• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Lillhäst

     
     
     
     

    Lill

     
     
     
     

    Lillis igen

     
     
     
     
     

    Mer av Lillis

     
     
     
     
     

    Bilder på Lill

     
     
     

     
     

    Mer Lilla Svart

    Han vill gärna gå lite väl djupt i galoppen. Tycker inte om det, så det är inget jag uppmuntrar honom till utan jag försöker få upp huvudet på honom.
     
     

     

    Nya bilder på Lilla Svart

     
     
    Det uttrycket! Haha, han är rätt charmig ändå ;) Jag däremot trasslar in mig i allt svart fluff.
     
     
     
     

    Resultat P&J i Bråtåkra med Lillis (12/12)

    Jag var i valet och kvalet om jag skulle anmäla Lillis till P&Jn eller inte. Men klockan 07 på morgonen slängde jag iväg ett sms och hörde om det gick att efteranmäla - nemas problemas! Bara att börja förbereda för start.
     
    Julpyntade hinder stod på banan - perfekt för att träna en tittig ponny! Därför valde jag att hoppa 70 och 80 cm med honom.
     
    När det var dags att plocka ut honom var han laddad och uppmärksam på allt runt omkring, precis som man är när man är en ungponny på en ny plats med massa spännande hästar omkring sig. Jag valde att skritta fram honom vid hand, för annars vet jag att jag hade satt mer press på honom och det behövde han inte. Skritt vid hand, kika på saker, blåsa upp sig, takta runt, och bocka lite - det var mer hans melodi. Haha, jag skojar inte, i andra änden av tygeln byttes min "ridskoleponny" ut mot en laddad arabhingst. Han travade med hööga benlyft, utsträckt huvud med nosen högt, fladdrande man och ja, till och med några (riktiga!) bocksprång. Han var riktigt snygg måste jag säga, och folk ba; "gå inte bakom den!!" HAHA. Gulleponny <3
     
    Sen satte jag foten i stigbygeln, satt upp och ba *poff* så blev han den där ridskoleponnyn igen, hahaha. Hade jag fått välja så hade jag hellre haft den där supertaggade bockande arabhingsten varje dag istället, men nädå, sådan lyx bjuder han inte på. ;)
     
    Det stod en harv i ena hörnet på framhoppningen som hann inte vågade släppa blicken på, och så var han lika ointresserad av att springa precis som vanligt. Men mot hindren höll han farten och hoppade skapligt. Det var bättre till första klassen, än till andra. Men det beror mer på att jag vill lägga mig i och det är svårt när jag är van vid Aleccis galopp så jag lägger honom inte alls bra! Det är såklart svårare när han inte har den bjudning som man önskar. Men ärligt talat; det hade blivit bättre om jag låtit honom sköta det själv! Jag lägger honom därför ofta stort och ibland tar han av = risk för flackt språng och nedslag, eller så blir det omtramp och nedslag för att vi kommer för nära. Det stör mig jättemycket, men då är det "bara" (inte så lätt!) att träna på att låta honom vara lite mer, framöver.
     
    70 cm
    Det kan ha varit vår bästa runda hittills! Jämn, trevliga språng, kom rätt på hindren (HAHA), och ja, det var bra flyt och kändes bra. Vi var buddies. (; Felfri runda!
     
    80 cm
    Det började helt okej, men två hinder i mitten blev skit. Till fyran gjorde jag sådär som jag gjort flera gånger tidigare; rider honom till ett stort språng, men det blir väl i största laget och han lägger in ett omtramp = bom ner. Rider fram honom i landningen och kommer stort på femman, så språnget blir flackt = bom ner! Japp, irriterande. Jag kan inte låta bli och så blir det mycket värre när jag lägger mig i. Äsch, det kan bara bli bättre! 8 fel.
     
    Även om resultatet kunde vara bättre så hade vi en himla bra dag! Urgo stämning, (julmys till hundra!), jag var kompis med Lillhäst och ja, helheten var ändå bra. Han är duktig och gör sitt bästa. Extra plus för allt pynt som han kikade på, men ändå hoppade alla hinder. Duktig kille!
     
    Jag hade ingen med mig som kunde filma, men Ebba var schysst och hann få med 80-rundan. Såhär i efterhand hade det varit roligare att se 70;n, men det kan man aldrig veta i förhand och jag är bara glad för det lilla! :)
     
     

    Så himla bra, bra, bra!

    Min plan med min svarta lillhäst igår var att låta honom rulla över studsen en sisådär 5 gånger. Första gången hade jag varannan upplagd, och varannan på marken; från vänster 1 uppe, 2 nere, 3 uppe - 8 m - 4 uppe, 5 nere, 6 uppe, 7 nere. Han gjorde det super! Byggde på och la upp även nr 2, byggde därefter upp även nr 5 och la även upp 7 inför sista svängen. Alltså, han gjorde det verkligen sååå bra! Jag trodde inte att jag skulle kunna lägga upp alla (därav att jag började försiktigt och byggde på), men det var ju inga problem! Någon föll någon gång, men så är de ju så svinlätt att de blåser omkull när det blåser. Så jag är helnöjd med honom. Han fick sedan fortsätta en runda i skogen med innan vi red hemåt, för jag hade tid att döda och han hade inte ens blivit varm. Öööh, inte så lätt att få bort den där jävla magen, haha! (Kan ju inte strypa matintaget mer, tyvärr.)
     
    Jag är säker på att det är hans "o-stressiga" personlighet som gjorde detta så lätt för honom. Han bjuder själv och spetsar öronen, men sen hinner han liksom med att lyfta på fötterna och skuttar igenom som han aldrig gjort något annat. Blir det för stressat hinner de ju inte med, och framför allt inte när det bara är lite klena pinnar som inte alls behöver respekteras det minsta, om man säger så.
     
    Därefter gick Pärlis och Aleccis. Ida red Pärla och jag Aleccis. Inget direkt att säga om det, då det gick bra.
     
    Idag var det Aleccis tur att hoppa studsen. Och när vi värmde upp kände jag en sådan glädje och tacksamhet! Vi har verkligen ridit ihop oss och är ett team, hon och jag. Vi busade runt på några ängar som "hänger ihop" och jag gjorde tempoväxlingar; ökade, minskade, la på ytterben och skarp vändning - så gjorde vi en stund och vi båda hade jätteroligt! Sen lät jag henne hoppa över en stenmur, höhö. Vi var i ett sådant jäävla fälttävlansmood, båda två. Det kändes som att om vi hade gjort en terrängstart så hade det gått bättre än aldrig förr! Hon låg på, dock i balans, men var inte stark och när jag gav henne tyglarna då jag klappade om henne med båda händerna så ökade hon inte ens(!), jag hade en bra, stabil, stark sits med bra bål. Det kändes så lätt och så roligt! Sedan skrittade vi en stund innan vi gav oss på studsen. Inte perfekt uppladdning till trånga studs direkt att busa runt vind för våg på en äng, kanske, hahaha, så det kunde ställa till det. Men jag såg det bara ur den vinkeln att då får jag helt enkelt rida bättre.
     
    Aleccis gick alla studs direkt från början. Jag tänkte att hon skulle gå betydligt fler vändor fram och tillbaka än Lillis, så snarare rulla över dem en 20-gånger eller så. Aleccis är heeelt brutalt snabb i sina fötter och hon bara tjoff-tjoff-tjoff så studsade hon igenom, med stenkoll på varje fot. Jag vet ju att hon är grym, men jag blev imponerad ändå. Red fram och tillbaka några gånger. När det gick lite för fort in så åkte någon pinne, men med tanke på uppvärmningen, trångheten, småpluttpinnarna och hur sällan vi sysslar med sådan här typ av träning så gick det över förväntan! Trodde jag skulle behöva sitta av betydligt mer och lägga upp grejerna igen. Min plan är att försöka göra det lite mer extremt = höja (på något vis? Stubbar är inte så höj- och sänkbara), så småningom men inte idag. Däremot la jag upp krysset ("hinder" nr 1) så det också blev ett "räcke", vilket jag tyckte skulle bli för högt för Lillis då de stubbarna är närmre 70-80 höga och det blir lite extremt för honom att komma på studs på det. Men la upp det till Aleccis och red höger till vänster, så den kom sist, och hon ba; tjoff, tjoff, tjoff och så snabbt som attan upp och över. Imponerande. Hade gärna kommit några gånger till (hade kanske kommit ett 10-15 tal gånger på serien totalt), men hon gjorde det såå bra att jag inte ville riskera att vi skulle göra det sämre. Nästa gång ska jag däremot utmana oss lite mer.
     
    Därefter gick Lillis och Pärla. Idag var det Felicia som red Pärla. Lill var trevlig. Han tyckte inte att vi var klara när vi skrittade hem så han tog ett varv runt en åker också. Haha, knäppis!
     
    Jag var fräck nog och frågade om vår granne, som var ute med hunden, kunde filma mig och Aleccis lite så la upp det på instagram. Så snällt! Detta är alltså en av de första gångerna, och alltså inte riktigt den bästa. Vi har hoppat höger till vänster, och vänder för att hoppa åt andra hållet. Syns inte så jättetydligt, men bättre än inget.
     
     
     
     

    In action. 👌 #studs #skog #forest #horse #training #gymnastik #showjumping #onedaywewillcompeteintheolympics 😏

    Ett filmklipp publicerat av @jagheterjessica Dec 1, 2015 kl. 2:02 PST

    Resultat från VRF's klubbmästerskap; Lillis och Aleccis

    Det är inte så roligt att läsa om, men jag var snäppet bättre (eller rättare sagt; mindre dålig) i ryggen till att börja med. Det kändes ändå okej, men tog emot lite, i början men efter att jag struntade i jackan av praktiska skäl (HUR FAN TÄNKTE JAG DÄR?!) så fick jag sjuuukt ont igen. Sådär svinigt ont så det knappt går att gå. Iaf inte går att få rent. Kul...
     
    Började dagen med Lillis start. Han var slö, men det är ju standard. Fick däremot upp farten i honom emellanåt och han kändes finfin på hinder. Hoppade bra och gick lite mer av sig själv mot dem. Men generellt blir jag ju så illa tvungen att rida väldigt hemskt på honom. Typ noll i andra änden av händerna och nästan flaxa och veva tillsammans med samma flax och vev med benen, hahaha. Fan, vad jobbigt det är!
     
    80 cm A:0/A:0
    Hoppet levde och vi satte fart mot första hindret. Han tog för sig framåt i varje galoppsprång och det kändes bra. Han hoppade fint över ett, två, tre och fyra. Sen kom vattenmattan och ja, visst är han tittig. Men det brukar bara vara att driva så hoppar han ändå. Men INTE här. Han totalvägrade, och höll envist som fan fast i sitt beslut. Två stopp, men sen lyckades jag få över honom. Nästa hinder var en mur. Nit på den också. Kom över på andra försöket - och uteslutna. Det kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig. Rätt besviken och irriterad på honom efter det, japp. Men klapp och beröm ändå, och så dags att ta ut nästa häst.
     
    Det gick att hoppa muren också..!
     
    Jag hade blivit rejält "stjälpt" av Lillis ridning när jag skulle rida Aleccis. Jag blev passiv och red varken bakifrån till fram eller stöttade upp fram. Helknäppt kändes det. Och så fick jag den där "det är inte så noga"-känslan. Och nej, det är små hinder och så, men det är ju fan noga ändå! Men jag var så omotiverad. Hade ont, var hungrig, trött och frös som fan. Aleccis är en häst som rids på väldigt mycket "energi"; dvs jag håller ihop henne genom att själv vara lugn och jag vet inte hur jag ska förklara riktigt, men jag får liksom hålla i henne med min "insida". Inte bromsa fysiskt, men hålla tillbaka genom att verkligen VILJA, till 100%, ha henne hos mig. Så fort jag inte gör det - så tar hon för sig och ökar. Hon går så mycket mer på känslor, än någon annan häst jag suttit på. Så jag hade henne inte hos mig, och hon tog för sig. Vi fick bara hemska språng på framhoppningen. Antingen accelererade hon och blev otroligt framtung när hon kastade sig över, eller så blev det typ jämfotahopp eller liknande orena språng - just på grund av obalansen framför allt mentalt men även för att jag då, oavsett om jag vill det eller inte, låter henne springa. Det var dessutom stressigt som fan på framhoppningen - inte fysiskt stressigt mer än att det var lite rörigt. Och känslan där inne var stress. Kaos. Noll koll. Jag blev insläppt tidigare, och ja, jag gick ju med på det när jag blev tillfrågad. Tänkte att det var skit samma, men så här i efterhand skulle jag nog ha hållit lite på vår start.
     
    100 cm A:0/A:0
    Det kändes allmänt... inte så bra. Hon låg på, jag lät henne, obalanserat och - omotiverad till att ta ansvaret. Vi tog oss ändå runt felfritt i grunden och påbörjade omhoppningen. Kom snett så rev första, och så gick det alldeles för fort och jag hade noll, noll, noll balans eller tydlighet i anridningen till nästa hinder (varav även anridningen var dålig), så hon gick förbi. Tog om och hoppade resten. Så jävla dålig runda - där jag inte kände igen oss alls om jag ska vara ärlig. Jag kan verkligen inte relatera till detta. Men så var det. 0+8 fel och en runda under all jävla kritik.
     
    Inför nästa klass var jag noga med att hitta tillbaka till OSS. Fokus, för fan! Tankarna som gick i huvudet var; noggrann ridning, BRA vägar, stöd på ytter osv. Försökte rida med som vanligt, och kom ner i sadeln, om med skänklarna och stöd i tyglarna. Men hon var fortsatt pigg och jävligt på.
     
    110 cm A:1a - klubbmästerskapsklassen
    Jag red in, gjorde som jag planerat - och red en BRA runda! Felfri grundomgång, men hon blev piggare och starkare ju mer vi hoppade. Ändå kändes det relativt jämnt, trevligt och ja, jag kände igen oss igen. Extra skönt att jag kunde skärpa till mig och göra om det som var dåligt. Jag var i fortsatt rätt dåligt tävlings-skick och sa, när jag kom ut från banan, att jag planerade att rida en lugn omhoppning.
    Dessvärre glömde jag bort det eller något. (Ja, jag hatar min dåliga jävla självdisciplin...) Direkt när vi kom in så var Aleccis sååå jääävla taggad! Jag vet inte riktigt vad hon fick det ifrån, men hon hade bara en, enda (två faktiskt) sak i sitt huvud och det var att springa fort och få hoppa! Hon var såå glad och jävlar vad laddad hon var. Jag hade att göra redan innan vi kunde rida an mot första hindret. Hon var så förbannat stark! (Typ tio gånger mer än min vanliga Aleccis). Jag kunde knappt hålla henne från hindret, utan fick hålla HÅRT i yttertygeln och ställa henne. Sen körde vi, och det fanns inget rätt i den omhoppningen. Mellan ettan och tvåan så går hon och jag känner att jag inte KAN bromsa henne. Det känns liksom som att om jag skulle försöka så skulle vi hamna mitt i hindret = inte så sugen på det... Så jag höll om istället så hon skulle räcka fram. Vände om tillbaka på oxern, gick innanför till kombinationen, och vidare över de sista båda hindren. Två bommar åkte ner. Sen red vi två varv på en stor volt för att jag skulle försöka få tillbaka kontrollen på henne. Därefter kunde vi ta oss ut. Alltså jag kände knappt igen henne. Hon var galen. 0+8 fel.
     
     
    Eftersom jag inte var i något vidare skick heller så passade Aleccis såklart på att ta initiativ på initiativ och lät mig helt enkelt följa med på hennes resa. Mjorå, jag älskar henne ändå. Men idag fick vi inte till det alls...
     
    Stolpe ut, hade man kunnat säga om man gjort sitt bästa men råkat tappa ett ben här och där, typ. Men Aleccis tappar inte sina ben, däremot kräver hon fokus och mental balans - annars tar hon som sagt egna initiativ. Jag tror även att jag var kvar i den där lite mer jagande ridningen efter Lillis. Med facit i hand skulle jag ha lämnat honom hemma. Det hade bara gjort ridningen bättre, på Aleccis. Och det hade varit värt det. Jag vill inte att hon ska vara så stressad som hon var förr, så lite kan jag ångra mig att jag inte bara tog med mig henne. Men det är så dags nu! Eftersom jag är på allmänt halvpissigt humör (inte pga tävlingsdagen utan för ett besked jag fick tidigare), så tänker jag inte ens lägga upp skiten som kändes illa. Jag kan inte, och vill inte, definiera mig med den ridning eller känsla jag hade. Även om det, på något väldigt konstigt sätt, inte alls ser lika illa ut som det kändes.

    Lillis

     
    Lillis är ett smeknamn som är helt oberoende av hans riktiga namn. Jag tycker inte att hans namn är fint och dessutom så tycker jag han är en "Lillis" - så då fick det bli Lillis. Jag är också av den åsikten att jag inte tycker att ett smeknamn behöver speglas av det riktiga namnet. En förlängning jag brukar använda av Lillis är "Lilla Svart", vilket däremot är betydligt mer likt Lillis. En väldigt oviktig början på ett lite mer viktigt inlägg, men ville få med det för att klargöra lite.
     
    År 2010 praktiserade jag på den hästgård jag hållit till på då och då i min uppväxt och på våren betäckte vi ett vackert dressyrstammat varmblodssto vid namn Tootoolah, e Chess 880 ue Nurmi. Tola, som vi kallade henne, var själv väldigt nervig och hade halvtaskig benställning men var fantastiskt snäll - dock kunde hon vara lite "luftig" att rida så att säga. När hon blev lite glad visade hon det genom att skutta och busa. Hingsten vi använde var den bedorande Welsh Mountainhingsten Stendyssens Diablo. Även där har vi dressyrstam men han hoppar även riktigt trevligt. Tanken var att få fram en dressyrponny till ägarens döttrar.
     
    Saker och ting går inte alltid som planerat och det är ganska många år från betäckning till någorlunda redo dressyrponny. Stoet såldes dessvärre innan hon fölat - och hamnade, helt och hållet av en slump(!) - hos en av mina bästa barndomskamrater. De visste inte att det var Tola de skulle provrida förrän de var på plats och fick höra hennes namn.
     
    I april 2011 föddes en svartvit (egentligen mörkbrun/svartbrun) klump som skulle visa sig vara ganska bångstyrig emellanåt, haha. Han höll länge på att bitas och var ofta lite för framfusig och närgången mot människor - men inte på ett elakt (eller ska man säga "medvetet elakt") vis, utan han är bara suuupersocial och älskar människor och vill vara med när det händer något.
     
    Eftersom han skulle bli för liten för alla i min kompis familj så visade jag snabbt intresse för honom, och rätt som det var, under våren 2014 frågade de om jag var seriöst intresserad. Vi gjorde upp med pris och den 10 juni samma år åkte jag några kilometer för att hämta min nya ponny!
     
    Grejen var bara den att dessa har flera hästar men inte så mycket ambitioner så Lillis var helt ohanterad när jag köpte honom. Han kunde inte gå i grimma och grimskaft (de tog dem i flock in och ut) - däremot kunde han vara uppbunden, kunde inte lyfta fötterna på begäran, kunde definitivt inte vara själv och hade givetvis aldrig sett en transport. Trots detta gick det ändå förvånansvärt bra att lasta. Det var snarare när han var där inne han blev orolig och blev svår att "styra". Den mindre incidenten på hemvägen har jag skrivit om tidigare vilket ledde till boxvila och försköt mitt planerade arbete (dvs hantering och inridningen) av honom.
     
    På hösten red jag in honom och arbetade dagligen med honom för att börja bygga någon form av "hanteringsgrund". Det har stadigt gått framåt sedan första dagen även om han, ärligt talat, varit stenhård i huvudet och drygt självsäker vilket gjort att han ifrågasatt mig otaliga gånger. Men han är 100% genomsnäll och gör aldrig något för att bråka eller ställa till det. Han vill bara vara med där man är och vill dessutom gärna bestämma ;)
     
    Inridningen gick som på räls och vi tog även några språng innan det blev vinter. Framåt våren 2015 var han med på några hoppträningar och P&Js. Han har i dagsläget gjort 10-tal starter t o m 80 cm, med två nedslag totalt, varav sina båda lokala starter med felfria rundor.
     
     
     
    Lillis rör sig riktigt trevligt och har fått mycket komplimanger både för rörelserna, utseendet och personligheten men även beröm för sin hoppteknik som roligt nog är över förväntan med tanke på dressyrfokuset när han "tillverkades". Han hoppar runda språng med bra ryggverksamet och är sällan tittig, även om han inte hoppats så himla mycket ändå under vårt första år tillsammans (pga fokus på Aleccis).
     
    Jag skulle ljuga om jag sa att han inte är min mest populära häst i stallet bland "utomstående" (och närstående, tills de märker hur intensiv han är, haha). När jag får besök av hovslagare, ET, veterinär, kompisar m fl så är det Lillis som blir mittpunkten - eller ja, han tar den, skulle väl snarare vara närmare sanningen. Intensiv ja, det är så jag brukar beskriva honom med ett ord. Men inte på ett dåligt sätt - det är bara det att han gärna tar ens uppmärksamhet och står gärna och myser, ibland lite för närgånget - han är såå social! Han skulle lätt vara en tjejtjusare utan dess like om han var människa. En sådan som dessutom vet att han ser bra ut, och med självförtroende för tio. Han skulle gärna gå runt och pussas om han fick ;)
     
    Man kan tro att han ändå är filbunden själv - vilket han ofta är också. På nya platser och både ensam och med sällskap av andra hästar är han okomplicerad och trygg i sig själv. Däremot får man inte glömma bort det nerviga swb-blodet som dyker upp emellanåt. T ex när man ska rida förbi en arbetande grävmaskin. Annars är han verkligen inte alls den rädda typen, utan har ett fantastiskt psyke.
     
    Mål för hösten är att han ska starta fler P&Js men även gå några lokala LC:er. Dressyrmässigt är tanken att starta minst en klubbdressyr innan året är slut, förslagsvis på hemmaklubbens klubbmästerskap.
     
    Lillis ska senare säljas för att jag ska kunna finansiera en till storhäst.
     
     
     
     
     
     
     
     

    Lill gör som jag vill

    Jag nämnde ju att Lillhäst äntligen börjar bjuda på för egen maskin nu. Äntligen kan jag börja rida på honom och göra saker med honom! Och han har varit så himla fin och trevlig de senaste passen! Ja, alla utropstecken är befogade! Förstå vilken lycka!!! Hahaha, okej, ni fattar.
     
    Grejen har ju aldrig varit att han är omotiverad eller vidare slö egentligen, utan han är väldigt mån om att göra precis det man ber honom om; varken mer eller mindre (men inte på ett "trött-ridskolehäst-vis) - på gott och ont. För han lägger alltså inte in några egna förslag, utan fattar galopp när man ber om det, bryter av när man inte uppmuntrar till fortsatt galopp (inte önskvärt), travar när man ber om det - och står still i 30 minuter när man ber om det (t ex måste skvallra ifatt med kompisar man möter längs vägen).
     
    Men nu behöver man inte underhålla - han håller den gångart man bett om (såvida han inte tittar på något, vilket händer regelbundet). Inte nog med det! Han vill självmant både trava och galoppera ibland, helt av sig själv. Det finns en grundbjudning som jag nu kan börja använda när det är dags att börja RIDA.
     
    Det vi gjort på hans simpla dressyrpass (för att underhålla, och hålla oss undan hans skraj-hörn/långsida ;)), är följande: trav på (andra) långsidan, vänt in på kortsidan, skänkelvikning ut till spåret, galopp till hörnet, trav, in på kortsidan, skänkelvikning ut. Ibland har jag bytt ut galoppdelen till en volt, och ibland bytte jag ut inridningen till en halt, bakdelsvändning (som han gör så himla bra!), galopp från halt, större volt på långsidan och likadant borta på kortsidan igen. Några upprepningar, och sen klara. Roligt, tycker Lill!
     
    Faller han in i korsgalopp (oftast när vi galopperat och han sett något i vägkanten - hoppar till och byter med fram, eller bak), så har han stenkoll och går att rätta till (byta med fram, gör han då) på kommando. Han har gjort ett par rena galoppombyten på grusvägar, på kommando. Men dessa är när jag överlistar honom och känner att han med stor sannolikhet kommer byta - då lägger jag på byteshjälp och berömmer.
     
    Senaste dressyrpasset skrittade och travade jag på en ca 15 m's volt och eftersom det inte är förrän nu jag kan göra saker med honom "på riktigt", så ställde jag honom lite utåt, och inåt. Han har lite lättare för att ställa åt vänster, än åt höger. I båda varven. Så, nu kan jag äntligen börja lära känna honom från ryggen som en riktig ridbar ponny. Jag ser fram emot vår vinter! De andra passen har vi varit på byavägarna och även där är han mycket roligare att rida.

    Ponnykränkning

     
    En helt vanlig dag med Lillis.

    Lillis i VRF på lokal hopptävling

    Lill gjorde sin andra lokala start idag, en LC. Debut i lokal LC, men han har startat 80 cm tidigare på P&J.
     
    Vi tog ut Lillhästen, och jag red bort. Tittade på equipe för att hålla koll på när det var dags att röra sig bort till framhoppningen. Men ja, man ska inte lita helt på tekniken. När jag kom dit skulle jag visst egentligen in på banan direkt. Jävla skit och lite till. Fick trycka över honom över hindren på framhoppningen och sedan ställa oss i ordning. Jag hade gärna velat försöka få lite fart och tryck i honom, men hann inte det. Han gick snäppet bättre än senaste P&Jn (den var HEMSK, för då stannade han efter tre galoppsprång när man slutade driva. ÅH, SLÖFOCK!), men nu rörde han i alla fall på sig framåt. Däremot ville jag ha mer galopp i honom för att han ska kunna hoppa "rent" och lätt - och inte behöva häva sig över hindren, vilket han skulle ha blivit tvungen till annars. Och hoppa ska ju kännas lätt och kul, så jag var på honom en del.
     
    Nej, ärligt talat. Jag är rätt trött på mig själv pga denna framridning. Möjligtvis hade det inte blivit bättre resultatmässigt om jag hade planerat bättre - för han stressar inte upp sig, men han hoppar väldigt trevligt. Jag hade med största sannolikhet behövt driva rejält runt banan ändå. Men jag är ändå inte nöjd med ridningen. Det kändes väldigt flaxigt och fladdrigt, och flängigt, för att fortsätta med ord på f.
     
    LC bed A (avd b)
    Han var skeptisk till grinden under hinder nummer fem när vi rörde oss runt banan före start. Men varken den eller något annat hinder ställde till det när vi väl red mot det sedan. Han må vara långsam, men han är smidig ändå. Det är bara att driva och styra. Och som sagt hoppar han riktigt trevligt. Mycket rygg! Dessutom går han alltid på rätt antal galoppsprång, eller ja; "är lätt att rida på rätt antal galoppsprång", heter det väl. 0 fel. Duktig kille!
     
     

    En dag i stallet

    Vissa dagar blir bara så jävla bra! Som igår till exempel.
     
    Min dubbelgångare Therese kom på besök och vi gjorde väl typ det mesta man kan göra i stallet. Vi började med att packa in Aleccis (hon gjorde det själv) och åkte för att hoppa igenom henne lite inför kommande tävling. Therese fick självklart prova min kära häst och det var en stolt ägare som kunde konstatera att hästen var så himla lugn och fin och bjöd på sin bästa sida (fast, hon har bara en sida, och det är just den). De hoppade även några språng och då blev Aleccis lite uppskruvad, såklart. Men det är ju sådan hon är och precis sådan jag vill ha henne <3 Det var i alla fall riktigt roligt att få stå på marken och det gav mig ett kvitto. Sedan är ju Therese van vid en luftig kanon till häst där Aleccis framstår som en trött pensionär i jämförelse, men ändå. De passade bra ihop :)
     
     
     
     
    Därefter red jag och det var typ minst lika trevligt och få en färdiguppvärmd och framhoppad häst haha ;D Vilken lyx! Aleccis kändes precis som vanligt - vilket nu för tiden är en jämn, pigg pålle som bjuder framåt, är ärlig och reglerbar. Hon är en fröjd att rida på hinder. Möjligtvis kan det vara en mindre nackdel att hon börjat "krypa intill" dem i svängarna. Jag får liksom inte ut henne och då blir det svårt att rida på dem eller ja, att rida RAKT på dem blir själva problemet. Men alla andra underbara egenskaper väger upp det där lilla med hästlängder. Dessutom är det ju av en positiv anledning som hon börjat göra så; hon vill ju till hindren.
     
    Tanken var att hoppa en kombination på 120 för det har vi i stort sett inte hoppat och är det något som kan få mig att banga ur när det nu snart blir dags att starta. Även en linje på fem galoppsprång, sedan hade vi uppe ett enkelt räcke också. Så tanken var att bara hoppa litegrann och försöka köra ett "genrep" på linjen och kombinationen.
     
    Efter matpaus så kom hovslagaren och skodde Aleccis, vars hovar vuxit som ogräs sedan sist. De andra ser helt okej ut i fötterna, så dem tar hon på fredag. Sedan red vi ut på de andra med, och bytte häst efter halva ridturen. Det låter inte som det ska ta så lång tid, men det gör det när man har mycket att säga haha :D
     
    Seriösaklubben, ni vet. Skrittar fram som en kung.
    "Här åker man som en prinsessa!" sa Therese när hon åkte på Pärla (åt rätt håll, haha!).
     
    En av Aleccis hovar har råkat få in bakterier som envist bråkar med mig, men som jag kämpar hårt med att få bukt på. Hon kollade till det och fixade och donade. Sedan bad hon mig gå och springa lite med henne. Bredvid mycket tyckte jag att jag hade en halt(?!) häst. Tyckte hon nickade lite och gick ner lite, lite "hårdare" med ena fram. Så när jag kom fram sa jag lite sårat; "... hon är halt :(" och fick till svar: "Det är hon inte alls! Hon rör sig ju jättefint! Stå här så får du kolla när jag springer med henne." Så sprang dem och då var hon huxflux inte det minsta halt, haha. Så typiskt mig att inbilla mig att hon är halt hela tiden (för att jag är skiträdd för att hon ska vara halt). Skönt som fan dock att jag hade jättefel. :):)
     
    Några bilder från min och Aleccis del av passet:
     
     

    RSS 2.0