• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Mål för 2014

    I teorin är det enkelt;
    Fokusera på det man kan påverka - det ger kontroll som i sin tur föder självförtroende
    = framgångsrecept.
     
    Men i verkligheten är det inte lika lätt, om man inte är mentaltränad elitidrottare vill säga.
     
    Jag är en ryttare, som tävlar. Vi tävlar, och vi ser siffror. Resultat kan man kalla dem. På pappret är målet att starta 120 i år, och helst göra det på ett icke självdestruktivt sätt. Det lät väl fint?
     
    I praktiken innebär det att jag inte ska skicka iväg henne om vi egentligen har "tappat balansen"/det känns fel och att vi inte ska hoppa på fart, men framför allt ska vi inte vara livsfarliga när vi befinner oss innanför staketet/väggarna inne på en tävlingsbana. Jag vill uppnå en större medvetenhet som ryttare, men framför allt vill jag rida Aleccis lydigare. Vi ska bli bättre under året, och i slutet ska vi ha förbättrat oss synligt jämfört med idag.
     
    Eyes on the prize.
     

    Hell yeah!


     

    Be this guy

     

    "A year from now you'll wish you'd started today"

    Efter gårdagens tävling med Pärla så satt det himla bra med en helt underbar barbackatur i byn på 50 minuter. Seriöst, hon var så himla fin! Red faktiskt på pelhambettet för första gången barbacka idag. Då när jag köpte det så red jag med det i nästan en vecka för att känna hur och vad som hände, kan man säga. Därefter så använde jag det någon då och då, och sedan tänkte jag att jag ville vänja oss av det och sedan dess har det bara hängt där det har hängt. Förutom förrförra helgen då min syster fick prova att rida henne på det. Men idag ville jag alltså rida på det och barbacka. Hon brukar i och för sig vara fin barbacka, men det var kul att känna när hon var ytterligare lite finare. Vi rullade mest på i början, men sen bad jag om lite övergångar och då blev det riktigt bra med bjudning i henne.
     

     
    Därefter var det Aleccis tur. Det blev lite av en nypremiär med att rida runt i byn då vi bara har ridit på grusvägen "där upp" nu det senaste. Barbacka. Och ja, vad ska man säga. Hästapållen är ju lättlärd iaf, haha, för hon "visste" mycket väl vart vi skulle vända - trodde hon. Så hon vände runt en gång och försökte även vända en gång till, men sen var det inga problem. Hon var inte så himla tittig faktiskt med tanke på att det händer ganska mycket där nere nu (husrenovering bland annat) och så började det skymma också. Vi rullade på i trav och galopp. En gång drog hon iväg ordentligt men det är för att hon typ hatar en korsning där nere som äter glada bruna hästar, men det var bara att sitta tillbaka och bryta av en bit längre fram. Vi var bara ute i 40 minuter, men det kändes ganska lagom.
     
    Jag skrev ju här om dagen att det var otryggt att sitta där uppe. Men nu när vi bara har ridit (/åkt) barbacka så känns det mycket, mycket, mycket bättre! Jag vet att jag trodde mig ha besegrat känslan en annan gång typ i somras eller när det var. Men det kom tillbaka igen nu nyligen och därför tänker jag inte påstå mig ha kommit över det. Men med tanke på de senaste dagarna så är jag helsäker på att det, med ännu mer barbackaridning, snart kommer vara ett minne blott! Så himla skönt!
     
    Det är ju bara att ta tag i saker som tidigare har skrämt än. Även om det kan vara svårt eller jobbigt att just börja så kommer man inte undan. Texten på bilden nedan säger så himla mycket, read it - do it.
     
     

    En barbackatur

    Jag och Aleccis, Ida och Pärla. Vi fyra tog en sväng igår. Barbacka.
     
    I slutet av februari red jag Aleccis barbacka. Hon var vår-pigg och låg på mer än vanligt. Jag provade att rida på tredelat bett, ovetandes om hennes lycka. Det var halt där jag satt, hon var riktigt, riktigt pigg och jag skrattade först åt hennes försök till att få öka farten i frivillig gångart. Men vad jag inte visste var att det inte skulle ta många minuter innan skratten blev till gråt. Smärtan i överkroppen, framför allt rygg och ena armen försvann efter ett par veckor.
     
    Men den mentala skadan är ännu inte läkt.
     
    Det ÄR svårt att sitta på henne barbacka och känna trygghet. Det är svårt att lita på att jag kan bestämma gångart, hastighet och göra halter själv. Det är svårt att veta vad det är som egentligen skaver i mig. Jag tror inte att jag ska ramla av, jag kan inte hellre egentligen påstå mig vara rädd. Men trygg - nej. Inte längre.
     
    Varje hundra meter är en ny utmaning. Jag som sällan i vanliga fall bryr mig om förutsättningar, ser nu till att ha bästa möjliga förutsättningar vid exempelvis en galoppsträcka. Hon är även tittig på omgivningen och det blir genast en större ansträngning barbacka, än med sadel.
     
    Det kommer absolut inga bocksprång eller andra oförutsedda rörelser. Möjligtvis ett par steg åt sidan, men aldrig "elakheter" i form av avbockning eller överlyckliga glädjeskutt. Det enda som finns att skrämma mig är hastigheten. Full fart framåt.
     
    Det var hundra gånger bättre, men nu är vi tillbaka på ruta ett igen. Igår var ingen bra "barbackadag", men det blir bättre. Det blev bättre under turens gång. Nu finns det egentligen bara en sak att göra; rida mer barbacka. Oftare. Utmana mig själv. Kräva vana barbacka på Aleccis. Att bli van ger tryggheten tillbaka.
     

    Öppna funderingar, lite erkännande och en skvätt mentalt

    Okej, nu avslutar jag denna långa text med att skriva en skvätt här uppe. Det började med ett inlägg med tjat om samma skit som tidigare; tävlingar. Sen gick det över till än det ena och än det andra. Jag vill verkligen, även om det är mycket text, att framför allt den sista biten läses extra noga av några tjejer som jag vet brukar läsa. Det är lätt att läsa, förstå och vilja - men svårare att genomföra. Jag vet det. Så himla väl. Men försök ta till er och ta fram det nästa gång. (Ursäkta ev stavfel, felformuleringar, bokstäver som fattas osv. Jag skrev det sent.)
     
    Tävla, tävla, tävla..! Det är så himla roligt. Jag kollar dagligen på TDB, trots att jag sedan långt tillbaka vet vad jag ska åka på och även vad jag inte ska åka på. Det händer sällan något stort från en dag till en annan, men det är som att jag sitter och längtar till varje tävling. Som ett litet barn på julafton, ungefär.
     
    Det har verkligen dragit ihop sig nu och man kan nästan räkna resten av årets tävlingar på en hand. I själva verket är det sex stycken tävlingar kvar. Fast betydligt fler starter; omkring fjorton stycken som det ser ut nu. Hur ska jag sedan klara mig genom snön och eländet utan att ha någon tävling att se fram emot?! Det blir tufft, men det har ju fungerat varje vinter hittills, så varför skulle det inte fungera i år?
     
    Vi har fyra starter kvar över 110 hinder. Målet för året är stadigt på just den nivån. Så i december vet jag hur det har blivit. Är det nybörjartur just nu, eller kan vi känna doften av uppnått mål? Jag tycker verkligen det är så himla roligt det här. Vår resa, just vad gäller tävlingar, har verkligen varit helt otrolig. Även om våra rundor inte är vackra, så har Aleccis visat vilken fighter hon är. Vilket huvud hon har alltså! Jag är så imponerad och glad över den hästen.
     
    Äntligen tillhör jag den gruppen, vars hästar bara går och går så länge man gör någorlunda rätt. Jag har aldrig tidigare vetat vilken skillnad det är på häst och häst - men nu vet jag. Jag tillhör gruppen som inte behöver klättra över mentala spärrar, inte behöver komma exakt rätt, övertala eller be om någonting. Jag tillhör även den gruppen vars hästar inte tvekar eller tittar på konstiga hinder (speciellt hindertittiga hästar har jag iofs aldrig heller tävlat). Men just känslan av att inte se hindren som stoppklossar, utan istället se möjligheterna av hur roligt det är att ta oss över dem. Den slår mycket. Dessutom att veta att gränsen inte är nådd; det är "bara" att höja. Rent fysiskt kan hon hoppa högre. Sedan är det givetvis mycket annat som ska dit innan vi når höjder, men det är skönt att ha en häst som kan, och framför allt vill.
     
     
    Det är aldrig roligt att komma ifatt hästen. Jag kom ifatt Pärla ganska tidigt och hur mycket jag än vill så kan hon inte ta sig över en bana på över en meter. Det blir för krävande och ansträngade för henne. 1m är maximalt. Allt går om man anstränger sig givetvis, men utifrån oss är det stopp där. Nu när åldern börjar göra sig påmind så ligger gränsen någonstans vid 90 cm, beroende på dagsform. Men sedan har vi mig där uppe som tvivlar på oss som team och då är vi nere på 80 cm idag. Pärla är det viktigaste som finns; tävla eller inte tävla är inte det avgörande i vår relation. Men det har hela tiden varit min drivkraft.
     
    Nu kan jag se på tävlingarna med andra ögon. Jag ska erkänna att när jag tidigare tog första steget in på banan vid bangång kände jag en känsla av obehag. Jag planterade redan där en känsla av misslyckande, omedvetet och detta på grund av det man ALDRIG ska göra; "man vet ändå att det kommer gå si eller så". Det var i juli jag blev medveten om det. Tidigare har jag stött bort den och trott att det "ska" vara så. För jag har inte märkt hur den successivt har tagit över. På SM:et var jag noga med att kliva in på banan med ett leende, med bra känsla och med "öppet sinne". Och hela upplevelsen blev så himla mycket bättre! Jag har aldrig ridit så illa i hela mitt liv, det var hemskt. Mamma sa att hon var glad att hon inte filmade för jag ville inte se hur det såg ut... Det håller jag med om. Skamligt var det. Men fortfarande var det en bättre känsla av "helheten". Banan gav inte obehag och även om resultatet var som det brukar, så kunde jag åka hem och vara nöjd med en sak: en liten mental bråkstake var på väg att passera ur mitt huvud.
     
    När jag började gå banan när det istället var Aleccis som stod i transporten så var jag mer öppen, men av andra anledningar. Jag visste inte och kunde inte spränga in någon falsk känsla; åt varken det ena eller andra hållet. Sen kom jag in i höger-svängar-och-linjer-förstör-för-oss-tänket och började plantera tankar som: "här kommer vi få problem", men utan den där roten liksom. Detta var mer flygande blad med information som var öppna för förslag. Idag kanske? Eller nästa gång?
     
    Nu går jag in på banan och sakligt lär mig banan. Inga mentala spärrar, inga planeringar av otrevligheter och inga hinder! Hindren ger ett: "JAAA :D:D", istället för tidigare: "Kaaanskeeee? :/".
     
    Inställningen är allt. Och ja, jag ska inte ljuga. Hästen kan hjälpa till att släppa de negativa cirklarna, och istället fokusera på det sakliga. Ett, två, tre. Si och så. Hit och dit och tillbaka igen.
     
     
     
    Man ska aldrig, under inga som helst omständigheter tänka ett "INTE". Hjärnan tänker i bilder och känslor och ett "INTE" går inte att föreställa sig. Exempel på hur hjärnan arbetar är dessa:
     
    Tänk inte på färgen blå. Hjärnan formar just färgen blå för att "förstå". Detta är en anledning till varför det är lätt att tappa något man håller i, framför allt för barn. Det sämsta man kan säga när ett barn håller i en bricka och balanserar förslagsvis glas är således: "Tappa inte". För i hjärnan beskriver den för oss hur man tappar och då är det för sent.
     
    När jag bär in vattenhinkarna i stallet vill jag verkligen inte spilla. Innan tänkte jag "spill inte, spill inte, spill inte", men nu tänker jag "allt vatten ska vara kvar i hinkarna" - i brist på annat ja, något vill man ju ändå fokusera på när man ska koncentrera sig. Visst skvimpar det över ibland ändå, men inte alls lika mycket eller på samma sätt.
     
    Detsamma gäller vid bangång: ALDRIG använda ordet "INTE". Man kan vrida och vända på allt och välja helt andra ord och formuleringar för att få fram det som ska förtydligas så lova mig att aldrig någonsin igen använda ordet "INTE".
     
    Exempel: "tappa inte galoppen i svängen" kanske man tänker mot ett hinder ur sväng. Det finns hundra olika formuleringar för det som SKA göras, istället för det som bör undvikas. "Driv", "håll ihop", "fokusera framåt" - välj själv.
     
     
    Nu har jag pratat nivå som höjd, vilket givetvis inte stämmer. Men det är lättare att i skrift generalisera och alla vi som håller på med detta vet att med högre höjd krävs även mer utbildning, kunskap och träning. Bara för att jag mäter prestation i höjd på hindren, betyder det inte att man bör göra det. Tvärtom, faktiskt.

    Mål

    Ett mätbart mål blir man sällan nöjd med. Det var vad de sa på LinnochEbba's podcast igår. Ett mätbart mål såsom att man ska gå upp/ner si och så många kilo innan ett visst datum, eller att man vill prestera ett visst resultat på en tävling osv. Det man ser och kan jämföra klart och tydligt - det är ett mätbart mål.
     
    Då tänkte jag på mina mål med Aleccis. Som ni ser i beskrivningen till vänster står det att vårt mål för året är att "rida stadigt på 110-nivå". Är det ett mätbart mål? Jag tycker inte det. Vad är "stadigt"? När vet vi att vi är där? Det är en definitionsfråga.
     
    I mitt huvud är målet lite mer konkret än vad som egentligen står med bokstäver. Jag vill ha kontroll, och det ska kännas bra samt vara rundor jag kan vara i alla fall ganska nöjd med. Vad gäller resultat är det oväsentligt, men jag tycker att skulle vi starta tio starter och åtta av dem ligger på 4-8 fel så kan det vara stadigt. Men när det drar iväg till 12-16 fel osv så är nog rundan inte så bra; varken vad gäller kontroll eller känsla. Stadigt för mig i detta sammanhang är definitivt inte att endast rida 0-felsrundor - det var för mig ett för högt mål att satsa mot.
     
    Nu är det slutet av september, och vi började tävla lokalt i juni med uppehåll i juli, och började starta klubbtävlingar i april. Har vi nått vårt mål för i år? Är vi stadiga på 110-nivå?
     
    Nej. Vi har inte nått målet och vi är inte stadiga när det kommer till tävlingar. Jag kan inte, när jag anmäler mig, går banan eller rider in på banan, "förvänta mig" att vi kommer leverera. Det kan jag inte heller göra i en 100-klass. Så nej, vi är inte "stadiga" på denna nivå än. Men vi närmar oss och vad gäller de senaste resultaten är jag inte det minsta osäker på att vi kommer nå vårt mål! Däremot blir det intressant att se hur hon är att tävla inomhus.
     
     

    Citat att minnas

    Det är mycket jag är och även inte är. Men att skylla på hästen - det gör jag ALDRIG. Klart man kan skämta om något, men det är aldrig under inga som helst omständigheter hästens fel att ett resultat blev si eller så. Men sen kan hästen absolut vara bidragande faktor när det är positivt - inte sant? ;)
     
    Jag läste nyss ett citat från Jens Fredricson, som är så otroligt värt att repetera och sprida. Jag har läst det förr och kommer läsa det igen. Gör det du också!
     
    "Skyll aldrig på hästen – dess prestation är resultatet av ditt arbete. Antagligen hade du för bråttom igår, eller så red du ofokuserat i förrgår och därför gick det inte som du hade tänkt dig idag. Respekten för hästen uteblir i samma stund som vi lägger skulden på den för att vi själva gjort ett dåligt jobb.”
     

    Uppgiven.

    Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Bryter ihop fullständigt. Gång på gång, verkligen hela tiden. I omgångar. Det går inte. Det fungerar inte. Vet inte vad jag ska ta mig till? Orkar inte längre. Kan inte. Behöver tamejfan hjälp.
     
     
    Det allra, allra värsta är att Pärla var så JÄÄÄVLA fin! Hon har nog aldrig varit så fin tidigare. Helt gudomlig på framhoppningen; pigg, sökte hinder, bjöd på dem, var på rumpan - RIDBAR så in i bängen. Riktigt, riktigt underbar. Mjuk i kropp, sidor och mun. Lyssnade kanon och alltså verkligen så fantastisk så jag har nog aldrig suttit på henne när hon var så fin. Fick dessutom massa beröm för henne med, så även andra såg hur fin hon var! Det är det värsta. Hon var PERFEKT. Och så kan inte jag styra mitt mentala utan ALLT bara går åt helvete. IGEN! Jag mår så dåligt just nu. Vill inte åka till SM, vill inte rida, vill knappt inte ens se henne just nu... Jag bara förstör!
     
    Jag vet inte hur mycket jag har gråtit nu. Försöker tänka på annat, men ändå ligger det kvar där inne och stryper mig. Orkar. Inte. Mer.

    Tänkvärt - en mental liten påminnelseklocka

    "Har du någon gång ångrat ett sunt val?"
     
    Tänk på det en stund.
     
    Ja, men har du någonsin ångrat dig efter en promenad/jogg- eller löprunda? Eller efter ett pass på gymmet, efter ett ridpass eller efter att ha avstått från något lockande men onyttigt? Har du ångrat dig efter en sund måltid?
     
    Mitt svar är nej. Aldrig, till och med.
     
    Men vet ni vad jag ångrar, men ändå gör om gång efter gång? Äter onyttigt; inte bara skräpmat utan godis, chips, prinsessbakelse till frukost osv. Men även när jag inte orkar motionera mer än ridningen, inte rider (oplanerad vilodag), inte går till gymmet även om jag ibland är sugen eller inte orkar skära sallad eller ens orkar laga mat. DET är något jag aldrig lär mig. Och jag har lärt mig att jag inte är ensam.
     
     
    Tänk på det, igen. För min skull. Lär dig att stå emot - och lär sedan mig samma sak.

    Så nära kommer ni aldrig H1 igen

    Även H1 har varit både lärorik och spännande att arbeta med men framför allt - VILKEN HÄST! Det är någon som har gjort allt i sin makt för att få mig ur balans psyktiskt men även fysiskt några gånger. Det finns en tråkig historia bakom den hästen vilket har gjort att allting har varit oerhört tufft för oss båda. Men vilken resa! Idag står vi här; jag som nöjd med vad det har blivit/vart vi har kommit och hästen uppfyller mer än de krav/mål jag(vi) satte upp i början. Dessutom finns det en trygghet och stabilitet omkring denna häst nu - och det gjorde det absolut inte tidigare!
     
    Det har tärt på mitt tålamod, det har provat min oräddhet och det har testat min smarthet till det yttersta. Alla är inte likadana och man kan inte göra på samma sätt med alla individer och tro att det är rätt väg att gå, eller att det ska ge önskat resultat. Ibland har jag faktiskt fascinerats av mig själv när mina teorier har fungerat. Teorier jag aldrig någonsin har haft (behövt ha) tidigare men som jag har kommit på och därefter arbetat efter. Det handlar att använda det sunda bondförnuftet och sedan hålla sig till den plan man en gång spikade.
     
    Jag kan inte låta bli att ge mig själv en klapp på axeln - jag må stå och trampa på samma ställe utbildningsmässigt, jag utvecklas inte och jag kommer aldrig komma dit jag vill. Men även om det står 4 fel i en LB så är det inte det som är viktigt i slutändan. Det är viktigt att ta sig an problemhästar - för att lära sig; tänka i nya banor, göra annorlunda, prova något nytt, ge sig fan på att det ska fungera men hela tiden med ministeg framåt med oerhört mycket mängdträning om det så är vad som krävs.
     
    Det är ett bevis på att jag är bra på hästhantering och jag tänker outside the box trots stora begränsningar som hästgård. Att mängdträna är inte att stå på samma ställe och inte komma vidare. Det är precis det som lägger en stabil grund där man sedan kan bygga högt. Högt, brett och egentligen hur man vill. Format efter egna värderingar och mål.
     
    Den ena hästen kan man rida mitt i centrum bland bilar, cyklister och människor när den bara har varit inriden 3 månader. Hästen är trygg i sig själv och har ett fantatiskt psyke. Det är de hästarna man kan visa nya utmaningar innan de är redo. Bara presentera "konstiga saker" för dem för att se HUR de reagerar. Betyget kan bli G såväl som MVG, eller IG för den delen men hästen är inte förstörd för det. Prova, se vad som händer. Ha kul och utmana alla inblandade lite.
     
    Medan nästa häst måste vara så förberedd att man redan VET att det blir ett MVG på den nya uppgiften. Man kan inte tro, gissa eller chansa. Det räcker inte heller med ett VG eller ett VG+. Blir det inget MVG så är det kört - därför ska allt vara så välgjort och förberett på alla sätt och vis innan. Och är det inte dags för nästa steg, så är det inte det. Det är förbjudet att prova, chansa eller tro. Hästen behöver trygghet, rutin och lite, lite logik. Under tiden gäller det att bara vara. Bara vara, och vara den stabila tryggheten men även bara vara så det krävs tillit från hästen, till hästen. Tro på sig själv.
     
    Jag hade kunnat skriva en bok om det. För min del är det helt logiskt. Jag skulle ljuga om det alltid är lätt eller alltid har gått spikrakt. Men vi har kämpat och kämpat. Jag har till och med funderat på vad det där psyket kommer ifrån och om det ens går att pussla samman med en ryttare. Men det gick och jag hoppas innerligt att det är permanent.
     
    Fy tusan vilken resa. Och vet ni vad? JAG gjorde det! Trots dessa förutsättningar och framförallt utan någon egentligen stans att vara. Det har krävts mycket, men såhär i efterhand: MUMS, det smakar gott!

    Sinnesstämning vid tävling

    När jag tävlar har jag två olika sinnesstämningar. Inget mellanting; det är antingen eller. Jag kan inte heller styra vilket av dem som "dyker upp" och tyvärr kan jag inte heller ändra till det bättre. Det är svårt att sporra sig själv och jag har svårt för att (precis som i andra sammanhang, här i "verkligheten") sätta på mig ett leénde och spruta glädje. Det gäller att stämningen är sådan från start, då det är lättare att hålla kvar den än skapa en ny.
     
    Stressad.
    "På" och positiv. Det som nog faktiskt är den bättre (mindre dåliga) av dessa sinnesstämningar är denna. När vi går in på banan blir jag stressad. Jag driver, driver och driver. Stressa fram till hindren, stressar över och stressar vidare. Minns sällan vad vi gjorde, men minns det som blev fel och andra stora missar. När jag dessutom driver henne på detta sett blir hon ofta framtung men även blir det svårt att få bra språng och det är lätt hänt att hon hoppar genom hindret istället för över. Flackhet, stress, framtung, osv - vad det nu är som gör att det, så är det inget att sträva efter.
     
    Otaggad.
    Ofukuserad och okoncentrerad. Sådan blir jag av att bara "va", det är lite alldagligt och det är lätt hänt att man halkar ner i detta träsk och blir kvar där. Även om man är taggad egentligen så kommer det inte ut! Jag har oerhört svårt för att driva mig själv vilket i sin tur leder till att jag inte kan driva hästen. "Driva" i detta fall innebär snarare mentalt, men även fysiskt. Det blir svårare, och genom att inte hitta en bra bjudning är det egentligen inte ens lönt att gå in på banan.
     
     
     
    Igår när jag hoppade lite med Pärla så bjöd hon på riktigt bra. Anledningen var egentligen för att hagen var åt ena hållet och stallet åt det andra = fart i hästen. Även att hon bjöd på framåt, helt ärligt och utan tvekan eller liknande så hamnade ändå jag i den där första stämningen. Inte som på tävling, men ändå att jag fortsätter hålla om mot hindret och skyndar mot det. Vilket flera gånger ledde till nedslag. Hon blev väldigt flack och vi kom aldrig upp i luften ordentligt. Sen bestämde jag mig för att jag bannemej ska få tillbaka henne lite och ner på rumpan via en ordentlig förhållning ungefär ett galoppsprång innan. Nästan 70% av gångerna så gav det önskad effekt.
     
    Vad har jag lärt mig av detta?
    Jag måste sluta stressa och vänta på hindret.
    Jag måste ha ärlig framåtbjudning på Pärla.
    Jag måste ha kontakt och får inte släppa iväg.
    Jag måste få ner henne på baken innan hindret mha en halvhalt, eller kraftigare förhållning om hon är på det humöret.

    Tänkvärt!

    Om man vägrar att se bakåt, och inte vågar se framåt
    så måste man se upp!” – Tage Danielsson
     

    Tänkvärt

    Men om..?

    Nu är du inte den där personen - men om du vore det, vad hade du gjort då?
     
    Vem hade du velat vara; eller som den mentala coachen sa på dagens föredrag (via film): "I vems hjärna hade du velat göra ett studiebesök?" Och fråga två; vad hade du gjort då? Hur hade du gjort det?
     

    RSS 2.0