahaha. Öppnade lämmen, bommen och drog lite i svansen sådär som jag brukar göra (för att ha ett kommando på att backa), men hon stod där hon stod, tittade bakåt med lugn blick och tja, tyckte väl att hon stod bra där hon stod. Gick och öppnade stallet, bad henne backa igen och sen kom hon ut. Ston <3 Det bästa som finns. Ibland är man nästan tokig på dem, hehe, men för det mesta kan man skratta åt deras idéer. Sen ville hon inte gå ut till de andra, utan stod kvar i stallet hos oss. Men det har nog snarare med äpplena att göra än något annat ;)
     
    Summa summarum är att jag är nöjd med henne, och tacksam att Ebba kunde följa med! Det underlättar en heeel del, och så känns resan kortare vilket alltid är ett plus. Hästapållen behöver mer starter i kroppen, mest för att förstå själva upplägget och fokusera på rätt saker (= ge fan i det som händer utanför banan..!). Hindren är helt klart det minsta problemet. Nej men det känns bra. Hon kämpar på och vi har ändå kommit en bit på vår gemensamma resa. Kul!

    RSS 2.0