• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Hur jag blev med storhäst

    Det hade hållit på ett tag. Bläddrandet bland annonser på hastnet. Men helt utan mål, bara scrollande, jämförande, lockande, olockande. Alla möjliga sorters hästar. Men ibland lite mer "seriöst" letande, och då i form av att trycka in; Södra Sverige, stora hästar, hoppning och kryssa i alternativet "billigast först".
     
    Det tog några sidor, men där var hon sedan. Bland unghästar och läromästare, blandat med promenadridningshästar och avelsmärrar. Där fanns en vuxen häst. En sådan man kan börja med direkt. Givetvis ett projekt. Det stod även att hon såldes utan tävlingsresultat för att tidigare ryttare inte klarat av henne. Det skrämd inte mig. Jag vet att jag inte besitter hälften av vad den ryttaren garanterat gjorde. Men jag vill inte ha en läromästare - jag har redan haft det; Pärla. Och det finns inget värre än att "komma ifatt" utbildningsmässigt och bli hämmad av hästens kvalitéer. Och jag ville inte rida in en unghäst - det hade jag precis redan gjort; Mellonie var ju helt orörd när jag köpte henne. Jag villa ha något jag kunde börja med direkt. Då fanns det en enda häst på hela annonssidan som uppfyllde mina krav. Inte så höga krav, men vi snackar lågbudget. Lågbudgethäst, och då får man ta det som erbjuds. Vad får man för de pengarna en ponny (utbildad LB) kostar? En storhäst i samma utbildningsnivå är så pass mycket dyrare. Därav ekvationen.
     
    För att klargöra; Mellonie skulle säljas. Hon köptes för att säljas. Men var, när och hur fanns inte med på kartan. Men jag kände att det började bli dags. Det är jobbigt att ta tag i sådana saker. Därför provade jag att börja i den andra änden; storhäst först, försäljning av ponny sedan.
     
    Annonsen.
     
    Men jag skulle ljuga om det var så smidigt... Trodde aldrig det skulle bli något ändå. Men jag ringde och bokade provridning, för att börja känna hur det skulle kännas att sitta på en storhäst. Jag tror jag började med det. Klockan 13 dagen efter skulle vi rulla in på gårdsplanen. Avförd klockan 11, för resa söderut.
     
    Även om det skulle lösa sig rent teoretiskt; sälja en häst - stoppa in pengarna i nästa häst, så blev det ett glapp däremellan som jag inte kunde lösa med min sommarjobbslön. Jag ringde min mor, behövde låna halva summan. Hon sa "jajajaaa, vi pratar om det när jag kommer hem". Fan i helvetes jävla skit. Det var inget "ja", det var inte heller ett "nej" - och hon var inte hemma. Skit. Och jag som hade bokat provridning. Jag var 21 år gammal och gör vad jag vill, ja. Jag nämnde inget om någon provridning. Jag nämnde bara hästen.
     
    Detta var en tisdag. Tisdagen den 24 juli 2012. Jag ringde alltså. Dagen efter ramlade det in lön. Jag tog med mig en kompis och så åkte vi söderut. Det får bära eller brista, så enkelt var det.
     
    Aleccis stod färdigsadlad och klar och när vi kom tränsade de henne. Jag provred henne. Hade noll kontroll at all. Hästhandlaren var inte hemma, utan istället blev vi mött av en trevlig tjej som jobbade där. Denna tjej visade henne först och när jag red satt hon på en pall och kollade ner i ridbandeunderlaget. Tänkte väl att det var slöseri på tid när jag ändå inte hade en suck att säga till om på den där hästens rygg... Efteråt spolade de av henne, och tog på henne ett flugtäcke. Släppte ut henne i en liten hage, utan knappt något gräs att äta. Varmt var det, dammade gjorde det och blinningarna och bromsarna var många och på hästarna något fruktansvärt.
     
    Från provridningen. (Filmsnutt här)
     

     
    Jag sa att jag ville ha henne. Betalade för att de skulle reservera henne. Tjejen gav ett litet förvånat intryck men vad nog glad att jag tog henne. Vi åkte hem. I bilen hem avrådde min kompis mig för att köpa henne; "du klarde ju inte av henne", "hon var dessutom oren vänster fram" och "jag hade inte köpt henne om jag var du...". Det finns ingen mer välmenande människa än henne. Hon är ärlig och jag värderar det jättehögt, men detta är en ekonomisk fråga och oavsett hur det skulle ha gått så hade jag redan bestämt mig. Jag skulle ha den där hästen. Så jag avfärdade bara vad hon sa. (Och ja, hon var säkert oren - inget jag kände för jag hade fullt sjå med att försöka bromsa - då hon hade förskräckliga hovar! Höger framsko och vänster baksko satt kvar, de andra båda var tappade, och långa ojämna hovar på det. Tro fan hon inte var ren.)
     
    På hemvägen stannade vi och så köpte jag ett gummipelhambett. Min nödbroms.
     
    Jag minns inte exakt hur det gick till, men jag har ett svagt minne av att jag pratade med min mor någon gång mer innan hon kom hem. Typ att jag skulle få låna pengar men inte göra något förhastat (precis det jag gjorde ju). Men i alla fall. Aleccis skulle skos dagen efter, alltså på torsdagen. Hon skoddes fram, inte bak. På fredagen skulle hon besiktigas.
     
    Nervositeten som infann sig den fredagen. Usch och fy! Jag minns inte vilken ordning detta hände, men jag tog med min dator till min mor när hon kom hem på fredagen och jag tror detta var innan hästhandlaren ringde.
     
    Jag satt där i trappuppgången och kunde inte hantera situationen alls. För mig var det så jävla viktigt. Vad skulle jag göra om det inte skulle bli någon häst? Som jag både provridit och reserverat utan att kolla hundra procent om det fanns pengar? Dumt gjort, oja, en rejäl fet chansning. Men jag kände att det var tamejfan nu eller aldrig. Bättre än såhär blir det inte. Denna häst är den enda som uppfyller "kraven" och ska jag bli med häst så är det NU. När hon kom hem så kunde jag inte hålla mig längre. Tårarna sprutade. Mamma fattade ingenting.
     
    Så fick jag erkänna mina dumheter. Att hästen var provriden och reserverad. Skodd under gårdagen och skulle besiktigas under dagen. För en gångs skull kändes det bara som jag lyckades få min mor att förstå vilken jävla chans det var. Det är en stor ekonomisk fråga att ha häst, att köpa häst. Och är det något som är uteslutet så är det att lägga pengar på hästar. Så enkelt är det. Jag hade redan en skuld på två bilar hos henne... Så det var en jävla chansning.
     
    Jag låter så himla bortskämd när jag skriver detta, men det SISTA jag kan göra är att gråta en skvätt och få pengar. Aldrig, aldrig, aldrig att det fungerar så i vår familj. Vi är en relativt stor familj med fyra ungar, bönder. Matematiken är enkel. Så det var helt sjukt att jag vågade göra något så dumt. Egentligen.
     
    Aja, jag fick låna pengar mot att varenda krona skulle betalas i samma sekund som Mellonie skulle säljas - och hon skulle säljas omedelbart, typ. Ut på annons på direkten.
     
    På eftermiddagen ringde mobilen. Jag tänkte hundra gånger och hundra gånger till; är hon anmärkningsfri hämtar vi henne, annars inte. Låt besiktningen avgöra om det blir något eller inte. Hästhandlaren sa; "besiktingen gick bra. Hon visade lite orenhet på vänster fram (blablabla) ..." och jag sa; "kan vi hämta henne imorgon?". Det gick bra. Aleccis var alltså inte ens ren, men i det läget så vägrade jag att höra det. Vägrade redan där lyssna på vad det faktiskt hade kunnat "kosta" oss. Att köpa en icke-frisk häst.... Ojojoj. Vilket pucko. Egentligen.
     
    Dagen efter åkte vi söderut igen. Denna gång med tom hästakärra bakom. Några kilometer innan vi var framme så gick kopplingswiren på min bil av så vi blev ståendes. Men det hör inte hit. Det löste sig. Nästa bil var på rullning hemifrån med pojkvän och under tiden blev det några timmars väntan. Vi kollade när tjejen red några hästar (en kvart ridning styck, blandad kvalité #nohate) Vi har aldrig varit "sådana", utan vi undrade och då frågade vi. Fick höra historier (sanna eller inte? Men hon gav ett intryck av att inte hitta på alldeles iaf) om varför de hinkade hem massa importer osv. Sen skulle hon åka och jobba, så vi blev kvar själva. Jag borstade, klappade och sprayade min nya häst med flugspray.
     
    Snart dags för lastning. Jag fick stå och locka, locka och locka hur länge som helst för att få en enda ynka liten bild med öronen framåt. Så detta är den bilden. Den enda som finns med öronen framåt.
     
     
    Fler bilder från när vi väntade.
     
     
     
     

     
    Detta är alltså samma häst som jag idag kallar "Gladis" för att hon jämt är glad. Hur sjukt är inte det? Och hästen jag köpte var allt annat än glad. Andra hästar trivs säkert med livet hon hade, men inte Aleccis. Absolut inte.
     
    Helt annan blick i transporten <3
     
    Min pojkvän rullade in, min bil parkerade vi för hämtning nästa dag (det var ett jävla farande där ett tag...), och så kopplade vi om så släpet var bakom rätt bil osv. Det stod ju i annonsen att Aleccis skulle vara lättlastad, men man kan ju faktiskt aldrig lita på något sådant förrän man själv provat att lasta. Men det var inga som helst problem. Jag hade dessutom tagit med egen grimma hemifrån för att inte ta något från dem. Aleccis sprang på transporten och jag överdriver inte! Det tyder förvisso på att hon är lastbilsåkare = då tar de sats och halvspringer uppför lämmen pga lutningen. Aleccis hade väldigt bråttom in i transporten i alla fall. Skönt det. Vi var rätt trötta efter flera timmar i solen av att vänta.
     
    På hemvägen stannade vi och åt. Aleccis stod snällt i transporten och väntade. Sen rullade vi hem. Home sweet home. Ut lastade vi en häst som kom till en helt ny värld! Kameran glömde jag givetvis i bilen nere i försäljningsstallet så bilder är det dessvärre dåligt med.
     
    Jag hade mycket intressenter på Mellonie och framförallt två familjer som var väldigt intresserade varav den ena ännu mer ändå. Det är inte det mest optimala att släpp ihop en ny häst med två andra hästar varav den ena är till salu och dessutom inte när det bara för sig om så kort tid. Mellonie blev i alla fall halt pga det. Så jävla typiskt. Det var då de ringde, de som köpte henne. De ringde och jag sa som det var; jag har köpt ny häst, de är ihopsläpta och Mellonie är halt. Jag fick världens bästa reaktion tillbaka. Typ att "oj vad tråkigt, bus i hagen? Men sånt kan hända jag hör av mig nästa vecka." Jag tänkte att nu är väl det kört, de lär inte ringa igen men jag är ärlig. Alltid öppna kort och inga krusiduller. Mellonie var snart ren igen, och hade ridits ett par dagar innan det ringde och det var samma familj i andra änden av luren. Provridning, besiktning och försäljning - pang bom. Ponnyn lastad, pengar på kontot och två hästar i hagen. Och en jävla massa tårar igen. Min fina lilla ponny! Hur skulle jag klara mig utan henne?!
     
    Pengar till mor; både Aleccis pengar och gamla bilpengar. Så skönt. En hjälm och ett par stövlar blev det också. Men det var allt, haha. Och så en alldeles egen storhäst i hagen, förstås!
     
    Nya möjligheter. Ett nytt ryttarliv. Det var där och då det började. Vi började. Sen har ju vår historia givetvis inte varit en dans på rosor, men det visste jag att det var vad som väntade...
     
    Vår första ridtur hemma, söndagen 29 juli 2012. Jag ville inte ta kort när gramenen satt på plats, men även det hade jag på henne. Gummipelham, martingal och graman (genom stora ringarna) - ifall att det skulle behövas. Men inget behövdes "användas", men än tyglarna, då. Skritt runt dahlsedarundan. Hon var hur snäll som helst, men vågade inte gå över järnvägsövergången så där fick jag hoppa av och leda henne.

    Det där med att prova nya saker

    Häromdagen köpte jag... JORDGUBBAR! Kors i taket! Jag är egentligen inte jätteförtjust i jordgubbar, så det har aldrig tidigare hänt att jag köpt jordgubbar och definitivt inte för eget bruk. Men nu så hände det, för jag var sugen på detta;
     
     
    Mitt första sommarjobb var förresten att sälja jordgubbar. Fick man ihop en tretusing på hela sommaren så var man liksom nöjd, den nivån låg det på. Det var under mitt 14- och 15:de levnadsår har jag för mig, 50 kr/timmen. Långa pass, inga raster - inga toabesök t ex (men det är ju fysiskt omöjligt, så det gick man lösa på något vis om det var jättejättejättekris). Det var bra för jordgubbsodlaren aka chefen med mig som försäljare, haha, i och med att jag inte är förtjust i dem så stod jag inte och åt - vilket en del andra kunde göra om de föll ur någon här och där när man radade upp kartongerna. (Obs, inside information.)
     
    Men det var inte poängen. Sedan jag fick smaka Valios vanljkvarg har jag blivit förälskad. Fy fan vad gott! Dessvärre är jag inte ensam om att tycka det, utan tydligen för halva Vetlandas befolkning detsamma vilket innebär att den hyllan har stått tom varje gång jag är i affären. Så jag fick leta bland andra märken och fann då denna vaniljkesella. Men det var långt ifrån samma sak, så det blev inte så som jag hade tänkt mig.
     
    Nästa gång blir det favvo-kvargen istället, garanterat! Jag är väldigt försiktig med att prova nya produkter. Risken finns ju alltid att de inte uppfyller förväntningarna och då står man ju där... Lite jobbigt. Så jag kör allt som oftast bara på samma kort; samma snabbmatsställe, samma beställning. Vi har tre olika att välja på, så beroende på var man ska äta så är det undermedvetet förutbestämt vad som kommer ligga på bordet framför mig en stund senare. Inga överraskningar här inte!

    Visste ni att..?

    ... Jag valde att inte konfirmera mig. Det är något jag absolut inte ångrar och jag måste säga att de som konfirmerar sig endast pga pengar/presenter borde tänka om i sitt val. Hellre ärligt avstå, än att göra det av fel anledning. Eller givetvis ärligt konfirmera sig, och då brukar presenter ingå. Dessa presenter är inget jag känner att jag saknar i mitt liv. Ville bara tillägga det. 
     
    Ett val jag tyvärr inte kunde göra själv var huruvida jag skulle bli döpt eller inte. Jag är döpt, men om jag hade fått välja skulle jag tveklöst välja att inte bli döpt. Jag har inget emot religiösa/troende, absolut inte, men jag väljer personligen att ta avstånd från kyrkan så gott det går utan att vara extrem.
     
     

    Ofokuserad tankeverksamhet

    Jag nämner ofta hur svårt jag har att koncentrera mig och hålla fokus - men nu har jag verkligen hittat "höjden av dåligt fokus", kan man väl säga.
     
    När jag gick i högstadiet så hade vi en bra SO-lärare (den byttes dock ut regelbundet, men i någon/några termin/-er hade vi just denna lärare), och när det passade så brukade han låta oss ha avslappning på lektionerna. Detta gick ut på att vi skulle sätta oss bekvämt, blunda och så bad han oss slappna av i kroppsdel för kroppsdel, lugnt och metodiskt, efter vad han sa, nerifrån och upp. Därefter skulle vi bara tänka på vår andning. Tänka oss andningen som en ballong som blåstes upp och där luften åkte ur, i varje andetag. Sen var vi sådär avslappnade en stund (10-15 min), och ibland somnade en del elever.
     
    När jag har haft svårt att somna (och haft koncentration för det) så har jag själv gjort stegen i huvudet och känt hur otroligt tunga alla kroppsdelar, och sedan hela kroppen, blir och sedan somnar man. Men nu för tiden är jag sällan lugn nog för att kunna göra detta. Därför brukar jag försöka göra "snabbversionen" och endast fokusera på det där med andningen. Just för att tygla tankarna som annars far runt som jag vet inte vad och som håller mig "stressad" i huvudet, även om jag inte är fysiskt stressad, eller ens känner mig stressad.
     
    Men till problemet. Jag har så svårt att tänka på den där jäkla ballongen! Jag börjar fundera på vilken färg den har(!!!) och om det är ballongen som är min lugna (dvs blir den upplåst när jag andas in?) eller om den är "utanför" mig (dvs blir upplåst när jag andas ut?). Så inte ens en sketen ballong kan jag tänka på utan att tankarna dansar iväg.
     
    WAAH!!! SÅ MYCKET FÄRGEEER!!! Hur ska jag nu kunna somna?

    Provridning imorgon

    Yes, imorgon har vi bokat in en provridning. Mer om det kommer väl när mer är bestämt.

    Svar på fråga

    Vad var det egentligen för incident/olycka? (Ang. detta inlägg.)
     
    Jag fick frågan av Evelina och tänkte att det är lika bra att svara i ett inlägg.
     
     Bilden tagen strax innan vi red iväg.
     
    Det var en jättejättefin, varm vårdag 27 februari 2013. Jag hade haft Aleccis i drygt ett halvår och hade väl egentligen märkt att det var omöjligt att komma överens på tredelat tränsbett. Barbacka red vi ibland, och det gick bra - men då med pelhambett i hennes mun. Denna dag valde jag alltså att prova att rida barbacka en sväng tillsammans med det milda, vanliga tränsbettet.
     
    Aleccis var helt övertaggad! Vårkänslorna sprutade och hon visste knappt vad hon skulle ta sig till. Ögonen lös och hon var så lycklig. Jag också. Vi skrittade fram (så gott det gick, hon taktade mycket) och försökte sedan trava. Det gick inte så bra, då hon gick in i mjuk, lugn och samlad galopp istället. Det gick INTE att trava. Men hon låg ändå kvar, väntade men visst, i fel gångart. Jag skrattade åt henne - vi hade så roligt! Vårdag, vårkänslor, åååh, underbar dag!
     
    Red nedför kommande backe, travade lite över granngårdens gårdsplan, skrittade över järnvägsövergången... Fortfarande lyckligt ovetandes om denna dags utgång. Byns bästa galoppbacke precis framför oss. Rätt brant, men inte så lång. Den som inte galopperar där är en riktigt tråkis - för det ÄR verkligen en galoppbacke.
     
    JAG bad Aleccis om galopp. Satt ändå tillbaka och hon rullade på så fint under mig. Smygökade lite, men inte så farligt. Halva backen avklarad och sedan ökade hon mer och mer och mer och mer och mer. Snart kände jag hur jag inte fick någon kontakt med henne. Backen var slut sedan länge men hon fortsatte. Vi kom till en fyrvägskorsning (fortfarande grusväg), hon vek av höger - vi rider alltid höger, 90 graders sväng. Jag klamrade mig fast för att inte kana av centrifugalkraften. Sedan märker jag att det börjar bli farligt. Hon rusar ner för kommande backe och i en rasande fart mot byn. Vid detta läge sitter jag och lutar mig bakåt så gott det går, jag sågar, sliter i höger resp. vänster tygel för att bryta balansen och på så vis få ner henne i hastighet. Ingen reaktion mer än att hon byter galopp. Benen smattrar mot den relativt hårda grusvägen och det går inte att avgöra stegen - det går så inihelvetes jävla fort. Jag övervägar att hoppa av i farten, men vågar inte - främst för hennes skull men även för att grusvägen skulle vara hård att landa på. Hon dundrar vidare och vi kommer närmare och närmare alla hus med tillhörande civilisation men det värsta var; för varje hundradel närmar vi oss 80-vägen, den ökända "Flugebyrakan" där folk har DÖTT! Det är en inbjudande väg där många pressar sina fordon. Vad gör man i detta läge?! Det går så himla fort, hon är hal som en ål, jag rycker, sliter, drar och sågar - ingen som helst reaktion. Hon har öronen framåt och bjuder fullt rakt fram längs vägen. Det kunde ha varit så underbart, men det var det inte. Jag är sällan rädd, men okontrollerad vansinnesfärd är aldrig roligt - oavsett färdsätt.
     
    Vad som hände sedan var att jag fick en idé. Jag hade inte kunnat vända av pga stenmur på ena sidan och rejäl sluttning mot ängar på andra sidan. Men strax innan första huset på vänster sida fanns det en "öppning" in mot en ostängslad äng. Jag begrep att vi inte skulle kunna ta oss in där i den hastigheten. Det var för snävt och det gick för fort. Men även att man VET att det inte skulle gå, så var jag tvungen att försöka. Så när vi närmade oss fullkomligt hängde jag mig i vänstertygeln och försökte för allt vad jag var värd att svänga in henne. Hon svängde, men vi höll på att klippa en vedbobyggnad. Aleccis försökte bromsa genom att göra sådana där "hopp" som de gör ibland när de går för fort mot hagens staket, smtidigt som hon fortsatte svänga. Jag kunde inte klamra mig fast tillräckligt, utan kanade fram när hon bromsade, och sedan åkte jag av till höger om henne. Men eftersom hon fortfarande var "speedad" i huvudet så kunde jag inte förmå mig till att släppa taget om tyglarna. Tänk om hon skulle fortsätta rusa till vägen?! Så jag höll alltså kvar, där jag låg på mage i snön. Sträckte mig rejält, och Aleccis hamnade med först en hov på min rygg, men hon klev av. Sedan stod hon med två hovar på mig - och stod kvar. Det kändes som en vecka, men var säkert bara max ett par sekunder, och jag förstod att det var jag som HÖLL henne kvar och hindrade henne från att flytta sig. Så jag släppte och Aleccis försvann. Jag lyckades titta så att hon travade åt "rätt" håll (dvs inte mot vägen), men sedan hade jag fullt sjå med att fokusera på att andas. Jag låg länge i snön och försökte andas. Det tog emot. Mycket. Jag hade så fruktansvärt ont! Efter många minuter lyckades jag kravla mig upp och så följde jag Aleccis spår. Över järnvägen, bort mot en annan granngård och in på deras trädgård. Där stod hon snällt och väntade, med tygeln runt höger ben som hon dessutom lyfte lite och med sänkt huvud. Hon står alltid med sänkt huvud och med hoven upplyft om hon råkar fastna i tyglarna. Precis i samma sekund jag tog tyglarna kom tårarna. Innan dess var det för osäkert då jag inte visste var hon var eller om hon hade tagit någon stryk av äventyret (framför allt efter att jag lämnade hennes rygg). Men när lättnaden kom att hon var oskadd och fångad - då gick det inte att stå emot längre.
     
    Dum som jag var, så tänkte jag ju att det skulle finnas något att "bevisa" (för henne), att hon inte skulle "vinna" (de tänker ju inte så!), så jag kravlade mig upp på en sådan där gammal utbyggnad där man ställde mjölkkannor förr, och sedan vidare upp på Aleccis. Hela min sida smärtade något fruktansvärt och jag kunde inte andas ordentligt (kunde bara ta väldigt lätta andetag), och jag kunde inte lyfta/röra ena armen. Den smärtan. Men vi skrittade runt ett varv runt byn (den mindre rundan) i ren envishet och vad jag ångrade mig! I varje steg ångrade jag att jag tog en extra sväng istället för att styra direkt hem. Tårarna rann och inte ens gick det att sitta rakt. Hua, det var en pärs! Och det tog hundra år innan vi till slut tog oss hemåt. Hästen var lika glad, och tack och lov fick hon i alla fall en rejäl avskrittning efter den race-turen.
     
     
     
    Jag är en väldigt orädd ryttare som ofta utsätter både mig och hästen för dumma, onödiga risker. Jag älskar när det är spännande, och jag älskar mina hästar! Det gjorde jag även efter denna incident (som tack och lov egentligen inte var så "hemsk" jämfört med många andra tragiska ridolyckor!) så kände jag mig länge otrygg på Aleccis barbacka. Det tog många månader innan det släppte, men till slut blev jag så beslutsam att jag inte ville känna mig otrygg längre att jag tog mig i kragen och red en kort, kort sväng barbacka varje dag. Så det var skönt att igår kunna rida barbacka, och trots att hon drog på och stack en gång, så kände jag mig aldrig otrygg, osäker eller var orolig. DEN KÄNSLAN! Men, jag vågar inte rida henne barbacka på tredelat bett, i alla fall inte än.
     
    Sen är detta inget jag egentligen värderar(?) som någon olycka (snarare incident, som sagt), och det var ingen "big deal" - MEN det är den "värsta" avramlingen/det värsta hästrelaterade jag varit med om under mina (inte alltid så ansvarsfulla) år som hästägare och ryttare. Så jag är skonad, och det är jag tacksam för.

    Musik fylld med känslor

    I 16-17års åldern hände det mycket i mitt liv. Många nya människor träffade jag, och under denna tid klev jag även in i något som därefter har kallats för "vi" och "oss". Men jag skulle ljuga om jag sa att allt var en dans på rosor. En hel del känslor fick jag känna under en relativt kort period, man velade, funderade, vågade inte osv. Alla har nog varit där, eller kommer vara där, mer eller mindre. Här är några låtar som jag fortfarande känner starkt för. Vi minns genom att bli påminda - precis som alla andra djur också gör. Som sagt, åren var 2007 och 2008, fyfan vad jobbigt det var ett tag.
     
     
     
     
    No words needed.

    Aleccis man

    Jag förstår att folk har åsikter - checka bara in detta! Pärla, fjord som "bör" (enligt rasstandarden och blablabla) ha ståndman har inte det. Medan Aleccis, som är tävlingshäst, och inte "bör" ha det, har det. Men bara halva manen (vilket inte direkt gör det bättre).
     
    Alltså, jag sa ju att när jag skulle slita av lite man på Aleccis sist så ville jag ta i lite extra. Bara det att det blev för kort och nu står den alltså upp längst ner, men ligger där fram. Dessutom verkar växten stå still över vintern för det händer ingenting! Jag bara väntar ju på att det ska växa ut så att det lägger sig igen. Det som är allra snyggast på Aleccis är när hon har kort man, men inte så kort att den står, och så ligger den huller om buller, eller alltså lite framåt, mitt över halsen. Svårt att förklara, men nu ser det inte så vackert ut. I och för sig är jag den sista i världshistorien som bryr mig om ifall något är "vackert" (definieringsfråga) eller inte.

    Väx då manen, väx!
     

    Fri dag

    Inget jobb bokat idag, än så länge, och förblir det så kommer jag att frysa några timmar på Aleccis under morgonen och framåt eftermiddagen blir det antingen "lektion" eller körning med Pärla och Ida. Får se lite vad det blir. Jag har ju verkligen tröttnat som fan på att bara rida runt, runt, runt, runt och runt i byn och skogen. KLARAR. FAN. INTE. AV. DET. LÄNGRE. SERIÖST. Vet inte vad jag ska ta mig till heller :( Vill inte flytta hästarna (men tids nog finns det inget alternativ...), men jag kommer snart TOTALVÄGRA att inte ha någonstans att rida. Jag är sååå klar med att bara rida ut jämt och ständigt.
     
    Jag tror inte att hästfolk med tillgång till ordentliga "rid-platser" förstår hur påfrestande det är. Eller jo, de/ni kan nog tänka er hur begränsad man är - men tänk då att ha det såhär ALLTID. Varje dag, varje årstid, varje år i snart 8 år... Det är en sak att vara nöjd med det man har. Leva livet, njuta tillsammans med hästen och blablabla. Uääk. Jag vill bli bättre, jag vill kunna hoppa högre, snabbare och effektivare. Göra det på ett sätt där vi kan ta för oss och få lön för mödan. Kämpa tillsammans och se svartvita resultat på pappret som rimmar med all tid och alla utgifter man faktiskt har lagt ner. Alla tårar, all svett, allt blod, alla minusgrader, snö, hårda vindar, sommaräckeldjur och annat elände. Jag är så klar.
     
    Jag vill inte vara någon skogsmullefjant som tror att det räcker med att drömma sig bort och hoppa lite över några pinnar på en rak väg då och då för att vinna. Jag vill inte vara den som nöjer mig med att "yes, vi kom i mitten någonstans i alla fall", och jag vill definitivt inte vara den som tror att det är något speciellt med att vara på den nivån där jag är. För det är det inte. Inte alls.
     
    JAG VILL FAN INTE HÖRA DETTA LÄNGRE: "Jessica! Tror du inte att du kan hjälpa till som funktionär?" "Eh, alltså jag ska starta." "Jahaaaaa? :O". Man bara; men ursäkta då så jävla mycket för att jag inte har några förutsättningar för att bli bättre än att hoppa klubbtävlingar på min fjording. Förlåt så förbannat för att jag är med i en tävlingsklubb där jag inte passar in, hör hemma eller där folk tamejfan inte ens behaga HÄLSA. Förlåt för att jag kämpar med det jag har. Håller god min, står och stampar utan att komma någonstans, inte har råd att träna eller tar lån för att köpa mig en vettig jävla häst. Jag tar det som finns. Öppnat plånboken och köper det billigaste som finns på marknaden och som är äldre än 3 men yngre än 20. Förlåt för att jag också vill. Men det syns inte. Det syns inte för här står vi. Börjar på 50 cm ett år och skrämmer skiten ur folk i 110 ett halvår senare. Kämpar, sliter och gör fan allt som går - här, där vi står. Läser på internet, försöker filma oss själva, trycker in alternativ träning så pass det går - för att inte vara i vägen för andra, inte ställa till med något och inte ta plats. Helst inte ens finnas. Att åka till en tävling 25 mil hemifrån och vara NÖJD med att vägra ut sig. Fatta hur lågt det har sjunkit och hur långt det har gått.
     
     
    Jag orkar inte med det här. Men det som syns utåt är hur jag drar och sliter i min billiga, fula häst som jag inte klarar av. Ibland går det ändå, men oftast inte. Det är som man brukar säga; "det syns inte när man har städat, men det syns när man inte har det". Det syns inte hur mycket jag engagerar mig, hur väl jag kämpar, anstränger mig, svettas, funderar, analyserar och gör om, gör om och gör om. Det tar så lång tid, så det syns inte när vi faktiskt tar ett nytt, om en litet, men ändå åt rätt håll, steg i rätt riktning.
     
    Men jag tar att vi är smutsiga, inte hel eller tillpassad utrustning, sämre än vi borde vara efter alla dessa år och allt vad det innebär. Jag tar det, för jag är van. Jag är dessutom van att alltid få försöka själv. Fundera och kämpa vidare. Ibland blir det fel, och så blir det lite till fel, och ännu mer fel, trots att det kändes så rätt - och då är det sämre än där vi var från början. Så fungerar det att försöka bli bättre utan hjälp.
     
    Sen måste jag tillägga att jag unnar alla andra allt de har, det handlar inte om avundsjuka eller hästar med stamtavla hit eller dit. Det gör verkligen inte det. Och jag älskar mina hästar över allt annat, hedersord! Men jag hade nog kunnat döda för att få trycka in lite hästintresse i mina föräldrars hjärnor... Jag hade kunnat döda för att ha fötts in i en hästfamilj, på en hästgård istället för en bondgård med mjölkkor (älskar korna och alla andra djur, men just när det gäller vad jag vill!) och jag önskar att det hade funnits mer pengar, kontakter - men framför allt - förutsättningar. Mina suger. Jag sliter lika hårt som alla andra (som givetvis är värda sina framgångar!) men här syns det inte. Det finns inga framgångar och det är tufft att pusha sig framåt mot något som inte "finns på papper".
     
    Tack för mig, nu har jag fått skriva av mig lite. Skrev detta igårkväll, men publicerar det på morgonen.

    Visste du att?

    Jag är mer för piercings än tatueringar. Alltså, själva motiven kan vara fina, riktigt, riktigt fina - men! På ett papper, på en tavla, på en vägg - var som helst! Men kroppen, njae. Vissa passar i tatueringar. Men jag skulle nog inte tatuera mig. Man är ju iofs inte sämre än att man kan ändra sig, men i nuläget känns det väldigt långt bort.
     
    Däremot är jag mer för piercingar. Tröttnar man så kan man ta ut dem och så blir det nåra hål/ärr - men thats it. Sedan kan jag tycka att man inte borde missbruka piercingar bara för det. Men det är intressant, detta med "kroppsutsmyckningar". Väldigt intressant hur vi värderar olika och vad vi tycker är fint respektive mindre fint.
     
    När jag var 5 år var första gången jag tog hål i öronen. Första gången ja, för i tredje klass dvs omkring nio årsåldern, lekte vi på en rast och så kom någon åt örhänget på något sätt så det flög av. Jag tog om hålen snart då hålen växte igen.
     
    Men sen var det lugnt rätt länge efteråt. Det var inte förrän 2006 som det drog igång igen. Jag var omkring 15 år gammal och ökade samlingen i öronen genom att ta ett hål till, strax över det först i det vänstra örat. Då var jag mer inne på att ha fler hål i öronen, och liksom fylla ut dem med små silverfärgade ringar. Men det blev inte så sedan.
     
    Istället gjorde en kompis till mig en navelpiercing (inte själv utan hos en sådan som gör piercingar). Jag ville också ha en, egentligen ville jag ha en sedan tidigare men just då låg det på is. Men kompisens drag väckte min piercing-i-naveln-lust igen. Vi var nere hos henne i Skåne (jag fick inte för mina föräldrar, eheh) och bokade en tid. Det är än idag det vidrigaste jag har gjort mot min kropp! Det är dessutom första och enda gången jag ens har varit i närheten av att svimma. Fy tusan vad otäckt det var. Det kändes som jag gick med ett hål på ca 15 cm i diameter rakt igenom mage och rygg. Men så var givetvis inte fallet. Piercingen satt från och med nu på plats.
     
    Men jag var inte nöjd där. Jag ville ha en i ögonbrynet också! (Fick inte det heller.) Nu var det visserligen december 2007, men jag var långt ifrån mydig med mina 16 år. Jag mötte min bästa vän nere vid stora vägen en dag och då gick hon med en ny piercing i munnen. Nytillverkad var den och inte nog med det; hon hade gjort den själv - med säkerhetsnål framför spegeln. Där kläcktes en idé!
     
    Morgonen till den 21 december 2007 stod jag framför spegeln efter att jag hade duschat och skulle göra mig klar inför skolan. Säkerhetsnålen låg framför och jag satte nålen på måfå nedanför ögonbrynet (alldeles för långt ner) mest bara för att se/tänka/känna/prova. Inget var planerat. Men rätt som det var tryckte jag lite och nålen trängde genom huden. Inuti var det enkelt att få igenom den, men ut igen var det svårt. Huden var sjukt seg och det krävdes ordentlig med tryck för att det skulle hända något. Men genom att sitta på knä på golvet med huvudet i riktning mot golvet och pressa nedåt så tittade toppen ut på andra sidan och det gick att stänga nålen. Det gick ju smidigt!
     
    Problemet var bara att jag inte gjorde det så genomtänkt och själva "hålet" blev alldeles för långt och långt ner så jag var tvungen att göra om. Det gick inte att rubba nålen mer än i sidled förrän några dagar senare och då drog jag genast ut den och gjorde om hela proceduren. Men denna gång var huden rejält svullen och öm så det gjorde rätt ont och tog betydligt längre tid. Men det gick!
     
    Efter en vecka ungefär bytte jag ut nålen mot en ring och försökte få skiten att läka. Det tog lååång tid och kontinuerlig tvätt (varje kväll i två år), men sedan dess har den hållt sig fin och jag har inga planer på att göra mig av med den. Så småningom bytte jag ut ringen till ett "smycke" (känns ju inte som ett smycke, men det heter väl så).
     
    Jag vet att jag har skrivit om detta innan. Men för mig har det, konstigt nog, varit en del av min "självkänsla-arbetning". Äsch, det där hittade jag på, men det är en sak som jag klarade av och sådant stärker än som människa. För mig symboliserar den självständighet.
     

     
    Bilder är på "första försöket" när det inte blev så bra. Men så gick jag alltså runt en kort tid. Jag var tvungen att hålla för hela alltet varje gång jag såg/skulle prata med mamma (på hennes begäran) för hon tyckte det såg så otäckt ut och hon kunde inte koncentrera sig annars, haha.

    När märkessaker stiger en till huvudet / dålig människa

    Ja, det är roligt att ha fina saker. Fina saker är oftast dyra. Märkessaker är ofta dyra, och dyra saker är oftast fina (eller nej, stryk det där sista, haha). Men poängen är att JA, vem vill inte fin utrustning i määängder?! Helst mer än vad man någonsin kan använda, i alla fall samtidigt. Sadlar, träns, skydd, schabrak, pannband, hjälmar, stövlar, ridbyxor, jackor - you name it.
     
    Men inte gör det mig till en bättre ryttare, och inte blir det bättre resultat för det. Nej, det är ingen genväg att ha fina saker och allt det där babblet har man hört tusen gånger innan. Däremot har nog alla hört uttrycket: "kan man inte vara bäst kan man alltid vara snyggast". Poängen är att man inte blir bättre genom att använda märkesutrustning.
     
    Jag är inte så mycket för att stå och borsta i evigheter, och jag är egentligen inte särskilt "pysslig" av mig. Det är liksom inte min grej. Och vet ni vad jag tänker då? Att jag blir minsann inte en bättre ryttare, eller vi som ekipage får inte bättre resultat, bara för att min häst är renare. För det är ju så! Lika lite som jag blir bättre som ryttare av märkesutrustning, lika lite blir vi bättre av att hästen är ren.
     
    Just sayin'.
     
     
    Hahahah, jag är verkligen en hemsk människa. Jag borstar hästen tills den är (- i detta väder - ganska) ren och inte mer än så. Inte ens mer när det är tävling. Det syns ju ändå ingen skillnad om man borstar i 20 min eller om man gör det en timme. I alla fall inte i mitt stall, där det ständigt är mörkt och den enda ljuskällan är 1 (EN!) vad man brukar kalla "nattlampa" = dvs väldigt svagt, dovt, "varmt" sken. Mysigt, men inte så praktiskt när man ska borsta. Sen när hästen känns relativit ren, så går man ut och så undrar man när fan hästen hann rulla sig under tiden man gick genom dörren, ungefär. Haha, jag skulle ljuga om jag påstod att ridsport är prestige i min värld. Här är vi som vi föddes.

    Har längtat såå länge!

    Äntligen, äntligen, äntligen - ÄNTLIGEN är jag snart uppe på ryggen igen på min kära bruna, väldigt glada, lilla storhäst! Som jag har längtat! Jag är mer taggad än någonsin på att fokusera rätt, arbeta målmedvetet och vara bättre än någonsin tidigare när utesäsongen drar igång. Give it to me!
     
    Jag ska verkligen försöka, även om jag vet att jag är dålig på allt jag skrev där uppe, så ska jag försöka sätta delmål varje vecka och lägga mer fokus på "en sak i taget"; en vecka bogarna, en annan avbrott, en annan vecka mina händer, en annan min balans, nästa vecka svängar/vändningar osv, osv. Det finns tusen saker att förbättra!
     
    Därför borde bloggen hjälpa mig en bra bit på vägen. Tack vare den kan jag analysera, dokumentera och se klart och tydligt, svart på vitt, hur det går - eller om det inte går. Fokus, fokus, fokus.
     
    Men jag tänker börja lite mildare och sätta ett generellt fokus de första tre veckorna (skrittveckorna). Det handlar främst om koncentration - en väldigt viktig byggsten för att bygga vidare. Jag har väldigt svårt för att koncentrera mig när jag skrittar, så det ska jag passa på att tänka på under denna tid. Även fokus på sits och känna, prova och framför allt ha stilla händer. Men en sak i taget. Prova, jämföra och bli medveten.
     
     

    Aleccis i ett nötskal

    Visste ni att Aleccis är en riktig "slick-häst"? Hon slickar på det mesta; händerna, Pärla, stallinredning, utrustningen(!) osv. Slick, slick, slick! För att veta om det beror på något, typ som att det är något som fattas i hennes foder eller dulikt så har jag provat att ge henne bl a elektrolyter (svettersättning). Saltsten har de fri tillgång på. Men nej, hon är sådan. Det ska slickas och smakas på, tvättas och inte vet jag vad hon har för tanke med det. Mysigt kan tyckas, men ibland är det bara kletigt, haha.
     
    Lite fel på fokuset där ja, men inte så lätt att fånga tungan ^^

    Min pommesfakta

    - Jag är helt galen i pommes!
     
    - Nämnde ju att om jag skulle leva resten av mitt liv på en sak så skulle det vara mjukglass och ja, det stämmer. Men det var inte hela sanningen; mjukglass och pommes - aah, livet är räddat!
     
    - Det ska vara sådana där tunna "skräpmatspommes". Sen ska de vara nyfriterade (inget "legat-framme-mer-än-7-minuter-McDonalds-stuk") och möjligtvis vara väldigt lätt saltade. 
     
    - Jag äter seriöst pommes flera gånger i veckan. BEACH 2014 (y)
     
    - "Hemgjorda" pommes som man gör i ugnen är bara skit. Detsamma med tjocka pommes, eller pommes med grillkrydda(!) på.
     
    - Nej till ketchup, och till viss del även salt (tar alltid utan salt på mcd för där kan de fan inte salta - de vräker över salt! Det var bättre förr.). Ingen ketchup, ingen salt - bara som de är :')
     
    - Pommes är potatis, japp. Men jag ogillar verkligen potatis. Kokt, stekt, mos osv - blä! Men pommes däremot <3
     
    (Gubben vill(e?) ha en fritös, men till det förslaget väljer jag FETBORT! Jagvetvadsomskullehändaomviskaffadeen...)
     

    Tänk om...

    Jag har tänkt en tanke. Nu finns det inget som helst rimligt eller på annat sätt verklighetstroget i detta då Aleccis dels är för gammal, dels olydig, inte heller helt okomplicerad på hinder samt hon är fortfarande lättstressad och kan få lite hjärnspöken ibland (även om det är sällan). MEN, om man leker med tanken, så lyder frågan såhär:
     
    Om jag, mot förmodan, skulle få ett bra bud på henne, skulle jag då sälja henne?
    Ur ekonomisk synvinkel
    Pengar är alltid pengar, och för pengar kan man köpa saker. För mer pengar kan man ofta köpa "bättre" (definieringsfråga) saker osv. En yngre, "bättre" häst, bättre förutsättningar osv. Jag vet inte. Hade det bara varit en ekonomisk fråga, så kanske. Kanske, kanske inte. Men nu handlar det inte bara om ekonomi.

    Ur utvecklingssynvinkel
    Ska vi snacka utveckling så, visst, en mer klar tävlingshäst kan ge mig som ryttare två pedaler och en ratt; gas, broms och sväng. Jag snackar om en läromästare - men är det verkligen vad jag vill ha? Nej, jag vill ha lite att jobba tillsammans med. Ta ett steg i taget. Även om Aleccis har gått högre så är hon i nuläget nere på en väldigt basic och låg nivå, precis som jag. Hoppning är en färskvara, oja. Men nej, det känns ärligt talat inte alls lockande med en färdig häst. Not at all.
     
    Ur motiveringssynvinkel
    I stallet är jag varje dag, där inte bara rider jag utan precis som alla andra så blir det mycket "kringtid" och andra stallsysslor ska göras. Det är en fråga om motivation. Det ska locka att vilja åka ut. Man ska vilja ut och frysa tillsammans med sin kamrat. Så mycket tid lägger vi i stallet och kemin är väldigt avgörande. Nej, jag känner inte att jag på någon av punkterna egentligen vill ha någon annan häst.

    Sen kan man alltid prata rena känslor. Jag tycker om Aleccis. Mycket. Väldigt mycket. Hon är en väldigt vänlig häst som inte bara är väldigt glad och pigg att rida - hon är framför allt förbytt efter denna relativt korta tid hon har bott hos mig. Det är en annan häst! Vi tar ett steg i taget, och ibland backar vi lite. Men vi kämpar tillsammans. MEN, kommer jag till den punkten då jag måste välja - då väljer jag inte Aleccis av mina båda hästar. Men jag väljer inte heller bort henne (förrän den dagen det inte finns något annat alternativ).
     
    Hur tänker ni i liknande frågor? "Allt har ett pris" brukar det heta;
    har din häst ett pris? Skulle du sälja om det skulle dyka upp ett bra bud?

    RSS 2.0