• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Gina Tricot Grand Prix i Borås 7-9 mars med Aleccis - dag 2

    Vaknade hos syster i Göteborg och for ut till hästen och tävlingarna i Borås på morgonen. Började med att promenera med Aleccis och upplevde att hon var helt okej i benen. Jag räknade mer eller mindre med att hon skulle bli svullen pga stillastående. Men det var inte alls särskilt farligt. Min fundering är om det har med årstiden att göra, eller om de är "vana" vid att stå mer stilla nu då de antingen äter ur rundbalen, står och glor eller traskar ner och dricker i stallet. Dvs de står mer still än när de går runt och betar sommartid? Aja, vet inte, bara spekulerar.
     
    Efter promenaden så gick jag banan och gjorde därefter henne klar för att rida igång henne. Hon är som den stjärna hon alltid är. Inga konstigheter att värma upp. När jag sedan gick in på banan så gjorde såklart ekipaget innan mig sin runda. När hon red i mål så ringde startsignalen så jag började rida, men såg i ögonvrån att namnet på projektor-dukarna inte var rätt, vilket de iofs inte varit då och då när de hamnat lite efter. Precis någon meter innan startlinjen säger speakern att signalen är till *så säger han ett namn*, men då jag passerat starten i det läget och red an mot första hindret så fortsatte jag. De avbröt inte.
     
    110 cm A:0/A:0 Iron Tour
    Vi börjar rulla på linjerna och Aleccis känns super. Hoppar fint och vill framåt men lyssnar tillräckligt bra. Valde att ta mina väger och gå innanför till kombinationen i omhoppningen. Så jävla klockrent hon gör det! Går rätt snett på den och får gå på båge till b. Fyra galoppsprång till nästa hinder, vände upp lite snett på oxern som var efter och red på distansen bort till räcket. Satt upp för att safea men rev tyvärr den med bak. Svängde innanför till sista hindret vilket också gick klockrent. 0+4 fel, stabbast tid.
     
    Efter avslutad runda fick jag gå fram till domaren för att säga mitt namn så de kunde föra in rätt resultat på rätt gubbe, haha. Schysst att lösa det så ändå. (Men just då hade jag gärna gjort om rundan för att ha chans att inte riva det näst sista hindret, förstås! Men riktigt så går det inte till ;) ) Han sa i alla fall mitt namn efteråt och döpte om/kallade Aleccis för "Näktergalen", haha; "det var Jessica Wilhelmsson och Näktergalen", typ så.)
     
     
    Mjo, det grämde mig att vi petade ner ett räcke. Jag satt ju upp för att få tillbaka henne och kunna få tillräckligt med höjd i språnget! Men uppenbarligen inte tillräckligt. Jag funderade fram och tillbaka på vad jag gjorde för fel för att vi inte klarade det, men det var inte så tydligt som det annars brukar vara. Min första tanke var att jag inte fick tillbaka henne tillräckligt, men sedan trodde jag snarare det kunde bero på att jag blev för ivrig och svängde innan hon hoppat klart. Jag antog detta väldigt länge, tills jag kollade på filmen för hundrade gången och helt plötsligt ser jättetydligt vad jag gör för fel. Ja, jag får väl inte riktigt tillbaka henne som jag önskat, men hela anledningen till att vi river är för att jag är kvar i handen! AH, så klumpigt! Blev snabbaste fyrfelaren och nummer två utanför placering.
     
    De 15 bästa från måndagens och de 15 bästa från tisdagens Iron Tour gick vidare till finalen på onsdagen. Som jag skrev igår så var finalen mitt mål och det nådde vi redan det första vi gjorde (vilket också gjorde att det var lugnt att satsa lite denna start - vi hade liksom råd med det). Men vad som ändå dämpade min lilla irritation på mig själv och min ridning var att vi hamnade på plats 15 i resultatlistan, så vi hade garanterat tagit oss till finalen på båda resultaten - och det kändes ändå bra. Med tanke på att det egentligen var mitt "stora" mål med meetinget. (Jag har sagt att jag är optimist va? Haha, det gäller att hitta de positiva delarna.)
     
    Till nästa klass var det en längre vila då jag startade bland de allra sista. Aleccis kunde äta, dricka och vila eller göra precis vad hon ville medan vi istället intog läktarplats. Två gånger blev jag haffad och fick världens roligaste kommentarer med:
     
    Första gången: -Är det du som har Näktergalen? -Ja, det är det. -Min favvo! Sa hon och gjorde tummen upp och log. (Åh, hon är min favvo med, tänkte jag, haha :D) Andra gången sa en annan, efter de dubbelkollat om det var vi som vann under gårdagen: "Ni såg så fina ut tillsammans!". Alltså, hur glad blir man inte av att höra det?! Från skäll till beröm på rätt kort tid ändå. Snacka om morot! Så glad, glad, glad! :D
     
    Banan kändes bra ändå, det var bara distansen från kombinationen till oxern mot utgången på fyra galoppsprång som jag tyckte kunde kännas lite trång. Jag måste dock säga att jag ändå blev förvånad! Bara distanser i en A:0! Det brukar det ändå inte vara, utan det är snarare nästan ovanligt med relaterade avstånd då det ju som bekant är en tidshoppning, där alternativa vägar är mer regel än undantag. Men så mycket alternativa vägar var det inte tal om här.
     
    Det var svårt att komma intill och hoppa som jag ville på framhoppningen, dvs gärna passa på att ta något lägre språng medan någon ändå sänker men därefter önskar jag ta ett par språng på tävlingshöjd för att få in känslan, men det var jävlar vad det sänktes och sänktes! Vad fan är det för fel på folk på framhoppningar?! Man får ju för fan se till att lämna hindret som man tog det, menar jag. Aja, trodde inte jag skulle komma åt att hoppa oxern på 120 då den snarare låg på 130 när den inte låg på knähöjd. Vill ju inte skrämma A. Däremot så lyckades jag faktiskt sno åt mig ett språng nästa gång bommarna vände och hindret låg på typ 125, vilket jag fick se som rimligt ändå. Vad fan ska man göra? Skulle vi in i en 110 igen så hade det absolut kvittat vad hindren var på, men 120 vill jag minsann känna på innan vi ska in. Hon klippte i och hoppade fantastiskt, med samma underbara inställning som vanligt nu för tiden (<3), så därefter skrittade vi och väntade på vår tur.
    Kom in på banan och upplevde inte hindren särskilt höga. Alltså de låg absolut där de skulle, men den känslan av att börja känna sig bekväm bland hindren när man ändå är färsk på en ny höjd är fan underbar! Bra första intryck och känsla!
     
    120 cm A:0
    Tänkte stor galopp (och inte det minsta framåt som gårdagens misstag, hahaha - tur man lär sig) och red mot start. Hon tuffade på mot tvåan och jag satt upp för att få höjd i språnget. Klonk. Skit, haha. Alltså jag bortförklarar sällan nedslag med att vara skitpet eller så, utan river man så river man sen kan man gnälla hur mycket som helst på sin ridning efter det. Men detta var fan oturligt! Det var en klonk och den råkade falla. Men skönt på sätt och vis med ett litet klonk istället för en rejälare miss. Gick ändå på åtta där som tänkt, men skulle givetvis försöka få henne ytterligare lite mer hos mig och tillbaka för att få utrymme. Efter nedslaget tänkte jag ordagrant att "nu ska vi inte riva mer!". Red upp på linjen och satte därför tillbaka henne lite väl men fick då gå all in på den planen och stoppa in sex på den fem-linjen. Gick bra ändå. Rider runt och ska rida kombination oxer-räcke fyra till oxer mot utgången-linjen och Aleccis taggar till och drar på mot a-hindret. Går stort men klipper i för glatta livet (vad har hänt med henne?! Självförtroende för ett tiotal hästar nu för tiden, haha). Jag hinner ju räkna ut att vi lär landa mitt i b så gör allt i min makt för att räta upp mig för att ge henne så bra förutsättningar som möjligt i det läget vi hamnat i. Hur i helvete hon lyckas hinna upp med alla benen i tid innan och över b-hindret är fan en gåta och hon dörnar vidare. Jag har inte ett skit balans och på fyra galoppsprång hinner man inte mycket! Kände att det var väl fifty/fifty om hon skulle typ självmant välja hindret eller tycka att det var för dålig stöttning och dra förbi. Det jag dock hann göra var att verkligen försöka få in alla fyra galoppsprång där inne och ja, det blev väl typ 3,5 så det var ju bättre än om hon hade försökt klippa skiten på tre... Då var vi där igen - hon hinner knappt stampa till i marken innan hon är uppe i luften och kravlar sig över. Jävlar vad jag inte är nöjd med den linjen, hahaha! Därefter hann jag andas och försöka få tillbaka henne igen. Tyglarna hade glidit mellan fingrarna lite, men jag ansåg mig inte hinna korta dem utan behövde istället fortsätta stötta så red direkt på hindret som var näst på tur. Jag skulle ändå vilja påstå att de sista distanserna blev bra. Då var ordningen tillbaka, vi hade bättre balans (och kontroll!) och hoppade tillsammans igen. Och vilken fighter hon är! 4 fel och med en riktigt bra känsla ändå. Trots att linjen i mitten inte alls blev bra, så känns det ändå som att det bara är en tidsfråga innan vi sätter nollan nu. Gött mos!
     
     
    Alltså jag hade svårt att reglera henne. Hon låg på, jag hade mycket i handen och hon gav ändå intrycket av att vara lite framtung och ja, svår att få höjd i sprången..? Men inte mycket, bara lite åt de tendenserna. Men å andra sidan så var det våra första 120-rundor och dessutom var detta start nummer fyra på två dagar och nummer två över den höjden, så jag förstår om hon var lite småtrött. En trött Aleccis blir nämligen en stark och springig Aleccis.
     
    Hon fick, efter en längre avskrittning, återigen parkera sig i meetingstallet och vi intog läktaren igen för att kolla på 130-klassen. Tävlingarna slutade något tidigare denna dag, så jag beslöt mig för att gå en längre runda med Aleccis för att sedan kunna åka och sova för att därefter åka ut tidigare till henne nästa dag. Vi var ute på tur i snö, mörker och skog i drygt en timme och klättrade i deras maffiga "himlabacken". (Alla backar heter visst så, höhö). Svettigt var det i alla fall. Men vad mysigt vi hade! Kvalitétstid när den är som allra bäst.


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.