• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Jag vet bara vad jag inte vill

    Jag är 25 år gammal. Kör lastbil när det behövs (jag behöver alltid köra, men är anställd som extragubbe på två åkerier. Kör när det behövs, alltså). Det är vad jag gör för att betala mina räkningar och tanka bilen, och för att kunna rida, träna och tävla. Kör lastbil.
     
    Vad jag älskar med att köra lastbil är följande;
    o jag får vara SJÄLV.
    o jag ser vad som ska göras och betar av varje gård/mejeri/pall/företag/papper.
    o jag slutar när jag är klar; det kan vara efter 7 timmar eller så är det om 15.
    o görs inte jobbet av mig så blir inte jobbet gjort - jag är viktig.
    o jag har ett ansvar, men är ändå "fri" - behöver jag äta en korv så kan jag stanna vid en mack och äta en korv
     
    Jag tål inte industriarbete; du börjar 06.30, gör samma oändliga rövjobb tills klockan ringer rast vid frukost kl 09.00, fm-fika kl 10.30, lunch kl 12.00, em-fika kl 14.30 och slutligen ringer det äntligen ut kl 16.00. Det är verkligen ett fängelse - samma rutiner, samma jobb, samma människor - samma allt. Varje jävla dag. Och är jag sjuk så gör någon annan mitt jobb. Jag är oviktig. Vi är alla myror som producerar saker enformigt och slitsamt varje dag.
     
    Ja, i mjölkbilen är det samma rundor varannan dag, samma gårdar, samma väger, samma mejerier och samma kollegor som man på sin höjd träffar och morsar på. Men det är annorlunda. Detsamma gäller kyl- och frysgodset; samma terminal, samma folk, liknande pallar och fraktsedlar varje gång man sätter sin fot där. Nu är ju mjölkbilen betydligt roligare som arbete (och ännu mer ensamt, looove) än att köra diverse skåpekipage med gods av olika slag. Men ändå. Du ser dagsljus, du känner regnet, du irriterarar dig på as som varken kan blända av eller blinka rätt, du är hela tiden "med" i skallen och klockan går därför jättefort. Det blir aldrig långtråkigt. Och just detta att man slutar när man är klar, det är en så viktig del. Att liksom vara nöjd på något sätt, se slutet. Varje dag får en punkt, och varje ny dag börjar med stor bokstav. På industrierna är det bara samma malande dag ut och dag in. Ingen skillnad. Enformigt. Inget slut, och ingen början. Är du klar med en pall, så kommer nästa in. 14.000 nya bitar som ska packas, bockas, borras eller vad fan vet jag. Never ending story. Psykiskt påfrestande.
     
    Jag trivs med att köra lastbil och det är vad jag vill göra nu. Som 25 år gammal, tre hästar, tre bilar, en gubbe och en lägenhet. Det är typ så mitt liv ser ut.
     
    Men det skrämmer mig när jag ser över mitt liv med en större blick. Sen då? Jag vill också bli större, bli någon, göra mig ett namn i en bransch jag brinner för, dra in betydligt mer pengar än vad jag gör i hytten, och vara nöjd med min resa. I regel börjar de flesta från samma ställe för att ta den vägen; det heter plugga. Läsa vidare. Utbilda sig. Påbörja den riktiga resan i livet, på något sätt. Men jag vet inte vad jag vill bli. Eller vad jag vill göra.
     
    När jag tänker mig yrken så känner jag åter och åter "nej, tack". Jag vill inte arbeta med människor, inte med saker, inte med tjänster, inte med... något. Jag vill hålla på med hästar. Men där blir man inte rik. Jag har sagt det förr att jag är intresserad av mental träning (idrottspsykologi). Men hur jobbar man med det? Hur blir man rik? Risken är dessutom att klockan bestämmer arbetstiden. Att det ringer in, rast och ut.
     
    Jag är egentligen en ambitiös människa. Gillar när det händer saker omkring mig, blir fort uttråkad och klättrar på väggarna. Jag gillar att röra på mig, bryr mig inte om svett, smuts eller något annat som folk kan hämmas av. Är inte rädd för att ta i. Bara det är något jag brinner för. Så, vad finns det där ute som kan passa mig?
     
    Nästa steg är att jag inte vågar. Vågar inte börja plugga - för jag är rädd för att jag ska bli besviken. Eller ångra mig. Eller vara urkass. Jag vill, vågar och kan om jag är helt säker på att det är rätt. Men det är jag inte. Jag vill ha en yrkesframtid som är "större" än såhär. Större än vad den är idag. Jag vill inte gå till jobbet och göra samma sak i 25 år, eller säg 40 år. För som det ser ut nu är det minimun vad jag har kvar av mina yrkessamma år. Fytusan. Det är dags att bestämma sig. Sluta kasta bort livet på frågetecken.
     


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.