• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Att skritta av like a boss

    Barbacka. Gul, bred, gungande rygg. Sol, blå himmel med moln fläckvis. Det är så underbart. Och så hade vi det igår.

    Jag gillar att under avskrittningen barbacka på Pärla, lägga mig ner och gunga med i hennes skritt. Det blir förvånansvärt stora rörelser som fortplantas i kroppen och gunget är ganska rejält. Med regnställ på min kropp mot hennes nyklippta, korta, Lena päls blir det riktigt halt. En perfekt balansövning, känner jag. Det är viktigt att ha lika mycket ryttarkropp på varje sida tornutskotten (det som många tror är hästens ryggrad) på Pärlas rygg. Nej, det är inte så lätt som det låter. Lite måste man allt vara med och parera. Men oh, så fantastiskt mysigt det är. Ett regelbundet gung, avslappnad ryttarkropp, himmel och trädtoppar eller slutna ögon. Och gissa tre gånger - podcast i öronen. Regnjackans luva drog jag dessutom över hjälmen. Höjden av trafiksäkerhet i guess ;) Man märker ingenting. (Öppnade ögonen och kikade bak med jämna mellanrum, men litar blint på att Pärla annars hade löst det på egen hand.)

    Jag tycker verkligen att det är skitviktigt att göra saker som dessa. Lägg hela ansvaret hos hästen. Dumt, kan tyckas (ja man får välja rätt häst till varje "dum" tillitsövning), men nej, det tycker inte jag. Det är att bygga oss och bygga tillit. Att ge hästen fria tyglar (ordagrant i detta fall) och ansvar. Ansvar utvecklar! För mig är det patetiskt att kräva tillit av hästen utan att visa att man litar på den. Det är ett djur ja, med instinkter, inlärda beteenden och allt annat som hör till - men de är inte dumma i huvudet och de är överjävliga på känslor. Känslan av att vara helt trygg när man inte kan påverka situationen och ta för givet att det inte heller kommer att hända något. Hästen kommer göra det jag förväntar mig liksom, den känslan. Det är vad jag ger, och tillbaka får jag den del av ett hjärta som jag inte själv bär. Mer kärlek och fria tyglar föder bättre relation, det är jag övertygad om.


    Världens bästa. Tänk om du vore tjugo år yngre, Pärlis? Det är en lockande tanke...

    Formtopp!

    Jo, jag må vara partisk. Pärla är alltid vacker och jag älskar henne så oerhört mycket. Men även om jag må vara partisk så har jag blivit varse om vilken fantastisk form hon är i just nu! Hon har verkligen formtoppat. Är superfräsch i kroppen (och knoppen), och ser även trevlig ut i "skicket". Förutom övervikt och svank så är hon ju i bra skick liksom generellt, men nu är hon verkligen tipp-topp. 26 år och känns kanonfin - vem hade kunnat ana det? :)
     

    This is love







    Fem av fem toasts idag. Så perfekt gammal häst alltså, love. Jag kände oss (obs korrekt) som pensionärer idag, när vi gjorde oss i ordning. Men vilken häst! Pigg och glad och skitfin. 👌❤️

    Film!

    Det känns väldigt gammalt, men här är faktiskt filmen från förra året, haha. Det var mycket fail den dagen, haha ;D Men här är några snuttar där vi försöker att skärpa till oss lite, hahaha.
     

    PÄRLA!

    ÅÅÅÅH! Bara måste dela med mig av denna bild jag precis fick av Emma (xoffbeat.blogg.se)! Från NTR, en LB bed A:0. Den började såå bra, hon var så fin, vi tog korta vägar och låg bra till... tills vi inte kom över oxrarna i slutet. Men jag minns hur fantastiskt fin hon var. Bästa Pärlisen <3 Lycka, att få en bild från old times och väcka minnen. Och herregud vad jag saknar att tävla med henne. Världens bästa Pärl. Kärlekshästen. 


    Gissar att det var år 2009 - mitt sista ponnyår.

    På den gamla goda tiden

    Detta är några av mina favoritrundor med Pärla. Känslan och omhoppningen i Jönköping var en dag med bra flyt och en bra omhoppning - tyvärr syns det inte att vi går innanför då det är svårt att få en helhetsbild i filmen. Men hon var super!
     
     
    Vår debut över 1m hinder var i denna omhoppning i Lenhovda. Det var fyra ryttare till omhoppning, men bara tre placerade. En ryttare ramlade av, en kom runt med ett nedslag därefter var det min och Pärlas tur. Min taktik var att inte kapa på anridningen (eftersom det var, för oss, höga hinder) men däremot kapa på landningarna så gott det går. Vår runda räckte till vinst, och vi vann även första klassen. Så detta är från vår allra bästa tävlingsdag resultatmässigt tillsammans.
     
     
    Vi gjorde några 1m-CR:starter (samma sak som pay & jump) men med minst en bom eller minst ett stopp - förutom i denna runda. Den blå oxern trodde jag knappt vi skulle komma över - men som hon köttar! (Det var på den tiden jag fortfarande red henne med ett jävlar anamma. Det försvann med tiden tyvärr, och samtidigt sket det sig resultatmässigt.)
     

    Hjärtanögon

    Jag kan inte med ord beskriva dessa bilder. Hjärtat sväller av kärlek - och jag saknar henne redan.
    Bustanten <3
     
     

     
     
     
     
     
     

    Pärla 2855

     
    Pärla bär mitt hjärta. Många av oss ryttare där ute har "den där" hästen. Hästen, som genom att bara finnas, bär halva ens värld och lite till. Pärla är min kära själsfrände. Den viktigaste jag har. <3
     
     3 september 2006 tog hon sina första steg på gården. Hos mig. Då var hon 16 år gammal eftersom hon är född 1990. Hon är efter Sindarve Tulling 143 undan Pia 2429 och Bure 53 är hennes morfar. Jag lånade hem henne "i brist på annat" - hon var tillräckligt stor för att jag skulle kunna rida henne (dvs större än hästägarens welsh mountainponnyer som jag vuxit ur) och jag hade aldrig tidigare ridit en fjording så det var liksom bara en kul grej. 25 april 2007 var första dagen hon andades luften som VÅR häst. 19 juni 2010 blev hon överskriven på mig.
     
    När hon kom var hon väldigt överviktig och hade riktigt dålig kondition. Hon svettades ihjäl emellanåt och vi kämpade på. Minska vikten och öka konditionen. 2008 gick hon ner lite väl mycket över vintern, men annars har hon generellt hållit god form sedan jag jobbade ner henne första gången. Över vintern och våren brukar hon vara större, sen blir hon bättre på sommaren och hösten. Sådär pendlar det litegrann, en för att vara ett lättfött kallblod är jag nöjd ändå - för det är inte direkt så att jag anstränger mig med uträknad foderstat och pulsmätare i ridningen direkt ;)
     
    Bilden nedan är tagen några dagar efter att jag lånat hem henne.
     
     
    Pärla är en maxad c-ponny med sina 139,5 cm. Hon har tidigare startat LA hoppning och är inkörd. Ni vet remmalag, de där rejäla långa tursitvagnarna på Visingsö? Pärla har dragit sådana. Och så hände det en olycka en gång. Parhästen hon drog med blev rädd för en buss, så de stack. När jag pratade med Pärlas uppfödare sa han, med tryck i rösten; "men det var inte Pärlas fel." Men olyckan har förföljt kommande ägare som aldrig vågar spänna för henne efter det. Däremot köpte jag sele och rockard och så spände vi för henne. Hon gjorde det som att hon aldrig gjort något annat! Innan det så hade vi ett par vintrar tolkat bakom henne - och vad hon har älskat det!
     
    2007 startade vi vår första tävling. Den första var en klubbtävling där det blev pannkaka av alltihop. Jag glömde vägen och hoppade fel hinder. I oktober samma år startade vi vår första lokala tävling - i Lenhovda. Vi låg såå bra till men jag klantade mig och räknade fel och trodde vi var på väg till tionde hindret när vi i själva verket precis hoppat det och skulle till elvan. Eller om det var elvan och vi skulle till tolvan, strunt samma. Det är oviktigt. Vi fick massa tidsfel i omhoppningen. Av orutin var det svårt att ladda om, och jag hade svårt att minnas banan till nästa klass. Vi startade klubbmästerskapet lite senare i klubben vi gjorde vår gemensamma debut och vann.
     
    I april åkte vi till Lenhovda igen och denna gång tog vi revansch! Vi vann LC:n och även LB:n! Det var extra roligt då det var bedömning A1:a med höjd omhoppning som låg på 100 cm. Vilken dag! Vi fortsatte hoppa klubbtävlingar på tidigare nämnda klubb och ja, vi var stadiga. Vi vann ofta hos dem. Bästa Pärla! :)
     
    Vi tävlade även lokala tävlingar och några regionala. Tillsammans tog vi ett par vinster men flera placeringar i LC och den segern i LB plus ett par placeringar. Vi var uppe på 100 cm på p&j's, eller ja, clear rounder på den tiden, men fick inte riktigt till det. Där var hennes gräns - och hon var ju inte ungdom ens när jag lånade hem henne. En felfri runda på 100 cm gjorde vi, men oftast föll någon bom eller så fick vi stopp. Oftare stopp en bommar som föll, ärligt talat. För hon må vara en tung häst, men hon hoppar med god teknik och hon har alltid varit väldigt rädd om sig.
     
     


     


     
    Detta med att hon är rädd om sig var snart en fördel som blev en nackdel. När hon tvivlar på sig själv så stannar hon. Och när hon började stanna började jag tvivla. Då kunde jag inte längre stötta henne ärligt och vi föll djupare och djupare i den där gropen. Förutom 2012 - där hade vi vårt absolut allra, allra bästa år! Hon var kanonfin från början till slutet! Inte ett enda stopp på hela säsongen; men antingen föll någon bom eller så var vi felfria. Men det var inte så konstigt; när hon gick uppåt igen, ur gropen, så följde båda våra självförtroenden med och vips var vi starkare än någonsin tidigare. Problemet var bara att jag var för gammal för att starta, så vi gick avd B - men siktade mot Fjord-SM. Hon var i sin bästa form någonsin hos mig och vi föll igång friskt inför SM:et. Då... två veckor innan så drar hon på sig en senskidskada. Svullen, halt - och för oss; lång vila med ännu längre och försiktigare igångsättning. Det var tufft. Vi hade behövt det. Behövt starta, för vårt självförtroende, och för att någonstans visa att vi kan. Vi kan ändå. Trots att hon har lång man.
     
    För vi åkte på SM redan 2008, men jag har ridit alltid mer på viljan än fysiken och tyvärr aldrig matchat formtopparna, tillsammans med dålig jävlar anamma och ostadiga nerver så tog vi oss inte runt. 2013 åkte vi igen. Vilket egentligen var dömt att misslyckas redan innan, men jag ville så gärna... Dock kan ingen av oss trolla, och utan att vi egentligen hade där att göra så försökte vi. Optimisten inom mig krigade sig blodig, men det höll inte. Vi tog oss inte runt då heller. Vi vann dock JLFFs KM ett par gånger, och startade klubbdressyrer med ganska dåliga resultat - 57-58% som bäst.
     
     Vi höll igång och hoppade några P&Js innan jag senare la mina tävlingsambitioner med henne på hyllan. 2013 gjorde vi vår sista start över 90 cm - som vi faktiskt red felfritt så vi slutade på något vis ändå med flaggan i topp tycker jag. Hon var då 23 år gammal.
     
    Sedan dess går hon hemma. I början i samma utsträckning som tidigare; dvs helst varje dag, men oftast sex dagar i veckan. Det är bara nu det senaste året, som 25-åring, som jag låtit henne trappa ner litegrann och nu går hon ungefär varannan dag; ibland mer men sällan mindre. Min "bonussysterdotter" Felicia, rider henne emellanåt (hon började när hon var 3, och är nu 9 år) och startar lite P&Js ibland med henne. Granntjejen Ida rider Pärla en gång i veckan och har också fått starta henne på en P&J.
     
    Pärla är en sådan häst som man kan låta precis vem som helst att rida. Hon är stadig och det är inte mycket som får Pärla är balans, så att säga. Hon är tyvärr skotträdd och hatar att bli klippt, dessutom är hon inte förtjust i att åka transport men hon går alltid rakt på. Däremot har vi ett problem med att hon kastar sig ur. Men även om hon är lugn och trygg har jag under alla år varit mån om att träna explosivitet med henne så hon ska vara rapp och lyssna snabbt. Det är en färskvara och det märks direkt om det är jag eller någon annan som ridit henne de senaste gångerna när man sätter sig på henne. Även om hon inte är snabb så lyssnar hon snabbt på hjälperna - det är därför som t ex Felicia känner sig så trygg på henne. Hon är ju lydig, på så vis. Pärla äter - utöver gräs/hösilage, havre och vatten - glukosamin. Detta trodde jag inte alls på, men det har verkligen gjort underverk. Hon är mjuk och fin i kroppen idag.
     
    Exteriört sett så har hon lång rygg är lågställd. Den långa ryggen har tyvärr börjat "ta stryk" nu på äldre dar. Hon orkar inte riktigt hålla upp den längre utan den "ramlar ner" i form av en svank. Men så är hon ju hela 25 år också.
     
    Bilden nedan är från maj 2015, men då ställde hon upp sig bra, och i uppförsbacke så då ser hon inte så svankig ut. Ärligt talat ser hon ruskigt bra ut för att vara 25.
     
     
    Mina framtida "planer" med Pärla är att hon aldrig någonsin kommer flytta ifrån mig, såklart. Jag kommer inte heller låta henne bli ett ruckel utan den dagen hon börjar falla isär och bli rejält försämrad fysiskt så kommer jag ta bort henne. Det kommer bli tufft, men jag vill inte minnas henne som ett vandrande lik, utan hon ska få somna in när hon fortfarande mår så bra som möjligt. Tills dess motioneras hon så ofta jag hinner. Av förklarliga anledningar är hon inte högst på min prioriteringslista över hästar som ska motioneras, men hon går tillräckligt mycket för att hon ska kunna gå normala pass med mina andra hästar och även kunna starta P&Js när någon önskar starta henne. Så ja, jag har rätt höga krav på kondition ändå - och hon har bra kondition med tanke på åldern.
     
    Varje dag är jag glad och tacksam över att jag just hållit igång henne under alla år. Jag tror att det är just nu jag räknar på dagarna med henne - som jag "vunnit", tack vare just det slitet.
     
    Pärl, Pärlis, Pärlahäst, Hjärtis, Hjärt, Hjärtegull, Hjärtat, Pärlefluff, Plutt, Gullis osv. Hon har under åren haft måånga smeknamn, men dessa är de "moderna", som jag använder just nu, haha.
     
     
     


     
     
     
     
     
     
     

    En dag i stallet

    Vissa dagar blir bara så jävla bra! Som igår till exempel.
     
    Min dubbelgångare Therese kom på besök och vi gjorde väl typ det mesta man kan göra i stallet. Vi började med att packa in Aleccis (hon gjorde det själv) och åkte för att hoppa igenom henne lite inför kommande tävling. Therese fick självklart prova min kära häst och det var en stolt ägare som kunde konstatera att hästen var så himla lugn och fin och bjöd på sin bästa sida (fast, hon har bara en sida, och det är just den). De hoppade även några språng och då blev Aleccis lite uppskruvad, såklart. Men det är ju sådan hon är och precis sådan jag vill ha henne <3 Det var i alla fall riktigt roligt att få stå på marken och det gav mig ett kvitto. Sedan är ju Therese van vid en luftig kanon till häst där Aleccis framstår som en trött pensionär i jämförelse, men ändå. De passade bra ihop :)
     
     
     
     
    Därefter red jag och det var typ minst lika trevligt och få en färdiguppvärmd och framhoppad häst haha ;D Vilken lyx! Aleccis kändes precis som vanligt - vilket nu för tiden är en jämn, pigg pålle som bjuder framåt, är ärlig och reglerbar. Hon är en fröjd att rida på hinder. Möjligtvis kan det vara en mindre nackdel att hon börjat "krypa intill" dem i svängarna. Jag får liksom inte ut henne och då blir det svårt att rida på dem eller ja, att rida RAKT på dem blir själva problemet. Men alla andra underbara egenskaper väger upp det där lilla med hästlängder. Dessutom är det ju av en positiv anledning som hon börjat göra så; hon vill ju till hindren.
     
    Tanken var att hoppa en kombination på 120 för det har vi i stort sett inte hoppat och är det något som kan få mig att banga ur när det nu snart blir dags att starta. Även en linje på fem galoppsprång, sedan hade vi uppe ett enkelt räcke också. Så tanken var att bara hoppa litegrann och försöka köra ett "genrep" på linjen och kombinationen.
     
    Efter matpaus så kom hovslagaren och skodde Aleccis, vars hovar vuxit som ogräs sedan sist. De andra ser helt okej ut i fötterna, så dem tar hon på fredag. Sedan red vi ut på de andra med, och bytte häst efter halva ridturen. Det låter inte som det ska ta så lång tid, men det gör det när man har mycket att säga haha :D
     
    Seriösaklubben, ni vet. Skrittar fram som en kung.
    "Här åker man som en prinsessa!" sa Therese när hon åkte på Pärla (åt rätt håll, haha!).
     
    En av Aleccis hovar har råkat få in bakterier som envist bråkar med mig, men som jag kämpar hårt med att få bukt på. Hon kollade till det och fixade och donade. Sedan bad hon mig gå och springa lite med henne. Bredvid mycket tyckte jag att jag hade en halt(?!) häst. Tyckte hon nickade lite och gick ner lite, lite "hårdare" med ena fram. Så när jag kom fram sa jag lite sårat; "... hon är halt :(" och fick till svar: "Det är hon inte alls! Hon rör sig ju jättefint! Stå här så får du kolla när jag springer med henne." Så sprang dem och då var hon huxflux inte det minsta halt, haha. Så typiskt mig att inbilla mig att hon är halt hela tiden (för att jag är skiträdd för att hon ska vara halt). Skönt som fan dock att jag hade jättefel. :):)
     
    Några bilder från min och Aleccis del av passet:
     
     

    Så viktig

    Hon är så viktig för mig. <3
     
     

    Älsklingen ❤ Jag ville hoppa, och eftersom jag bara har min tant att hoppa med så fick det såklart bli på hennes villkor. Korta studs med inte ens två meter emellan (hennes gamla kropp orkar inte gå stort) och tre språng fram till ett kryss. Hon var så duktig! 🏇💨 #fjording #25yo #showjumping #skogen

    Ett filmklipp publicerat av @jagheterjessica Maj 10, 2015 kl. 7:31 PDT

    Resultat P&J i VRF med hela gänget

    Pärla var först ut! Tillsammans med Felicia skulle de ta sig igenom två starter. Det gick super och Pärla var mycket, mycket lugnare än i fredags, haha. Felfritt på hinder i båda starterna, men en volt på samma plats båda gångerna. De svängde åt fel håll efter ett hinder, och då blev det som det blev. Lätt hänt ^^ Andra rundan var det bättre flyt i, så den tycker jag var deras bästa.
     
     
    Av praktiska skäl gick Lillis och Pärla samma höjder, precis efter varandra. Det var ingen fördel för Lillis, utan det var för Felicias skull så jag kunde hjälpa henne med vilket hinder hon skulle hoppa. Å andra sidan fick ju Lillis ett mentalt stöd där inne. Han skötte sig hur bra som helst! Lite seg bara när vi skulle ifrån Pärla (haha) när vi red förbi dem i ena hörnet.

    30 cm LILLIS DEBUT. (hashtagstorgrabbnu)
    Jag försökte sätta upp lite fart för att hjälpa honom på så vis, men han hade såklart (med all rätt) fullt sjå med att kolla på massa saker, inkl. hindren, så farten liksom försvann längs vägen och så fick han lite halvskeptiskt kliva över utan fart. Travade runt, och alla bommar låg kvar i sina hållare.
     
     
    40 cm
    Satte upp tempot lite för jag är jättenoga med att prioritera bjudningen. Dessutom behöver han ha lite fart för att orka hålla galoppen - och så blir såklart sprången bättre. Här började han förstå vad det handlade om, men han glömde hoppa över tredje hindret, HAHA! Så det sparkade vi ner. Fick driva rätt aktivt för att hålla farten uppe, men denna rundan kändes faktiskt riktigt bra! Nästan över förväntan, med tanke på hur nytt detta är för honom. Duktig liten bäbisponny! :D
     
     
    Sedan åkte vi hem, med en häst i taget. På ditvägen tog jag med båda på en gång, men eftersom det är isig vinter och uppförsbackar tog jag det säkra före det osäkra på hemvägen. För tid, det fanns det gott om! Vi startade dessa runt klockan 11 på förmiddagen och skulle ha x antal timmar till Aleccis starter.
     
    Vi köpte frallor och semlor och fikade en och en halv timme någonting innan jag hämtade ner Aleccis och gjorde i ordning henne lite snabbt. Åkte in och då visade det sig att vi lätt hade kunnat fika en timme till... MYCKET starter idag! Startade närmare bestämt runt klockan 16(!), och då hade de ändå bra flyt på själva träningstävlingen. När det var vår tur sen så flöt det på bra. Aleccis var väldigt lugn och fin, och klockren på hindren.
     
    110 cm
    Mina damer och herrar, detta kan vara en av våra, om inte den allra bästa, rundan vi gjort tillsammans! Så lugn, jämn rytm och LÄTT. Det kändes verkligen lätt, alltså nästan patetiskt enkelt. Det flöt på sååå himla bra. Känslan var som att vi lika gärna kunde hoppat 70 cm. Det kändes så lågt, och enkelt. Helt fantastisk känsla, fast samtidigt nästan skrattretande. Hon var renaste guld alltså. Så jävla perfekt runda, sett till känslan då.
     
     
    110 cm
    Startade 110 två gånger och ville ha en lite mer "realistisk" runda i nästa start då hon är mer laddad på riktig tävling eftersom det är en annan stämning. Så jag la upp tempot lite och lät henne ta för sig av ännu mer framåtlägen på framhoppningen och ja, sen var hon speedad ;) Sen var jag bara dålig att jag inte red bättre efter de förutsättningarna när jag själv bad om dem, haha! (hashtagsopa) Blev lite trångt på en linje så en bom ner, och ja, en hastig och lustig, slarvig runda. Men det är ju roligare när det går fort så varför klaga? Känner verkligen hur mogen jag är alltså, haha!
     

    Fem timmar är vad man får räkna med, utan extrasysslor.

    Oj, haha, glömde. Jag har verkligen fallit ur detta med bloggningen igen. Hade hyfsat flyt ett tag, men nu... Icke. Det går i vågor det där.
     
    Sov ut lite längre idag och efter frukostintag så var klockan nästan 13 (halva dagen borta - jajamän). Så är det den där känslan ni vet, när man ser att när man kommer hem igen sen så är det mörkt. Idag; inte inne före klockan 18. Men det vore synd att klaga, för det är detta liv jag valt och brinner för! Hade inte klarat mig utan djuren och det de "tvingar" mig till; dvs frisk luft, motion och alltid gott samvete när alla hästarna sprungit av sig lite.
     
    Började ta ut min Pärlhäst. Skrittade fram bort till skogen, travade en rätt bra bit och lät henne sedan galoppera en hel del. Red runt byn. Skritt i nedförsbackarna bara, annars rulla på. Glad Pärla och både svettig och lite lätt flåsig efteråt. Hon har riktigt bra grundkondis den där gamla hästen, och inte särskilt dålig, eh, vanlig(?) kondis på det. Det är viktigt för mig; hon ska kunna gå 1-1,5 timmes pass i högt tempo utan att det ska vara för jobbigt för henne, det är målet jag hela tiden har med henne. Anledningen till detta är två saker; vill jag/någon starta henne i någon klubbtävling så ska hon orka det. Den andra anledningen är att alla mina hästar ska kunna gå rundor tillsammans och när mina hästar rids, ja då ska det minsann hållas tempo. Slöa kan de göra i hagen! (Med vissa logiska undantag på grund av orutinerade ryttare, då kan tempot dras ner lite. Men de turerna är i absolut minoritet.)
     
    Tog sedan ut Aleccis; skogen först, ner till LP och kände igenom henne där. Tog också svängen runt byn hemåt. Hon är lika pigg som vanligt och smyger in galopp där det ska vara trav, och gärna trav där det ska vara skritt. Glad och lycklig... och lite för stark. Men så länge hästen är glad så är jag glad! Hon kändes helt okej på LP, till och med något över förväntan faktiskt, i alla fall efter några varv i galopp för att hitta till varandra. Eller, haha, jag behöver hitta min kära häst ;)
     
    Sist ut för dagen; Lillis! Samma väg som de andra; mot skogen. Efter skritt, trav och galopp så fick han smaka på den där lilla trädstammen som Pärla och jag "hoppade" i början av veckan. Lillis tyckte det var skoj! "Hoppade" den ett par gånger och red sedan vidare bortåt i skogen och ner till byn för att ta kortaste vägen hem. Jag satt av och så halkade vi oss tillsammans ner för den svinhala backen, haha. Vi gick där sakta, sakta som två pensionärer utan externa dubbar under skorna. Inte lätt att vara bäbis utan skor, inte! Haha, snäll är han ju i alla fall. Satt upp där nere och så red vi hem, i kanten på vägen var det lite mer snö så där greppade det och då kunde vi trava och galoppera lite mer innan vi drog ner på tempot sista biten och gungade/vinglade hem.
     
    Nämen kolla! En tjock ponny (ovanligt, höhö).
     
     
     

    Jordnötssås!

    Idag är det äntligen dags för hoppträning! Ser verkligen fram emot det :D
     
    Sov rätt länge, och ställde till och med om klockan för att kunna sova så länge som möjligt. Krigar ändå lite försiktigt med en huvudvärk, typiskt. Drog ut till djuren för att rida Pärla och japp, Lillis. Hans mage säger att han måste motioneras, och hans huvud säger att han klättrar på väggarna annars, haha. Han hade svårt för att stå still när jag gjorde i ordning honom. När vi red sen så var han lika fin som vanligt, lite småtittig då han inte varit ute på några veckor såklart, men annars så. Halva Lillis är ju nervig sporthäst och den kom fram litegrann här och där. Till exempel när vi skrittade hem. Långa tyglar, inga konstigheter. Men rätt som det var tog han ner huvudet och skulle inspektera en annorlunda snöklump. Sen flög han i luften och sparkade mot (över) den, hahah! Jag trodde jag skulle flyga av för jag satt såklart med näsan i mobilen. Var väl några dm över sadeln men sen landade han på alla fyra och skrittade snällt vidare så det var bara att landa i sadeln igen och åka med igen, haha! Rolig liten häst det där. Vi var bara ute en kortis såklart, men känner ändå att det är rätt val att sätta igång honom igen. Han behöver det.
     
    Jag vet inte vad som hänt med Pärla?! Hon är utom denna värld, HAHA! Värsta rakethästen! Vi skrittade längs oljetorpsvägen och sen tänkte jag att vi skulle galoppera i snö - det kan den gamla hästkroppen behöva. Hon var helt med på noterna och satte av i en sjuk galopp. Sen styrde jag mot en kort, kort men brant backe och hon satte av i galopp och kastade sig uppför, haha <3 Red runt och skulle istället svänga och hoppa över en liten stam som ramlat, och då red vi först mot backen men skulle se svänga höger och halvt tillbaka för att komma mot stammen men jag lyckades inte svänga! Hon satte nämligen iväg i värsta galoppen och drog uppför backen igen, igen och igen! Det tog flera försök innan jag sen fick ge henne värsta ledande tygeltaget och bromsa röven av oss för att hon inte skulle dra iväg uppför backen utan istället svänga och hoppa. När hon såg stammen blev det samma effekt fast över stammen istället! Missade därefter igen och kutade uppför backen, igen. Men sen tog vi stammen en gång till och efter stammen satte hon också iväg i en jävla galopp och hade hon bockat då så hade jag fan flugit av som en vante! Haha, grabbade tag i manen liksom, för att garantera en kvarsittning om det skulle erbjuds en flygtur. ;) Hon kan om hon vill, den där gamla hästen! Sen var hon rätt flåsig, men superlycklig. Vi tog bara en kort sväng runt med trav och galopp innan avskrittning. Det bästa med Pärla är att hon nästan alltid gör så man skrattar högt <3
     
     
    <3
     
    Nu: HOPPTRÄNING! :D

    Lyd då, händer!

    Dressyrade i nya sadeln tidigare idag. Gjorde det i lördags också och det kändes lovande. "Lovande" får man i detta fall lov att definiera som man vill. Idag körde vi ett rejälare pass där vi red genom skogen ner till LP och sen höll oss på LP ett bra tag.
     
    Jag har riktigt stora problem med att hålla i tyglarna. De glider mellan fingrarna och blir konstant längre och längre. Till slut tänkte jag igenom varför de gör det. Kom fram till att jag inte rider med bra händer såklart. Mjukare händer med stöd när det behövs och eftergift när det behövs och allt annat emellan, så att Aleccis accepterar bettet och det jag ber om samtligt som jag behöver rida ihop och rama in henne bättre generellt. Därefter fortsatte vi passet med ännu större fokus på händerna och ja, tyglarna flöt iväg ändå, men det var inte riktigt illa och kändes faktiskt bättre. Det gick åt rätt håll.
     
    Jag fick ju lära mig hur man använder sina händer mer på "detaljnivå" nu i början av vintern och höll igång de nya, mjuka, rörliga händerna under Aleccis vila genom att praktisera dem på Pärla. Det fungerade riktigt bra och det är en del till att Aleccis var så fin redan från igångsättningen. Nu har jag tappat bort mig lite och fallit tillbaka i ovanan där jag inte funderar först och gör sen - utifrån vad som SKA och/eller behöver göras, och inte bara ber om halvdana saker utan att ens märker att jag ber om något och alltså inte heller är uppmärksam på om jag då får gensvar eller inte. Det blir ingen kommunikation!
     
     
    Pärla var skitpigg idag, haha! Riktigt framåt och hon höll gärna högre tempo. Hon var helt perfekt, exakt sådan som hon borde vara när man ska tävla. Då är det roligare än vanligt att rida den kära hästen.

    Beridarhjälp från ett proffs


    Felicia tog hand om Pärlas motion idag. Och hur gör man en unge glad? "Här framme får du galoppera hur långt du vill!" Haha, och sen var de borta. Typ. De fick order om att galoppera max till korsningen där långt framme, och sagt och gjort - sen var det skritt. Okomplicerat. Jag själv var långt, långt bakom till fots så det tog ett tag och springa i fatt. Pärla är dessutom lika grym som vanligt. När det vankas galopp och Felicia redan har drivit på så Pärla travar och ska fatta galopp = driver lite till med det inte händer något, så räcker det med en liten smackning från hennes sida (utan att jag sagt till/gjort något) och så blir det galopp. Så himla enkelt, precis som det ska vara. Det är så fint att se på. Jag hade näst intill kunnat släppa iväg dem själva på tur, men det kan väl vara dumt kanske, haha!

    RSS 2.0