• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Gina Tricot Grand Prix i Borås 7-9 mars med Aleccis - dag 3

    Sista dagen! Först hoppade unghästarna sin 115-klass, och därefter sin 125-klass. Sedan drog finalerna igång. Så medan unghästarna hoppade så tog jag ut Aleccis på vår morgonpromenad. När det var dags att inta läktaren så var jag så himla nervös, spänd och orolig! Inte för att kolla, utan för att sedan själv gå in i finalen. Jag ville så gärna göra bra ifrån oss, men skulle hon vara trött?
     
    Jag försökte tänka rätt; dvs HUR ska JAG rida, och inte "kommer hon vara trött, är det för mycket, kommer hon ligga i handen och vara stark/springig och riva allt". För precis de där sakerna kan jag inte påverka. Vad jag däremot kan påverka är hur hon i så fall skulle anstränga sig om hon var trött? Hur kan jag få henne att vilja anstränga sig och göra sitt ytterska om hon skulle vara trött? Hur kan jag övertala henne att verkligen, verkligen vilja? Det var inte supersvårt egentligen; extra mycket ben och sedan sitta upp för att komprimera den ork hon har kvar. Rida tydligt och sätta ihop henne för att få tillräcklig höjd i sprången.
     
    Det var vad jag tänkte på, men hade ändå svårt att få in "det är bara att göra si och så" i skallen för jag var orolig att hon skulle vara trött och då bråkar samvete med vilja att prestera. Jag älskar min häst och även om jag vet att jag - för att nå målen - borde rida "tuffare"/tydligare, så gör det ont i hela mig att "trycka ihop henne". Så det var inte så himla lätt att "bara" och "bara" och "bara". Men det var planen. Hålla ihop. Hålla om och hålla i. Jag kunde inte hålla käften utan ältade detta gång, på gång, på gång, och ursäktade mig lite ibland när jag märkte att jag inte kunde hålla tyst, haha. Shit, det var som att vi typ skulle rida in i en jäkla OS-final! Grejen är ju verkligen den att jag vet vad vi kan och jag vet ATT vi kan, om det var en vanlig endagstävling. Men det är inte förrän jag sitter på henne som jag vet hur hennes dagsform är. Dag tre liksom, uppstallad, och start nummer fem. Skulle hon vara trött och skulle hon vara annorlunda..? För om hon var annorlunda vet jag inte vad vi kan, eller att vi kan. Det var en känsla av... "kommer vi fixa det?" tillsammans med att jag såklart satt upp ett nytt mål; nolla grunden för att gå vidare till Winning Round!
     
    135-finalen gick av stapeln och likaså gjorde 125-finalen. Lyckliga vinnare, fina hästar och så mycket spänning - precis som det ska vara när man är på tävling! Men sedan var det dags. De byggde om banan och det var därefter dags att gå den. Jag upplevde den ganska lätt ändå. Inga uppenbara supersvåra grejer mer än möjligtvis in i mot kombinationen; fem galoppsprång på bruten linje från ett räcke. Ganska skarp sväng, så tänkte att det inte är hela världen om det inte blir fem där.
     
    I regel tänkte jag så, och det var vad jag även sa till min nyfunna vän. Jag tänker göra allt jag kan för att försöka rida felfritt. Att stoppa in extra galoppsprång är sällan ett framgångskoncept men jag kände att vill jag försöka safea och stoppa in så gör jag det. Nu ska det inte se snyggt ut - nu ska vi bara försöka ta oss vidare! Bedömningen Winning Round innebär att man rider första rundan/grundomgången först, och själva omhoppningen (Winning Round:en) efteråt när alla hoppat sin första runda. Startordningen är att den som rider grunden fortast (och felfritt) startar sist (vilket är önskvärt) och den som rider mest långsamt startar först. Jag kände att det där med startordning är en bagatell utan huvudsaken är ju att försöka sätta nollan.
     
    När jag började rida Aleccis kände jag sådan lättnad. Hon var pigg, fräsch precis, precis sitt vanliga jag. Inte ett tecken på att vara trött, sliten, ha tröttnat eller något alls. Bara sitt fantastiska, jämna "jag". Det gjorde mig bättre till mods, men nervositeten var fortfarande rejäl. Hela meetinget har ändå känt bra, men just denna dag och denna klass - hua, vad nervöst spänd och orolig jag var!
     
    Final Iron Tour 115 cm bed WR/GP en omgång A:0 och en final A:0
    Vi gick in, och sen red vi. Hinder efter hinder. Inte perfekt, och mycket riktigt med lite extrasprång här och där (eller ja, i alla fall på tre till fyra a-b). Inför sista hindret repeterade jag bara: "håll ihop det här nu, håll ihop det här nu!" och så satte vi faktiskt en ganska okomplicerad nolla. Alltså, hur bra är inte min häst?!
     
     
    Vi var väl ändå en typ tolv felfria eller något sådant, och jag och Aleccis skulle starta som fjärde ekipgaet från slutet. "Tyvärr" så red ju ekipage efter ekipage felfritt även i omhoppningen... Standarden var hög, och skulle vi ha någon chans så var det bara en enda som som gällde; satsa fullt! Det fanns inga alternativa vägar, utan bara gasa. Det roliga var hur all känsla blev totalförändrad där och då. Ju längre vi skrittade runt på framhoppningen desto mer förändrades känslan. Plötsligt hade precis ALL nervositet runnit av mig och jag satt där och åkte med och bara kände mig såå glad. Jag fick en enda känsla i kroppen och det var glädje. "Nu ska vi in och ha ROLIGT!". Inget, inget alls. Så sjukt, men även den skönaste känslan jag haft inför en, för mig, stor (som i viktig) start. När det var min tur så stod jag och skämtade med funktionärerna; "Det är full gas som gäller va? :D" De ba: "Aah :D" och jag ba: "Då gör vi så! ;D"
     
    Så red vi in. Så satte vi fart. Så körde vi järnet! Alltså det var fan vinn eller försvinn, på liv och död och allt på ett enda jävla kort. Jag älskar fart, hästen älskar fart. Hästen älskar också att vara felfri så hon vred och vek sig dubbelvikt och gjorde allt hon kunde för att gå felfritt. Hinder efter hinder tog vi oss över. Smet intill så nära jag kunde mot näst sista, över det och sen var det dags för upploppet. Längs läktaren och ner till sista hindret. Jag drev och lät henne ta i framåt. Full fart! Men sen ångrade jag mig och kom på hur dumt det var. Jag KAN INTE rida henne så mot hinder. I värsta fall hoppar hon inte, och i näst värsta fall är risken ENORM (typ 99,9%) att vi river. Så jag sitter upp, försöker bromsa med sits, hand och röst. Det hjälpte inte så mycket och vi river mycket riktigt det sista hindret. Vi slutar på 0+4 fel, och det var precis så att vi lyckades bli snabbast. Men det spelar ju ingen roll om vi ska hålla på att riva (pga min iver). Så ja, det var ett riktigt uruselt beslut men det är ju dem man någon gång ska lära sig av. Och visst, då var jag så jävla besviken. Kände hur inihelvetesjävlaskitdumt det var! Vinnaren i finalen vann 5000 kr, tvåan fick 3000 kr, trean 2000 kr, fyran 1500 kr och resterande placerade (till och med åttonde platsen alltså) vann 1000 kr. Vad vi kom? Nia. Första utanför placering. Såklart. Åh, jävla stolpskott! Det hade ju varit bättre att komma typ 2-3-4-5 eller en fucking jävla noll-runda utanför placering än att rida bort den så klantigt som jag gjorde. Skit alltså.
     
     
    Skrittade av Aleccis länge och försökte verkligen, verkligen vinkla detta till något positivt. För det positiva i detta, eller ja, hela meetinget var att vi för det första vann en klass, vilket ju då även direkt ledde till att målet för meetingen uppnåtts. För det andra så nådde vi det nya uppsatta målet; att gå in och rida finalen i Iron Tour:en felfritt för att ta oss till Winning Roung. Och för det tredje så gjorde vi vårt bästa (minus sista beslutet) och var verkligen med och stred för vår plats in till sista galoppsprång.
     
    Från att liksom ha tänkt i banorna att "det blir nyttigt, kul och vi ska dit för att få rutin och även se hur Aleccis kommer reagera/MÅ(!)/påverkas" till att vara med och ge de andra en match redan på vårt allra första riktiga meeting. Jag har inte rätt att vara missnöjd, jag har verkligen inte det. Och att Aleccis är helt fantastisk visste jag redan innan, men såhär?! Wow. Dessutom såg jag att hon brunstade, men trots en gapig hingst i första 120:n för meetinget så går hon in och fokuserar till 100% på hindren. Hon vet vad som är viktigt här i livet, hahaha ;)
     
    Vi lastade in Aleccis, tömde boxen och åkte sedan hemåt. Denna gång var snön och skitunderlaget utbytt mot vårsol och torr väg. Så det gick ändå rätt lätt att rulla hem, trots en dos besvikelse nedsvald där djupt inne. Det var däremot en överlycklig häst som inte kunde stå still när det var dags för urlastning hemma på gården sedan igen. Världens bästa häst <3


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.