• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Dö då, men inte såhär

    Man ska inte dela med sig av allt på internet. Det vet alla, även jag, men jag tar rätt lätt på hemligheter och ekonomi och sådant. Tycker inte att det är känsligt at all. Skulle kunna skriva om hur det är att leva som asexuell i dagens samhälle för jag bryr mig inte. Ser inte det som någon jävla hemlighet. Men det drabbar ju fler än mig, så därför har jag inte gjort det. Jag är generellt dålig på att veta var gränsen går, för jag skriver för att jag vill skriva, inte för att jag måste eller för att jaga något klick. Jag skriver också för att jag vet att jag inte är någon jävla unik jävel, för det är jag inte. Ledsen att säga det, men det är ingen. Vi tar alla samma steg i livet, lär oss av våra misstag, lär oss den hårda vägen. Blir ibland tipsade, men väljer ändå tvärtemot. För hjärtat sa det. Slår oss av visdom, dumhet och av envishet. Slår oss för att en vacker dag vara den som ger tipsen till nästa generation för att denne inte ska slå sig. Vi gör dumma saker, ibland för att tänja på gränserna, ibland för att vi inte vet bättre, eller för att vi så gärna vill att det ska fungera. Som när man köper en halt häst för småpengar, som visar sig vara fucking drömhästen. Vilken jävla tur. Jag hade kunnat slå mig så himla hårt. Men det enda jag gjorde var att tro att det kunde gå. Det gick. Vi kommer aldrig till OS, men jag gör det jag önskade jag kunde göra med denna häst. Småpengarhästen. "Varför köpte du just henne?", frågade hon nyfiket en hoppträning. Hon är min klubbkamrat, tävlar för samma klubb, tränar i samma grupp, men har fått uppleva det jag bara kan drömma om. Det är fint ändå, vi kämpar båda två, och alla andra i gruppen. I varje grupp. Den ena har tävlat på en helt annan nivå än den andre, men slutligen sitter vi där och kämpar med våra galoppsprång på bågar mellan sockerbitshinder ändå. Fast den ena har lite mer finess än den andra. Det är det som skiljer oss. Att våga dofta efter världscupen och lägga arbetet på den nivån som kan ta en dit, eller att få fjärilar i magen för att vi, då, för ett år sedan, skulle starta vår första 120. Wow. För mig var det världscupen.
    "För att hon var billig", svarade jag och flinade. Fun because it's true.
     
    Jag tycker verkligen om alla tjejer och killar som rider i klubben. Det låter nog konstigt, men det är sant. Vi har alla våra jäkla problem som vi jobbar med konsekvent. Vi delar samma passion. Tänker säkert samma tankar. Gör inget annat än planerar veckoscheman och pusslar med tävlingar. Släng in en skvätt ångest över hur mycket allt kostar också, så blir det komplett. Vi gör detta tillsammans, fast på varsitt håll - än sen om det är hoppning eller dressyr, 150 eller 120, eller för all del bommar på marken. Intresset förenar oss, och jag tycker verkligen om det.
     
    Inglägget har spårat ur sedan länge... Egentligen tänkte jag ventilera dagens tragiska händelse. Jag har gjort bort mig, och det har fått stora konsekvenser. Jag har gjort något som jag är noga med att jag aldrig någonsin gör. Jag vet så väl vad det är som gäller, ändå så glömde jag bort det för ett ögonblick och sen rann det blod. Jag har suttit i hagen med tårar som sprutat och försökt bli klok på vad som ska göras. Smärtlindring? Det är det enda som finns att göra. Pratade med veterinären. Wait and see. Jag frös och var hungrig, åkte efter några timmar in för att äta och sitter nu här för att tänka på annat, fast ändå inte. Efter att sista punkten är skriven så ska jag åka ut till dem igen. Jag är helt förkrossad. Och det enda jag kan göra är att vänta.
     
    När man liksom har accepterat att någon ska dö, så är det så mycket lättare att prata om det, tänka på det och även se det framför sig. Det finns där, på sätt och vis. Det blir verkligt. Men jag kan inte låta bli att bli förkrossad över att det inte är som jag har tänkt mig. Jag ser framför mig en vacker dag, solen skiner och det finns ett lugn, och en tröst i luften på något vis, den dagen beslutet är taget och hon faller ner på marken. Som ett värdigt avslut. Du ska inte dö såhär.
     
    Jag har aldrig i mitt liv varit rädd på detta vis. Aldrig känt det vara så nära. Ja, jag är rädd att detta är hennes sista dag. Och det gör mig så ledsen om det vore det. Jag har sedan länge accepterat att hon ska dö, och hur illa det än låter, så får hon en vacker dag dö ifrån mig. Det finns med i bilden, jag har stratergiskt vant mig vid tanken länge för att avdramatisera det. Hon är gammal nu, och gått hårt i sitt liv. Men hon får inte dö idag.
     Du får dö Pärla, men inte såhär.
     
    Bildresultat för vinna.blogg.se pärla
    Exakt denna bild har jag på en canvastavla bredvid mina rosetter.
     
    Bildresultat för vinna.blogg.se pärla


    Kommentarer
    Caroline och unghästen Stina

    Men kära du! Vilket fantastiskt vackert skrivet inlägg! Jag förstår inte vad som har hänt, men jag förstår dina känslor. Så väl. Hoppas att allt blir bra, vad det än må vara!

    Svar: Hon mår mycket bättre idag, och det gör mig sååå glad. :)
    vinna.blogg.se

    2016-10-15 @ 13:26:10 | URL: http://nouw.com/carolinesh%C3%A4stdr%C3%B6m


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.