• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Yohio

    Vad fantastiskt det är med människor som vågar sticka ut, men som ändå inte är "annorlunda"! Den här killen till exempel, han är 17 år gammal och kommer från Sundsvall. När han var tio år började han plugga japanska och han sjunger på japanska och är stor i japan. En helt vanlig norrländsk kille, fast ändå inte. I och med att sexualiteten "alltid" blir så himla "viktig" så fort någon gör något annorluna (t ex att någon blir stämplad som homosexuell eller liknande pga utséende och kläder) så tycker jag det är ännu roligare att se en helt vanlig heterosexuell kille som vågar vara annorlunda - kul! Hoppas han blir riktigt stor och tjänar mycket pengar så folk kan skaffa sig en uppfattning som faktiskt platsar på 2000-talet.
     

    Världens snällaste häst

     
    Hästen anses världens snällaste, skulle aldrig göra något busigt eller några dumheter. Den är välutbildad, stadig och ställer upp på precis allt. Den är okomplicerad i all hantering, är som en dröm att göra precis allt med.
    Detta är den optimala hästen som alla älskar - eller?
     
    Vart är denna hästs personlighet, egenskaper och ... är den ens sig själv?! Är den glad eller är den bara så överkörd? Mår hästen bra, kan den göra något av fri vilja och är den nöjd med tillvaron. Har den över huvud taget någon livsglädje?
     
    Nästan varje "hästförälder" skulle nog döda för att få tag i en sådan här "trygg" och stabil ponny/häst till familjen. De som äger denna "dröm" talar gärna om att de har den PERFEKTA HÄSTEN, som är bäst på precid allt.
     
     
    Men det kanske bara är jag som anser att hästen i fråga är TRÅKIG. Den verkar dessutom inte må bra och jag hade tyckt väldigt synd om den. Aldrig att jag frivilligt hade köpt en häst som beskrevs med de orden. Självklart ska hästen vara lätt att ha att göra med; trevlig och okomplicerad. Men det ska fortfarande vara en individ med personlighet.
     
     
    Världens snällaste häst = ointressant och överskattad.
     

    Sin häst med annan ryttare?

    Att se någon annan på sin, SIN alldeles egna, häst kan ibland kännas lite... Intimt. Lite för privat, lite konstigt och ganska mycket fel.
     
    Men inte alltid. Jag vet att jag är ganska egoistisk vad gäller just hästarna. Jag ska göra allt. Så jag vet att det blir rätt och att det blir så bra det bara kan bli (syftar inte på ridningen, men skötsel osv). Nästan helt och hållet BÄST faktiskt. Men så är jag inte dummare än att jag vill bli bättre.
     
     
    När någon annan (betydligt bättre ryttare än mig) hoppar upp så går jag in i "se-och-lär-mode" och kan inte för mitt liv koncentrara mig på vad jag ska göra istället. Det blir att jag står och försöker ta in precis allt. Sen att omvandla det från "se-och-lär" till "härma" är sällan samma sak.
     
    Beroende på häst så blir det olika känslor av att se någon på hästen. Det kan även ge en känsla av "ååååh, jag suuuger :(:(:(:(:(" eller "GE FAN I MIN HÄÄÄÄST!!". Poängen:
     
    Någon jag skulle vilja se på A är en himla duktig tjej. Bra sits, noggrann, rider snyggt och ja, där skördar man även framgångar ;) Skulle hon ens peta på A så skulle väl hon gå Grand Prix i samtliga grenar liksom, hahah. Lite överdrivet kanske, men hon hade absolut få hoppa upp och så skulle jag inta "se-och-lär-mode". Vem det är jag pratar om? En halt vanlig tjej, i en helt vanlig "håla", med helt "vanliga" egna hästar och ett helt vanligt liv. Martina heter hon iaf, och jag har "vetat om" henne sedan vi började tävla mot varandra (fast olika kategorier). Hon på en fjordkorsning och jag på min fjordpärl. Bloggar på www.retardriders.blogg.se (Nu känns det som jag kräver något här, men så är det inte. Jag syftar bara på att jag vet att hon hade fixat A och det hade varit kul/lärorikt att se, haha. Aja, ta det som en komplimang! ;))
     
     
    Sen har vi även min kompis som tvingas lyssna på mina klagomål så fort vi är ute och rider. Sen får hon hoppa upp och så går hästen såklart perfekt. Eller så låter det "puuh, sist jag satt på en såhär jobbig häst..." osv. Haha, jaja, vi har väl våra olika smaker helt enkelt (och ridsätt och att känna när det är fel osv). Men glad att hon tar sig tid och energi när det kniper, det är jag allt! :)
     
     
    Vi får inte missa de där glappkäftiga och lite för muntra människorna med. Ja, välkommen upp på A för all del. Skrattar bäst som skrattar sist!
     
    Men där är det väl STOPP skulle jag tro. Därefter vill jag inte se fler där uppe. Och även att jag lånar ut Pärla till höger och vänster så sticker det i ögonen ibland. Tro det eller ej, men på henne skulle jag aldrig sätta upp vem som helst. My treasure!
     

    Jennie och Pärla. En av dem som när, var, hur och alltid är välkommen upp på vilken av mina hästar som helst. :)

    Fynd - normalpris - överpris

    Man sitter där, klickar in på hastnet, kollar runt. Öppnar blocket, klickar runt och kollar. Man möts av både fynd och även mycket till "normalpris" (vad som är normalpris är en tolkningsfråga). Men sedan finns de där, de som sätter hutlösa överpriser...
     
    Priset styrs av tillgång och efterfrågan. Simple as that. Finns det sjuttio svårklasshästar och två personer som letar svårklasshäst så sjunker priset. Finns det tvärtom två svårklasshästar medan sjuttio personer är intresserade, så stiger priset. Tillgång och efterfrågan, kära vänner.
     
     
    Jag måste faktiskt säga att jag är ganska trött på överpriser. Eller kanske på okunskap i vissa fall. Jo, jag vet vad hästar kostar och jag är inte i närheten av intresserad av en svårklasshäst, av samma anledning. Sedan vet både du och jag att en häst med kvalitéer är dyrarare än en som är "halvbra". Det är inte heller någon nyhet att man får vad man betalar för. Sedan att dessa halvbra hästar och även fynd, kan visa sig vara lika bra som de dyrare - det vet vi nog alla också. Men ibland krävs det mer pengar runt omkring, i en "annan" satsning, mer arbete och andra tankar - att TRO på det man gör med den hästen man har. Inget nytt. Men det är inte förrän det finns bevis, svart på vitt, som man egentligen kan vara helt säker på att man hade rätt, på att det gick och på att hästen i fråga även har ökat i värde. Det är inget säkert kort, men det har hänt och det händer då och då. Ett säkert kort är många gånger en häst av högre värde, som redan har "bevisat" att den uppfyller de krav en köpare kräver.
     
    Något återkommande anser jag är framför allt yngre hästar och ponnyer. Enligt mig är sällan en 4-5 årig ponny värd närmare 60.000 när den har tävlat lite lokalt. Nej, man ska inte ut och tävla en massa på en så ung ponny eller för den delen skynda upp i klasserna för att "komma ifatt" den summan man har satt. Det är inte det jag menar. Jag tycker däremot att samma ponny kanske är värd hälften så mycket? Nu ska jag inte sitta här och bestämma vad andras ponnyer är värda. Men ska man sälja sin ponny så har man två alternativ: allt går att sälja för rätt pris. Sänk helt enkelt priset så finns det absolut spekulanter. Alternativet är att man kommer på att "nej just det ja, jag vill nog inte sälja" och så tar man bort annonsen.
     
    Det där "om jag för över 80 så kan jag gå med på att sälja, får jag inte det så har jag kvar hästen"- är så fult. Hästen kommer troligtvis vara kvar på annonssidan länge, många ser den - men tycker nog som jag - och när denna sedan vill sälja hästen på riktigt så skulle iaf jag bli fundersam. Varför är den ute så länge/igen och troligtvis billigare denna gång. Det är inte till säljarens fördel.
     
    Bilden är en print från hastnet där jag inte gör något samband till min text. Dessa hästar är säkert mycket väl värda dessa summor (svårklasshästar, som sagt) det vet inte jag. Vad jag syftar på är "normalhästar" för överpriser = inte okej.

    Upplägg med A

    Såvida A håller sig bra och allt går som "planerat" (jaja, så gott som iaf) så har jag ett litet upplägg att följa, tänkte jag.
     
    Ingen hoppning förrän det har slagit över till 2013. Men när jag räknar "hoppning" så har jag valt att inte räkna mina pinnar och stubbar på skogsgrusvägen. Någon gång har jag faktiskt tänkt att låta henne hoppa några korta studs där. Det är nyttigt och bra, och det sliter inte som "riktig"/vanlig hoppning gör. Det mår vi bara gott av. Jag kommer framför allt (eller kanske bara) trava in i studsen. Detta för att travhoppning är stärkande och på så sätt kan jag hålla henne lugnare än vad jag kan i galopp. Dessutom skulle det bli livsfarligt att komma in i galopp i trånga studs om jag inte har full kontroll då hon som bekant gärna sätter av i lite väl stora språng i en lite väl hög hastighet. Så travhoppa lite studs kommer jag erbjuda henne framöver. Men inte än! Detta blir först när hon är helt igång (dvs inte vilar 2-3 dagar i veckan, utan bara 1) och när vi har lärt känna varandra ytterligare lite mer. Jag ser ändå fram emot det.
     
    Den jag kallar "riktiga"/vanliga hoppningen kommer jag som sagt inte börja med förrän runt februari, eventuellt om jag tycker det är dags att känna på henne tidigare, men INTE ett enda språng förrän 2013 som sagt, och ingen regelbunden hoppning förrän februari. Det hade varit kul att komma ut på första tävlingen i mitten av April vilket är lite av en tradition ("mitt" kära Lenhovda, haha!). Men det är inget befäst mål utan det är lite av en riktlinje för att ha något att sträva efter. Istället tar vi det som det kommer och när det passar oss. Jag föredrar nog annars någon större bana som exempelvis Braås, Norrahammar-Taberg eller Vaggeryd-Skillingaryd så jag har tid på mig att bromsa, HAHA. Vilka höga förväntningar jag har här då - NOT. Jag tror inte ens att jag kommer lyckas bromsa henne tills nästa år. Lyckat ^^ Äsch, jag är iaf ärlig :)
     
     
    Nejdå, men det kanske inte blir någon tävling förrän betydligt senare, men det tar vi då. Sedan har jag ju även Pärlahäst att ta ut i första hand. Och för att tävla behövs pengar - vilket jag inte heller vet något om i nuläget. Men om jag lägger det åt sidan och bara syftar på hästarna så är det väl dessa planer jag har just nu.
     
    Tanken rent höjdmässigt är att ligga på LB/LB+ nästa år - dvs inte högre än 110/115. Höjden har varken hon eller jag problem med (större häst = "höjdrädlsan" skjuts fram till högre hinder), så det är ju allt det andra som måste stämma iaf någorlunda först och främst.
     
     
     
     
    Mål är bra. Men detta är väl mer delmål, fast ändå ganska långsiktiga sådana med tanke på vart vi är just nu.

    Galoppombyte

    Är inte galoppombyte bland det viktigaste man kan lära en hopphäst? Eller kanske inte det viktigaste, men det är en viktig del och det borde absolut vara något som tillhör grunden och prioriteras högt vid utbildningen.
     
    Det första Mellonie fick lära sig var gas, broms och svänga. Därefter lärde hon sig "rätt" galopp, och sedan galoppombyten. Jag har ingen ridbana så vi nötte längs grusvägarna. Det gick bra och även om inte balansen var klockren så kunde hon ändå byta. Det var väldigt smidigt sedan när vi började hoppa och tävla. Ingen big deal, liksom.
     
    Pärla kan inte galoppombyte, iaf inte på "kommando"/hjälp. Det kan jag faktiskt tycka är ett handikapp. Man bryter hela flytet genom att sakta av till trav och göra en ny fattning. Det blir ingen snygg runda att se på (även om man kan bortse från det) och ja, jag tycker nog att det kan störa mig när vi måste byta galopp i mitten av rundan.
     
    Hon kan byta, det är inte det. Problemet är ju att det inte blir "när jag vill". Ibland kan jag locka fram ett byte, men oftast inte. Hon balanserar upp oss utan problem i fel- och korsgalopp så för hennes del är det väl inte så viktigt, haha. När jag tänkte att vi skulle rida lite dressyr på en äng i slutet av veckan, men som istället blev lite uppvärmning inför en skogstur, så provade jag för skojs skull att göra ett framkallat byte. Vi hade höger, och galopperade rakt fram. För att framkalla detta byte så gör man en kvick sväng, behöver inte vara snäv men tillräckligt för att bryta den balansen hon har i höger galopp så att benen naturligt vill byta för att balasera upp effektivt. Så en snabb sväng med lite ledande tygel och såklart vikten. Vikten är viktig. Absolut ingen halvhalt innan som talar om att något är pågång för då byter hon inte. Just denna gång bytte hon bara fram, haha. Så det är som sagt inte på mitt villkor direkt.
     
     
    A kan byta galopp. Men inte klockarent. Hon stressar iväg och tar allt som gas. Men hon kan det iaf, så från början behöver vi inte träna in det iaf. Vi har ju rätt mycket att träna på, haha.
     

    Mellonieponnyskutt!

    KAOS IN THE HOUSE

    Klockan är lördag. Lördag är tävling. Jag var taggad som saaatan. Men så PANG, njae, hahaha. Så jävla fel. Tufft och kul, men fyfan vad man får krupp på att folk missuppfattar. Trevligt, trevligt. Istället för att skaka vett i alla skallar jag hittar ska jag nu istället sätta på mitt fulaste flin, garva åt den störda verkligheten vi lever i och det hemska samhället som har spårat ur, och så ska jag klicka mig in på min youtubekanal. Där ska jag knarka Pärla och så ska jag bara stoppa upp något i de där hålen, nivet, de där inte solen skiner. Dock in the fucking imagination, och så ska jag bara ROCKA FJORD. Hejochhå.
     
     
     
    Tänk, vad trevligt. En andraplacering i en LC. Nästan som ett OS-guld, inte sant? Nej, inte ens för mig. Men jag är ju bara en skogsmulle som inte vill något. Boo-jaah.
     
     
    Eller kanske en 1m's clear round från stenåldern... Inget att hänga i julgranen precis. Men den dagen hade jag ett mål. Ett mål VI nådde med råge. Fucktherest, som det så fint heter.

    OMG.

    Tja alla har ju verkligen inte ekonomin att kunna punga ut med så mycket pengar som en häst kostar, billig som dyr, har man inte den ekonomin så har man inte. Skulle jag väntat med att köpa häst tills jag kunde betala hela inköpssumman själv så hade jag aldrig blivit hästägare kan jag ju lugnt säga! Alla har inte föräldrar som kan ge tiotusentals eller hundratusentals kronor till sina barns hästar så du kanske ska tänka dig lite för innan du nedvärderar ”oss låntagare”. Skrivet av Fanny.
     
     
    Här är en annan kommentar jag fick angående mitt inlägg. Observera: "Alla har inte föräldrar som kan ge tiotusentals eller hundratusentals kronor till sina barns hästar". Hmm, jag tror inte riktigt att denna Fanny förstod hur jag menade. Jag tillhör VERKLIGEN INTE dem där föräldrarna pungar ut pengar på hästarna!
     
    Har sagt det såå många gånger, men säger det igen. Jag har tre syskon, och vi var en familj om sex personer. Vi levde oftst på EN "hel" inkomst. Det har egentligen inte här att göra, men det blev så fel?!
     
    Ja, Pärla köpte mamma. Hon kostade 5000 kr och i fem år ägde hon henne, i somras (i samband med min födelsedag) "fick" jag Pärla. Vad Mellonie kostade går att räkna ut för den intresserade. Jag sommarjobbade och la i stort sett hela sommarjobbslönen på den ponnyn. Räkna själv vad hon kostade... Jag satte ut Mellonie för en prisidé och fick ett bud som jag tog emot och det budet täckte Aleccis i inköp OCH det täckte även den skuld jag hade hos min mor samt min nya ridhjälm och mina stövlar.
     
     
    Jag hade aldrig i min vildaste fantasti kunnat gissa hur många som missuppfattade inlägget och tolkade det som att JAG har FÅTT egentligen NÅGONTING?! Det jag har FÅTT är: hovslagaravgifter när jag fortfarande gick i skolan, och min far producerar hösilage (till korna) och det äter även mina hästar. Det är vad jag FÅR och har FÅTT.
     
    Jag betalar varenda krona själv - utrustning (inkl dyrare saker som sadlar och täcken), hovslagaren, tävlingsavgifter, licenser, ALL bensin till tävlingar - RUBBET. Jag har köpt min egen bil som kostar i inköp, försäkring, skatt, delar och bensin. Den tankar jag varje gång jag ska åka iväg med någon av mina hästar på tävling. En tävling för mig kostar oftast runt 700kr - EN tävling. Det är såklart dyrare ju längre jag ska och om det är veterinärbesiktning. Sedan är det såklart även billigare att åka kortare, men det blir sällan under flera hundra kronor. (Alla som arbetar gör förstås samma sak och vet vad det kostar - men de där föräldrarna lallar med och öppnar plånboken hela tiden... ja, hua)
     
    Jag har ALDRIG bett om pengar till hästarna. När jag fick mitt studiestöd på 1050 kr så lånade jag ibland tillfälligt några hundra av något syskon för att täcka tävlingsavgifterna.
     
    Men gissa vad?! Jag har aldrig klagat och jag gör det inte nu heller. Jag talar bara om hur min verklighet ser ut. Är det någon som tycker att det är KONSTIGT att jag inte har RÅD att träna?! Hade jag haft råd hade jag gjort det, absolut. Men nu får jag jobba utefter mina erfarenheter och screw alla som tror något annat.
     
     
     
    DAMN - snacka om att ha missuppfattat...
     

    Lån vs billiga hästar; fortsättning

    Jag har funderat lite och kommit fram till att den ENDA gången jag i så fall skulle kunna ta ett hästlån är om jag till 100% skulle veta att jag får tillbaka pengarna på ett eller annat sett. Jag snackar inte om en försäljning av hästen (det skulle isf bara vara en bonus) jag menar om jag VET att hästen "levererar". Nu förstår nog ALLA att det finns aldrig någon garanti på detta. Och skulle det vara så att man hux-flux hamnar på pallplats på OS/VM el dylikt - det är då sponsorerna tittar fram. Då borde sponsorn redan ha köpt den där fantastiska hästen.

     

    Ni förstår nog att jag alltså aldrig skulle ta ett lån för en häst. Aldrig. Men där säger jag emot mig själv lite, för jag tog ju ett lån för att köpa A. Ett privatlån av min mor.

     

    Ska vi vara lite privata så gick det till såhär:

    Jag fann A på annons. Blev sugen och smsade med min mor. Jag skrev utförligt och försökte visa att jag menade allvar. (Hon var något skeptiskt.) Hälften av pengarna hade jag själv då jag jobbade för tillfället. Hon gick med på att jag lånade hälften tills jag sålde min D-ponny Mellonie som jag genast satte ut på annons. Jag hade provridit A och reserverat henne, och efter veterinärbesiktning köpte jag henne. (Mellonie lyckades pricka in första provridningen med att bli halt så en vecka fick hon vila, men sen blev hon såld på en vecka - inkl vet.bes såklart.) Jag anser att jag satte ut henne i lite underpris men det var för att jag inte hade plats för tre hästar. När jag sålde Mellonie betalade jag genast tillbaka först och främst det jag lånade till A, men även det jag var skyldig sedan tidigare (ett bilköp t ex). Samt att pengarna även räckte till en GPA-hjälm och Bocaj-stövlar. Men sedan var det slut och det var ju inte direkt det som var poängen.

     

    Det jag menade var att vi är nog många som lånar "privat" för hästköp. Det tycker inte jag är något fel, för då finns det ju oftast pengar "över" som går att låna ut, vilket nästan är samma sak som att man har pengarna.

     

    Jag tror att det är många som helt enkelt inte förstår vad som faktiskt händer om man lånar pengar av banken. Man sätter sig i en rätt tråkig knipa då man i regel inte kan låna mer/hur mycket som helst. Ibland händer det faktiskt oförutsedda saker och i värsta fall kan man behöva en summa pengar. Har man redan lån/krediter osv så har man satt sig i en jävla knipa helt enkelt.

     

    Men jag förstår att man inte lånar hejvilt till en häst, helt utan vidare. Då har man nog ändå så pass mycket "över"/tillgodo när räkningar osv är betalda att man har råd med en extra räkning/utgift regelbundet.

     

    Man kan behöva ta ett lån vid en större summa EN gång; oftast vid husköp (eller, bland det sämsta man kan göra - bilköp). Sedan betalar man av successivt och det är ju inte bara lånet utan även räntor, så det som betalas tillbaka är en bra mycket större summa än det man en gång lånade.

     

    Därför kan jag känna att ett hästlån är en dum grej då det tyvärr inte är EN stor summa. För hästen ska ha bra levnadsförhållanden, utrustning osv. Men sedan kommer de summorna som kommer regelbundet; foder och stallplats, träning och tävling, bensin till och från platser, vaccineringar och då och då även veterinärkostnader. Dessa pengar blir mycket och det är vad jag menar med att det inte bara är en stor klumpsumma utan hästen bidrar ju till fler utgifter. Självklart kan man ju nöja sig med att rida i skogen och ta dagen som den kommer. Men det gör man sällan när man tar ett lån för att köpa en häst. Därför tycker jag att det är en sådan dålig idé.

     

    En kommentar från Agata löd: "Sen får man ju inte glömma att det finns en risk att hästen skadar sig och tvingas avlivas efter kanske ett halvår. Då står man där med 100.000kr i skulder och tvingas betala något som man inte längre äger."

    Ett svar från (en annan) Jossan: "Försäkrar man hästen så är inte lånet något bekymmer om man skulle tvingas ta bort sin häst"

     

    I mitt fall är jag villig att "offra" de pengarna jag köpte A för om något händer (men det är ju upp till var och en - jag tänker iaf inte skicka runt henne eller försöka laga kroniska saker - om de skulle uppkomma.) Jag är alltså medveten om att vad som helst kan hända och om det hemskaste (bra grammatik där, ja) skulle hända så har jag redan gjort ett val. Det är även intressant att se hur folk inte förstår det här med försäkringar... Använder man en försäkring ökar kostnaden osv. Ett exempel: Säg att du krockar med bilen och försäkringen täcker den du krockade med's bil. Du får låååång tid framöver en högre avgift för samma försäkring du hade innan. Ett annat exempel är om man har en gammal bil helförsäkrad (försäkringen täcker i stort sett ALLT) och du kör in i ett träd = ingen annan bil, utan bara din egen blir skadad. Väljer du att försäkringen ska täcka det så betalar du först en självrisk och därefter får du också en högre avgift att betala läääänge. Så ibland bli det billigare i längden att inte använda försäkringen i vissa fall. Nu förstår jag såklart vad vederbörande menar, men jag tänkte bara visa en annan sida. Det är så lätt att säga att man har en försäkring och att använda den, men i praktiken är det kanske inte så lätt eller så ofta man faktiskt vill utnyttja den. Allt hänger på djur, kostnader/skada, och tillfälle.

    Tänk på det. Försäkringsbolagen är inte dumma - de vill tjäna pengar!

     

    Egentligen vill jag väl bara säga att: var mer kritiskt, köp inte det du inte har råd med, och tänk efter före.


    Pang - ibland blir det inte riktigt som man tänkt...

    Krigar vidare

    Jossan skrev:
    Känns som att du är lite naiv som vill tro att hästar 100.000+ köps kontant. Men troligtvis kör du väl runt i en bil värd ~20 000 också? Som antagligen kostar dig lika mycket som en bil med lån värde 100 000. Renovera eller amortera som vi brukar säga!

     

    Det finns de som har pengar som köper sexsiffriga hästar kontant, ja. Precis som det finns bilintresserade som sparar och köper nya bilar för större summor kontant.

    Och det är enkelt, hörrudu; har man inte pengarna ska man inte heller kunna köpa. Eftersom du är intressrad av min bil kan jag även tillägga att för 20.000kr får jag FYRA 745or tackar som frågar. Och jag är inte intresserad av något annat heller. Det ska vara fyrkantigt, bakhjulsdrivet, bra dragbil, ha utrymme och HÅLLA = Volvo 745. "Renovera eller amortera" var det sämsta jag har hört! Ungefär som att det inte finns några andra alternativ. Pfft.

     

    Nicole skrev:
    Vill man komma någon vart inom ridsporten måste man ha en finare häst som kostar en hel del slant. Så är det. Ridsporten är en dyr sport, har man det bara som en hobby kan man säkert ha en billig häst som du. men för oss som vill någonting och tävla på hög nivå så krävs det pengar. Och vissa får helt enkelt ta lån för att dem verkligen vill komma någonvart inom de högre klasserna.

     

    Här tolkar jag det som att jag har mina hästar som en hobby. Visst, frågar någon "vad har du för hobby?" Så svarar jag att jag rider, och tävlar i hoppning. Men jag har passerat det där stadiet "hobby". En hobby för mig är frivillig. Hästarna är min valda sport. Jag rider dem precis som alla andra rider sina SM-ponnyer/hästar bara det att jag anpassar mig efter OSS och det vi har "fått" vad gäller förutsättningar. Jag har också valt att vara nöjd och se realistiskt på det vi gör. Jag vill även tillägga att jag satsar TILLSAMMANS med mina hästar - inte var för sig som de flesta som "vill komma någonvart inom de högre klasserna" gör.

     

     

    Jag valde faktiskt aldrig fjording, men jag är SÅHÄÄÄR glad att det "råkade" bli Pärla som blev min första tävlingsponny. I fjordvärden kan man tillhöra Sverigeeliten och till och med tävla internationellt UTAN en miljonsatsning. Just sayin'.

     

     

     

     

    BILLIGA HÄSTAR

    "Hon får helt enkelt ta ett lån som oss andra". Citat av Linn Strelin angående Mrs Medicott-insamlingen.
     
    Jag har sedan första stavelsen på min första blogg/dylikt stått för att mina hästar är billiga. Det är över min döda kropp att "ta ett lån" för att köpa en häst. Det är helt befängt och oacceptabelt i mina ögon. Egentligen har jag nog inte ens förstått att folk faktiskt gör så.
     
    Jo, jag förstår att en 100.000+kronors häst mycket sällan köps kontant. Men någonstans vill jag nog ändå tro det. Jag avundas dem som "har råd" att köpa fina hästar ("fina" enligt boken och siffror på ett papper) . Men det är nog så att det i själva verket är banken som äger hästen. Många arbetar flitigt och har större inkomst än vad medel-svensson har. De finns och de har även råd att göra reklam för sig. Vi ser väl till stor del de som har lyckats inom sitt område. Det är de som faktiskt har råd att köpa en häst för sexsiffrigt belopp.
     
    Men hur gör alla andra? Köper något billigt, lånar/hyr, föder upp själv, utbilar på egen hand... och så har vi dessa lån.
     
    Hur vanligt är det att folk tar lån egentligen?
     
    Jag skulle vilja säga: köp en häst i rimlig prisklass med tanke på ekonomin. Men det är lätt för mig att säga. Vad har jag? En gammal fjording, och en tokig import. Och så självklart min förra, egenutbildade skogsponny. Vad har vi gjort? LB. Två bokstäver. Ibland bättre reusultat, ibland sämre. Men LB-nivå oavsett häst. Jag säger inte att jag är nöjd eller att jag tänker "ge mig" här. Jag vill också vidare, och det jobbar jag med varje dag. Dock på egen hand, men så ser mina förutsättningar ut. Jag säger inte heller att jag skulle hoppa LB om jag istället hade haft en ponny över 100.000kr. Troligtvis hade jag inte gjort det. Men jag vill inte sätta hela min familj i ett "lås", som det blir om det handlar om att använda bankens pengar. Det är inte värt att bli så mycket bättre, om det blir på en sådan hemsk bekostnad.
     
    Men att ta ett lån ser jag inte som någon lösning.
     

    OBS: bilden är bara ett dåligt skämt. Alla som läser min blogg vet hur mycket jag älskar min Pärla och vet att hon är min bästa vän och ni vet även att jag värderar henne otroligt högt. BIG LOVE.
     

    En del som kommenterar alltså, mums.

    Intressant att du hänvisar till TR utan vare sig länk eller citat.

    Att vårda det vi har

    Alla vi hästmänniskor begriper att man ska vårda sina djur, och vi gör det med glädje. Det är rätt mat, en bra plats att ha dem på, under så perfekta förhållanden som möjligt, motion av bästa sort för var och en anpassat efter individ och framtid. Allt är noga, noga.
     
    Ur eget perspektiv så får jag själv otroligt dåligt samvete vid minsta lilla extra oplanerad vilodag, minsta lilla lösa sko eller för den delen att ett visst datum börjar närma sig som man hade missat (ex dags för hovslagare, vaccinering el dyl.). Samtidigt som jag vet att många andra (jag skulle vilja skriva "alla" - men så är det tyvärr inte) tar hand om sina djur på bästa möjliga sätt så har jag ändå en stark egoistisk känsla av att "ingen tar hand om mina hästar så bra som jag gör det". Det jag anser är bästa sätt för hästhållning är vad jag försöker ge mina djur. Allt kan jag inte leva upp till, men jag försöker.
     
    Några otroligt viktiga punkter som jag håller stenhårt på är:
    o mycket utevistelse
    o ha minst två hästar
    o fri tillgång på foder
    o regelbunden motion
    o varierat underlag
    o mycket uteritter
     
    Allt detta "uppfyller" min hästhållning. De går ute dygnet runt - året runt. De är två, aldrig färre. Men jag tycker samtidigt att det ska gå bra att lämna dem själva under kortare tider, som t ex vid ridning av kompisen eller på tävling. De får fri tillgång på foder, och det mesta de äter är grovfoder. Här är det inga "mirakelkurer" minsann. Kraftfodret är det enda "komplement" de får, och då av rekommenderad mängd - eller mindre. De behöver inte en massa färdigfoder. Jag vill rida/köra/promenera/tömköra/longera eller på annat sätt motionera hästarna varje dag. Men minst en vilodag är det framöver, på grund av tidigare nämnda (och kommande) anledningar. De rids ut VARJE gång de rids. Det kan jag tycka är lite väl "bra". Jag skulle jättegärna vilja ha en ridbana, men då jag inte har det så får det fungera på detta vis. Men hellre bara uteritter än bara ridning på bana! Dessutom försöker jag blanda olika underlag så gott det går. Men det blir till största delen grusvägar och skogsvägar.
     
    Hästarna är mitt liv. Eller så skulle jag vilja skriva, men jag har ju även en fantastisk kille. Så jag "måste" istället ändra det till; Hästarna är en stor del av mitt liv. Det är otroligt viktigt för mig att de mår bra. Men jag har ju även en annan sak att vårda ömt. Det är mitt och Emils förhållande.
     
    Jag vill inte att det ska bli FÖR mycket häst. Vi är ändå två som delar på allt och jag vill att det fungerar. Det har det gjort hittils. Men det har framför allt den senaste månaden blivit en stor förändring: Jag jobbar dagtid och slutar vid 15.30. Då åker jag raka vägen till hästarna och när båda rids och stallet fixas (obs - sommartid! vintertid med snö och kyla tar det ännu längre tid) så är jag klar runt klockan 20. Då ska jag göra mat, äta, helst varva ner lite och så vill jag gärna sova ganska tidigt. Min Emil jobbar skift; treskift närmare bestämt. Det innebär att han har tre olika slags "tider": förmiddag, eftermiddag och natt. När han jobbar förmiddag syns vi ungefär 2 timmar och natten. När han jobbar eftermiddag syns vi i stort sett bara på natten (vilket inte innebär så mycket umgänge), och när han jobbar natt syns vi ungefär 2 timmar/dygn.
     
    Ni förstår kanske att det inte är så populärt att jag då väljer att sätta mig och uppdatera en ganska värdelös blogg som egentligen är helt utan betydelse. Det jag egentligen borde göra är att visa uppskattning till min fantastiska kille som gör vad han kan för att vi ska ha ett bra hem. Självklart sätter jag mig inte vid datorn det första jag gör när jag har kommit hem, lagat mat (inte denna veckan för det har Emil gjort) och ätit. Men det är inte alls den typen av umgänge som man önskar. Vi hinner helt enkelt inte.
     
    Jag kan inte dra ner på jobbet. Men det blir en annan sak som jag kommer dra ner lite, lite på. För mig är det fruktansvärt att sitta exempelvis i soffan och se minut efter minut ticka iväg utan att hästarna har gått sin motion. Jag KAN INTE koppla av och njuta av att ta det lugnt. Istället fokuserar jag på vad jag hade kunnat göra, hur mycket jag hade hunnit osv. Nej, det är nog inte sunt. Men för mig är det som sagt en stor del och jag är också VAN vid att ha det så.
     
    I vinter skulle jag nog helt ärligt helst bara velat ha en häst. Sedan om det är "en häst" eller om det är "en häst igång" är jag lite osäker på. Visst hade det varit skönt med mindre press, mindre krav, mindre utgifter och att slippa känna skuld pga att en häst bara får "stå". Men samtidigt är det ett privilegium att ha två. Jag tyckte faktiskt SYND om alla dem som bara hade en häst innan. Jag tyckte de missade så mycket. Nu säger jag inte att jag bara vill ha en häst. Men just i vinter hade det varit skönt att bara ha en häst igång. Men min verklighet ser inte ut så... Jag ska ha ansvar över TRE hästar och deras motion. Jag vill, jag vill, jag vill! Jag vill så mycket!
     
    Ni hör ju hur det låter. Hur det kommer fungera i praktiken är fortfarande oklart. Men i teorin ser det ut såhär: mina hästar går MAX 5 dagar varje vecka. Det kommer svida i mig, men jag måste tänja på det lite. Framför allt Pärla mår inte sämre av att få återhämta sig lite oftare nu när hon inte är ungdom längre. Samma sak gäller egentligen A, men inte av samma anledning. En paus sitter inte fel. Dock vet jag att hon, mentalt, inte kommer må bättre av det. Men hon går inte i taket. Det är en lugn häst som lätt skaffar sig överskottsenergi. De andra dagarna i veckan kommer gå till hingsten.
     
    Jag vill även så himla gärna ge tillbaka så mycket till Emil som han har givit mig framför allt den senaste månaden, men också det jag har fått under våra snart fyra år tillsammans. Det är mycket häst, det tycker han. Men han vet också hur viktigt det är för mig och även om vi har bestämt då och då att hästeriet ska bli lite lugnare så har det i själva verket blivit tvärtom: nästa växel har stoppats i och jag har trott att det inte har märkts. Men jag märker själv att det är bara mig själv jag lurar. Det går inte att låtsas, det går inte att stressa och rätt som det är kommer vi hamna vid ett vägskäl.
     
    Ett vägskäl jag inte vill hamna vid. Så därför kommer jag numera försöka fokusera på att umgås med min sambo och låta mig ta en minipaus under vintern för att släppa på lite krav vad gäller mina hästar. Samtidigt ska det bli kul att blanda in lite nytt "blod" så jag kommer få min del så att jag blir nöjd.
     
    Det blev mycket text. Jag vet inte ens om det har hållt någon kvalité. Jag vet bara att bloggen överlag inte har gjort det tyvärr, pga stressinlägg som utfyllnad. Men min poäng är alltså att jag även vill vårda vår relation och det på bekostnad av hästarna. Det är min plan. Allt för att jag ska orka med allt vad vuxenlivet innebär med arbete, hushåll, ekonomi och ett livslångt förhållande.
     
    Vi har det inte dåligt nu, absolut inte! Vi har det väldigt bra. Det fungerar och det rullar på, men jag känner att detta inte är en permanent lösning för då kommer tålamodet tryta osv. Den konflikten som hade kunnat uppkomma vill jag gräva ner innan den ens är i närheten. Jag vill visa att jag är mogen för att kämpa för att vi ska fortsätta ha det så bra som vi har det nu. Men att ha ett bra förhållande bygger inte bara på att den ena ska arbeta för det - vi måste båda göra det. Och just nu är det jag som flyter med och låter mig "bäras". Det är inte okej. Jag har nog aldrig sagt min allra högsta önskan. Men det jag är beredd att göra nu är ett steg i rätt riktning för att nå den önskan. (Nej, jag skulle aldrig göra mig av med hästarna, men det blir en perfekt invänjning nu under vintern att lära sig leva ett delvis annorluda liv. Framåt våren när tävlingarna drar igång är tanken att även hästarna ska vara helt igång också. Då är det dessutom både lättare och tar lite mindre tid än vad det gör nu på vinterhalvåret.)
     
     
    Ha nu förståelse för en ännu kassare dokumentering av mitt liv och mina djur. Tänk på att jag faktiskt vårdar något mycket mer betydelsefullt än ett tangentbord. :)
    (Men jag tycker fortfarande om att skriva så helt och hållet bli ni minsann inte av med mig! Och jag är en sucker for att spara massa hela tiden - därav "dagens ridning" och kontinuerlig uppdatering av tävlingsresultat.)

    Att galoppera ärevarv

    Jag kan tycka att det är okej när ärevarven ibland blir i "fel" varv och ibland i "rätt" varv när det är en liten lokal ponnytävling. Men allt för ofta ser man ärevarv i fel varv - och ja, det är så viktigt att det ska vara rätt!
     
    Det samma gäller hur de placerade har ställt upp sig när de ska få sina rosetter och priser. Segraren och därefter fallande med tvåan, trean osv, inget konstigt där. MEN det är såklart sett från publikens håll; dvs publikens vänster och "fel" för de placerade.
     
     
    Så när ryttarna kommer in på prisutdelning ställer de upp sig med segraren längst åt höger, för dem. Rosetterna hängs på vänster sida om pannbandet, och efter hälsningen sätter segraren av i HÖGER galopp så resternade ryttare snyggt och smidigt kan hänga på.
     
    INGA BEKYMMER :) Så enkelt, så snyggt och såå effektfullt! :)

    Svar på fråga - framridning inför tävling

    Jag fick en fråga angående hur jag lägger upp framridningen och hur länge jag rider fram inför tävling. Eftersom jag inte har tävlat med A än, så tänkte jag berätta hur jag gör/gjorde med Pärla och Mellonie.
     
    Både P och M är lugna hästar som är trygga i sig själva. Ingen av dem blir stressad om jag skulle missbedömma tiden - vilket har hänt. Ingen av dem blir heller annorlunda av lång/kort framridning och jag gjorde sällan andra saker än vanlig uppvärmning.
     
    Först och främst vill jag skritta fram vid hand en stund, för jag tycker det är svårt att fokusera på skritten och framför allt hur lång tid man skrittar på tävlingsplatsen. Så skrittar man först vid hand och därefter uppsuttet så brukar det bli bra. Sedan travar jag såklart, haha. Båda behöver "vakna till" så i början är det mest friskt tempo och sedan försöker jag göra lite tempoväxlingar och halter och sådant. Ungefär detsamma gäller i galoppen. Fram, fram, fram för att därefter göra tempoväxlingar och övergångar. Jag har sämst fantasi så jag brukar ha "problem" med att komma på vad jag ska göra när jag värmer upp. Det blir lite volter och så. På vissa tävlingsplatser finns det grusvägar (Bratteborg t ex) och skogsvägar (VImmerby t ex) så då passar jag på att börja med att skritta och rida fram ute. Finns det inte det så blir det såklart vad som erbjuds; hage/paddock.
     
    Med Mellonie så gjorde jag visserligen mer saker för att få med mig hela henne (inklusive hennes envisa huvud!). Då gjorde vi t ex skänkelvikningar, ryggningar osv och så var jag rädd tuff  - inte elakt men jättebestämd och beslutsam - mot henne. Då brukade det bli bäst på banan sen. När jag bara var "snäll" och mesig så blev det såklart inget vidare på banan. Dvs hon trodde hon skulle slippa/komma undan. (Suck på det, men jag lärde mig ju till slut ^^)
     
     
    Inne på framhoppningen börjar jag, som många andra, med det lilla/krysset. Tar det några gånger (ca 3-4) och fortsätter därefter med räcket och sist oxern. Jag hoppar oftast kanske 2 språng var på dem, men blir det skitfel (t ex att jag inte hittar avsprångspunkten, kommer fel av annan anledning, inte har något tryck i språnget,  river, stannar eller att det bara inte blir någon bra känsla) så tar jag något språng till men jag vill absolut inte hoppa för mycket där inne.
     
    Väl på banan sen så brukar jag försöka röra mig på hela ytan. En del kan tycka att det stör men jag försöker verkligen hålla mig ur vägen. Jag vill inte förstöra, men samtidigt vill jag ju ge oss bästa utgångsläget. Förr så lät jag alltid Pärla "kolla" på alla oxrar, men jag märkte att när jag gjorde så, så förstörde jag istället för mig själv. På något mentalt sett intalade jag mig att dem skulle vålla problem och mycket riktigt så hade vi problem med oxrar ett tag. Så numera gör jag inte så längre, om det inte är något speciellt (precis som med räcken) och man vill checka av hur hästen reagerar. Är det en väg som jag är osäker på så brukar jag försöka rida an mot det hindret, som jag har tänkt att göra under rundan sen, men så bromsar jag och hoppar såklart INTE över hindret.
     
    När vi får startsignal tänker jag ALLTID "är vi redo?". Om inte är det dags att göra något åt det. Men oftast är vi det och då tar jag ett varv (eller ett halvt beroende på hur stor banan är) och sätter fart/tryck osv mot första hindret.
     
    Ibland får jag för mig att ändra mig successivt (t ex byta väg) mitt under ritten och det är inget framgångsrecept så det måste jag träna bort.
     
     
    Jag har ingen cirkatid för framridning men som det har varit under dessa år har jag hellre "ridit fram för kort tid" än "för länge" om jag måste välja. Då brukar de var mer alerta än om det blir för drygt och man ometvetet "taggar ner". Men om jag gissar lite hejvilt: framskrittning minst 10 min. Framridning kanske 10-15 min och så hellst inte för lång tid eller för kort tid på framhoppningen. Kanske 10 min? Oj, vad dålig koll jag har på tiden just då. Det ska jag bli bättre på. Kan ju också vara därför jag ibland missbedömmer tiden och tar ut hästen lite för sent/för tidigt (oftast för sent). Så på 40 minuter borde jag ha tillräckligt med tid på mig, om det inte är veterinärbesiktning eller något speciellt på tävlingen.
     
     
    Nu har jag ju som sagt aldrig tävlat med A, men där tror jag (och räknar typ med) att det är tidig urlastning som gäller och låååång framridning för att stressa ner henne och för att hon ska hinna se så mycket så möjligt på platsen och få en rättvis bild av tävlingsplatsen. Allt för att vi så småningom ska kunna koncentrera oss helhjärtat på uppgiften. Jag kan INTE slarva, missa tiden och stressa när hon ska lastas ur, göras i ordning, ridas/hoppas fram osv. Det är helt förbjudet. Så lite noggrannare planering behövs helt enkelt. Hon ska även ridas noggrant och jag ska försöka ha en bild på upplägget i huvudet så att allt är klart och tydligt. Allt för att förebygga stress, nervositet och press. Med A kan jag inte heller ångra mig mitt under ritten så det är tydlig bangång och så SKA jag följa planen under hela ritten.
     

    RSS 2.0