• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • I valet och kvalet

    Jag har aldrig varit så nära på att göra något drastiskt som jag är nu.
     
    Det är ju så att jag helst vill ha två storhästar att träna och tävla i hoppning och fälttävlan. Men så ser det inte ut just nu. Lillis och Pärla ger inte mig det som jag är ute efter. Men hur fan gör man då? När jag har för många hästar? Säg det... Jag pusslar, överväger, funderar och överväger lite till, funderar ett varv till, leker gud med livet och döden (...Pärla), och vrider mig ut och in för att komma på den bästa lösningen för mig.
     
    Hjälp mig!
     

    När hjärtat och hjärnan inte kommer överens :(

    Framtidsplaner

    Vad vill jag, långsiktigt?
     
    Jag är tyvärr bara vikarie på lastbilen, och har därmed bara jobb t o m juni - plus att jag antagligen kommer gå på timme över sommaren när kollegorna vill vara lediga. Men sen då? Det vet jag faktiskt inte. Jag vill såklart, i första hand, fortsätta köra lastbil och speciellt just mjölkbil. Jag trivs såå bra!
     
    Men finns det inget jobb, så finns det inte. Det kan jag inte göra något åt. Jag kan, i så fall, tänka mig att utbilda mig vidare. Lite sådant driv har jag trots allt, även om jag är mer av en praktiker än en teoretiker, eller vad det heter. Frågan är i det fallet - till vad? Det finns några saker som jag brinner för; det ena är givetvis häst, häst, häst - allt som har med hästar att göra. Jag skulle kunna grotta ner mig rejält och hade gärna gjort det - men inte fan blir man rik på hästar, haha. Något annat som jag tycker är väldigt intressant är hur hjärnan fungerar; hur vi tänker, hur vi kommer fram till de val vi gör i livet och varför vi beter oss som vi gör. Jag leker lite med egna sociala experiment i vardagen och tycker det är riktigt intressant (framför allt när mina teorier fungerar!). Det är verkligen intressant!
     
    Det bästa hade ju varit att kombinera detta; bli någon form av mental coach inom ridsporten. Det känns som det verkligen vore något som kunde passa mig, och en grund där man pluggat psykologi och tagit den vägen, känns rimlig och som något jag kan utveckla; antigen som sagt till en mental coach av något slag, eller som ren psykolog om det skulle locka mer.
     
    Samtidigt skrämmer det mig. För jag väljer inte bort hästarna, aldrig! Så det är distans som är det enda som intresserar mig - och att lyckas studera på distans kräver en utomordentlig självdisciplin. Det i sin tur är något jag inte har. Så visst fasen skrämmer det mig. Skulle jag klara av det? (Kanske vore det mer passande när jag är äldre?)
     
    Vad passar bättre än en superseriös bild till ett så seriöst inlägg?

    Noll koll, mvh hoppnörden

    Jag har så mycket att lära...
     
    Det är så mycket dressyrtermer som jag inte fattar. Nackdelen med att vara självlärd till stor del. Detta med att det som (jag tycker) ser ut som typ skänkelvikning i stora klasser i dressyr är sluta, jaha, hur ska det se ut (alltså vad ska man titta på i en sluta; vad är en bra sluta), vad är skillnaden (förstår ju i stora drag, men just i tävlingsdressyrsammanhang) och vad är det för hjälper, osv, osv? Man gör uppenbarligen inte öppna (och definitivt inte skänkelvikning, haha) i de stora klasserna - men jag hade velat veta varför och jag skulle gärna vilja ha koll på detaljerna. Vad är vad, vad önskar man och vad är inte önskvärt? Hoppning är lättare ur den synvinkeln, haha.
     

    Tävlingstankar

    Man kan aldrig få för mycket av tävlingstankar. Så här ser det ut just nu. Jag är inte säker på om jag börjar låta henne gå "all in" med tävling varannan helg rullande. Är det mycket? Jag tycker inte det när man väl är mitt i det, men när man ser veckorna och varje jämn vecka har jag klickat i stjärnan som för att poängtera att jag kan tänka mig att åka. Vi får se. Som vanligt lägger jag fram fler förslag än vad det kanske kan tänkas bli när det väl kommer till kritan:
     
    v 4 30/1 Värnamo, 100 cm + 110 cm (cupen)
    ev. v 6 14/2 Växjö 110 cm + (ev) 115 cm.
    v 8 27/2 Värnamo 100 cm + 110 cm (cupen)
    v 10 13/3 Mjölby 110 cm + 115 cm (alt Ljungby 120, men känns som det kan vara för tidigt)
    v 13 (hoppas kunna ta ledigt) 2/4 Värnamo 105 cm + 115 cm (cupen - final)
     
     
    v 16 23/4 Vetlanda, 2-dagars, vet ej klasser, men 115 cm och 120 cm verkar finnas som alternativ.
    v 18 7/5 Bankeryd, 2-dagars, 110 cm, 120 cm, 125 cm(?!?!).
    v 20 19/5, 3-dagars, HADE VARIT FETT att åka till Åby; Norrköping Horse Show, 120 cm.
    v 22 4/6 NTRK, TiRK, VFK? Flera att välja på...
     
    v 25 24/6 Vetlanda, 3-dagars, midsommartävlingarna, 120 cm + 125 cm.
    ev. v 26 3/7 Forserum, bara en klass; 115 cm.
    (... och så får vi inte glömma Falsterbo, som borde vara här någonstans ;))
     
    v 30 29/7 Gislaved-Anderstorp, vet ej klasser men 120 cm. (Sugen på revansch, haha!)
     
     
    Första halvan av (hopp-)året så är detta de mest attraktiva tävlingarna sätt till jobb (ledig jämna veckor) och så, men vem vet, vi kanske dör imorgon och då blir det inte en enda start. Man vet aldrig. Skulle vi dock överleva så vill jag gärna få in även fälttävlansstarter. Det svåra är att få in dem så det inte krockar, tyvärr verkar jag få göra några val här och där när det både är hopptävling och fälttävlan samtidigt. En och annan lokal dressyrstart är också tänkt att stoppas in här och där (när de arrangeras i granklubbarna, som sagt). Hmm, ja det lär nog bli lite av ett pusslande. Snacka om lyxproblem!
     
     

    Dagens outfit - nej men, regnkläder? Igen?! Vackert!

    Det kanske är tjatigt när det inte finns något annat än "dagens ridpass", träning, tävling eller tankar om just träning, tävling och vila - men det är verkligen bara det här som kretsar i min hjärna. Häst, häst, häst. Bli bättre, och tävla, tävla, tävla. Ingen jävla vardagsoutfit (vem har ens tid att ha på sig ett par jeans, eller är ens intresserad av detta? Nepp, kan inte relatera), inga fancy måltider med flashiga recept (ni känner ju till mina matvanor vid det här laget, haha), och inga planer på att karriärtoppa som 25 (jag har i så fall typ sju månader på mig - HEJAHEJA!). Nja. Hästar, det är grejer det. Och nej, jag hade inte haft hästar om jag inte hade tävlat. Men nej igen, jag har dem inte bara till att tävla med. Hade jag haft det, så hade bland annat min hästhållning sett brutalt annorlunda ut. Hästarna ska vara hästar OCKSÅ. Så ser vi hur långt vi kommer när vi kombinerar detta. - Det är så jag jobbar.
     
    Även om det är tufft emellanåt i skitvädret, alltid genomgeggiga och fuktiga hästar på tävlingsmorgnarna och dyl - så älskar jag det (OBS! Inte geggan/fukten alltså, haha!). Jag hade inte ens under pistolhot stallat in mina hästar. ALDRIG. Jag har så fantastiskt välmående (och ööh, välgödda... ehm, ehehehe) hästar och skulle inte vilja erövra dem den naturliga del de får genom att kunna bete sig på bästa tänkbara hästsätt - med inslag av typ tamdjur/utnyttjar dem för att åka på dem och ber dem typ lyfta på fötterna över väldigt naturliga saker som typ naturliga plastbitar som ska låtsas vara vatten osv. Oerhört naturligt ;)
     
    Men så har jag det. Det bästa från två världar. Där någon form av NH-fanatiker (nej, jag är mer för "SBF" = sunt bondförnuft) möter den brinnande tävlingsmänniskan. Där har vi det, tamejfan.
     
    AHAHAHHAHHAA!

     

    Tävlingstankar

    Jag har anmält mig och Aleccis till en tävling till. Mjölby, arrangeras i Mantorp, nästa helg. Jag anmälde oss direkt till den efter kraschen i Kalmar. Då kände jag sådant stort begär av att starta mer än det som var planerat - bara för att, om det skulle ha skitit sig, ha fler chanser på oss att avsluta året med hyfsad känsla. Men efter Jönköping kände jag inte alls att vi behövde åka till Mjölby. Vi vet var vi har varann och vi har haft en helt FANTASTISK höst.
     
    Jag har hållit kvar min anmälan, men fortfarande inte bestämt om vi åker eller inte. Tankarna går fram och tillbaka. Men efter KM:et känner jag verkligen att jag vill åka och göra två bra och LUGNA rundor.
     
    Vi har i höst utmanat oss. Både genom att starta några 120-klasser och genom att vara med och fightas "på riktigt" om pallplatserna - med både riktigt bra resultat, men även lite väl laddat och slarvigt så det inte har räckt hela vägen. Nu har det däremot eskalerat och jag verkar inte riktigt palla detta, mentalt. Att vi är BRA, alltså. Det slarvas och jag blir vild och kan inte hejda mig. Jag gillar det inte!
     
    Därför vill jag nu ta ner oss på jorden igen, och åka för att göra två BRA och, återigen, LUGNA rundor. Sikta på att rida nolla, men inte satsa. Utan mer möjligvis en sisådär sistaplacering eller liknande på sin höjd - men i huvudsak bra rundor. Rundor som vi kan vara stolta över och ha med oss genom vinterträningen. (Men jag har fortfarande inte bestämt mig helt.)
     
     
     

    Min häst är enastående <3

    Lördagens planer

    Klubbmästerskapet går av stapeln på lördag, vilket jag nämnt tidigare. Aleccis går 100 och 110 cm, där KM:et är i 110. Men roligt nog ska jag släpa med min lilla svarta ponny också. Jag blev osäker nu, men tror inte jag skrivit det? Jag funderade på det, vet jag. Men nu är han, sedan några dagar tillbaka, anmäld och jag har börjat planera för hur jag ska planera lördagen. Jävlar vad här planeras, märker jag, haha!
     
    Såhär ser mina tankar ut:
    Att starta en LC avd B känns bara bökigt när jag ändå ska ha med Aleccis. Men det stod på proppen att de skulle ha med "Lätt E"/80 cm för SH - och eftersom jag är gammal som fan så startar jag istället Lillis i 80 cm, som häst. På så vis får jag starta med (ev) omhoppning, då bäbisar får gå omhoppning på klubbtävlingar (och egentligen räknas inte ryttarens ålder heller - men vissa klubbar väljer ändå att sätta de reglerna, obviously, haha). Jag menar, om han går LC, dvs 80 cm, eller SH 80 cm - är ju skitsamma. 80 som 80 liksom, det enda som är skillnad är ju att det kan vara längre distanser men då får vi ju bara stoppa in ett galoppsprång extra så är det problemet löst. Nemas problemas!
     
    Nu ser jag snarare fram emot lördag, trots bök med att ta med två hästar - varav den ena vill åka brett = köra dubbla gånger. Man får ju passa på att starta när det är nära. :D

    Tankar om vårt första lilla meeting

    Woaaah! Imorgon börjar det bli dags! Dags att ta packandet och planerandet på allvar. Sedan åker jag och Aleccis på tävling på lördag - och kommer inte hem förrän på söndag! Vårt första lilla meeting :D Hemma lämnar vi de små som får klara sig själva med sällskap av varandra.
     
    Jag har bestämt mig för några "regler":
    Absolut inte säga hejdå till Aleccis på lördagskvällen på ett ledsamt sätt/dåligt samvete-vis. Hon vet inte att "det är synd om henne" som blir inlåst hela natten, och jag behöver inte tala om det för henne ;) Att göra en grej av saker är det absolut sämsta man kan göra. Så det blir svårt, för jag kommer lida något oerhört av att lämna henne. Men det är bara en natt och hon kommer ha sällskap och så kommer jag tidigt. (Plus att jag vill lämna henne så sent som möjligt). Inte dalta, inte dalta, inte dalta. Neeejdå, eh, eller...
     
    Övriga tankar angående övernattningen:
    Vi startar de sista klasserna på lördagen vilket innebär att vi anländer relativt sent ändå; runt lunchtid närmare bestämt. Tävlingen håller på till eftermiddagen och sedan är min tanke att lämna henne ett par timmar, sedan komma tillbaka och ta en promenad med henne på ca en timme. Därefter lämna henne ett par timmar och komma tillbaka en gång till och ta ut henne på en promenad/låta henne beta ytterligare en halvtimme till en timme någonting. Och denna gång lämna henne för natten. Sedan åker jag ut tidigt och promenerar henne på morgonen också. (Håller tävlingen på till 15/16, så promenad vid typ 17/18, och en till vid ~21, beroende på ev. regler och önskemål hos boxgrannarna på plats.)
     
    Jag tror det kommer gå superbra faktiskt. Är lite orolig för stresstendenser, men tror inte de hinner uppkomma på ett halvt dygn. Däremot vill jag försöka stimulera hennes huvud så gott jag kan, för jag vill inte ha en överladdad stresskanon att försöka styra runt på söndagen. Men vi kommer åka iväg för att prova. Det är det som är själva grejen; ha kul, och prova hur det fungerar att ha henne på box på ett (mindre) meeting.
     
    Egentligen hade jag behövt klippa henne, en det är ett medvetet val att vänta till någon gång efter denna helg. Med päls mår hon som bäst och kan styra kroppstemperaturen själv. Skulle jag klippa henne vet jag inte riktigt hur jag ska täcka henne (typ ett fleecetäcke, i guess - absolut inte varmare iaf), och det är skitdumt att experimentera på plats, känner jag. Så pälsen får vara kvar. Sedan får hon helt enkelt tävla med det duntäcket i pälsväg hon redan satt.
     
    <3

    Så skadas din hjärna av stress - copy paste

    Artikel
     
    "Personer med utmattningssyndrom har visat sig få försämrat minne och svårt att koncentrera sig. Skadorna på hjärnan kan läka, tror forskarna. Men det tar tid. – Det kan ta upp till några år, säger stressforskaren Aleksander Perski.

     

    När begreppet hjärnstress börj­ade dyka upp för drygt tio år sedan fanns ännu inga vetenskapliga belägg för att utbrända personer faktiskt också fått skador på hjärnan. I dag är stressforskarna vid Karolinska Institutet säkra på att allvarlig stress kan skada våra hjärnor. Deras forskning har visat att personer med diagnosen utmattningssyndrom har försämrad funktion i mellanhjärnan. Mellanhjärnan brukar kallas för reptilhjärnan och är den som står för våra snabba reaktioner. Storhjärnan är den som fattar beslut och tolkar situationer.

     

    – Personerna med utmattningssyndrom visade sig ha sämre kontakt mellan mellanhjärnan och storhjärnan. Systemet som förmedlar stressreaktioner har varit på under så lång tid att det stänger av kontakten med storhjärnan, säger Aleksander Perski som är docent i psykologi och grundare till Stressmottagningen i Solna.

     

    När forskarna provocerade patienternas rädsla-system så reagerade de inte som de ska; mellanhjärnan kontaktade inte storhjärnan. – Det innebär att du inte med rationella medel kan förstå att nu måste du stressa ner, förklarar Alexander Perski.

     

    Det patienterna själva märkte var försämrade minnesfunktioner, svårigheter att fatta beslut och försämrad koncentrationsförmåga. Forskarna på Karolinska institutet håller just nu på med att avsluta en studie på hjärnans möjligheter att läka efter en utbrändhet. Resultaten är ännu inte klara, men enligt Alexander Perski finns gott hopp om att de sjukskrivna ska få tillbaka sina förmågor.

     

    – Även problemen med minnet och koncentrationsförmågan normaliseras, men det tar lång tid. Fysiskt kan de vara helt okej, men det är inte säkert att huvudet är det. Tyvärr kräver våra jobb att vi ska vara på topp i huvudet så det kan vara en stor begränsning för många.

     

    Sjukskrivningstiden för personer med utmattningssyndrom har inte sällan varit väldigt lång, i bland upp till tio år. Men så lång tid ska det inte behöva ta, enligt Alexander Perski.

     

    – Det vanligaste för våra patienter är att de repar sig på tre till sex månader. Men när det gäller hjärnan kan det ta längre tid och det är det vi håller på att utvärdera just nu. Vi tror att det kan ta upp till några år.

     

    Däremot får man räkna med att ha kvar en känslighet för stress, påpekar Aleksander Perski. Därför är det viktigt agera så fort man ser tecken på utmattning, något som har förbättrats, tycker han."

     

    No Words needed. Jag kommer få (har redan börjat) sådana jävla problem...

     

    Den känsliga hästvärlden

    Hamnade i ett kommentarsfält på stor hästblogg. Bara genom att nämna "islandshästar", helt utan sammanhang, fick det att knaka ordentligt i fogarna.
     
    Men det är väl så... Man vill något så mycket, brinner för det och anpassar sig blint till en viss inriktning. Man får tunnelseende, och blundar för det som kan tyckas vara fel. Eller jobbigt. Likt man försöker låtsas om att man inte alls är för stor för att rida b-ponny när man är tonåring för att man inte VILL vara för stor. Som att ignorera att man är i största laget för sin lilla d-ponny som man älskar över allt annat. Som att inse att hästen håller på att åldras - fast man inte vill det. Man låtsas att allt är frid och fröjd, och bara utomstående kan egentligen tala om vad som egentligen är FAKTA. Ren fakta. Då behöver man någon där som både är ärlig och som man har fullt förtroende för.
     
    Mirja, b-ponny, med tonårig ryttare.
     
    Mellonie, liten d-ponny, med på gränsen för stor ryttare.
     
    Lillis, c-ponny, med på gränsen för stor ryttare.
    Gamla Pärla, som inte tillåts att åldras. *Vill inte, vill inte, vill inte*

    Drömmen

    En dröm för mig har alltid varit att bli framgångsrik egenföretagare.
     
    Men för att bli det krävs minst en, överjävlig, idé och startkapital. Så det är en bra bit dit. Jag vet inte vad jag vill göra; om det ens är tjänster eller varor jag vill arbeta med, eller något helt annat.
     
    Däremot slog tanken mig häromdagen. Jag kom faktiskt på en grej som inte finns i vår bransch. Det finns sjukt mycket utrustning - och mycket som ska skydda, värma osv som jag aldrig ens skulle komma på tanken att använda. Men så kom jag på en grej som jag, helt ärligt, tycker fattas - och det är inte ens säsongsrelaterat. Något som jag även vet efterfrågas av andra, då det kommer upp på bloggar och forum regelbundet. Hade det inte varit så coolt att försöka sig på att lösa det?
     
    Såg först problemet och hur det försöker bli löst idag, med dagens prylar. Kom sedan av en slump fram till en så himla enkel lösning. Därför hade det verkligen varit så himla roligt att gräva ner sig i information och börja bollplanka lite. Just nu har jag varken tid, ork eller pengar att göra det till verklighet. Men jag vet att man ska vara rädd om sina idéer, och denna ska jag spara i minnesbanken och plocka fram när jag är typ... rik, haha!
     
     

    Ibland blir det bara fel

    Hon skulle aldrig, ALDRIG, i min närhet eller under mitt ansvar använda det emot någon. Verkligen aldrig. Det sätter jag mitt liv på. Därför tyckte jag att det bara, hundra procent, var en kul grej. Att lära henne att stegra på kommando; både från ryggen och från marken. Hon var så stabil och visste precis vad som gällde - på ett bra, avslappnat och "ömsesidigt" sätt. Rätt och fel, svart och vitt liksom.
     
    Jag har gränser, rättvisa gränser, och har alltid haft. Jag behöver inte hävda mig för mina djur, de vet vad som gäller ändå. Vi har en väldigt kärleksfull relation och jag kan säga att jag är övertygad om att de alltid vet att de är älskade. Och det går hand i hand = gränser och kärleksfulla relationer.
     
    Genom att veta EXAKT vart jag har mina hästar, och då framförallt denna underbara ponny, då kan man lära dem "fula" saker. Det är ett förtroende, kan man säga. Som inte de förstår, men från min sida. Förmänskligande skitsnack, vet det, men när man känner djuren så väl. Utan och innan. Hon var en spegelbild av mig själv.
     
    Men allt är inte för alltid.
     
    Mellonie<3
     
    Halsring. Alltså, den ponnyn var himla bra på himla mycket.
     
    Jag har pondus, och då ifrågasätter inte hästarna vissa saker. Men när hästen flyttar, blir någon annans ansvar. Utan samma gränser, utan samma pondus, utan samma känslor. Man måste veta vad man vill, för att kunna utstråla det så hästen har en chans att göra det som förväntas av den. Finns det inget sådant, så kommer hästen ta egna initiativ. Märker den att det fungerar så kommer den ta över mer och mer. Det är vad vad som hände. Hon gjorde stegringarna till ett övertag som var till hennes fördel - och det blev ett problem.
     
    Vad har vi lärt oss av det här då? 1. Lär inte hästen att stegra. 2. Lär framförallt inte hästar som ska säljas att stegra/dylika saker. 3. SÄTT GRÄNSER. Gränser av kärlek. Men jag vet att man inte kan lära sig att ha pondus, men fler borde verkligen prova det. Saker blir så mycket lättare. För hästen.
     
    Grejen är inte att jag inte skulle vilja fortsätta lära mina hästar att stegra. Sanningen är faktiskt den att jag älskar sådant. Stegra är kul, och det är ett sätt att ladda upp. Tagga. Men nej, inga av mina hästar kommer numera att få lära sig sådant längre. Tyvärr. Och ja, det tycker jag är tråkigt. Men det är ett sätt för mig att ta ansvar. Nu har jag kommit så långt i mitt liv. Ansvar. Ansvar. Ansvar.

    Saker jag reagerar på i media

    Detta har jag hört den senaste tiden (kan ju vara repriser också i och för sig), och reagerat på.
     
     
    "Du prioriterar hästarna högre än dina barn."
     
    Okej, detta är baserat på pengar. Hästarna kostar pengar. Barn också. Pengar har ett värde, ett ganska tydligt och ofta viktigt sådant. Men det säger ju ingenting om några känslor?! Hur kan de se, på ett papper med siffror, att hästarna blivit högre prioriterade rent tids- och känslomässigt? Nej, jag köper det inte. Klart vissa saker kostar mer eller att man kanske måste välja ibland. Men som människan det gällde sa; "jag upplever inte att de har saknat något". Och jag håller med, så länge barnen har bra kläder, mat och leksaker/dyl. så spelar det ju ingen roll vilka pengar som ligger bakom...
     
     
    "Ingenting tyder på att de haft något förhållande, så den förklaringen tror jag inte på."
     
    Jag gillar att lyssna på P3 Dokumentär när jag jobbar. Detta citat är från ett avsnitt när en student blir kidnappad. För att få en liten helhet så kortfattad som möjligt så börjar dokumentären med att killen som blir kidnappad börjar berätta. Han studerar och en tjej börjar skriva med honom. Ju mer de börjar skriva framöver och ju närmare de kommer varandra så märker killen, som delar lägenhet med en annan kille som också studerar, att tjejen inte har det helt lätt och erbjuder henne att bo hos dem. Tjejen har träffat en kille och de verkar väl ha något "på gång", men han verkade vara lite speciell. Denna kille vill komma åt snabba pengar och, med hjälp av tjejen och en tredje kille, kidnappar de den första, hjälpsamma, killen. Det går inte som de tänkt med det ena och det andra... Några pengar syns inte till och ja, alla människor valde själva att berätta om detta för de tyckte de ville tala om sanningen. I förhör har killen som var kidnapparen sagt olika förklaringar till varför de just kidnappade just den killen. Ibland svarar han att det var pga pengar och det var även någon annan anledning. Men när P3 intervjuade killen så sa han slutligen att det var pga svartsjuka. Han var svartsjuk på killen som erbjöd tjejen hjälp i form av tak över huvudet. Så säger polisen (tror jag, eller någon annan högt uppsatt i fallet) att han inte tror på att det var svartsjuka, just eftersom "ingenting typer på att de haft något förhållande". MEN HALLÅ?! Sedan när måste man ha en relation med någon för att reagera på ett avundsjukt vis? Kolla bara in den mobbning som ständigt bedrivs både på internet och i verkligheten, kolla in folk som just som dessa, "är på gång" osv. Så irriterade att han drog den slutsatsen alltså...
     
    Sen var det en sak till som jag inte kommer ihåg just nu, såklart.
     

    Handridning och munvåld ska utrotas

    Läs denna artikel! Riktigt bra och det finns en hel del måååånga ryttare skulle höva snappa upp och jag skulle behöva någon på marken som kan skälla på mig emellanåt. Det är så lätt att veta vad man vill, men ovanor sitter djupt, och dessutom är det svårt att lära om.
     
    Några favoritdelar:
     
    "För att nå dit måste ryttaren sluta rida med handen och i stället rida med benen. Du som ryttare ska aldrig bära hästen, utan ska låta den ”sköta sig själv”.
    – Hästens ska tryckas fram till ett stöd, inte dras tillbaka till ett stöd."
     
    "Händerna får nämligen, under inga omständigheter, vara för låga. De ska enligt George Morris hållas burna över hästens manke, tätt ihop och de får absolut inte såga hästen i munnen. Händerna ska kännas som när du trycker ut juicen ur en citron.
    – Jag hatar den där låga, sågande handen. Upp med händerna!, säger han."
     
    "Morris system bygger på ”benridning” och inte på ridning för sätet. Han vill att ryttarna i stor utsträckning ska behålla den lätta sitsen för att inte störa hästens rygg. Enligt honom är det alldeles för mycket fokus på sätet, på att sitta ner och på att ”rida till” hästen."
     
     
    Jag fick själv en aha-upplevelse när jag upptäckte den spikraka kopplingen mellan låg hand och oföljsam/stark hand. Det hjälpte mig JÄTTEMYCKET att höja handen - man "kan inte" bli stark och hård på samma vis, och man låser inte heller fast hästen. Att låsa fast Aleccis fungerar inte alls, till exempel. Jag tänker ofta på att höja handen, och brukar be de som rider med/för mig att också höja handen. Det är en liten "genväg" som hjälper både häst som ryttare. Vips, så är handen snäll, mjuk, följsam och hästen mer tillfreds. Det har dock inte blivit något automatiskt än, för min del, utan så fort jag inte tänker aktivt på händerna vill de gärna dra sig neråt.
     
    Vilken underbar sommar vi hade i år, förresten! Klart man saknar den nu i gegg-, regn- och rusktider.

    Knäpp

    Jag har varit i radio en gång innan. Lokalt. När jag var liten gick det alltid (vet inte om det gör det fortfarande) en barninriktad "fråga" där man fick tre ledtrådar och skulle gissa vart i världen sjörövaren var (barnen ringde även om frågorna kunde vara av blandad svårighet) på radion kvart över sju-tiden på morgnarna innan skolan. Denna gång var svaret ett långt land bland annat, det är allt jag minns, och rätt svar var Chile. Mamma slog numret och jag fick ringa. Jag kom med och fick prata en liten stund. Hem fick jag en väska märkt "Sveriges Radio", vilket var vad man fick när man svarat rätt. Detta var på mellanstadiet, och måste alltså ha varit tio år sedan.
     
    Men igår satt jag där i lastbilen. Var rätt sur, för mina skitdagar bara fortsätter. Det ska krånglas och tiden går. Jag var sen... Lyssnade på Karlavagnen och rullade mot Eksjö. De pratade om hård stämning och den utseendehets som råder i ungas idrottande. Jag tänkte inte så mycket på det. Lyssnade och följde med. Sen började Rune prata, och jag kunde inte låta bli utan när de sa numret nästa gång så provade jag att ringa in. Sjukt nog så kom jag med och fick vara det avslutande samtalet, HAHA. Så sjukt!
     
    Kände hur nervositeten började komma men sen var det bara som ett vanligt samtal så jag babblade på, haha. Stör mig som fan på hur jag upprepar vissa ord och min sjukt fula dialekt! Men vafan, det var riktigt skitkul. Sen, ju mer timmarna gick på natten ju mer tyckte jag det var en dum idé och så typ ångrade jag att jag ringde. Man är ju rätt knäpp emellanåt alltså.
     
    Men inte går det att vara med i nationell radio utan att göra reklam för det! Så här nedan är länk till programmet och eftersom det är så långt så har jag skrivit upp hur långt in i programmet/när det är jag, och Rune - eftersom det var tack vare hans samtal jag ringde, pratar. Tiderna är tagna ur den blå knappen; "Lyssna med musik". Vi pratar såklart HÄST - vad annars liksom? ;)
     
    Karlavagnen 30 oktober
     
    Runes samtal: 1:51:30-1:57:20
     
    Mitt samtal: 02:06:20-2:12:40
     

    RSS 2.0