• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • PÄRLA!

    ÅÅÅÅH! Bara måste dela med mig av denna bild jag precis fick av Emma (xoffbeat.blogg.se)! Från NTR, en LB bed A:0. Den började såå bra, hon var så fin, vi tog korta vägar och låg bra till... tills vi inte kom över oxrarna i slutet. Men jag minns hur fantastiskt fin hon var. Bästa Pärlisen <3 Lycka, att få en bild från old times och väcka minnen. Och herregud vad jag saknar att tävla med henne. Världens bästa Pärl. Kärlekshästen. 


    Gissar att det var år 2009 - mitt sista ponnyår.

    "Lugn och fin"

    Började med att rida A idag. Dressyrsadel på och fokus; lugn, lugn, LUGN. Bara lugna pass till tävlingen, och bara lugna rundor på årets sista tävling - that's the plan. Skrittade fram, travade i skogen, dressyrade på en åker en kvart i ett hörn (ska vi ta och börja räkna för att se hur lång tid det tar innan jag får skit för det också?! MVH jagharingenstansattrida - på riktigt denna gång). Åttvolter; först i skritt, sedan i trav, och några volter i galopp. Fokus på stilla händer, lugn och stadig häst. Gick över förväntan med inslag av "vad händer där borta". Skrittade hela vägen ner till byn (brukar vara trav och galopp den sträckan) - för att behålla henne luuuugn. Travade/galopperade på vägen som går rakt igenom byn, och tänka ta en lugn galopp på vägen bort till våra grannar "i hålet", dalen. Grannar ja, fast att jag i praktiken bor i stan, haha. Aja, home is where the horses are ;) Där var hon inte så rolig. Stark, försökte öka, superlycklig och ville bara spriiinga! Hon testade mitt tålamod lite, men jag höll mig. Trav till nedförsbacken, skritt ner, skritt förbi grannarna där vi brukar trava. Skritt uppför backen där vi alltid galopperar. Travade där vi brukar trava. Vad jag hade för häst? En suuperfin! Mjuk, trevlig häst. Så mycket skritt idag, så även om det var en halvkort runda så tog den över en timme att rida då vi skrittade så mycket.
     
    Red därefter Lillis tillsammans med Ida som tog Pärla i byn. Lill var fin. Han börjar bli himla trevlig nu alltså! Går av sig själv, gör så gott han kan och med samma glädje och öppenhet som vanligt. Tummen upp! Och jag gillar hur Ida rider Pärla, så finns inget att tillägga mer om den ridturen.
     
    Igår tog vi en joggingsväng; Ida på Pärla och jag hade Aleccis. Lill vilade efter tävlingen. Aleccis var vääldigt taggad och på, men med upplagda stigbyglar blev det mycket bättre! Bättre fokus, och lugnare häst.
     
    HAHA, bild från vår andra lokala start. Livsfarligt och jag darrade i benen när jag styrde på första hindret, för jag visste att det skulle gå fort och bli farligt. Vad jag däremot inte visst var om vi skulle hålla oss på samtliga ben och/eller om vi skulle ta oss i mål. Haha, det finns inte mycket till vett i den skallen - jag syftar nog på oss båda ;)
     
     

    Eyes on the prize

    Bratteborg, september 2013
     
    Norrahammar-Taberg, juni 2014
     
     
    Lenhovda, augusti 2014

     
    Ulricehamn, september 2014
     
     
    Bratteborg, oktober 2014
     
     
    Vetlanda, december 2014

     
     Värnamo, februari 2015
     
    Sakta men säkert går det åt rätt håll :)

    Like the star you are

    När jag scrollade i bildarkivet för att leta efter bilder på en tjock svart ponny så scrollade jag iväg lite väl och hamnade mitt i sommaren! Jag bara måste publicera dessa bilder igen. Min fina häst, så sjuuukt jävla duktig! Är enormt imponerad, och rejält stolt över henne. Min tittiga häst fattade (efter ett tag, haha) att det var hinder och så tog vi oss igenom vår första pay & cross felfritt. Dessutom den enda startande som var felfria. Har jag sagt att hon är bäst eller?! <3
     
    Något skeptisk dock, haha. Älskar hennes uttryck!
     
     
    När hon fattade att det konstiga "skräpet" som var utspritt faktiskt var hinder, haha!
     
     
     
    Nästa gång siktar vi fasen till vänster!
     
     
     
     
    Fantastiska hästen. Väl värd sin rosett efteråt (;
     

    Linus

    När jag och min mor åkte med Lillis så ledde det ena till det andra, typ djur som dött osv. Sådant ingår när man har, och alltid haft, djur omkring sig. Vissa djur är bara så mycket viktigare för en, än andra djur. Det första så viktiga djuret för mig, kom in i mitt liv när jag var ett år; 1992. Då föddes min Linus, en helt vanlig, blåvit, bondkatt. Som skulle visa sig ha oändlig betydelse för mig. Hans päls var den jag grät i, han var den jag delade min glass med, när han bara fanns där så räckte det. Då var allt bra.
     
    Åren gick, och någon gång på våren 2009, när han var sjutton år. Sjutton år och i dåligt skick då han var kroniskt sjuk. Rätt som det var så var han borta. Jag ropade på honom, grät som ett litet barn gjorde jag, letade på alla möjliga tänkbara ställen - sen var han officiellt borta. Död.
     

    Han försvann bara. Borta. Jag accepterad det på något vis. Han var gammal, och dålig. Såhär i efterhand är jag bara arg och ledsen - varför tog vi inte bort honom för?! Han var ju sjuk. Visade inte tecken på att lida direkt, då symptomen blev värre successivt; dvs, han vande sig. Hur kan man plåga sin själsfrände så och låta honom självdö någonstans?!
     
    Det var vad jag, under de senaste svart sex åren trott att han gjorde. Men sen kom det fram; "Linus. Han är en mycket väl bevarad familjehemlighet." VA?! "Vill du veta?"
     
    Jag vet inte. Jag vet inte om jag vill veta. Linus var Linus, ville jag veta vad som egentligen hände? Ville jag verkligen det?
     
    Vi satt där i bilen. Rullade fram längs de snöiga vägarna, mot målet. Jag är världens svagaste och har ju accepterat att han inte finns mer. Det är lugnt, men att få veta att det inte gick till så som jag trodde... Då började det komma fram igen. Min Linus; vad har de gjort med dig?
    "Jag vet inte", svarade jag. "Gjorde det ont vill jag inte veta." och "Bara han inte hade ont." Nej, han hade inte haft ont. Ville jag veta? Att vara så nyfiken så man spricker, men samtidigt veta att man är den absolut klenaste individ som finns vad gäller döden, smärtor och att någon man älskar lider/lidit... Det är ingen bra kombination. Efter att ha avdramatiserat det lite till, då jag först började känna en klump i halsen när jag fick veta att det inte var som jag trott... Men när klumpen återigen försvann och jag kunde se det hela utifrån så kunde jag inte låta tillfället passera. Vad gjorde de egentligen med min katt?
     
    Han blev avlivad. Fast inte med en spruta utan med ett skott. På något vis kan jag inte påstå att det var fel. Någon tog ansvar när jag inte gjorde det. Jag som var så rädd för att han led till döds någonstans, bara för att jag var klen och inte vågade konfrontera vad som faktiskt höll på att hända; han VAR ju dålig. Det fanns inget att göra, och dessutom var han gammal. Det var slut, men jag tog inte det ansvaret. Så mina föräldrar gjorde det. I smyg.
     
    2009 var jag arton år gammal, eller skulle fylla, jag var väl sjutton vid detta tillfälle. Hade sedan nästan ett halvår tillbaka blivit tillsammans med min kille och bodde till stor del hos honom redan från början. På något vis så fick de, mina föräldrar, det där att klaffa. Tiden, alltså.
     
    "Hur gör man? Säger man något till sitt vuxna barn?" undrade min mor. "Gjorde vi rätt?" Jag vet inte. Det var även mitt svar. Jag vet inte. Jag hade aldrig klarat av att veta att det var dags. Det var på riktigt, och jag kommer inte undan. Men samtidigt slapp jag skuldkänslorna, jag slapp brottas med mitt samvete. Jag fick inte heller pussa honom en sista gång, eller dra in doften av honom. Hux-flux var han bara borta.
     
    "När Linus försvann" har varit ett uttryck vi alla använt oss av sedan han... försvann. Hur de lyckades hålla allt utom min vetskap är ett under. Men nu vet jag. Det var, återigen, bra att någon tog ansvar när jag inte gjorde det. Men samtidigt vet jag inte om det var rätt. De känner nog mig själv mer än vad jag själv gör. För jag hade aldrig klarat av att bli av med honom om jag visste att det var en arrangerad bortgång.
     
    The End. Nu har denna historia knutits ihop.

    Hur jag blev med storhäst

    Det hade hållit på ett tag. Bläddrandet bland annonser på hastnet. Men helt utan mål, bara scrollande, jämförande, lockande, olockande. Alla möjliga sorters hästar. Men ibland lite mer "seriöst" letande, och då i form av att trycka in; Södra Sverige, stora hästar, hoppning och kryssa i alternativet "billigast först".
     
    Det tog några sidor, men där var hon sedan. Bland unghästar och läromästare, blandat med promenadridningshästar och avelsmärrar. Där fanns en vuxen häst. En sådan man kan börja med direkt. Givetvis ett projekt. Det stod även att hon såldes utan tävlingsresultat för att tidigare ryttare inte klarat av henne. Det skrämd inte mig. Jag vet att jag inte besitter hälften av vad den ryttaren garanterat gjorde. Men jag vill inte ha en läromästare - jag har redan haft det; Pärla. Och det finns inget värre än att "komma ifatt" utbildningsmässigt och bli hämmad av hästens kvalitéer. Och jag ville inte rida in en unghäst - det hade jag precis redan gjort; Mellonie var ju helt orörd när jag köpte henne. Jag villa ha något jag kunde börja med direkt. Då fanns det en enda häst på hela annonssidan som uppfyllde mina krav. Inte så höga krav, men vi snackar lågbudget. Lågbudgethäst, och då får man ta det som erbjuds. Vad får man för de pengarna en ponny (utbildad LB) kostar? En storhäst i samma utbildningsnivå är så pass mycket dyrare. Därav ekvationen.
     
    För att klargöra; Mellonie skulle säljas. Hon köptes för att säljas. Men var, när och hur fanns inte med på kartan. Men jag kände att det började bli dags. Det är jobbigt att ta tag i sådana saker. Därför provade jag att börja i den andra änden; storhäst först, försäljning av ponny sedan.
     
    Annonsen.
     
    Men jag skulle ljuga om det var så smidigt... Trodde aldrig det skulle bli något ändå. Men jag ringde och bokade provridning, för att börja känna hur det skulle kännas att sitta på en storhäst. Jag tror jag började med det. Klockan 13 dagen efter skulle vi rulla in på gårdsplanen. Avförd klockan 11, för resa söderut.
     
    Även om det skulle lösa sig rent teoretiskt; sälja en häst - stoppa in pengarna i nästa häst, så blev det ett glapp däremellan som jag inte kunde lösa med min sommarjobbslön. Jag ringde min mor, behövde låna halva summan. Hon sa "jajajaaa, vi pratar om det när jag kommer hem". Fan i helvetes jävla skit. Det var inget "ja", det var inte heller ett "nej" - och hon var inte hemma. Skit. Och jag som hade bokat provridning. Jag var 21 år gammal och gör vad jag vill, ja. Jag nämnde inget om någon provridning. Jag nämnde bara hästen.
     
    Detta var en tisdag. Tisdagen den 24 juli 2012. Jag ringde alltså. Dagen efter ramlade det in lön. Jag tog med mig en kompis och så åkte vi söderut. Det får bära eller brista, så enkelt var det.
     
    Aleccis stod färdigsadlad och klar och när vi kom tränsade de henne. Jag provred henne. Hade noll kontroll at all. Hästhandlaren var inte hemma, utan istället blev vi mött av en trevlig tjej som jobbade där. Denna tjej visade henne först och när jag red satt hon på en pall och kollade ner i ridbandeunderlaget. Tänkte väl att det var slöseri på tid när jag ändå inte hade en suck att säga till om på den där hästens rygg... Efteråt spolade de av henne, och tog på henne ett flugtäcke. Släppte ut henne i en liten hage, utan knappt något gräs att äta. Varmt var det, dammade gjorde det och blinningarna och bromsarna var många och på hästarna något fruktansvärt.
     
    Från provridningen. (Filmsnutt här)
     

     
    Jag sa att jag ville ha henne. Betalade för att de skulle reservera henne. Tjejen gav ett litet förvånat intryck men vad nog glad att jag tog henne. Vi åkte hem. I bilen hem avrådde min kompis mig för att köpa henne; "du klarde ju inte av henne", "hon var dessutom oren vänster fram" och "jag hade inte köpt henne om jag var du...". Det finns ingen mer välmenande människa än henne. Hon är ärlig och jag värderar det jättehögt, men detta är en ekonomisk fråga och oavsett hur det skulle ha gått så hade jag redan bestämt mig. Jag skulle ha den där hästen. Så jag avfärdade bara vad hon sa. (Och ja, hon var säkert oren - inget jag kände för jag hade fullt sjå med att försöka bromsa - då hon hade förskräckliga hovar! Höger framsko och vänster baksko satt kvar, de andra båda var tappade, och långa ojämna hovar på det. Tro fan hon inte var ren.)
     
    På hemvägen stannade vi och så köpte jag ett gummipelhambett. Min nödbroms.
     
    Jag minns inte exakt hur det gick till, men jag har ett svagt minne av att jag pratade med min mor någon gång mer innan hon kom hem. Typ att jag skulle få låna pengar men inte göra något förhastat (precis det jag gjorde ju). Men i alla fall. Aleccis skulle skos dagen efter, alltså på torsdagen. Hon skoddes fram, inte bak. På fredagen skulle hon besiktigas.
     
    Nervositeten som infann sig den fredagen. Usch och fy! Jag minns inte vilken ordning detta hände, men jag tog med min dator till min mor när hon kom hem på fredagen och jag tror detta var innan hästhandlaren ringde.
     
    Jag satt där i trappuppgången och kunde inte hantera situationen alls. För mig var det så jävla viktigt. Vad skulle jag göra om det inte skulle bli någon häst? Som jag både provridit och reserverat utan att kolla hundra procent om det fanns pengar? Dumt gjort, oja, en rejäl fet chansning. Men jag kände att det var tamejfan nu eller aldrig. Bättre än såhär blir det inte. Denna häst är den enda som uppfyller "kraven" och ska jag bli med häst så är det NU. När hon kom hem så kunde jag inte hålla mig längre. Tårarna sprutade. Mamma fattade ingenting.
     
    Så fick jag erkänna mina dumheter. Att hästen var provriden och reserverad. Skodd under gårdagen och skulle besiktigas under dagen. För en gångs skull kändes det bara som jag lyckades få min mor att förstå vilken jävla chans det var. Det är en stor ekonomisk fråga att ha häst, att köpa häst. Och är det något som är uteslutet så är det att lägga pengar på hästar. Så enkelt är det. Jag hade redan en skuld på två bilar hos henne... Så det var en jävla chansning.
     
    Jag låter så himla bortskämd när jag skriver detta, men det SISTA jag kan göra är att gråta en skvätt och få pengar. Aldrig, aldrig, aldrig att det fungerar så i vår familj. Vi är en relativt stor familj med fyra ungar, bönder. Matematiken är enkel. Så det var helt sjukt att jag vågade göra något så dumt. Egentligen.
     
    Aja, jag fick låna pengar mot att varenda krona skulle betalas i samma sekund som Mellonie skulle säljas - och hon skulle säljas omedelbart, typ. Ut på annons på direkten.
     
    På eftermiddagen ringde mobilen. Jag tänkte hundra gånger och hundra gånger till; är hon anmärkningsfri hämtar vi henne, annars inte. Låt besiktningen avgöra om det blir något eller inte. Hästhandlaren sa; "besiktingen gick bra. Hon visade lite orenhet på vänster fram (blablabla) ..." och jag sa; "kan vi hämta henne imorgon?". Det gick bra. Aleccis var alltså inte ens ren, men i det läget så vägrade jag att höra det. Vägrade redan där lyssna på vad det faktiskt hade kunnat "kosta" oss. Att köpa en icke-frisk häst.... Ojojoj. Vilket pucko. Egentligen.
     
    Dagen efter åkte vi söderut igen. Denna gång med tom hästakärra bakom. Några kilometer innan vi var framme så gick kopplingswiren på min bil av så vi blev ståendes. Men det hör inte hit. Det löste sig. Nästa bil var på rullning hemifrån med pojkvän och under tiden blev det några timmars väntan. Vi kollade när tjejen red några hästar (en kvart ridning styck, blandad kvalité #nohate) Vi har aldrig varit "sådana", utan vi undrade och då frågade vi. Fick höra historier (sanna eller inte? Men hon gav ett intryck av att inte hitta på alldeles iaf) om varför de hinkade hem massa importer osv. Sen skulle hon åka och jobba, så vi blev kvar själva. Jag borstade, klappade och sprayade min nya häst med flugspray.
     
    Snart dags för lastning. Jag fick stå och locka, locka och locka hur länge som helst för att få en enda ynka liten bild med öronen framåt. Så detta är den bilden. Den enda som finns med öronen framåt.
     
     
    Fler bilder från när vi väntade.
     
     
     
     

     
    Detta är alltså samma häst som jag idag kallar "Gladis" för att hon jämt är glad. Hur sjukt är inte det? Och hästen jag köpte var allt annat än glad. Andra hästar trivs säkert med livet hon hade, men inte Aleccis. Absolut inte.
     
    Helt annan blick i transporten <3
     
    Min pojkvän rullade in, min bil parkerade vi för hämtning nästa dag (det var ett jävla farande där ett tag...), och så kopplade vi om så släpet var bakom rätt bil osv. Det stod ju i annonsen att Aleccis skulle vara lättlastad, men man kan ju faktiskt aldrig lita på något sådant förrän man själv provat att lasta. Men det var inga som helst problem. Jag hade dessutom tagit med egen grimma hemifrån för att inte ta något från dem. Aleccis sprang på transporten och jag överdriver inte! Det tyder förvisso på att hon är lastbilsåkare = då tar de sats och halvspringer uppför lämmen pga lutningen. Aleccis hade väldigt bråttom in i transporten i alla fall. Skönt det. Vi var rätt trötta efter flera timmar i solen av att vänta.
     
    På hemvägen stannade vi och åt. Aleccis stod snällt i transporten och väntade. Sen rullade vi hem. Home sweet home. Ut lastade vi en häst som kom till en helt ny värld! Kameran glömde jag givetvis i bilen nere i försäljningsstallet så bilder är det dessvärre dåligt med.
     
    Jag hade mycket intressenter på Mellonie och framförallt två familjer som var väldigt intresserade varav den ena ännu mer ändå. Det är inte det mest optimala att släpp ihop en ny häst med två andra hästar varav den ena är till salu och dessutom inte när det bara för sig om så kort tid. Mellonie blev i alla fall halt pga det. Så jävla typiskt. Det var då de ringde, de som köpte henne. De ringde och jag sa som det var; jag har köpt ny häst, de är ihopsläpta och Mellonie är halt. Jag fick världens bästa reaktion tillbaka. Typ att "oj vad tråkigt, bus i hagen? Men sånt kan hända jag hör av mig nästa vecka." Jag tänkte att nu är väl det kört, de lär inte ringa igen men jag är ärlig. Alltid öppna kort och inga krusiduller. Mellonie var snart ren igen, och hade ridits ett par dagar innan det ringde och det var samma familj i andra änden av luren. Provridning, besiktning och försäljning - pang bom. Ponnyn lastad, pengar på kontot och två hästar i hagen. Och en jävla massa tårar igen. Min fina lilla ponny! Hur skulle jag klara mig utan henne?!
     
    Pengar till mor; både Aleccis pengar och gamla bilpengar. Så skönt. En hjälm och ett par stövlar blev det också. Men det var allt, haha. Och så en alldeles egen storhäst i hagen, förstås!
     
    Nya möjligheter. Ett nytt ryttarliv. Det var där och då det började. Vi började. Sen har ju vår historia givetvis inte varit en dans på rosor, men det visste jag att det var vad som väntade...
     
    Vår första ridtur hemma, söndagen 29 juli 2012. Jag ville inte ta kort när gramenen satt på plats, men även det hade jag på henne. Gummipelham, martingal och graman (genom stora ringarna) - ifall att det skulle behövas. Men inget behövdes "användas", men än tyglarna, då. Skritt runt dahlsedarundan. Hon var hur snäll som helst, men vågade inte gå över järnvägsövergången så där fick jag hoppa av och leda henne.

    Glöm inte bort

    April, förra året. Det är inte ens ett år sedan vi var här.
     
    Jag blir stressad ibland, jag vill mycket men så händer det inget. Men jag får verkligen inte glömma bort att vi faktiskt inte har tävlat så mycket än, och efter vintern är det att börja om. Mindre krav och mindre press från mig själv och ett lugn där vi skyndar långsamt. Ge mig det, tack.
     

    Hästar jag har haft #4

    När Tiopi åkte hem fick vi låna ytterligare en häst som sällskap, nämlingen shetlandsponnyn Simona. Min syster red henne någon sväng då och då, men de kom inte överens så det hände inte särskilt ofta. Annars gick hon bara och var sällskap.
     
    I juni åkte dem hem till ägaren igen och jag blev hästlös (men tack och lov "bara" över sommaren).
     

    Hästar jag har haft #3

    Mirja blev kvar hela första "omgången" av två som jag har lånat hem hästar. Men när Dukka lämnades tillbaka fick jag låna den ponny jag först började rida på gården jag lånade hästarna ifrån, nämligen Tiopi. Även hon Welsh Mountain och född 1998, och hon var även diplomsto. Det blev en kortare vända, men dock längre än en vecka, då hon var högdräktig och senare åkte tillbaka för att föla. (Bild 1 med fölmage, bild 2 efter.)
     
     

    Hästar jag har haft #2

    Precis som jag nämnde i förra delen så lånade jag två hästar, och Mirjas första sällskap var en mörk islandshäst, född 1989, vid namn Dukka (docka på isländska). Dukka bodde bara en vecka hos oss medan tjejen som hade henne som "sin" på gården hästarna kom ifrån skulle åka hem en vecka och då fick hon komma hem till oss de dagarna. Här har vi en riktigt snäll häst!
     

    Hästar jag har haft #1

    Efter ridskoleåren började jag rida på en gård här i närheten. Det var en familj som flyttade dit, eller först var de bara ett par, ett ganska ungt par. De hade blandad kompott av ponnyer och den jag först började rida och som var mitt "ansvar" i början var en nyinriden b-ponny, welsh mountain. som hette Tiopi. Men hon blev betäckt och snart kom en annan b-ponny, också welsh mountain, som blev min stora favorit; Mirja, född 1999.
     
    Hon fick följa med mig hem och stannade från april-juni tillsammans med olika hästsällskap. Men hon var där först, och längst av dem jag lånade i början. 11 april 2006 var dagen hon tillfälligt fick flytta in på gården.
     
    Mirja var länge den häst som hade störst plats i mitt hjärta. Det var med henne jag gjorde allt man gör med "sin första egna häst" (fast som jag sa så lånade jag henne bara). Vi red mysiga barbackaritter i månljuset mitt i natten, vi startade en pay and jump, vi klättrade uppför skidbacken, och vi red varje dag. Det var en fantastisk ponny med underbar personlighet.
     
     
     
     
     
     
    Jag var alltså 15 år, och för stor för henne. Hon lämnades tillbaka för att bli betäckt under sommaren, men skulle tillbaka sedan - sas det. Istället blev hon utlånad till en annan, mindre tjej (helt logiskt), och jag klev upp på nästa storlek av ponny.

    När man börjar gräva bland bilder så blir man så nostalgisk, men det stärker även både motivationen och längtan till sommaren och allt vad det innebär. Många av bilderna är från Sävsjö, och förra året var första året jag var i den klubben. Jag måste nog säga att det verkar helt klart vara den mest trevliga ridklubb jag någonsin vart på! Så vänliga människor, presigelöst och alla är glada - stämningen var på topp varje gång man var där ute och startade P&J!
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
    Jag saknar många stunder (speciellt dem med Pärla, som inte kommer återkomma), men längtar verkligen så himla mycket till kommande stunder, och då framför allt med Aleccis. Måtte 2014 bli ett toppenår!

    Provridningen av Aleccis juli 2012

    Säga vad man vill, men det har allt hänt en del sedan dess.
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     

    Blandade bilder

    Jag skulle leta efter en bild som jag trodde fanns i bloggarkivet, men det gjorde den inte. Men under tiden jag bläddrade igenom så kände jag att några kunde återpubliceras (heter det ens så?) så här är ett inlägg fyllt med bilder från dåtid till nutid med mestadels hästar och då framför allt Aleccis och Pärla, men även Mellonie, Adde och så vår fantastiska hund på första bilden. Staffan skulle dra den där skrindan (kolla in vår snygga ombyggnation från dragstång(?) till skaklar. Det var bara det att han hellre la sig i, än var framför, haha! Detsamma gällde bland annat pulkor. Världens mest fantastiska hund <3 Ska man ha en hund, så ska det vara en Staffan!
     


     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     







     



    Aleccis juli 2012

     
     
     
    Här ovan är bilder från försäljningsstallet, samma dag vi hämtade hem henne.
     
    Lite skillnad på allt ifrån hagen till hennes uppsyn. Ska jag vara helt ärlig ser det knappt ens ut som samma häst; kolla här bara! Men jag är glad att jag tog bilder (även om jag glömde kameran, och bara fick ta med mobilen) så man kan titta tillbaka och verkligen påminnas om vilken skillnad det har blivit på henne.
     
     
     
     
     
     
     
     
     
     

    RSS 2.0