• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Överge henne inte

    Jag misshandlar kroppen med sjukt mycket sött och fett dagarna igenom. Det enda detta gör är att öka på mitt sockerbehov ytterligare. Därför kände jag mig ganska nöjd över att igår istället ta en skål med yoghurt med müsli, en stor kopp te och även lite cashewnötter efteråt igårkväll. Kändes oväntat bra, måste jag erkänna. Kanske ska jag bara byta ut godiset mot mat istället? Det är ju lite det som är problemet i och för sig. Mat är tråkigt, och godis/kakor i alla möjliga former går fort att få tag i och stoppa i sig, och är dessutom tusen gånger godare. I-landsproblem. (Hejhej beach 2016, eller jag menar Biggest Looser.)
     
    Till min kvällsmat igår så inspekterade jag hoppryttarelitens händer. Runda, efter runda. Händer, händer och ännu fler händer. Man kan kommentera och påpeka vad fan man vill i denna sport, men de är bra på det de gör. De tar fram djur efter djur på en nivå där det krävs så ofantligt mycket av ALLT. Förberedande arbete, uppbyggnad i form av individuell träning som boostar hästens både kropp och knopp, även mentalt fokus och styrka hos ryttaren, konsekvent arbete i allt från rutiner på marken till ryggen, ett team med kompetent stallfolk; veterinär, hovslagare, hästägare, tränare - rubbet, för att inte tala om utrustning, detaljer i allt och den ekonomiska biten. De är på den nivån av en anledning, liksom. Sedan tycker jag både det ena och det andra om själva sporten som sådan, men det är varken ryttarnas eller hästarnas fel ;)
     
    Vad jag egentligen ville ha sagt var att i omhoppningen så var det en häst som gapade lite mot ett hinder (blablabla, då kan man tycka och tänka igen, dödsstraff kanske?) - vilket betyder att det är något i andra änden av snöret. Det vill säga; trots stor galopp i tempo, bibehållen rytm och mål att rida fort så är det fortfarande full stöttning som gäller. Jo, jag vet ju detta, väl. Mycket väl. Men ändå känns det bra att stoppa in det; från öga till hjärna, så kanske det kan ramla in på något "finns-där-automatiskt-och-kommer-fram-utan-att-jag-behöver-tänka-konto". Så tänker jag; se och lär, se och kopiera, för helvete. Hur svårt ska det vara? Haha.
     
    Jag ska faktiskt ta några språng med A idag igen. Det blir mycket hoppning nu, men det är också den enda väg tillbaka för att nöta bra språng och jaga självförtroende. (Blir såklart bara mindre hinder.) Tanken idag är förhållandevis enkel; jag ska fokusera lite extra på rytmen (för det är alltid viktigt, och jag har börjat backa av igen pga misstror mitt öga), vara glad och framför allt stötta min häst all the way. Jag är förvånansvärt optimistisk faktiskt. Jag känner henne så väl att jag vet egentligen exakt vad problemet är, det svåra är bara att komma ihåg allt jag måste komma ihåg och inte ramla in i massa vanor. Samtidigt som det inte går att tänka för mycket, för då glömmer man bort så simpla saker som att sätta tryck i galoppen och hålla rytmen, typ. Det är här det märks hur orutinerad jag är i sammanhangen, trots allt. Det hade underlättat om jag hade "tävlingsridit" sedan jag såg en häst första gången, och inte ha fått jaga ridtimmar på ridskola/hästgård och i skogen, och tagit den ännu längre vägen sett till sporten och utveckling i denna. Aja, så är det med det, alla föds inte in i satsande familjer i hästsporten. Det är bara att acceptera.
     
    Jag älskar Aleccis något inihelvete alltså. Jag är verkligen inne i en fas där jag är kär i henne (mer än vanligt alltså) och hon hade kunnat ha ihjäl mig och jag hade bara: "ååh *hjärtanögon*" typ, haha. Världens bästa häst. Drömhästen på alla plan. Vi kommer aldrig till OS, men hon är en sjuhelvetes bra lärare :)
     
    Jahapp, nu spårade det igen. Jag skulle bara skriva att jag såg att elitryttarna inte överger sina hästar (rätt obvious, men ändå), så nu ska jag bara kopiera det. Nej, nej, nej, jag släpper ju inte stödet, det är bara det att uppenbarligen släpper jag stöder LITE och det är tillräckligt. Jao, säga vad man vill men hon är fan inte lätt på hinder alltså.
     
    Be a hero.

    Träningstillfällen som slukas av att nöta omgivning

    Det är svårt att inte känna lite, lite grann att träningstillfällen försvinner mellan mina fingrar. Viktiga träningstillfällen. Jag måste lägga så otroligt mycket tid på att vänja henne vid omgivningarna så att vi därefter kan börja träna på saker. Det försvinner timmar, dagar, veckor och månader - känns det som. Hon är fyra och borde i alla fall smaka på lite träningspass för fullt just nu. Istället åker vi ett varv i byn på några kilometer i en halvtimme för att nöta, nöta och nöta omgivningarna. En sak i taget. Vänja huvudet vid intryck och att sedan kunna stoppa in dessa i facket "normalt" i huvudet så vi kan addera fokus på någon form av arbete.
     
    Ett varv som igår till exempel ger mig en häst som såklart borde bli rätt geggig i skallen av att det händer så mycket runt omkring. När vi kommer hem är hon snustorr, även under sadeln, men snäppet varmare på halsen än när vi red iväg (observera att all vinterpäls inte har släppt heller). Hon blir alltså inte svettig och vi tränar inte på någon aktiv kondition. Å andra sidan ska hela hennes unga kropp hinna med att utvecklas, växa, stärka sig och hela den biten att det på ett sätt blir ett väldigt naturligt och logiskt sett att bygga upp henne. Skritt och trav men lite korta galoppinslag. Ingen stress, ingen press. Lugnt och fint, men ändå med mål att vi ska framåt. Jag tror att detta egentligen är bättre än vad jag tror. Visst, jag förlorar pass där vi kan träna på lydnad och börja befästa lite vanliga ridhästsaker, men den där superviktiga uppbyggnadstiden som är så lätt att "glömma" för att man just vill börja med det arbete som "syns". Att arbeta mot, och se när, mätbara mål uppfylls. Det är i regel det som driver unghästutbildarna, säger de. Det ger så fort resultat med en unghäst, och det är absolut sant.
     
    För samtidigt som vi vinglar fram i seriously FULL fart i trav, så har hon redan gjort framsteg; från att ta 5-10 minuter på sig att ta sig över en järnvägsövergång, till att ta 1 minut. Från att rida i skogen, rider vi nu i byn. Från att just hålla oss i skogen för att ha fullt sjå med (att lära känna) varandra till att nu mött vår första bil. Visst är det mätbara mål det också! Och det ska ju ske oavsett, så det är lika bra att ta tag i direkt. Så jag får väl trösta mig med att jag ändå någonstans där inne har börjat bygga på hennes unga kropp och släppa tankarna på prestation och rena tävlingsmål (tills vidare).
     
     

    Teorin plus Eksjö-status

    Jag är helt och hållet på teorin om självförtroendet just nu. Det låter rimligt. Vi har bättre självförtroende på Sävsjös utebana än vad vi har på VRFs utebana, då vi har gjort många bra rundor där (i SäRK alltså) och ytterst lite dåliga, faktiskt. Medan vi i VRF tränat, utmanat oss, gjort bra ifrån oss men också misslyckats. Det ingår ju, när man tränar. Framför allt innan vi började träna för Lasse, då var det lätt att man ville mycket och inte alltid förstod hela "vägen". Det har jag fortfarande svårt för ibland; eller alltså jag förstår, men ibland vill jag för mycket ändå.
     
    Nackdelen på så vis är att vi inte har en enda bra runda i bagaget i Eksjö - där vi ska tävla till helgen. Men samtidigt är det nära, och jag hoppas verkligen att vi kommer med så vi får chans till många språng. Därefter vet jag helt hundra om det har blivit bättre, eller sämre. Och det är vad jag letar efter just nu, utöver att ha kul på tävlingen då, såklart! Jag älskar ju tävlingsmomentet med den utmaning det blir, men nu har vi större utmaning än vanligt. Det är på gott och ont. Men är ju inte "sådan", utan delar med mig av vad, hur och varför (jag tror) det kommer gå som det går.
     
    Just nu är jag jävligt orolig att vi inte ens kommer med! Det är bara några dagar kvar, startlistorna är ute och well, vi är ju inte med. (Jo, på söndagen är vi med.) Det är ett sådant jävla stressmoment det här, hahaha. Just nu har vi reservplats: 2-4-1-1 men å andra sidan är det ju som sagt bara några få jävla dagar kvar. Jag vet inte riktigt om jag ska ragga tag i någon som kan följa med, eller inte, då jag inte vet om vi kommer med. Det går trögt på reservlistan...
     

    En av få "motgångar" i Sävsjö.

    Awesomeness

    Aleccis var helt super idag! 10 av 10, eller så jävla nära man kan komma. Red med fokus att stoppa in henne i min lilla låda (aka typ en ram, lite åt det hållet i alla fall). Hon gick super! Känslan idag var topptopptopp! Så glad och nöjd med henne. Vi red ändå ute på grusvägar och skogsvägar, med Pärla bakom (Pärla var en kombination av h-u-n-g-r-i-g-t-h-e-l-v-e-t-e och en helt vanlig jävla hästjävel idag).
     
    Egentligen hade jag velat stanna här. BRA känsla, lycka över fantastiska hästar och yamyam. Men HUR FAN FUNGERAR EN HÄSTJÄVEL EGENTLIGEN?!
     
    Jo, de går på instinkter. Jag flyttar inte på hästen med min hjärna eller tankekraft, jag nyttjar det inbakade instinktssystem som bygger en häst och får hästen att fungera och leva ett bra, nöjt (ganska enformigt) hästliv. För att vi sedan ska kunna nyttja dem uppfostrar vi dem att inte veta hur starka de är. Vi lär dem att de är svaga och att vi är starka. Det finns ingen logik i en hästhjärna (det vet alla som någon gång haft en halt häst utan ett blodigt sår - well, dags att leta i ben och kropp. Logik? Noll. Eller när man ska lära dem något, t ex när vi lär ett mottrycksdjur att flytta för tryck - NOLL logik!). Man kan alltså inte GE en häst plats och alternativ. Man TAR plats - på ett snällt, hänsynsfullt och respektfullt vis. När det kommer en bil kan hästen inte vänta på ett kommando som lyder "hoppa ner i diket, stå still och håll käften", utan KÖR FRAMÅT så flyttar hästen på sig (förutsatt att instinkten inte hängt med att hänga på ledarhästen).
     
    Japp, jag red med headset idag (brukar inte ha det när Pärla är med pga jag måste höra vad som händer runt oss). Råkade ta med Pärla, och hon var sugen på gräs idag, men även på att följa med Aleccis, givetvis. Hon hamnade lite längre bak när vi skrittade av och gick för mycket i vägen för att bilen skulle våga köra. (Bilen jah inte hörde pga mitt headset - ajabaja.) Grejen är att det hade varit rätt i den situationen; ta plats så flyttar den (inlärt svaga) hästen på sig. Hur lär man någon det, som bara träffar människor och "vill vara snäll" - det är inte att "vara snäll" att ge plats och utrymme. Att jag vinkar fram betyder KÖR.
     
    Jag hatar verkligen dessa idioter som alltid vinkar åt bilister att sakta ner. De förstör allt vad träningsfilosofi och teckenspråk i trafiken heter. Fan ta er.
     
    Så, nu var det känslor här igen. Och vi gick från det blåa molnen till den geggiga marken. No hard feelings mot trafikanter alls, utan det jag kritiserar är det djurvett som inte existerar utanför bondgårdar.
     
    Frågan är om jag nu måste ta tillbaka allting och övertala samtliga att jag älskar hästen ändå, trots att det är en hästjävel? Tycker det är underförstått och att jag kallar den för HJ är med kärlek, ÄVEN när andra saker irriterar mig. PÖSS.
     

    Känslor och tankar bygger en bra blogg, tycker jag

    En rolig blogg är en blogg med tankar, känslor, fysiska händelser (typ träning och siktar mot mål - åka på tävlingar), analysera, dela med sig och även blanda in vardagen lite. Så tänker jag mig. Det är i alla fall vad de bästa bloggarna, enligt mig, innehåller.
     
    Jag tycker det är lika "viktigt" med skräp-inlägg som tänkvärda inlägg. Ibland är det ju bara tidsfördriv att läsa bloggar, och det är inte exakt varje gång man öppnar en blogg som man orkar med årets djupaste och längsta inlägg. Det har i alla fall jag känt, även om jag mycket hellre bara läser djupa, analyserande tränings-/tävling-/målinriktade inlägg än dagens outfit-tjafs och "idag ska jag fika/shoppa".
     
    Så varför innehåller min blogg bara "idag red vi i skogen/byn, det gick i full gas"? Well, det finns ett enkelt svar på denna fråga. Hästarna bor i mitt huvud 100% av min vakna tid. Jag tänker mycket på dem, och delar med mig av det mesta som rör dem. Sedan jobbar jag självständigt och jag älskar mitt jobb. Det innebär att jag inte beblandas med människor jag har svårt för, sett till kemin. Jag blir inte instoppad i random grupper där jag träffar löst folk att ha uppgifter med, lösa världsproblem med, planera saker med eller något sådant. Det är bara jag , mina hästar och min ("min") lastbil, utöver syskon, familj och min sambo. Det innebär att min vardag/mitt liv är ganska "valt". Jag väljer att lyssna på podcast/radioprogram som jag tycker om. Jag umgås med hästarna (själv, själv, själv - och får jag välja så väljer jag att rida själv) och jag väljer om jag ska umgås med människor - som finns i mitt liv och som alltid funnits i mitt liv vilket gör att vi vuxit upp tillsammans, utvecklats tillsammans, bråkat tillsammans, firat varje tradition och födelsedag tillsamman och vi är inte bara släkt utan vi är också kompisar.
     
    Jag hamnar på så vis sällan i situationer som bygger fram känslor som i sin tur bygger funderingar som egentligen är roliga att skriva om men framför allt faktiskt är roliga att läsa om. Det är nog därför som det inte är så mycket "mänskliga tankar" (tankar om människor och situationer man hamnar i som man inte valt själv) i min blogg. Det finns inte i min vardag, här jag är just nu. Samtidigt har jag aldrig mått bättre än jag gjort de senaste två åren (TACK TACK TACK mitt joooobb.)
     
    Jag hade gärna delat med mig av sådana där tankar som man hade typ i högstadiet. Det är ju skitkul att tänka tillbaka på alla dumheter man sysslade med. (Det kan inte bara ha varit jag och mina kompisar som mer eller mindre hade som mål att få skäll varje dag, hahaha. Typ åka hiss var ju strängt förbjudet!) Jag ska försöka ha med det i bakhuvudet. Dela med mig av fler tankar och känslor, om det är så att det hoppar fram längs livets stig.
     
    En favoritbild.

    Hoppning - mycket tankar

    Idag har jag och Aleccis hoppat lite, utomhus. Jag känner själv hur bortförklaringarna börjar komma och hur de vill forma sig bland tangenterna och komma ut ur fingrarna. Och vem är jag att hindra dem?
     
    Skrittade fram och red igång henne. Hon var positiv. Jag var mån om att även rida FRAM henne, och göra volter där både inner- och ytterskänkeln hade uppgift; antingen svänga henne för yttern, eller forma/flytta ut henne för innern, så att hon skulle vara framför skänkeln och med mig. Hon upplevdes ändå lite stark, men jag besvarade det inte, utan la bara märke till att vi fortfarande har samma känsla med oss i ridningen (framför allt hoppningen).
     
    Började hoppa henne och hon var på strålande humör. Drog mot hindren, svårreglerad, pigg och det kändes hur roligt hon hade. Hur roligt vi hade. För det hade vi. Ibland glömmer man bort att det inte bara är "nytta" vid träning, utan också "nöje". Men idag var det verkligen vad jag kände; nytta med nöje.
     
    La upp hindren och tänkte rulla över dem. Gick super... Tills vi kom till ett specifikt hinder. Hon satsade fullt, men i sista stund kastade hon sig åt sidan. Likt slowmotion förflyttades min tyngdpunkt åt höger och jag lyckades inte balansera upp mig utan "satt av" i farten och landade på fötterna och lyckades stå kvar på fötterna tack vare (eller på grund av, om man ser det ur hästens synvikel) att jag höll kvar i tygeln. Happ, upp igen. Stopp igen, men denna gång hängde jag med i svängarna.
     
    Bröt mönstret och kom från andra hållet - hopp. Kom igen - hopp. Fortsatte att ta några andra hinder och pratade därefter lite allmänt hästsnack med en som gick förbi (nåja, inte helt random haha). Vilopaus. Tänkte att jag skulle hoppa hindren som en bana och därefter vara nöjd för dagen.
     
    Ett-två-tre, bjudning och fullt ös. Stopp på fyran, samma som nyss. Wtf? Satte mycket tryck i henne, underhöll med skänkeln, kortade tygeln och red med stort ego mot hindret - hopp. Tog det igen - hopp. Avslutade med de sista sprången utan konstigheter.
     
    Well... Sedan gick hjärnkontoret på högvarv, och jag anmälde oss till en P&J i helgen i samma vända. Vi har tappat bort oss, och jag är desperat till Eksjö-meetinget och gör allt jag kan för att hitta tillbaka till oss. (Och jag saknar oss!)
     
    Jag har kommit fram till detta:
    Med den självförtroendeboosten vi haft hela året så har jag trappat ner på den ridning jag tidigare verkligen behövt praktisera på hästryggen. Ni som varit med minns vad jag pratar om; stöd, stöd och ännu mera stöd, både med skänklarna men framför allt STÖD I YTTERTYGELN och en mer beslutsam ridning om det känts "osäkert"/svårt med självförtroendet. Men som ni också vet så är framgångsreceptet att ge fan i att röra munnen på Aleccis. "Fria tyglar" = hon lyckas kravla sig över felfritt nästan hur illa jag än rider och vilket läge hon än erbjuds (att det inte är optimalt ur utvecklingssynpunkt och djurvälfärd är en annan femma) men är jag kvar i handen så river vi ofta. Jag har gjort några sådana riv-misstag även hittills i denna säsong (t ex Gina Tricot GP 110 cm dag 2, näst sista hindret och Värnamo den regionala tävlingen där vi red nolla i 120n, men däremot var jag kvar i handen/inte klar till/över sista i omhoppningen i 110n och det rev vi). Alltså jag börjar verkligen lära mig hur jag ska göra för att vi ska vara vassa, men ibland lyckas det inte ändå, såklart. Därför tänker jag att när jag nu varit mån om att inte röra munnen på henne (dvs i upphoppet, inte i anridningens sista språng), att jag "glömt bort" att stötta. Det har fungerat ändå, för hon (vi) har haft ett fantastiskt självförtroende.
     
    Först byggde vi upp framåttänk med beslutsamhet, tillsammans med balansfokus i vardagsgaloppen, stöd i yttertygeln, benen om, rak väg, tydlig ridning osv. Sedan har vi lämnat en sak i taget; rak väg och tydlig ridning - men det har gått ändå. (Dvs "värre" omhoppningsvägar ju större självförtroende vi fått.) Balansen (därav att hon upplevts stark, antar jag, så har det ju varit förr) - men det har gått ändå. Vi tappade benen (nu den sista tiden) - men det har gått ändå. Men när jag även tappat stödet tillsammans med beslutsamheten så går det helt enkelt inte. Det är min teori. Vi har blivit så ihopridna att vi vet exakt var vi har varandra och Aleccis gör nästan allt jobb, till skillnad mot hur det faktiskt var förr. Det är inte dåligt - för vi har aldrig haft så bra resultat som vi haft hittills denna säsong.
     
    Så, hur gör jag nu?
    Min tanke var att hoppa henne idag, därefter hoppträna på tisdag och sedan vankas det tävling till den helgen. Men nu vet jag inte alls var vi står eller har varandra. Jag letar desperat tillbaka, men har också vant mig vid vårt nya "oss", så mycket av det som var en permanent självklarhet förr är något jag måste leta efter, hitta och aktivt tänka på i all hoppning framöver. Därför anmälde jag oss som sagt till en P&J nu i helgen. (Jag anmälde, men det beror på antal starter om vi kan starta pga jobb.) Det blir (oplanerat) mycket hoppning nu dessa båda veckor, men då får det helt enkelt bli det.
     
    Jag har jättesvårt för att lägga över problemen på hästen.
    Det är ju annars standard; hästen levererar inte - låt oss leta och leta tills vi hittar något i dennes kropp, behandla det, träna på som vanligt och invänta nya tiptopresultat. NEJ, jag köper det inte. Det är oansvarigt att lägga över problemen på hästen. Aleccis är inte så känslig rent fysisk men VÄLDIGT känslig psykiskt. Hon läser av energi och känslor väldigt noga och formas därefter. Det gör alla hästar, absolut men av de hästar jag ridit så är Aleccis i en helt annan liga. Hon blir förtvivlad om man blir arg på henne (det har jag lärt mig den hårda vägen). Hon blir stressad jättelätt om man känner att man inte har koll på läget. Hon fattar galopp självmant helt random ur lugn trav om jag råkar tänka ordet. Jag har inga fler exempel på lager just nu, men hon är väldigt känslig och blir alltså ledsen på ett sätt som jag aldrig upplevt en häst bli förut. Och jag vet, att skiter det sig så är det mitt fel. För det är jag som är den av oss som suger. Och det är jag som är den av oss som inte kan göra en sak exakt identisk gång på gång. Det är jag som påverkar henne, oavsett om jag vill det eller inte. Det är hos mig felet sitter. (Kolla bara på våra hittills 3,5 år tillsammans.) Men det är lika oansvarigt att inte kolla upp hästen om det är fysiska fel hos den. (Det var dit jag ville komma hela tiden.) Jag vill inte lägga över ansvaret hos henne, men jag tänker inte ignorera om det är så att det är något jag inte märkt.
     
    Därför är alltså planen att hoppa en hel del i två veckor, där jag har min chans att hitta tillbaka till oss. Är det så att det blir värre eller helt enkelt bara inte känns bättre så ska jag kolla upp henne därefter. Jag tänker mig även en tandläkarkoll utöver veterinärcheck men kanske även besök av ET (tanken slog mig nu att det var rätt länge sedan hon var ute). Jag kan faktiskt ha ridit sönder henne, och det är fakta. (Och jag är inte dummare än att jag kan erkänna det. Hon är ju inte gjord att sitta på, och hoppa hinder. Självinsikt 2.0)
     

    Varför är det bara sopor som vill bli ridlärare?

    Jag som jävligt (höhö) ambitiös bonnunge som envist försöker höja hinder och matcha prestigenötterna på tävlingar där ute blir lätt provocerad av de som väljer att studera till ridlärare. Det är något som väcker mitt intresse - folk som vill bli ridlärare. Har de en blogg så klickar jag in. För att ALLTID bli så besviken. De studsar runt på sina arma djur och funderar på om de borde prova något nytt - t ex prova att styra hästen med benen. WHOAA! Va? Coolt, att prova något NYTT.
     
    Hahahaha, åh, jag blir knäpp. Det är skogsmullar med travare som får någon jävla idé om att de ska lära hela världen att åka häst. Och sen är vi ju där; ridskoleungarna har ingen aning om vad lodrät sits är, de vet inte vad en korrekt jävla form (dvs MAGMUSKLERNA på hästen ska aktiveras, och det gör man inte genom att dra stackarn i käften) - till slut tappar de intresset för att de inte utvecklas. De som vill utvecklas iaf. Alla vill ju inte det. Och det är också provocerande, haha. Man orkar inte med de ungar som inte har något driv, oavsett intresse. Se till att dröm lite och kämpa på framåt, för fan.
     
    Om ambitiösa ryttare som börjat sin karriär bland drömmar, mål, arbete och framgång sadlar om och lägger denna energi, dessa mål och ambitioner på tuffa småryttare så har vi ett annat utgångsläge. Men visst, vem fan vill gå från tävlingsambitioner till snorungar? Förstår att det inte är så vanligt IRL ;) Fega små ungar som bara ska klaga. Kliv av hästen och mocka arton boxar då, om det är så jävla jobbigt att anstränga sig lite.
     
    Äsch, vi hade löst så jävla många ridskole(ungar)problem om det varit vettigt folk som utbildat nästa generation. Det är jag övertygad om. Vi hade sluppit ridlärare som hänger i ett hörn och är där för att de måste. Dvs de går till jobbet för att ingen annan lär sköta deras jobb om de inte är där. Det finns inget driv, inga ambitioner och inga drömmar och mål. Usch. En skam för ridskolan och hela jävla häst-framtiden, tänker jag att det är.
     
    Men visst, är det ingen som vill bli ridlärare så är problemen ännu större... Så då får de väl utbilda den skit som ändå vill. Jag kan ändå inte låta bli att tycka att det borde sållas bättre! Rena tävlingsresultat behöver inte säga mycket, men du märker på så vis om det är någon som börjat på ett ställe och arbetat framåt till ett annat - ambitioner. Jag vill se mer och större jävla ambitioner.
     
    (Men alla är inte inkompetenta, ointresserade nötter - vi har "K" också. Jag har inte ridit för K, men jag vet att vi nu snackar en helt annan nivå. Vi snackar ambitioner, vi snackar mål, vi snackar fucking pedagogik och vi snackar att lägga en jävla grund att stå på. Länge leve K!)
     
    Haha, krämade på lite för att det blev roligare så. Puss.
     
    Lillis hade kunnat vara ridskolehäst. RIP alla hans kvalitéer, men hurra för vad många ungar som hade älskar honom för den han är. Tjock, glad och väldigt social :D

    "Usch, det gör ont i hjärtat"

    Ingen i ridsport-Sverige kan ha missat händelsen på framhoppningen sista dagen under Göteborg Horse Show. Även jag syftar på hur den franska ryttarinnan valde att reagera efter att hennes häst snubblat.
     
    Hon travade fram hingsten på långa tyglar när han råkade snubbla och gick ner på knä. När han kommit upp igen så ser hon över honom uppifrån och ger honom sedan en rejäl avhyvling i form av rejäla sparkar i magen med sporrar och fruktansvärda ryck i munnen. Detta upprepas ett par gånger, även när de är längre bort i bild.
     
     
     
     
    SVT-kommentatorn Lotta Björe kommenterar detta med att hingsten inte var vaken och att det var tur(!) att han(!) inte skadade på sig själv och sin ryttare(!). Men även att han gick och "brötade på" och behöver veta vem som är chef. Det var alltså bortförklaringar och försköningar av ryttarens behandling.
     
    Hon har senare skyllt på att hon inte uppfattade vad hon såg men var tvungen att kommentera på de fem sekunderna hon hade. Jag känner personligen att många andra hade reagerat med; "oj, vad hände" eller redan direkt att det inte är ett okej beteende, oavsett om hästen faktiskt hade gjort detta med flit. Helt och hållet obefogat! Få av oss hade direkt, utan källa, reagerat med att bortförklara behandlingen hästen fått.
     
    En annan vinkel jag har av just detta beteende är att om vi ryttare av någon anledning behöver tillrättavisa (eller för all del berömma!) så har jag, dels av sunt förnuft, men som även lyssnat mycket på djurfolk av olika status; allt ifrån forskare till div djurcoacher, fått lära mig att gör djuret något bra så måste man berömma direkt. De glömmer snabbt och det är väldigt viktigt att man hela tiden är "med" för att kommunicera optimalt med djuret. Men hund har man ungefär 5 sekunder på sig att berömma/tillrättavisa, medan med en häst har man bara 3 sekunder på sig. Därefter är hästen "nollställd", eller hur man ska förklara. Beröm/tillrättavisning måste hänga ihop med beteendet direkt! I detta fall, OM vi nu leker med tanken att det mot all jävla förmodan hade varit hästens fel och den "behövdes" tillrättavisas, så är det för sent i detta fall. Så både obefogat, vidrigt skött och helt utan djurkänsla/-tanke.
     
    En kinesisk ryttare med en ny häst råkade ut för ett stort misstag inne på banan i fredagens första del av finalen. Det syntes att de inte var helt sammansvetsade redan tidigare i banan, men efter ett hinder fick han hästen att landa i fel galopp och tappade linjen helt. Det var en båge mot en oxer - tre galoppsprång - kombination oxer - räcke. Han försökte desperat lösa situationen men red in hästen i ett obefintligt läge. Hästen försöker ta av mer eller mindre i 150-oxern och det blir plockapinn och bensprattel av allt ihop. Han tappar all energi i ladningen och går ner i trav, ryttaren försöker desperat lösa situationen på nytt och samlar ihop hästen, fattar ny galopp och fortsätter rida på kombinationen - som hästen klarar och sedan rullar de på igen. Resten av rundan red de felfritt, både före och efter detta misstag. Hur Lotta kommenterade detta? "Ojojoj, stackars häst" och "usch, det gör ont i hjärtat". Nej, det är inte optimal ridning och man måste hålla en hög standard för att vara med på denna nivå - men det var en olycka/misstag som ryttaren gång på gång försökte lösa. Och han hade ingen tid, då det som sagt var tre galoppsprång från oxer till kombinationen. Inte försvarbart må vara hänt, men jag tycker Lottas syn på ridning och ridning är under all kritik. Gör det ena ont i hjärtat så gör definitivt det andra det, och lite till!
     
     
    ILLA Penelope och ILLA Lotta.

    Att bara rida en häst

    Jag blir allt lite stressad inombords att bara ha en häst att rida och träna med. Det är rätt skumt, för vad gav Lillis (och Pärla) mig egentligen? Svaret är rätt enkelt, men svårt ändå: jag fick ridtimmar. Timmar som räknas. Men inte direkt "önskvärda" ridtimmar eller de jag vill ha.
     
    Nu har jag bara Aleccis att rida och träna, och det gör mig stressad inombords. En väldigt liten del är glad för den tillfälliga avlastning jag fått, för den har jag behövt. Men hela resten av mig skriker PANIK. Dagarna går och här sitter jag och galopperar för fullt i skogen. Jag har fått en sådan nytändning och är sjukt motiverad. Tänk vad bra det kommer bli för min ridning! Vad jag kommer lära mig. Alltså, wow, två tävlingshästar att träna med. ÄNTLIGEN. Det är så nära nu.
     
    Sedan börjar förvisso en ny uppbyggnads- och träningsperiod, men jag kommer få tillbaka sedan. Det gäller bara att slita hårt och blicka framåt. Som med Aleccis. Från noll till hundra, på 3,5 år. Och jag räknar med något liknande nu. Håll ut, håll ut och håll ut. Hur var det nu med det där tålamodet? Jag hoppas det finns där inne och hoppas jag lärt mig något efter allt slit med Aleccis. Det kommer bli så roligt, och så jobbigt, men jag är redo!
     
    Samtidigt som jag har min fantastiska Aleccis. Vilken stjärna hon är, och vad vi har blivit tighta. En att tävla med, och en att bygga upp. Det kommer göra gott för min ridning, det är jag övertygad om.
     
     

    En månad senare

    Idag är det exakt en månad sedan jag skickade första mailet på nya hästen. Så ja, det har tagit tid men det kommer det helt klart vara värt när jag snart kan börja träna med mina framtida tävlingskompis. Eller ja, framtiden får väl helt enkelt säga sitt i det läget. Men tanken är ju att investera för min egen "satsning". Ja, jag satsar så gott jag kan med tanke på mina förutsättningar och värderingar. Hur långt kan man ta sig utan att ta hästarnas så naturliga (obs, fri tolkning) liv ifrån dem? Det är min fråga. Och svaret har jag ännu inte fått, så vi kör helt enkelt vidare.
     
    Det jag menar är att jag vill ha hästarna på lösdrift, och tyvärr har jag ingen ridbana - och detta är två delar av "förutsättningar och värderingar" som kan sätta käppar i mitt hjul, eller helt enkelt inte låter det där hjulet rulla som jag hade kunnat önska. Äsch, ge optimisten lite glass och så jobbar vi på framåt bara. Det ska gå ändå. Troligtvis inte hela vägen, men det ska fan gå så långt som det går.
     
    120-debut med Aleccis i Braås i somras. Hua, vi dog typ HAHAHA.
     

    Älska djuret som ett djur

    Vi har fantastiskt välmående och älskade djur idag i framför allt Sverige. Djurhållning är i världsklass och vi älskar verkligen våra djur. De mår bra, de får mat, motion, kärlek, veterinärvård, blir stimulerade och blir väldigt väl omhändertagna. Generellt alltså. Djuren är vår familj. Men jag erkänner; jag har dock väldigt svårt för hur vissa definierar kärlek.
     
    Innan hundar blev självklara som våra sällskapsdjur så skällde de inte, utan detta utvecklade de i takt med att de ville/behövde kommunicera med oss människor. (Källa; sveriges radio, minns inte namnet på forskaren de intervjuade). Det vill säga; en hund som blir "hörd" av människan kommunicerar med kroppsspråk, miner, känslor, energier, blickar och allt - det vet alla som någon gång sett en hund. En skällande hund, är en stressad hund. En hund som inte blir hörd/lyssnad på, en hund som leker (= positiv stress) eller en ouppfostrad hund - där är tre varianter på olika typer av stress. Och olika typer på att söka uppmärksamhet. Uppmärksamhet som hunden måste gasta för att få, eller en hund som inte vet vad som förväntas av den.
     
    Hundar behöver en ledare. En trygg, vänlig, rak och rättvis ledare. En hund utan ledare är inte en trygg hund. Att låta hundar kuta runt utan att veta vad som gäller - är en mild form av dålig djurhållning. De ska veta vad som förväntas av dem, veta vad som gäller och veta vad/när de har vilken uppgift. Men även leka. Leka och busa och älska livet.
     
    Det vill säga älska hunden som en hund. Ge den uppgifter som den får klara av och som gör den glad och ger den självförtroende. Var en bra ledare och ta ditt ansvar. Älska hunden som den hund den är.
     
    Om vi istället blickar ut över hästhagen ser vi något annat. Vi uppfostrar hästarna så att de inte ska veta hur starka de är. När tanken slår en, så förstår man hur ledsamt det är. Makt. Men å andra sidan kan det bli farligt annars. Det är grunden i hästhantering; hästen ska gå där/dit du vill, följa med, flytta för tryck (vilket är helt onaturligt då de är mottrycksdjur), backa, gå in i rullande lådor, lyfta hovarna så vi kan spika i dem och stå still när vi vill och springa när vi vill. Så långt är det ändå inte jättemycket som skiljer oss.
     
    Men när vi känner efter och inser att vi fryser fast det är tio plusgrader, vindstilla och strålande solsken så fryser inte hästen. Inte en jävla chans. Inte ens den mest nyklippta hästen i hela jävla OS-arenan. Att slänga på täcken på hästen i jämförelse med vad VI har på oss när vi är ute är absurt. Det är inte den bästa tänkbara djurhållningen. Forskare har kommit fram till att hästen känner temperaturer runt 10 grader varmare än vad vi gör (artikel i någon av de populära tidningarna, minns tyvärr inte vilken av dem). Detta beror givetvis på väder och ökar/minskar i procent. Men tänk själv; 10 plus i vindstilla och strålande solsken; hade du som NAKEN inomhusmänniska gått med fodrad jacka då? Tänk då på det tjockhudade, tåliga utomhusdjuret - är det rimligt att utsätta denna oskyldiga varelse för ett varmt, instängt täcke? Täckesfrågan är bara en av alla frågor.
     
    Det är kärlek att anpassa hästhållningen efter hästen. Och det spelar tamejfan ingen roll hur spinkig tävlingshäst eller "känslig rygg" eller hur bepälsad arbetshäst man har. Det ska individanpassas hit och individanpassas dit. Missförstå mig rätt nu, för JA, individanpassning är precis det optimala. Men det är en HÄST. HobbyHÄST, arbetsHÄST, sällskapsHÄST, avelsHÄST, galoppHÄST, dressyrHÄST - rubbet. En häst. Ett djur som är anpassat för frisk luft och konstant rörelse.
     
    Men, men och men. Vi vill nyttja dem, vi vill rida dem och vi vill träna/tävla. Då klipper vi dem. Och sen täckar vi dem, ja, efter behov. Det är där skon klämmer. 300g fodrat vintertäcke en vårdag är HELT orimligt. Är det varmt mellan päls och täcke så är hästen för varmt täckad. Pälsen är inte varm längst ut på en oklippt häst. Sedan vad som definieras som varmt är en annan fråga. Men det ska vara "ljummet" och absolut inte varmt.
     
    MAT är nästa fråga. Att ge något mat är lite av en kärlekshandling från oss. "Jag gillar dig, här; ät lite godis/mat". Hästen behöver (inte vill, inte ska, inte borde, inte bör, inte något annat) mat konstant. Lite mat kontant. Så magsäcken är konstant halvfull. Att portionera ut mat är inte naturligt men det är inte heller naturligt att ge en lättfödd häst mat konstant; för i det vilda/instinktivt äter de upp sig när det finns mat, men i fångenskap finns det alltid mat så de äter praktiskt taget ihjäl sig. Sen råkar vi människor ha något som kallas för "vardag" och då får man kompromissa med naturens lagar och önskemål/krav. Därav portion, eller fri tillgång. Rätt eller fel, rätt och fel. Individanpassning. Individanpassning OCH kompromiss - där har vi det. Älska hästen som en häst. Va ledare, var rättvis, var tydlig, var kärleksfull/vänlig men mata inte ihjäl dem, täck inte ihjäl dem, utsett dem inte för skit de inte är klara för (typ tävlingsklasser - men vem har inte varit där?!). Älska hästen som den häst det är. Klä inte på den för att du fryser, mata den inte utefter moderskänslor och tänk som hästen.
     
    Det jag vill säga är att vi älskar våra djur, men det är helt orimligt och oschysst att älska djuret som en människa. För oss djurfolk är de familj och lika mycket värda, eller mer, som vilken människa som helst men åter, och återigen; älska djuret som ett djur.
     

    Ganska spikat upplägg

    Det verkar som jag kan haka på min plan igen;
    vi hoppar på tisdag, på onsdag och torsdag tänker jag mig markarbete med fokus på att jobba för innern, men jag väljer att lägga upp det på två dagar, kortare tids nötning på böjda spår, och avsluta på raka spår på byavägarna. Fredag blir det någon form av jogg, lördag tävling och söndag ut och röra på kroppen, ev låter jag henne galoppera på lite då jag vill ha in mer galoppjobb/kondition och försöka sätta tryck i hennes steg. Jag vill nämligen få in galoppjobb med mål att få bättre kvalité just i den gångarten. Att jämt plocka, plocka och plocka i henne för att försöka att antingen samla eller helt enkelt bara vara ute efter kontroll är inte bra för galopp som gångart. Jag tänker rida på flippanbettet då det ger mig det jag vill ha (mjukt, men lite hävstång - hon tar inte bettet ute som hon gör mot hinder).
     
    Därefter beror det på om det blir hoppträning den ojämna veckans tisdag;
    i så fall vilar hon nog på måndag,
    hopptränar på tisdag,
    joggar onsdag,
    jobbas för innerhjälper torsdag,
    jobbas för innerhjälper fredag,
    promenad på lördag,
    jogg med dressyrfokus på söndag.
     
    Sedan är det meeting. Jag har inte så mycket rutin på upplägg till meetings då vi inte åkt på särskilt många, men tanken är att ha en så utvilad och fräsch häst som möjligt, men som ändå ridits så mycket "som vanligt" som möjligt, för att inte experimentera för mycket. Detta upplägg känns bra.
     

    Ryttare som inspirerat mig

    Jag är den där halvt självlärda typen som ändå behandlas som om jag har alla de där grunderna att stå på som jag inte har. Därför blir det fel ibland. Oftast på detaljnivå, men ibland betydligt större missar - för jag har helt enkelt inte fått lära mig det (den viktiga yttertygelns betydelse, t ex). Jag snappar upp här och där, sörplar i mig allt jag kan läsa, tar in, funderar, köper något och köper inte något. Man ska inte tro på allt. Släng in en skvätt sunt förnuft så blir det betydligt lättare att sålla. <- Hett tips!
     
    Men att komma som helt noll-koll-ponnyryttare och köpa en, ändå hoppavlad, storhäst med lite stress, tryck och "sport" i... Ojojoj, det var svårt. Däremot är jag SÅHÄR glad att jag gjorde det. Aleccis kom in i mitt liv helt perfekt. OBS: från mitt perspektiv. Hon har lärt mig mycket ridning och känsla; för gör jag inte rätt, så ställer hon fan inte upp. Punkt. Ur hennes perspektiv så var det bland det sämsta man kan göra. Den urusla ridning, noll känsla, noll koll på egentligen någonting (koordination, hjälperna, och allt annat) som jag utsatte henne för är bara jobbig att tänka på. Fördelen är dock att jag alltid tyckt väldigt mycket om henne och gett henne kärlek och visat att jag litat på henne (har ju alltid tagit för givet att hon ska hoppa - även när hon inte gjort det, har också tagit för givet att hon alltid går på transporten - vilket hon alltid gjort, och tagit för givet att vi kan ge oss ut barbacka - vilket en gång gick rejält åt helvete, men skam den som ger sig!). Fördelar, nackdelar, fördelar, nackdelar - det finns alltid båda delar.
     
    Att vara okunnig är inte straffbart, även om man ibland önskade att det vore det(...). Jag har däremot verkligen försökt att ta till mig av det jag kunnat läsa och försökt prova det praktiskt för att se om det helt enkelt fungerar, eller inte det inte gör det. Här nedan ska jag dela med mig av tre ryttare som inspirerat mig längs vägen. Man snappar upp väldigt mycket på vägen och mycket kommer jag därför inte ihåg. Men dessa tre är de som gjort intryck på mig som jag minns och haft med mig; dels under längre tid men även bara den absolut senaste tiden:
     
    1. Kristina Warg
    Kristina tävlade EM på ponny och tävlade tom 150 på storhäst innan hon började studera och har medvetet därför valt att ha yngre förmågor i stallet som hon jobbar sig uppåt med just nu. Men när jag köpte Aleccis och ett tag framåt hade hon blandade hästar i stallet. En av dessa var ett sto som var till försäljning men som hon red, tränade och tävlade under tiden; Carla Bruni. Kristina hade flera fina hästar i stallet, men denna Carla Bruni var min favorit. Hon var nämligen en häst av den hetare typen. Kristina skrev inte så mycket om den fysiska ridningen rent konkret (vilket jag saknade och gärna hade velat ha mänger av. Gärna på detaljnivå). Men en dag skrev hon "hetare hästar behöver mer ben".
     
    Kristina Warg med just Carla Bruni
    Startnr 14 - Kristina Warg - Carla Bruni - Hästnr 360 - Strömsholms RSF
     
    AHA, tänkte jag och provade. Och fucking-jävla-TADA! Jag som knappt vågat hålla emot skänklarna vid Aleccis sidor provade att byta taktik and there it was; vårt första lilla ministeg åt rätt håll. Jag minns inte exakt när detta var, men jag hade nog haft Aleccis i ett halvår, är nämligen rätt säker på att det var vinter och jag köpte henne när det var sommar. Som sagt; allting tar lång tid när man inte kan.
     
    2. Mirella Thelander
    Denna tjej var det jag syftade på ganska nyligen i ett inlägg jag skrev. Hon tävlade SM på ponny men opererades sedan pga skolios, vilket hon berättat en del om på bloggen. Denna tjej är fantastisk på att rida heta hästar framåt, på ett trevligt och kontrollerat vis, och det är inspirerande tycker jag. Jag vet inte om hon bloggar längre, men däremot följer jag henne på instagram. Där la hon ganska nyligen upp en film från en omhoppning som var snabb och snygg. Jag kollade många, många gånger på den. GOAL.
     
    Startnr 20 - Mirella Thelander - Bahia Cabana - Hästnr 223 - Värnamobygdens RF
     
    3. Cornelia Rylén
    Min högra hand Ebba tipsade mig om Cornelia(s instagram) för några månader sedan. Hon är glad, sprallig och "inte så noga"/skämtar/busar med hästarna; "hon är lite som dig", sa hon, haha. Jag kollade igenom hennes instagram och gillade vad jag såg. Duktig tjej med grym balans, för att inte tala om känsla! Extra roligt tycker jag det är att hon är delägare i Tyras Corvara och även har Fleur hos sig just nu. Cornelia länkade sin blogg och jag läste lite. Bland annat så läste jag inlägget om hennes filosofi och tankesätt och det var såklart intressant. Härifrån är det jag inspirerats litegrann i mitt numera innerskänkel-jobb med Aleccis.
     
    Startnr 8 - Cornelia Rylen - Carina van de Zuuthoeve - Hästnr 103 - Åby Ridklubb
     
     
    Plocka lite här och lite där, och vips kanske det kan bli något i slutänden. :)

    Jag vill ge dig det jag känner

    Tycker ni att det är fult att berätta om sina prestationer? Det gör inte jag. Jag tycker inte heller det är fel/fult av andra att berätta om sina prestationer. Jante-lag och hit och dit. "Du ska inte tro att du är något/att du är bättre än någon annan". Det är ju inte syfte att skryta. För min del är det väldigt roligt att analysera och rada upp för att mata självförtroendet. Jag förstår om det ser skrytsamt ut, för det gör det ju absolut om man ta på sig "de" glasögonen. Men jag är inte sådan. Jag tycker att alla ska "skryta" mer! Stå för sina bra bedrifter och våga lapa i sig det. Att kolla på klipp från bra tävlingar är ju att mata självförtroendet och strypa tvivlaren där inne, om än bara lite för varje gång så är det i alla fall det lilla. Och många bäckar små.
     
    Framgång föder framgång, det är allmänt känt. Genom att dessutom bläddra i sitt arkiv (både det fysiska som det mentala) så plockar man fram en känsla, och eftersom vi tänker med känslor blir det som att befästa denna känsla en andra gång, och en tredje gång och en fjärde gång. Att tro på sig själv är A och O i alla sporter, jobb och ja, hela vardagen. Att tro på sig själv dämpar desperationen efter bekräftelse från omvärlden och det i sin tur gör en betydligt gladare och lyckligare. En gladare och lyckligare person kommer tåla mer press, och kommer göra bättre resultat eftersom fokuset ligger på prestationen och inte på det runt omkring. Det är tamejfan fakta.
     
     
    Press finns på tävling till exempel, i många olika former dessutom. En hel del tycker att denna press finns på grund av att det är publik. Men vet ni vad? "Publiken finns inte" - så är det för mig. För mig finns inte publiken och det är inget jag ens tänkt på. Jag tänker inte bort dem, och jag tänker inte på att de finns där. Det är en tom bana jag går in på, och det är inget medvetet val jag gjort och föreställt mig utan jag skiter blankt i vem som ser vad och vad den i sin tur säger. Det är deras version av deras verklighet. Min är en annan, och gissa vilken av dessa som är viktigast för mig? Därför är de oviktiga och därför existerar inte ens de i min värld. Detta kom jag på nu. Ibland hör jag dem dock, ofta när de drar efter andan, haha, men de finns inte där. Det är jag och min häst, det är hinder på banan och det är ett mål.
     
    Vi är så olika, men försök hitta varför du gör si eller så. Vad är det du t ex rädd för (göra bort sig, ramla av, dra hästen i munnen, rida över en funktionär mm) och ta tag i det och fundera på varför. Är det verkligen värt att gå in och vara osäker för att man är rädd för vad någon exempelvis kommer säga till någon man inte ens känner några minuter senare? Är det värt att uppfylla sin onda profetia (te x vägra ut sig för att man är rädd för att vägra ut sig) för att det är det enda som går på repeat inne i huvudet? Byt fokus, se möjligheter och tro - våga tro!

    Utifrån

    Jag har kompisar som, precis som jag, kämpar med hoppningen och vill utvecklas. Likt mig har alla sina egna problem, och vissa av dem är så efterhängsna och det är så svårt att komma ur vissa mönster. Om det så "bara" är att hitta rätt känsla, eller om det handlar om att ens ta sig över hindren, eller som i mitt fall få till helheten med andning och mer detaljer i nuläget men förr slitit mitt hår för att jag tappat bogarna och inte kunnat svänga eller ens lyckats hoppa två hinder på rad. Vi är olika, både som människor och som ryttare, tillsammans med våra hästar som också är annorlunda. Detta ger väldigt, väldigt annorlunda ekipage på så många sätt och det är fascinerande. Det finns verkligen inte ett enda ekipage som är identiskt med något annat.
     
    Det hade varit så roligt att få höra andras tankar vid en bangång till exempel. Jag är övertygad om att de skiljer sig rejält, men också övertygad om att många av oss tänker väldigt likt; men ändå ser helt annorlunda bilder av samma situation i våra huvuden. Så lika, men ändå så olika. Allt från känsla, till självförtroende, minne, tankar, prestationsångest - rubbet.
     
    Men en sak är jag helt övertygad om. Tre av mina kompisar har heeelt olika "problem", men jag vet en enda sak som hade hjälpt er på vägen. Det är att skratta. Ni måste skratta mer! Jag hoppas ni förstår att det är er jag menar och att ni provar detta ;) Ha kul, släpp på press och krav, och skratta loss! Genom att skratta kan man för det första lura hjärnan (*hint, hint*) och för det andra blir känslan så mycket bättre direkt. Nej, man kan inte vinna OS bara för att man skrattar när man knappt kan kliva över 30 cm, men i det stora hela. Vi gör detta för att vi älskar det, och att skratta och vara glad hjälper oss mer än man tror.

     
    Var nöjd med,
    allt vad livet ger,
    och allting som du kring dig ser,
    glöm bort,
    bekymmer, sorger och besvär...

    RSS 2.0