• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • "I didn't come here to lose"

    Fy fan vad bra det känns! Jag vill bara ta med min häst och åka på tävlingar just nu. Men så ser det lite småtråkigt ut på tävlingsfronten härikring. Och de få tävlingar som jag faktiskt hade kunnat åka på, är givetvis på mina jobbhelger, men det är sådant man får ta. Det kommer fler tävlingar. I sensommar/höst sedan så är det fullt hålligång igen, och då ska vi vara på topp. Förra året var vår topp på hösten och därför har jag inte tagit motgångarna jättepersonligt nu, även om det varit riktigt tufft emellanåt. Jag har högre förväntningar på hösten, så enkelt är det bara. Och jag ska jobba hårt för att ligga på en betydligt stadigare nivå än vi gjort hittills i år när hösten är på antågande.
     
    När jag kollade på gårdagens filmer igen, tidigare idag la jag även märke till en annan viktig grej för mig. Vi snackar årets mål; "att rida synligt bättre än förra året". JAG ÄR DÄR. Jag ser så otroligt stor skillnad, och jag känner enorm skillnad i sadeln. Jag är på god väg att, vet inte hur jag ska förklara, men liksom "öppna upp" bäckenet, komma intill sadeln och hästen på ett helt annat vis och det ger en mycket bättre känsla, stadigare häst och eftersom jag även börjar lära mig vilka muskelgrupper som ska användas så känner jag mig mycket starkare än tidigare. Det är häftigt.
     
    Men perfekt är det inte. Jag gillar inte att jag inte kan vara mer följsam. Jag spänner mig lätt när Aleccis studsar lite och det var pga det jag tappade stigbygeln igår. Jag vet bara inte hur jag ska göra/tänka/leta efter för att kunna flyta med bättre i rörelserna.
     
    Sen bara måste jag visa denna fantastiska kommentar. Så himla glad jag blir!!! Fantastiska människa som tar sig tid och inte bara en gång ser en film och skriver en kommentar, utan har varit med tillräckligt länge för att se hur vi slitigt och arbetat, sökt svar och mängdtränat. Vi är inte riktigt där än; tillbaka på banan helt och fullt, men känslomässigt är vi på väldigt god väg.
     
     
    Jag tänkte även ta och ge min syn på hur jag upplever henne inomhus vs utomhus. Jag tycker hon känns lättare utomhus och det beror på att allt kommer så snabbt inomhus (och att linjer och andra svårigheter ofta är kortare inomhus av logisk anledning) och att det då känns som att jag inte alltid hinner med. Ute har man mer tid och fler/längre bromssträckor. I och för sig är hon ju även en tittig häst, som tittar mycket om omgivningen, så det är väl i så fall det som kan vara lite lättare inomhus. Men när man väl är i gång och har startat brukar hon inte reagera på vad som händer utanför staketet. Men ja, jag föredrar utomhus om jag får välja.

    Fler tankar om gårdagen

    Jag har nu smält gårdagen och ja, haha, nu kommer ett sådant där skitjobbigt inlägg men det är så jag jobbar. En meters rundan igår, ja, det blev inte riktigt som tänkt med svängar och sådär men som ni säkert förstår så satt det riktigt bra med en dubbelnolla samt placering som grädde på moset. Åh, var alldeles för länge sedan sist (september). Men egentligen är det faktiskt 110 rundan som jag "känner mest för", eller hur man ska säga. Hade jag varit skitskitskitnoga med anridningen till fyran, typ bromsat ner till trav i värsta fall och hållt ut och sen fattat galopp igen sett till att hon var rak osv så hade vi faktiskt kunnat gå nolla på hinder (tidsfel må vara hänt, men hellre det i de lägena), förutsatt att jag hade suttit upp mer till tvåan och inte rivit det - man ska inte tänka så, och det spelar ingen roll egentligen. Men känslan att det hade inte varit omöjligt. En 110 igen, efter allt skit vi kämpat (och kämpar) med just nu. I mig känner jag bara WOW och ÅÅÅH - det kommer gå igen! Vi kommer kunna ta oss vidare.
     
    Jag räknade inte med att vi ändå skulle ta oss igenom banan så "enkelt", två hinder gav problem - inga andra. Det är många fel på pappret, men det kändes inte alls som en 18-fels-runda. Sen är fortfarande 110 småhinder, men hoppning är en färskvara och hoppar man bara knähöjd så känns allt högt när man väl höjer lite. I och för sig "ser" jag inte hinderhöjden när jag väl har startat med Aleccis. Om jag bangar ur så är det snarare pga obalans, hastighet, dålig anridning och/eller planering osv, än just höjdskräck. Jag har fullt sjå att försöka svänga och hålla i mig så jag hinner inte tänka på vilken höjd bommen ligger.
     
    Man kan inte klättra i klasserna med sådan ridning som jag och Aleccis körde på igår. Det är helt omöjligt. Finns inget som helst samarbete mest hela tiden. Ska jag leta positivt så är det att jag faktiskt kan hålla henne någorlunda på linjer med längre avstånd genom att räta upp mig och sitta kvar. Sen ser det alltid lugnare ut på film än det var i verkligheten, så det ser faktiskt till och med bättre ut än det var, haha.
     
    Fotad av Emma. Omhoppning, jockeystyle med skitdåliga skänklar.

    Tänkte på en sak...

    ... Aleccis har aldrig kastat av mig med flit. Alltså hon har aldrig velat ha av mig. Uppenbarligen har hon väl blivit inriden på ett lite hårdare vis och av någon som sitter kvar oavsett åktur, så hon är väl inlärd med att det inte är lönt. Men ändå, aldrig velat ha av mig (eller någon annan som provat vad jag vet) och de gångerna jag har flugit så har det berott på olika faktorer, men aldrig hästen. Snäll häst.
     
    "Inte Pärla heller", tänkte jag skriva. Men vad den hästen har kastat sig för att få av mig! HAHAHA, åh, älskade häst! Vad mycket dumheter man har utsatt henne för. Alltid med kärlek och aldrig elakt, bara rena, härliga dumheter. Det jag syftar på är rodeo i hagen. Oftast vintertid. Upp på Pärla. Starta igång maskineriet och sen har man en åktur som heter duga. Åh, vad roligt vi hade! Det bästa av allt är hur väl man märker att det ändå är på hästens villkor. För Pärla älskar leken "du kan inte ta mig" och när hon väl ska leka den så är det kört. Hon tar ofta till den leken när hon är på bushumör. Eller gjorde lite oftare förr, nu börjar hon mogna lite, haha. Men när vi busade med henne och åkte runt barbacka i hagen och åkte av som vantar så stannade hon alltid. Vad säger inte det?! Så jo, Pärla har slängt av oss (mig och min syster) med flit.
     
    Att busa med hästarna, och liksom skratta ihop. Det är en av de bästa sakerna som finns att göra med hästarna. Det blandat med träning och tävling - mmm, där har vi nog mitt optimala hästanvändande. Jag verkligen älskar att busa ihop med dem!
     

    Världens bästa! Så mycket glädje hon gett mig under dessa år, det har ingen annan varelse lyckats med.

    När jag förmänskligar min häst

    Jo, jag skrev ju igår i samband med P&Jn att "... utan hon till och med försöker "tala om" vad det är som är fel. Jag har bara inte lyssnat/förstått henne. Jag känner mig askass!"
     
    Jag har skrivit om hur hon redan på långsidan innan start när vi är på tävlingsbanorna har slängt med huvudet, utåt. Det har stört något otroligt och som ett brev på posten kommer de olika varianterna av stopp/olydnader. Det är som att det redan är kört när vi rider förbi startflaggan.
     
    Så, om jag nu får förmänskliga min häst litegrann igen så känns det som att hon har försökt "säga något". Jag har väl, uppenbarligen, ridit med tillräckligt med stöd på yttertygeln för att balansera upp oss på framhoppningen, då det kan vara trångt och många ekipage/mycket rörelse omkring. Men sedan in på banan har jag helt enkelt glömt bort den där tygeln. Kanske? Så det känns som om Aleccis mer eller mindre har kastat med huvudet för att "leta" efter det där stödet? Känslor. Det är ju känslor de går på. Så för mig är det inte helt ologiskt att hon har letat efter den där trygga(?) känslan med stöd från framhoppningen, men inte hittat den? Haha, jag vet inte om jag bara överdriver en massa nu. Men jag letar samband och förklaringar.
     
    Tänk om det är så. Och om det faktiskt är så, så känner jag mig inte bara hemsk utan helt tragisk. Tro fan det inte har fungerat! Och så var det det där med att ropa hej innan man kommit över bäcken. Det kanske inte är så enkelt, det kanske inte bara är en sak, det kanske är något annat men nu var det såhär. Oavsett vad, så känns det mycket, mycket ljusare just nu. Nästa söndag provar vi igen, och verkar yttertygeln vara problemet så kanske vi vågar oss ut på något lokalt igen.
     
    Hon är ju himla rädd om sig, så bara jag kan fixa vettiga anridningar, hyfsade avsprångspunkter, balans och att det inte går i trehundra efter hindret, så ska det inte vara omöjligt att rida in lite nollrundor även på lokala banor.
     
     

    Hands in the air like we don't care

    Körde Pärlis i förmiddags och red därefter Aleccis. "Red på" en av mina bästaste vänner så vi tog en gemensam tur och snackade ikapp lite - välbehövligt! Pärla fick trava en sväng i byn och hon börjar få tillbaka sin normala kondis nu. Hon har ju bra grundkondis då jag har hållt igång henne under alla år jag haft henne, men efter den viloveckan samt mer inslag av vilodagar hon fick för lite sedan så blev hon ju snabbt lite flåsig efter en bit trav. Idag var hon inte alls flåsig (och det har hon inte varit de senaste passen heller, men ändå). Skönt att veta att allt är i sin ordning. Aleccis gick byn och utöver den skrittsvängen det blev så tog vi en kortis på LP. Hon var pigg och låg på i början av turen men på LP var hon fin.
     

    Jag vill bara hoppa, hoppa, hoppa och hoppa! Allt för att bli kvitt allt det helvete som vi tar oss igenom nu. Det är så himla jobbigt när vi är så ojämna. Jag menar, hon är PERFEKT att hoppa när vi hoppar själva, och när vi hoppar fram - men just på tävlingsbanan går det inte alls. Inte över huvud taget, och det är en riktigt jobbigt. Men jag antar att där gäller, precis som vanligt, att träna vidare. Nästa start blir eventuellt i mitten av maj och då blir det knähöjd.

    Sämre år

    År 2014 lutar åt att bli ett riktigt skitår. Det tänker jag bara acceptera och jag har inte längre några "officiella mål" jag siktar mot, utan nu gör vi om det här en gång för alla. Aleccis är ändå alldeles för gammal för att kunna gå några större klasser, så vi kan lika gärna försöka lära oss att göra det vi gör på ett bra sätt på en betydligt lägre nivå än vad jag egentligen skulle vilja. Men det ger oss mer att ha roligt, än att sikta mot något ouppnåeligt.
     

    Emellanåt känns det, helt ärligt, som om jag borde ge upp detta med hästarna helt och hållet. För gått.

    Glädjetårar är viktigare än en ring på ett papper

    Martina skrev ett väldigt klokt inlägg som jag läste igår och det satt verkligen som en smäck. Precis vad jag behövde! För det är ju så; jag älskar att tävla - och vad fan spelar då egentligen resultatet för roll? Aleccis ska inte bli någon prissamlande häst som ska säljas vidare, utan vi kämpar för att det är roligt och för att se hur långt vi kan ta oss, just for fun. Eller jag kan ju försöka intala mig att det bara är därför...
     
    Imorgon ska vi i alla fall åka till Aneby och ha roligt. Jag ska mörda mina mentala spärrar och så ska vi bara umgås, testa oss på utmaningarna som dyker upp och njuta av en fantastisk dag där jag får göra en av de sakerna som jag tycker om att göra allra mest.
     

    De där tankarna

    Hela dagen idag har jag tänkt, och detsamma igår, och säkert även imorgon och övermorgon. Men har jag blivit klokare... eh, nej. Gubben undrar varför hon (<- icke hästfolk-logiken) gör så. Mitt svar; med största sannolikhet gör jag något som gör att hon gör så, eller så har hon ont. "Ah, men varför skulle hon i så fall bara ha ont vid det hindret?" Bra poäng, jag har också tänkt den. De andra hindren gick bra. Men inte räcket som råkade heta nummer fyra. Varför, varför, varför? Man blir aldrig klok.
     
    Jag tror en grej. Det är säkert inte så, men jag vill gärna hitta anledningen. Hitta vad jag gör för fel så jag kan åtgärda det illa jävla kvickt. Min tanke är då att jag lutar mig för mycket framåt. Jag har nämligen börjat göra det nu när jag har förstått detta med framtung vs baktung och sittben i ryggen och broms vs gas och allt det där. Heta hästar rids så, men jag har väl hittat på min egna väg och så sitter jag som tant agda-lotta, typ.
     
    När vi hoppar, och då framför allt hoppar bana, så måste jag (TYVÄRR) tänka stolsits och luta mig bakåt för att det är bara då jag kommer ner och kommer om Aleccis. Då är det bara att tuta och köra. Jag gjorde väl så vid de hindren hon hoppade, men när vi sedan kommer till linjerna så blir jag väl antagligen dragig istället och lutar mig framåt. Kanske inte mycket, men för mycket. Det är inte heller rätt att trycka ner henne så hon blir ännu mer framtung genom att jag sätter mig i bakvikt, men 110-hinder ska hon lyckas kravla sig över ändå så jag får väl återgå till min tunga ridstil.
     
    Det värsta med allt det här är att hon var så jävlajävlajävla skitfin i torsdags ju... Det är det som dödar mig.
     
    Men efter att ha tittat ännu mer på filmen är jag nästan helt säker på vad jag gjorde i första rundan. Hon såg inte trean i tid och då blev det som det blev. Det kände jag och det tar jag på mig. Men fyran som kom efteråt på en linje var dagens största problem. I och med att hon inte tar förhållningar utan går emot handen så gräsligt så får jag inte igenom det jag ber om, blir kvar i handen, låser den i någon typ av broms-läge och Aleccis regel nummer ett är: ALDRIG under inga som helst omständigheter är det okej att bromsa in i hindren. Så det var nog så det började. Jag tror det. För nästa linje lät jag henne springa (där det blev fem istället för sex) och då var hon så nöjd... Det är andra (och tredje) sedan som jag inte blir klok på.
     
    Aleccis och jag över helvetesfyran som dödar mig inifrån just nu.
     
    Tant agda-lotta drar den stackars hästen (som jobbar på sin biff till ass) i munnen.

    Nöjd och tacksam

    Jag är nog ganska tacksam som hästägare/ryttare. Nöjd med nästan allt jag ber hästarna, oavsett hur resultatet egentligen ser ut. Som igår. Hur många skulle egentligen vara nöjd med de rundorna vi gjorde? Men jag är det. Nöjd och glad, och tacksam för att hästen anstränger sig för min skull.
     
    Sen finns det såklart saker jag stör mig på, och det senaste är mina hälar. Alltså vad sysslar jag med? Trampar ner dem för allt vad jag är värd - och till vilken nytta? Stel bakkärra och full gas har vi redan och behöver inte mer av den varan så det där med att sträcka ut hälsenan allt jag orkar, nej, jag måste hitta något sätt att bryta det mönstret. Men det är en ovana som har satt sig djupt.
     
    Jag är i ett lite mellanläge med stiglädren just nu. När hon studsar så måste jag ha dem så korta som jag har dem nu för annars låser jag knäna ännu mer och ja, jag studsade ju av i somras för att jag låste knäna. Den risken är större med längre läder. Men om jag länger dem så blir foten bättre. Samtidigt så blir det katastrof med balans och sits över hinder istället. Och det har jag redan problem med. Inte sitsen så mycket, den är helt okej faktiskt framför allt vad gäller just skänkelläget i språnget, men balansen är inget vidare. Ett mellanläge, som sagt.
     
     

    Oh happy day

    Det känns som att jag "vardagstränar" just nu. Det där man gör när man varit sjukskriven och ska se om man orkar/håller för att arbeta igen. Arbetsträna, fast jag provar huruvida jag orkar med min vardag.
     
    Idag började jag med en tur till L, fast det var bara M på schemat idag, pga mig och mitt huvud. Det är så roligt att få hjälpa till och faktiskt även att få rida en annan fjord lite och det är så maffigt att känna vilken skillnad det blir varje gång. Riktigt, riktigt häftigt! Men det var inte bara hästeriet som gör det så skönt att äntligen få åka ner igen, utan vissa människor bara klickar man med, och så är fallet här. Det var så himla härligt att träffas igen (även om det "bara" var en vecka sedan sist), ta en fika och snacka skit, kolla på omgivningarna och ja, jag uppskattar det verkligen. Man kan aldrig få för mycket fantastiska människor i sitt liv. <3
     
    Direkt efteråt bar det av till Tranås för att hämta en bil. Gubben tänkte uppgradera vinterhäcken till en vettig dragbil - sagt och gjort. 11 år "nyare" bil, dock driver den på fel ände men det är ju fortfarande rätt bokstäver i grillen så jag klagar inte. Även om han hellre kände för en automat just eftersom han vill dra med det (orka med en sådan inställning, haha! Våga vägra automat!) men det blev en manuell i alla fall. Vilket jag tycker är mycket bättre. Vet ju vad det är för klent skit med automater, haha. Nej men den dagen jag åker på att köra (har ju BE) så gör jag hellre det med manuell låda, alla gånger. Nu var det ju inte min bil och jag har ju en manuell så inte klagar jag, men det är så lätt att tycka, höhö.
     
    Efter en kort vilopaus så bar det ut till mina djur. I snöregnhagel och hårda vindar. Älska livet som bondryttare ibland alltså. Fick ju ridhjälp av Ida i alla fall, så det kändes inte riktigt så tung. Båda mina stackare gick ju bara två dagar förra veckan (hatarmigsjälvfördet. Ångeeeeest), och dessutom ingen än så länge denna vecka. Så gissa hur taggad en viss brun galenpanna var? Och så blåste det ju som sagt en del, och så är hon tittig som fan i vanliga fall. Ja, hon kollade läget en hel del i början, men sen skärpte hon till sig.
     
    Jag satt ändå på en ganska lyhörd häst som lyssnade tillbaka bättre än förväntat. Så himla roligt att det lilla vi gjorde förra veckan ändå gav något (syftar främst på måndagens pass förra veckan, lydnad med mycket halter). Jag har den senaste tiden även fått känna på hennes skillnad på galopp. Tryck vs mindre tryck. Stor galopp vs mellandassig galopp. Jag kände direkt hur mycket "större" hon blev, och det är denna galopp jag ska arbeta fram mer och mer nu med bibehållen lyhördhet (om det ens heter så). Jag är taggad på det! Jag har den senaste tiden (pass innan olyckan och de få passen efteråt) lagt mycket fokus på att rida med mer ben och tillhörande bålstyrka och -stabilitet. Även mycket fokus på min sits och då syftar jag på att vaddera sittbenen. Det har gjort sååå stor skillnad och det är verkligen jätteroligt!
     
    Ett problem jag har börjat störa mig mer och mer på och som jag numera har börjat ta tag i så smått är höger galopp. Eller egentligen är det inte (bara) galoppen, men det är då det märks tydligast. Jag liksom skjuter ut hennes rumpa åt höger på ett omedvetet sätt. Det är framför allt jobbigt då jag inte får henne rak, men rent fysiskt är det otroligt störande då vi galopperar väldigt nära kanten på vägen med en väldigt brant, rätt djupt dike och väldigt ofta är hon halvvägs nere i diket när hon övergår till den piggare delen i galoppen. Jag har väldigt svårt att få upp hennes rumpa - fortfarande att få henne rak - och ibland ger marken vika när vi missar vägens kant. Men högergaloppen är även ett problem i övrigt. Hon vill gärna byta om man inte ger henne mycket stöd och på volter känner jag att hon inte är där jag vill ha henne riktigt. Men det är samtidigt motiverande med ett så pass tydligt problem som vi nu ska lägga fokus på och förbättra.
     
    När vi skrittade av flyttade jag hennes bakdel en hel del; vänster, höger, vänster, höger. Gjorde även en del halter och någon ryggning. Hon gjorde det bra!
     
    Ida red Pärla barbacka och det var inga problem. Pärla fixar biffen, haha och den hästen kan man alltid lita på! Hon var inte det minsta berörd av den längre vilan de har fått nu pga min skada. Inga läskiga stenar osv, med andra ord. Vi tog bara en kort sväng runt dahlsedarundan men det räckte. Det var ändå skönt att sitta på min lilla häst igen!
     
    Efter ridturen stod Maxi på dagordningen och därefter datortid följt av våffelförtäring och Ryttareliten. Dagens avsnitt tyckte jag nog var bäst hittills faktiskt. ...Och jag vill så gärna leva det liv de lever!
     
    Grattis till den som orkade läsa allt.

    Det man säger före ett "men" räknas inte

    Det sa Dr Phil en gång för länge, länge sedan. Att det man säger före ett "men" saknar betydelse.
     
    Här är några dumma, grova exempel tagna ur luften:
    "Du är jättefin, men du skulle kanske tänka på vad du äter?"
    "Jag tycker verkligen om dig, men du är faktiskt ganska egoistisk."
    "Bra jobbat, men om du hade hållt om henne mer till fyran hade hon nog hoppat."
    "Det är säkert! Det ska bara så, men jag har ingen säker källa på informationen."

    Hur "jättefin" känner man sig efter att ha hört hela meningen? Hur mycket tycker personen i fråga om en om man har hört hela den meningen och hur "bra jobbat" kan det egentligen ha varit? Och hur "säker" är informationen i sista exemplet?
     
    Det är viktigt hur man formulerar sig och vart man stoppar in "men:et", om man ens behöver göra det.
     
     
    Jag kom att tänka på en sak. Och detta är bara något jag funderade på alldeles nyss så det är säkert inget som stämmer. Bara en fundering, som sagt.
     
    Om man istället vänder på det, visst låter det trevligare. Även om det fortfarande är lite fult formulerat?
    "Du skulle kanske tänka på vad du äter, men du är jättefin!"
    "Du är faktiskt ganska egoistisk, men jag tycker verkligen om dig."
    "Om du hade hållt om henne mer till fyran hade hon nog hoppat, men det var bra jobbat!"
    "Jag har ingen säker källa på informationen, men det ska vara så, det är säkert."
     
    Visst hade man inte tagit riktigt lika illa upp av de senare alternativen? (Förutom första, jag äter väl för fan vad jag vill? Haha.)
     
     

    Hon är väldigt fin, men lite väl fet och svankig. Eller jag menar;
    hon är lite väl fet och svankig, men väldigt fin, haha.

    Mat

    Mina hästar får nästan ingen mat, eller jo, de får mat, men de får skitlite mat utöver hösilaget (fri tillgång) och de rids, rids och rids - men ändå är båda smällfeta! Vi snackar alltså ett par dl, några fler till Aleccis, och det är allt på hela dagen som de får på ett mål i samband med motionen. Det är väldigt lite, men inte för lite snarare för mycket ändå. Och för mycket grovfoder uppenbarligen, annars vore de inte smällfeta, hö-hö. (Humor.)
     
    Hon har fått en jäkla mage, och när till och med Aleccis har fått det så är det illa! Hon är förvisso inte svårfödd, men hon borde inte se ut som en tunna. Bilden är medvetet inte tagen ifrån den allra tjockaste "vinkeln", för då skäms jag över henne (= hur jag skött henne), haha. Den ska, och den kommer, försvinna så småningom så jag bryr mig egentligen inte så mycket, men det är tråkigt att hon har fått så ful "form" nu när tävlingarna snart drar igång. Tänk så river vi med magen, typ.

    Kvällsbabbel

    Mitt liv består till stor del av planering, även om jag nog skulle säga att jag är rätt impulsiv som person. Men saker ska ske när jag har tänkt det alternativt när man har bokat något. Det finns inget värre som att man vet ATT det ska hända något, men inte NÄR. Det ger mig frustration då jag vill att saker och ting ska klaffa. Det ska flyta effektivt. Hästarna ska ridas sedan rullar morgondagen på. Innan kvällsjobbet ska hovslagaren komma förbi, men det är så himla svårt att planera stalltiden - så hästarna är ridna och klara - när hovis anländer, när man inte får en preliminär tid.
     
    Ska jag gå upp vid 05 för att hinna, eller räcker det med 08? Det är rätt stor skillnad. Men det löser sig väl. Det är dock väldigt irriterande om det nu blir antingen så att den ena inte hinns rida om det blir väldigt snabbt och pang på, eller om det blir "dö-tid" där jag inte kan göra något mer än att vänta.
     
    För mig, som är en Sickan; "... in i minsta detalj", så är det rätt jobbigt. Jag vet inte om jag är en perfektionist egentligen, för det är mycket jag inte är särskilt noga med, men tiden är min bästa vän men även min värsta fiende. Åh herre, jag har säkert inte bara koncentrationssvårigheter utan en och annan bokstavskombination också. Det hade varit intressant att veta om det faktiskt är så, med tanke på hur jag exploderar för minisaker ibland... (Inte på hovslagaren ska väl tilläggas, haha.)
     
    Det löser sig väl, antar jag. Jag går upp i svinottan så de hinner bli ridna. Hellre dö-tid, än att någon inte får sin motion, så enkelt är det faktiskt ändå och så får jag väl vara glad för det lilla jag kan planera. Det finns ju alltid grejer att smörja till exempel (stryk skulle den ha, den som kom på att man ska sköta om sin utrustning, haha, det är ju så svinigt skittråkigt!).
     
    Bara solen bjuder på strålande energi så kommer humöret vara på topp hur det än blir. Solens magi<3
     
    Huvudsaken är, som vanligt, att hästen gör sig bra på bilden. Ryttaren är bakgrund, oavsett vad.

    GHS 1996

    Jag fastnade precis en stund framför GHS från 1996(!) av en slump. Det fanns på svtplay, och ja, inte gick det att låta bli att klicka på den länken inte. Det är väldigt intressant att se vad som skiljer sig mot dagens tävlingar på samma nivå och det första man måste påpeka är ju helt klart utseendet på utrustningen. Även en hel del ryttare hade inte ens hakband på hjälmen! Och då är ändå inte 1996 så himla länge sedan.
     
    Många ryttare är även väldigt duktiga på att "padda" och det syns så tydligt. Men jag måste erkänna att jag aldrig hade lagt märke till det om jag inte visste var/hur jag skulle kolla eller hur man ska säga. Angående denna utrustningshets som råder nu för tiden, och som dessvärre inte kommer försvinna antar jag, är att det ser så mycket mindre prestigeladdat ut med en vanlig mörk hjälm, en fyrkantig fladdrande kavaj och allt vad det innebär. Det är fint på sitt sätt men framförallt väldigt charmigt.
     
    Ridsporten är en fantastisk sport och det är så himla kul att följa utvecklingen. Att det ändå har hänt så sjukt mycket på "bara" 18 år tycker jag är otroligt. Det är ju inget som märks då det sker så successivt men när man ser tillbaka så är skillnaderna slående. Ridningen är ändå i mångt och mycket densamma och precis som i "mordern tid" så har olika ryttare sina olika ridstilar.
     
    Det var helt klart en värdig timme att kolla på något så annorlunda. Tänk, när det hände så var jag bara 4,5 år gammal, haha. Inte minns jag mycket av den tiden inte. Bara en fux med bläs som hette Maxim och som var min favorithäst på ridskolan när man fick åka barnridning på lördagarna. Times change.
     
    Nu däremot så väntar dagens ridtur och det ser fortsatt fantastiskt ut vad gäller vädret så det blir skönt att komma ut med djuren en stund.

    Malin Baryard, GHS 1996, 21 år gammal och hoppar dubbelt felfri och rider in på en tredjeplats.
    Inte alls illa pinkat!

    Hur vet man att man tränar rätt?

    Säg att man tränar och siktar mot ett mål man satt upp. Säg även att resultaten är sådär. Vad gör man? Troligtvis tränar man mer, tränar hårdare. Men om det är själva träningen det är fel på - då kommer ju resultaten ändå aldrig att vinklas till det bättre. Då hjälper det inte hur mycket man än tränar, siktar och sliter - resultaten kommer med största sannolikhet bli detsamma.
     
    Jag började inte tävla förrän jag var sexton år och jag förstod aldrig riktigt sambandet med att träna och få bättre resultat för vi höll oss ändå på en så pass låg nivå att det gjorde varken till eller från när vi hoppade. Vi hoppade för att hålla igång; inte för att egentligen bli bättre. Jag har alltid velat bli bättre, men det syntes ingen direkt skillnad att jag på så vis inte såg något samband. Inte förrän jag började tvivla och det gick sämre, sämre och sämre. Då såg jag ett tydligt mönster.
     
    När jag sedan var för gammal för att tävla ponny så förstod jag sambandet. Med min förra ponny Mellonie försökte jag på alla sätt och vis bli bättre, och få henne att bli bättre. Vi tog oss krampaktigt lite högre, men ärligt talat så tränade jag fel. Helt fel. Det var samtidigt ett halvhjärtat försök kan man säga, men det var inte för att jag inte ville utan för att jag inte visste bättre. Kunskapsbrist, alltså.
     
    Nu när jag har Aleccis så håller jag återigen, eller fortfarande beroende på hur man ser på det, på att försöka bli bättre. Vi sliter, tränar och kämpar. Men skillnaden är att jag funderar mycket. Jag har generellt svårt att se samband, så vissa saker begriper jag inte förrän långt senare. Men jag försöker läsa mycket, analysera och fundera. Vi blandar alla våra hundratals uteritter som inte ger oss ett skit, med att hoppa det vi kommer åt att hoppa över. En "träning" kan vara att jag ska rama in bättre med skänklarna mot hindren, eller att vi ska träna på att svänga, att jag inte ska tappa bogarna, att vi ska komma rätt eller att jag ska ha bättre kontroll - eller allt på en gång. Det är sådant som hade suttit med mer och bättre daglig grundridning där man kan rida mer "effektivt" så att säga och få ut mer av varje pass.
     
    Jag kan inte påstå att det är exakt rätt väg. Det är mycket som fattas och det träningsupplägg jag har skiljer sig mycket mot mina medtävlandes. Men i år har jag tänkt att lägga upp det annorlunda och hittills har jag även gjort det. Jag aktar mig för att bara "göra som vanligt" för det är inte bra nog. Det är inte där jag vill vara eller dit jag vill komma. Så hur gör jag för att försöka bli bättre, till största delen helt på egen hand? tänker
     
    "Skillnaden som gör skillnaden", det sammanfattar lite vad jag letar efter. Och precis som jag skrev där uppe så försöker jag vara öppen för hur upplägget är. Jag funderar på vad som fattas och jag försöker lägga in det, så gott det går med tanke på plats- och ganska stor hinderbrist. Man får vara öppen för förslag, tror jag. Nalla lite där, snappa upp lite här. Fråga, fundera lite till och sedan hitta en blandning som fungerar.
     
    Min största skillnad i år är att lägga in mer studs/serier/mindre kombinationer och blanda det med att hoppa vanliga, färgglada, rejäla hinder när det finns möjlighet. Framför allt är min tanke att det ska göra gott för självförtroendet men i takt med att det ökar kommer även hennes kropp att stärkas lite mer än om jag inte hade låtit henne hoppa sådant. Jag vill att hon "hoppar" (lyfter på fötterna) två gånger i veckan i stället för en. Hur det blir när tävlingarna drar igång vet jag inte än, men det tar vi när det kommer. Jag provar mig fram, och ser om detta hjälper.
     
    På marken försöker jag verkligen komma bättre överens med henne i form av lydnad. Det är väl egentligen det enda jag aktivt sysslar med för att förbättra resultaten. Bjudningen har hon och likaså kondition. Jag skulle nog säga att det "bara" är de, även om det är väldigt viktiga delar, kanske till och med de viktigaste delarna; lydnad och styrka som fattas. Och det är alltså precis det vi siktar mer på detta år.
     
     

    RSS 2.0