• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Växjö med Aleccis

    Tidigare i veckan så fick jag meddelande om att VRF kommit till final i div II, men inte hade ett komplett lag till den tävlingen. Givetvis kunde jag ställa upp med Aleccis - nemas problemas! (Vi har dubbelkollat med SvRF, Smålands RF och läst alla regler vi kan hitta och lagledaren ringde även för att vara helt på den säkra sidan. Och det stämde; det finns ingen uppklassning på häst, så som det finns på ponny.) Eftersom vi ändå aldrig hoppade runt gårdagens andra klass så kändes det inte så himla farligt ändå att åka på tävling två dagar på raken. Det är ju bara som ett meeting typ.
     
    Väglaget var det sämsta hittills som jag kört till tävling. Decimetervis med slask och även fruset under emellanåt. Det gick i 70 ner till Växjö (där det för övrigt var mycket mildare och mer regn-gegga än slask-gegga, även att det singlade ner små snöflingor större delen av tävlingsdagen), och jag såg till att köra med nästan en timme tillgodo.
     
    Men visst var det tävlanden som avstod. Till start var vi tills slut endast fyra lag, dvs typ hälften av startfältet! Så även om jag startade som tredjeryttare hade jag ändå rätt tidig start, sett till urlastning av häst och den biten. Men det löste sig då jag fick hjälp att hålla och skritta fram vid bangång av en klubbkamrats föräldrar. Snällt! :)
     
    Jag vill även denna gång ge en känga till Växjö för deras dåliga tävlingar. Jag är annars försiktig med att klaga på människor som ställer upp och kämpar för "oss andra" - men planering och information är under all jävla kritik! Det finns inga banskisser, är dålig info om starttider osv. Dessutom stod det en dryg och riktigt gapig funktionär på framhoppningen. Man ba ":)))". Men utöver det så vill jag inte klaga. Anledningen att jag grämer mig så om information och planering är att jag har ett nästan skadat stort kontrollbehov. Det är ENORMT. Jag måste ha stenkoll. Definitivt när jag åker själv och ska kombinera hästen och allt det innebär, med övrig koll; typ hinna gå banan. Bläää. Jag blir... en annan version av mig själv. Skulle någon sätta på sådana där "avläsningsmakapärar" på mig så hade de garanterat indikerat på stress, och ja, till viss del. Min energinivå höjs och på sätt och vis blir jag stressad, men jag känner mig inte stressad - bara typ virrigare än vanligt. Är fortfaranade på bra humör, men ändå så man vill skjuta sig i huvudet för att det inte går att greppa helheten av... hela tävlingen. Äsch, nu ångrar jag mig. De kämpar på och sliter, och gör givetvis sitt bästa. De ska inte ha skit för det. (Bara lite.)
     
    Över till själva ridningen då. Jag fick en framskrittad häst att sitta upp på efter bangången. Rullade igång i trav och galopp, och fick snart inta framhoppningen. (Bara ett varv, ofc. ":)))", haha, men det var faktiskt inte så farligt. Vi var inte så många så det störde för en gångs skull inte.) Aleccis kändes okej, men jag kände mig inte helt "klar" rent ridmässigt. Det är en liten del av ridbanan som får agera just ridbana på framridningen eftersom den andra är parkering och det blir väldigt trångt där inne väldigt fort med många ekipage så det är på det viset jag inte kände mig "klar" med själva framridningen. Det var svårt att komma till ridning. Hon gick som en klocka på hindren, inga konstigheter.
     
    105 cm lagklass final i Div II bed. A:1a
    Ni känner säkert igen känslan av att man så gärna vill göra bra ifrån sig (eftersom det påverkar andra också) och bara för det så ändrar man på saker och blir "överförsiktig" osv. Det var exakt vad jag gjorde. Red på ettan, höll, höll och höll mot tvåan. La henne för nära och kände mig väldigt framåtlutad i språnget och som att jag var för snabb med överlivet så hon inte fick tillräckligt med höjd. Red inte bra till trean heller och vägen fyran-femman blev inte så snygg men där började det i alla fall flyta på. Resten gick bra, och kändes bra. 4 fel.
     
    Laget slutade på 8 fel och en tredjeplats. Väl kämpat men lite stolpe ut, kan man väl säga. För min egen del kändes det rätt kasst. Vi ska inte hålla på att riva när hindren ligger på runt metern. Men det är en konst i sig att rida på lägre hinder när man är van vid större. Just den där balansgången "ingen respekt för hindren"-slarv till "vart fan är hindret/avsprångspunkten"-överförsiktighet. Jag fick helt enkelt inte till det.
     
     
    Bad om att få hästhållarhjälp vid nästa bangång då jag var efteranmäld och skulle starta allra först. Red fram en andra gång och tog oxern två gånger då räcket var paxad och nedgrävt under markytan. Jag, som är själv, själv, själv på framhoppningen äääälskar verkligen när medhjälpare paxar hinder långt innan ryttaren ens är redo att böraj hoppa fram. Vad fan liksom? Haha, aja, jag klarade mig denna gång också och Aleccis var riktigt vass på hindren. Kändes bra! Gick banan (som var väldigt lik den första) och hade min plan klar. Satt upp och red in.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
    För att vara på den säkra sidan och inte göra om gårdagens tabbe så rullade jag lite i galopp innan jag styrde mot hindret. Aleccis var laddad! Hoppade ettan, red ut vägen ordentligt mot tvåan (samma linje och samma hinder som vi rev i klassen innan), red på de fem som det skulle vara, runt och hoppa 4-5 också samma som innan. Inte vacker väg men sex språng gick vi på. Det var en svår väg och för att klara hindret så kan jag inte riskera att hon bjuder på fel och då blev det lite innerkurva och inte helt rakt på femman, men ändå rakare än gången innan. Kombinationen var hinder nummer sex, fem språng till sjuan som också flöt på bra. Hon kändes jättefin! Åttan var sist ai grunden, fem galoppsprång till nian som vi också red på (nöjd med att vi satte alla distanser lätt som en plätt!). Jag fick den där känslan som jag har fått när vi verkligen har kunnat leverara och vunnit många gånger, så det kändes inte alls omöjligt att rida till en placering, eller till och med en vinst. Jag vet ju att hon är farligt snabb när vi krigar tillsammans. I landningen över nionde hindret så öppnas mitt armbandsur (det är lite för stort och vrider sig ibland, spänner jag då muskeln på ett visst vis - går inte med flit, men har hänt tidigare på hoppträningar - så öppnar sig knäppet och det gjorde det nu. Det störde mig och jag tittade ner för att se så det skulle hänga kvar. Vilket är så jävla dumt för så länge jag håller i tygeln så hänger klockan kvar på armen! *pucko* Men att ta ner blicken störde mer än det borde. Jag måste hela tiden vara flera steg före A i tanken och det var jag inte nu. Red mot kombinationen och såg att vi kom i ett läge där det fanns två alternativ; hon hade kunnat ta av och gå lite stort in, eller också hade jag utan problem kunnat sitta upp, hålla om och låta henne ta ett kort steg vilket hade gått bra då det var ett räcke in. Så hade hon fått sträcka lite på sig och stretcha ut över oxern, men det är inte ens svårt/jobbigt för henne över dessa hinder. Det hade absolut varit ett klokare beslut att välja det sistnämnda, men jag lägger fram min hand (för att inte störa A när hon skulle behöva ta av lite stort) men släpper ju samtidigt stödet och A förstår inte vad hon ska göra. Stannar lite snopet och ärligt talat så är jag rätt bra på att sitta kvar när det tar stopp och detta stopp var inte ens kraftigt. Ändå så åker jag av, haha. Minns verkligen hur det inte finns något att "möta"/hålla fast/bromsa min energi mot precis när jag börjar åka av. Men japp, tugga sand blev resultatet. Så surt när vi hade tänkt att göra en bra runda ;) 0+ute.
     
     
    Just då var det surt och svordomar (fast mycket klappar på hästen. Hon är bäst och det var såklart inte hennes fel på något vis), men ganska snart så byttes det ut. Jag är JÄTTENÖJD med grundomgången. Vi hade ett tempo som hon är bekväm vid, och ja, jag kan ju faktiskt rida henne i det tempot: jag hinner balansera upp och hinner bli klar innan hindren. Dessutom fick hon bara bra avsprångspunkter tills jag tappade bort mig. Detta är ytterligare ett bevis på att vi mååååste rida framåt. Så är det bara. Dessutom märkte jag att jag pratade med henne, och det är svårt att göra på beställning men jag vet att det också är ett framgångsrecept för oss. På så vis andas jag och "tänker högt" är tydligen till min fördel. Trots resultatet är detta helgens bästa runda, även om känslan i gårdagens 110 också var kanon. Jag är så nöjd med Aleccis, och nu måste jag se till att befästa denna tävlingsgalopp igen. Den har visst försvunnit lite i "närminnet". Hoppning är en färskvara, oja, och även tävlandet.
     
    Vi hade bättre väglag på hemvägen så hem tog vi oss också helskinnade. Dessutom hade gubben inte bara hämtat mina vinterdäck på däckverkstaden utan även bytt på vinterbilen. Gött mos! Firade med lite lek på kvällskvisten, då det frös på under kvällen. Fruset slask blir jämnhalt och perfekt att svarva in däcken lite. (Är rätt lyxigt, och lite dumdristigt/slösaktigt att sladda upp splitter nya vinterdäck för några tusen. Inte lätt att vara långsiktig alltid, haha. Men nu spårade vi ur lite här...)


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.