• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Om man får drömma

    Det finns fler varianter om vad jag vill ha för liv - sen. Ett av dem ser ut som följer.
     
    Tänk en ganska stor hästgård, lyx så långt ögat når, stora gröna ytor, vackra byggnader, fantastiska både hästar och människor. Jag skulle vilja ha två stall på gården; ett större inackorderingsstall och ett lite mindre för "privat bruk" där det "vägg i vägg" skulle vara en sådan lösdrift som jag har idag, eller i alla fall väldigt lik. Det är ju en större box i ett stall man kan stänga, istället för att ha tre väggar och ett tag som vindskydd som brukar vara ett alternativ.
     
    I lösdriften skulle Pärla och Aleccis bo, haha. Mina utehästar<3 Även unghästarna (som inte arbetas/inte går så mycket) skulle givetvis bo på lösdrift. Boxplatserna jag skulle ha i mitt stall, skulle användas till kundhästar men även andra typer av "jobbhästar" och givetvis även i reserv vid skada eller liknande. Då menar jag att jag skulle vilja driva inridning och utbildning, men även andra jobb som t ex lastträning ,försäljningsjobb och diverse "problemhästar" som har varit med om tråkiga incidenter som t ex den hästen jag hade hemma och arbetade med i vintras. Det hade även varit roligt att prova på hur det fungerar med importering då det finns väldigt mycket fina och bra hästar "där ute" i Europa som är betydligt billigare än vad vi har här i Sverige.
     
    Utöver allt detta finns även en till liten önskan jag skulle vilja uppfylla; att ha ett litet ministuteri, alltså i väldigt liten skala. Men vad roligt att vara med från början och styra och ställa efter vad man vill få fram, och sedan även utbilda och hela den biten - så himla kul!
     
    Jag skulle alltså vilja göra det mesta, men allt i något mindre skala för att på så vis få ett väldigt varierande arbete.
     
    Tanken skulle i så fall vara, för att det skulle kunna fungera även ur ett ekonomiskt perspektiv och där har vi inackorderingarna som en lite mer fast inkomst till företaget, men även de försäljningarna som blir av.
     
    Förutom dubbla stall skulle jag givetvis vilja ha ett stort luftigt och ljust ridhus med bästa tänkbara underlag och belysning. Gärna två ridbanor; en med hinder framme och en "tom" för rent dressyrarbete och sådant man tränar från marken bland annat. Sedan hade det inte skadat med en galoppslinga och många fina ridvägar där man kan rida både kortare uppvärmningsrundor och längre motionsrundor.
     
    Låter det inte underbart?
     
    Men i verkligheten ser det lite (eller faktiskt ganska mycket) annorlunda ut. Men det hade varit så roligt att kunna ha någon typ av hästverksamhet. Någon gång så kanske..? :)
     
     
    Två bilder på mina själsfränder från igår kväll när det började skymma (därav kvalitén).
     
    Gillar denna bild (under) väldigt mycket. Synd det inte var ljusare ute bara
     

    Visste du att..?

     
    Jag känner mig för stor på Pärla ibland.
     
    Jag är ändå ganska liten och Pärla har mycket massa, så nej jag ÄR inte för stor. Men ändå känner jag mig det ibland. Med längre läder (westernsadeln och allrounden mot dressyr är okej) men när man kortar upp dem så känns det som jag kurar ihop mig och är en stor klump där uppe. Tyvärr så blir det inte alls bättre av hennes markbundna gång och korta, sprättande steg. Snarare tvärtom. Det är inget problem, men en jobbig känsla, helt klart.

    Aleccis på "vers"

    Jag var med i en "tävling" om ett anatomiskt träns för ett tag sedan, och tänkte dela med mig av den motivering jag skrev. Den är fylld till bredden av vad man brukar kalla "nödrim", och jag tycker väl egentligen den blev sådär, haha. Det tog inte många minuter att klåpa ihop den - jag får skylla på det. Men varför inte bjuda på den här också, just for fun? Så tänkte jag och här är den. Jag har garanterat ingen framtid som textförfattare(??), men ändå. Kul var det i alla fall att pussla lite med orden.
     
    Förra året köpte jag mig en ganska speciell häst,
    hon är pigg och glad och lever livet som det vore fest.
    I omgångar tror jag att jag ska ramla av,
    det är inte alla som köper en häst man inte klarar av.
    På ett år har det hänt massor av grejer,
    vi har blivit kompisar, det trots vad alla säger.
    Från att rida med flera olika typer av bromsar,
    har vi nu börjat tävla, men det går inte direkt långsamt.
    Det är en fantastisk känsla, att komma hit från inget,
    men inte är det lätt alltid, så fort hästen ser hindret.
    Tryck, tempo och hoppglädje har hon,
    men att lyssna på piloten... - där klämmer skon.
    Allt jag kan göra för att underlätta för min häst,
    är tusen gånger värt det, för att låta henne bli bäst.
    Ett anatomiskt träns som avlastar och inte stör,
    är precis vad min skarpa vän behöver, då hon är lite skör.

     

    Det vill inte ut! (och så blev det musik istället)

    Jag trivs inte här just nu. Tycker det är urkasst och genomtråkigt. Aldrig något nytt, kul eller annorlunda - bara dagens jävla ridning. Jag skriver det för min skull, men det är inte roligt när det inte finns något annat att bläddra igenom.
     
    Det är så störande. För jag har hur mycket som helst på lager att skriva om. Men så fort jag hamnar vid min dator så är allt som bortblåst? Jag minns ingenting av det jag kom på under dagen och så är det inte EN gång; utan hela, hela tiden. Det blir inte bra att krysta, så det ska jag försöka låta bli att göra.
     
    För ovanlighetens skull kan vi gå igenom lite musik. Vad lyssnar jag på? Vad lyssnar jag inte på? När höjer jag och när byter jag kanal?
     
    På radion i bilen på väg till skolan går rix fm. På eftermiddagen går Christer i p3. Finns det inget vettigt någonstans försöker jag få in rockklassiker. I lastbilen (om man kör någon med radio) så går oftast "det man lyckas ställa in", dvs det är inte så himla noga utan huvudsaken är att det är något. I den vi har kört mest är rockklassiker förinställt och då spelas det.
     
    Jag gillar musik av väldigt olika genrar. Här om dagen fick jag flashbacks när jag fick igång en gammal spellista på spotify, och senast idag hörde jag en låt med saknade Linkin Park. Generellt gillar jag rock, inte för klen men inte för brutal heller. Lagom. Man ska höra vad de sjunger (även att jag typ aldrig lyssnar på texten), men det ska inte vara wananbe-hårt och så är det bara klent tjafs.
     
     Play och sen 0:27 och framåt = VACKERT!
     
    Ja, nu för tiden går Nomys musik varm, blandat med allt möjligt.
     
    Förr var det bland annat Linkin Park:
     
     
     
    Började bläddra genom gamla favoriter och de är fortfarande så himla bra! Jag blev nästan rörd nu när jag sitter här då jag minns många gånger när jag började träffa min sambo så gick många av de låtarna i hans bilar. De är så himla bra, och jag blev lite förälskad på nytt nu när jag lyssnar på dem igen, haha! Men jag kan inte hålla på och lägga upp alla goa favoriter för då skulle det spåra totalt - MEN jag bara måste ha med denna. Den är en av de allra, allra bästa. Leave out all the rest. FAN va fin den låten är. Lyssna!
     
     
     
     Förutom linkin park fanns det även lite inslag av Eminem och lite simple plan. Ett tag även fall out boy. Det blandades även med volbeat och på min första egenbrända cd kunde man även hitta:
     
     
     
    och t ex Volbeat. Även sådant här spelades ibland:
     
     
    Sen har vi de gamla hederliga urgoa (men så dåliga!) fjortislåtarna som liksom aldrig blir gamla eller tappar stinget - de flyr bara ner till nästa generation. Nu snackar vi: (detta är ändå en MILD låt, som knappt räknas. Jag vet inte om jag borde bädda in de "riktiga" låtarna, hahaha. Kan ju finnas dem som tar illa upp, ähähä).
     
     
     
    Här har vi något mer rumsrent som har spelats i omgångar:
     
     
     
     Tidigare år har även E-type och Markoolio funnits med i bilden, och Uggla. (Och givetvis Björn Rosenström - som fortfarande är med på ett hörn.) Men då är vi snart nere på blöja och napp-tiden.
     
     
    Om vi ska hoppa till 2013 så föredrar jag alltså Nomy, men även helt nytt och fräsch; sådant som går på radion ibland när det blir jackpot - som dessa:
     
     
     
     Två låtar med artister jag egentligen inte helt har fastnat för, men dessa låtar är BRA.
     
     
     
     
     
     Det är mest manliga artister som faller mig i smaken, men det finns en kvinna som har guld i munnen, kan man säga. Jag gillar nästan all musik av Rihanna, och något som man kan bli förvånad av är att jag även gillar dessa låtar (inte "min stil" egentligen, men de är himla goa sommarlåtar):
     
     
     
     
     
    Sen har vi två goa billåtar, varav den andra fann jag så sent som igår. Baaaaaaaas is the shit.
     
     
     
     
     
    Nu har jag bjudit på lite smakprov av vad jag har lyssnat på och även lyssnar på. Allt möjligt, verkligen men ändå lite åt ett och samma "håll" för det mesta.
     
    Sen finns det framför allt EN artist som jag inte klarar av. Inte alls. Inte över huvud taget. Inte ens lite! Jag snackar om Robyn. Börjar radon "bjuda" på hennes toner så byter jag kanal, skruvar ner volymen eller så spelar jag från mobilen ett tag. Jag sitter med andra ord hellre och bara glor och lyssnar på bilen än att höra den plågan - men det är jag det. Det finns lite annat som jag inte heller är så förtjust i, men jag kommer inte på fler exempel såhär på rak arm.
     
    Förutom detta så har vi en viss "stil" på musik som jag inte har givit ett enda exempel på - men jag ÄLSKAR tragisk musik. Inte som den sorgligaste låten jag vet (the show must go on - qween <- så himla, himla bra låt!), utan mer "nästan-så-rösten-spricker-och-tårarna-börjar-spruta"-tragisk. Lite åt what's the point (kom inte på något bättre förslag) och here without you (smörigt, ja lite och det var dåliga exempel men det ska vara så den som sjunger nästan bryter ihop. Det är vackert.) men även:
      
     
     
     
    Nu har detta eskalerat totalt och jag känner att det är dags att avsluta här för annars blir det bara ännu längre. Såatteäääh... Men så ligger det alltså till i mina öron!

    Pärla och jag, sju år idag!

    För sju år sedan, fatta SJU ÅR. Shit! Aja, för sju år sedan så träffade och red jag Pärla för första gången och sedan dess har vi varit oskiljaktiga. Jag red hem henne från gården där jag red förr, och vid halv tio på kvällen var vi hemma. Så klockan 21.30, den 3 september 2006 har Pärla bott hos mig.

    Jag tror ingen har missat hur mycket hon betyder för mig. Hon är så viktig, och jag är så tacksam över att ha fått (och kommer fortsätta få) träffa, umgås och dela en stor del av mitt liv med henne. Min stöttepelare, min bergvägg, min tröst, för att inte glömma all glädje.
     

    Pengar, pengar, pengar, pengar...

    Alltid detta tjat om pengar! Så är det när man är uppvuxen i en relativt stor familj där det aldrig har vuxit några pengar på träd.
     
    Nu är jag 22 år gammal, jag studerar, bor tillsammans med min sambo sedan snart fem(!) år och sköter givetvis allt själv; allt från ekonomi, till hästar, bilen och hushållet. Det är inget konstigt över huvud taget. Jag lägger mina pengar på det jag vill. Det som ger mig den livskvalitén som är så viktig, det får kosta - och det kostar. Tro fan det kostar att ha hästar!
     
    Men för den som inte har det intresset (livsstilen) jag har, och den som inte är beredd på att lägga de summorna jag gör på hästarna (och bilen t ex), tycker det är hutlöst. Men det är inga summor. Jag kommer lindrigt undan ändå, men visst kostar det.
     
    Därför blir jag uppriktigt ledsen när det ifrågasätts. "Är det verkligen värt att lägga alla de pengarna på Pärla?", eh? JAA, givetvis! Vill jag det, så är det det. För mig spelar det ingen roll om jag lägger pengarna på Pärla eller Aleccis. De rids av olika anledningar, de tävlas av olika anledningar. De kostar av olika anledningar.
     
    Som nu till exempel. Det är tydligen okej utifrån att jag tränar med Aleccis, åker med Aleccis och hoppar och tävlar. Det syns vad jag gör, varför och det är förståeligt vad jag har för mål - utvecklas och bli bättre. Inget konstigt och inte särskilt ifrågasättande. Men att sedan starta en liten sketen jävla programridning för 80 kr med Pärla. DET skulle vara onödiga pengar?! Come on, för fan... Men ingen ser varför. Såhär är det; Pärla är otroligt viktig för mig, och det är väldigt viktigt att hon mår bra. Hur blir hon hållbar och mår bra? Genom ridning. Men inte genom vilken ridning som helst - utan även hon ska spänna magen, höja ryggen, trampa under sig och bära. Inte åka på, det är framtungt, det skadar och det bryter ner henne. Så vad passar då bättre än en programridning med först en bedömning hur det ligger till just nu, och därefter några tips för att fortsätta underhålla hennes kropp på bästa möjliga sätt för bästa tänkbara resterande liv. VIKTIGT. Och inga "onödiga" pengar.
     
    Nästa helg ska hon komma ut och hoppa P&J igen. Och nej, det är inga onödiga pengar det heller. Allt detta ingår i ett värdefullt liv. Hon minns inte tävlingar, hon minns inte några skogsturer - men det ihop blir värdefullt för OSS. Det är sådant som gör att JAG orkar hålla igång henne så att hon i sin tur är fräsch och får ett värdigt liv. Lite lagom mål. Det kostar att genomföra målen, men det är värt det. Det är ingen som tvingar mig att starta med Pärla, dra med henne på något eller ens rida henne varje dag. Ingen. Aldrig. Mitt val.
     
     
    Pengar, pengar, pengar, pengar. Jämt detta tjat om pengar, med pikar om att det är onödigt. Men svara mig då på följdfrågan: VAD ska man då lägga pengarna på? I en jävla hög?! Vem fan blir lycklig av att lägga pengarna på hög och sen snåla vad gäller precis allt - bara för att just ha pengarna i... en hög. Det är väl bättre att använda dem till något som ger kvalité till livet. Så resonerar i alla fall jag.
     
    Hade jag kunnat välja, så skulle jag vilja kunna lägga ännu mer pengar på hästarna ("hästarna" är inklusive Pärla) och samtidigt kunna lägga pengar på hög. Men så ser inte verkligheten ut. Inte för mig.
     
    En sådan här sak kan få mig att bryta ihop. Totalt. Att andra är så trångsynta, och sen lägger sig i mitt liv, Pärlas liv, mina val och allt runt omkring. Jag förstår inte att de inte ser samband istället. Varför syns det inte hur välmående Pärla är? Varför syns det inte att hon trots 23 år gammal fortfarande tycker det är roligt? Hon vill inte stå och förfalla - och det är vad som händer om jag ska sluta lägga ut pengar på henne. Hur svårt är det att förstå att det krävs engagemang för att nå dit. Ett konsekvent arbete bara vad gäller att hålla igång henne. Det kräver mer än vad man kan tro. Se istället min fantastiska vän i hagen. Hon blir inte sådan "av sig själv".
     
    Ska vi sen dra det så långt som hovslagarkostnader. Det är fan plågeri att inte lägga ut de pengarna på henne.
     
    Alla måste inte älska hästar, alla måste inte brinna för att träna och tävla, och alla måste definitivt inte förstå. Men att ifrågasätta och pika... Jag blir så trött! Varför kan jag inte bara få höra "kom igen!" när det går tungt och att någon undrar hur det har gått efter en tävling? Jag har inte det bakom mig. Jag står här själv, men låt mig då för helvete ta mina val själv också. Helt seriöst så får jag höra "varför lägger du ut de pengarna?" istället för  "hur har det gått?" efter till exempel en tävling. Det är ju himla kul...
     
    För mig är det viktigt. För mig är hon viktig.
     

    Tvekönad häst

    I ett forum/grupp på fb var det en tjej som la upp detta:

    "Jag tänkte höra med er hur ni tror att intresset kan vara för denna skönheten och vilken prisnivå vi ligger på? Vicke är född 2007, u: Key to sophie xx e: For feeling ue: Eighty eight Keys xx. Hen är tvekönad och står som sto i passet, men har en stark hingstkaraktär. Vicke är ej inriden men är sadel och tränsvan. Hen är grön i hanteringen och har endast varit regelbundet hanterad de senaste 3 månaderna."
     
     
     
    Under samtalets gång delade samma tjej med sig av två filmklipp.
     
     
    Intressant, tycker jag! Har aldrig tidigare sett något liknande, så det är faktiskt spännande hur naturen ändå kan fungera, även om det inte är en "korrekt" individ, eller hur man nu ska säga. Jag kan dock inte låta bli att tycka synd om den. Stackars den, kan ju inte vara lätt! Men visst är den fin?!

    Detta visste du inte om det som heter OSS:

    o Jag och min kille flyttade ihop/bodde ihop sedan första tiden tillsammans. På detta sett har det därför aldrig varit något konstigt/spännande/annorlunda med att planera att bo ihop - det bara blev så. Skönt, tycker jag! Men å andra sidan kan jag inte för mitt liv förstå hur andra kan vara tillsammans utan att bo ihop? Eftersom jag aldrig har provat det, så låter det rätt skumt på något sett i mina öron. Det tråkiga är dock att man missar hela den där fina grejen med att visa varandra att man vill ta nästa steg som ofta är flytta ihop, då det för oss blev så "odramatiskt".
     
    o Min kille körde en rätt snygg bil när vi möttes första gången (behöver jag ens nämna att det var en Volvo? Haha). Det är anledningen till att jag ens visste vem han var. Eller jao, thats how we met. Tidigare hade han en ganska extrem bil som både hördes, syntes och var väldigt trimmad, och faktiskt fortfarande är omtalad ibland - men denna har jag, som är fordonsintresserad, aldrig hört/sett i verkligheten. Hur skumt?! Men det komiska är att jag tycker den är skitful och antagligen är det väl därför jag inte minns den om jag nu mot förmodan har sett den någon gång.
     
    o Jag önskar att min kille kunde leta upp mig när han var tre och jag nyfödd så att vi kunde ha kedjat fast oss i varandra redan från första början.
     
    o Ska det köras/backas med släp av någon anledning (t ex flytt, hämta motor/andra bildelar, osv) så är det jag som kör. Min kille skulle ALDRIG få köra någon av mina hästar. Det beror inte på hans körning, utan för att ingen annan får köra mina djur. Simple as that.
     
    o Ett drygt dygn. Längre än så har vi aldrig varit ifrån varandra i taget (vad jag minns). Kommer dock bli längre (:(:(:() i juli på SMet...
     
    o Efter alla dessa år (haha) har vi fortfarande inte en enda pussbild på oss båda.
     
    Gammal bild, men har typ ingen annan..?
     

    Fem sanningar

    o Det finns bara en affär jag tycker är kul att gå i och det är GeKås i Ullared. Billigt ska det va! :)
     
    o Jag har tagit bort mitt födelsedagsdatum på FB för jag vill inte bli grattad av folk som inte vet när jag fyller IRL och som inte skulle gratta om man träffades live. Uppskattar inte 200 grattis från folk man i stort sett bara vet vad de heter... Fyller för övrigt år i denna månaden.
     
    o Jag håller på att fundera ut en "deal" jag kan lägga fram till en ägare av en till häst som jag vill ha till hösten. ;)
     
    o Jag har redan tröttnat på skolan och vill ut och jobba (köra)!
     
    o När jag anmäler till tävling så är jag taggad inför den. Sen blir jag mindre och mindre taggad ju närmare det går. Det liksom svalnar tills det är dags. Himla störande! Det borde helt klart vara tvärtom...
     
    Mellonie, Braås våren 2012, felfri LC och LC+5

    Visste du att..?

    Jag tycker generellt att män sjunger bättre än kvinnor. Dock inte ALLA män - inte de klena rösterna som är som "vem som helst" - det måste vara karaktär och... lagom av allt.
     
    Här nedan följer fyra män med riktig PANGröst!
     
    Sångaren i Volbeat (här låten We, vilken var den första jag hörde med dem. Blev favvo direkt!)
     
    Egentligen är inte Nickelback något jag lyssnar på dagligen direkt, men helt okej "radiomusik" och så är det så att även denna sångare har sådan röst som är så härlig att lyssna på. Valde låten How you remind me som exempel. Gillar dock texten!
     
    Därefter kommer (inte för att de är i någon direkt ordning, men ändå) den enda Idol-artisten som faktiskt har varit riktigt BRA och som går att lyssna på - jag snackar givetvis om Jay Smith.

    Sist ut är min "one and only"-favvoartist; NOMY. Den rösten alltså. Shit, får gåshud och skulle kunna sitta och böla när han tar i för fyfan vad underbart det är att lyssna på! Svårt att bara välja EN låt som ett exempel men valde By the edge of god denna gång. Precis allt han har gjort är bra - och det är sällan det är så om någon artist.

    Det är skillnad på bloggare och bloggare, och läsare och läsare

    Det här blir inte lätt att formulera, men jag ger det ett försök...
     
    I sjuan började jag blogga. Det började med att min vän gjorde det och jag hakade på. Samma blogg har jag fortfarande kvar och använder ibland, men det är oregelbundet. Måååånga hundra inlägg är raderade och tanken är att snart radera de flesta gamla igen. Med tiden ändras man och då vill man kolla igenom och "möblera om" lite, kan jag tycka. Jag snackar om www.nogg.se/jagheterjessica
     
    Jag minns inte exakt när jag började "hästblogga", men den största anledningen var att ha alla tävlingsresultat med information om känsla med mera och gärna biler och filmer, samlat på ett och samma ställe. Det gick i vågor, kan man säga, det där med att blogga.
     
    Nu försöker jag ändå hålla det på en bra nivå och jag tycker det är kul. Inte varje dag, men det är kul att blicka tillbaka och det är även kul att ha allt sparat. Jag är en sådan som sparar på typ allt, (förutom pengar); trasig utrustning, utrustning som inte passar, gamla förpackningar och gärna hundra olika kopior av de flesta bilder så de verkligen, verkligen finns kvar - det är bara exempel. Men jag tror blint på att jag någongång vill ha saker och ting dokumenterat och därför driver jag denna blogg dagligen. En annan anledning är för att jag inte har någon som "bollplank" att diskutera och analysera med efter tävlingar och då är det bra att skriva här, precis som en egen liten analysdagbok.
     
    Jessica Wilhelmsson 15 år, Pärla 16 år, september 2006 - där började vi vår gemensamma resa.
     
    En tjej som satsar helhjärtat på ridningen och även driver min favoritblogg nämnde någonting för ett ganska bra tag sedan. Jag minns inte ordagarnt hur hon formulerade sig men det handlade om att bloggen känns "pinsam" i vissa samanhang. Som sagt, inte ordagrant men det var något i den stilen. Jag håller med om det! Det är inte bekvämt att sitta och prata om bloggen. Jag säger hellre att jag "vill skriva/skriver" istället för att säga "blogga/bloggar". ("Vad gör du?" "Jag... skriver".) Det är inte bekvämt och känns ganska... "smutsigt"/inte riktigt okej på något sätt?
     
    Vet ni vad jag tror det beror på?
    När jag var yngre och för det mesta skrev om mina hästar så läste jag även ganska mycket lokala bloggar. För det mesta handlade det nog om att "ha koll", nyfikenhet och vet vad som hände/hänga med i svängarna vad gäller det ekipaget eller den hästen. Det var väldigt, väldigt hemlighetsfullt(?) att man följde en blogg och att lägga en avslöjande kommentar var väldigt opassande. Det var som sagt en liten hemlighet. Hur det nu kan vara hemligt att läsa vad någon frivilligt delar med sig över internet?! Helt sjukt, egentligen. Men det satt i, och sitter nog i ibland.
     
    Numera har jag passerat det stadiet. Många av de bloggarna minns jag knappt, minns bara att de som drev dem för det mesta var i samma krets som jag höll till i och även tävlade; kunde gälla både skola och hobby. Men de enda bloggarna som jag läser nu är helt och håller baserade på att jag tycker OM dem jag följer. Inget missunnande, inget "snokande". Dem jag har valt att följa är sådana som är duktiga på det de gör och som jag ser upp till på ett eller annat sätt. De jobbar och står i, kämpar i vått och torrt och kör sitt eget race!
     
    Nu kan jag bara hoppas att detsamma gäller dem som har valt att följa mig. Att vi har passerat den omogna stalkingen och att vi numera ser varandra som jämlikar. Nu menar jag inte att alla ser upp till mig eller något liknande, det är bara min anledning till att följa andras arbete, men jag menar att det kanske är med en mer öppen attityd och ett trevligare intryck än vad det kanske var från början.
     
    Det var inte kul att skriva om motgångar, eller medgångar för den delen, inför de nio första (men oerhört trogna) läsarna jag hade för några år sedan. Aldrig fick man någon kommentar, och inte heller någon som vågade nämna att de läste. Det komiska är att man ändå känner den lätt otrevliga stämningen och att man TYVÄRR även är 90% säker på vilka de är - allihop.
     
    Men det är fortfarande en konstig känsla när någon säger: "jag läser din blogg". Via en kommentar är det lättare, men live blir det liksom... *ehm, hur ska man reagera? Är det bra eller dåligt?* Haha, nej men det är ju fortfarande väldigt nytt att någon står för det liksom. Såklart är det kul att det äntligen börjar lätta upp lite, att vi har passerat det "hemliga", men oj, vad obehagligt det kan vara på ett sätt.
     
    Även om jag skriver vad jag vill, och framförallt hur jag vill (allt kommer givetvis inte ut), så känns det förvånande att någon faktiskt har läst det och vet om det när man väl träffas. Precis som med facebook, på sätt och vis.
     
    Avslutningsvis vill jag nog bara tillägga att TACK för att ni finns där ändå. Ni blir som mina bollplank och det blir lite roligare att dokumentera hästeriet. Dessutom är stämningen helt annorlunda numera och det känns ännu bättre! Kul att det ändå har utvecklat sig på detta vis, även om det har tagit några år.
     
    Ni har fått vara med mig från B-ponnytiden (om än om det var väldigt oregelbundet), vidare mot Pärlas och mina första mil, vidare med ett tiotal olika lånehästar, vidare till köp av min allra första egna ponny; full att okunskap men med en helt perfekt insida! Därefter tog det några år innan det "hände något" drastiskt i hästväg och nyligen sålde jag min fina ponny och köpte mig en storhäst istället. Det har ändå hänt en del sedan jag började med detta. :)
     
    Mirja, min första låneponny, WM -99, bild från april 2006

    Här är jag

    Dummade mig med kameran igår. Hatar egentligen att ta kort på mig/vara med på bild, men det är så tråkigt att inte ha några när man blir äldre. Alltså ha bilder regelbundet från livstiden så man kommer ihåg den smala tiden (höhö). Tog lite kort och tänkte att något kan jag ju dela med mig av.
     
    Även om jag tycker att jag aldrig blir bra på bild så är ju inte jag mer puckad än att jag förstår att det inte beror på kameran! Det blir inte bättre, eller ens annorlunda, än såhär. Så... Här är jag. Snart 22 år gammal, men ser ut som 16.
     
    Minns ni hur jag såg/ser ut utan glasögon? Typ såhär:
     
     
    Nu ser det nästan ut som att "något fattas" - men jag föredrar ändå att slippa dem; mina glasklara världskapare.
     
    Sen med glasögon (rid/stall/"oömma" varianten):
     
    (HEEY FJORTIS. hejjaghatarminmunochbaramåstebortförklaraankkäften.) Snygg hjälmfrisyr btw!
     
    Sen hamnade även min buskar och min hemgjorda (haha därav felheten) piercing på bild:
     
    Ja, det är sant. Jag ger blanka fan i mina ögonbryn och har aldrig i hela mitt liv ens plockat ett minsta strå. No way, kommer aldrig att hända! Det är jobbigt och det gör ont. Vad som är bra med dessa buskar är att de skyddar mina gröna ögon från allt svett de annars skulle utsättas för - bra va? *borde röra på fläsket mer och oftare*

    Visste ni att...

    ... jag är fruktansvärt LAT?
     
    Det stämmer. Det finns ingen latare än mig. Det är därför det är så bra att jag har hästarna; då är jag "så illa tvungen" att hålla igång och vara aktiv. Jag älskar dem, sköter dem och rider dem för deras skull - inte min. Det finns ingen bättre känsla än att stänga stalldörren och känna att man har gjort dagens sysslor; matat, vattnat, fixat, donat och motionerat hästarna. Jag föredrar att rida det första jag gör på morgonen (efter frukost osv) för då har man hela resten av dagen kvar till annat. Men jag vill inte göra annat på bekostnad av hästarna och att de inte skulle "hinnas med" för då får jag väldigt dåligt samvete. Det viktigaste är att de får det de förtjänar och det näst viktigaste är att jag har tid över till annat ;)
     

    Martingal

    När jag provred Aleccis för snart tio månader sedan så är det ju ingen hemlighet direkt att det inte gick så bra, hahaha. Aleccis kutade runt med mig och jag hade inte någon kontroll alls. Det gick fort och vi låg ner i kurvorna. Men ändå valde jag att försöka styra mot några hinder och ja, vi kom ju över i alla fall. Aleccis hoppade på fart och det kändes som hon hoppade längdhopp istället för höjdhopp ;)
     
    När jag sedan fick hem henne några dagar senare så använde jag mig av diverse "nödbromsar" eftersom jag inte har någon ridbana och OM det nu var så att hon mot förmodan skulle dra på så ville jag kunna få stopp på henne i styrka just av säkerhetsskäl. Men tack och lov så behövdes det aldrig användas och successivt plockade jag bort onödig utrustning.
     
    Jag red henne med gummipelham (gör fortfarande oftast det, byter med tredelat) och med martingal. Martingalen hängde med och den hade jag inte en tanke på att plocka bort, framförallt inte i hoppningen.
     
     
     
     
     Men i slutet av vintern började hon få skav av förbygeldelen och då plockade jag bort martingalen helt och hållet. Jag red henne utan, men tog på den de få gångerna jag hoppade med henne (blev inte mycket i vinter). Men nu i våras när jag skulle "börja" hoppa henne igen, så glömde jag att ta på den. Det var alltså inte med mening. Redan efter första gången kändes det så bra så att jag anmälde oss till vår första pay & jump. Men jag vågade inte lita helt på det jag hade upplevt ändå. Jag hoppade henne igen, även denna gång utan martingal och nu vet jag att den ska jag inte använda mer!
     
     
    Jag kände aldrig att martingalen hämmade henne, utan den största skillnaden är nog mina händer. Med martingalen var de höga, utan var de låga. Men tyvärr så "glömde jag bort" det nu sist. Vi tränar på att hålla ett högre tempo och då åkte tyvärr mina händer upp. Det måste jag träna på. Men det är helt klart en mer tillfreds häst jag sitter på och jag är väldigt glad att jag glömde martingalen den där dagen när vi skulle hoppa för någon månad sedan.
     
     
    Här över är senaste starten med alldeles för höga händer och en omjuk och inte särskilt följsam sits. Men ändå - vilken skillnad! :) Nu taggar vi dessutom lokal debut!

    Pärlas svarta tagelstrån får inte vara med

    När jag skrittar fram/av Pärla, och ibland annars med, så gör jag alltid samma sak. Nämligen att plocka bort de utstickande svarta tagelstråna som har lossnat och därmed sticker ut upptill längs manen. På bilden är det mest längst ner, annars brukar det finnas någon enstaka lite här och där. Det kliar i fingrarna när jag ser dem, haha! Pillipill!
     

    RSS 2.0