• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Gina Tricot Grand Prix i Borås 7-9 mars med Aleccis - dag 1

    Från föregående inlägg:
    "Aleccis kändes "som vanligt", så det var inga konstigheter. Bara att rida och så fixar hon resten. Det var dags att vara beredd och gå bort till banan.
     
    När jag red in på framridningen så fanns såklart alternativet att lägga en del av fokuset på att ta med mig mobilen bort och slänga den i någon random medhjälpare/funktionärs hand. Men jag gjorde det valet att då kommer jag ju tänka på det och med denna vrålkassa uppladdning så måste jag lägga precis ALL fokus rätt. Inte lämna något åt slumpen. Så mobilen fick ligga kvar i jackan som hängde borta på ett staket. Ingen film, med andra ord."
     
    110 cm A:0/A:0 Iron Tour
    Det sjuka är vad minnen försvagas fort och vad mycket en film/bilder utifrån kan hjälpa till att minnas. För tyvärr minns jag inte alls mycket av denna runda. Jag minns hur fokuserad jag var och att jag bara körde. Jag höll ihop henne och hade med lagom mycket tryck så att jag kunde, vilket jag råkade göra, skicka henne lite över någon oxer och ändå få höjd i henne. Grundomgången flöt vi igenom lätt som en plätt faktiskt. Sedan köttade vi på i omhoppningen tills publikens "inandningar", haha. Folk är fan för rädda alltså. I mål med snabb tid, felfritt och upp i ledningen! Alltså jag kände ju faktiskt att det inte var det snyggaste vi gjort, men jag var SÅ glad (och lite lättad) att jag lyckats hålla ihop det och presterat trots vår minst sagt vidriga uppladdning. Det räckte hela vägen till vinst i första kvalet i Iron Tour'en!
     
    Vi skrittade runt tills det var dags för prisutdelning, och under tiden jag skrittade hade jag även fått nys om att några ytligt bekanta ur en "oseriös" fb-grupp var på ingång. Hon ba: "Vill du ha hjälp?" Och jag såg en ängel uppenbara sig och ba: "JA TACK!" typ, haha. Hon kom lagom till prisutdelningen och förresten! Vilken prisutdelning! Nedsläckt, discolampor, dunkdunk och så mycket power! Där tog vi täten och skrittade in. Aleccis kände att detta inte hörde till vardagen och blev spänd så hon försökte vända två gånger på vägen fram, haha. Men sedan intog vi hedersplatsen och ceremonin kunde börja. Pampigt, maffigt, häftigt, magiskt, stort. Wow.
     
     
     
     
    Efter prisutdelningen tog vi tag i att installera Aleccis i meetingboxen och därefter flyttade grejer hit och dit så vi sedan kunde slappna av litegrann (och äta frukost!).
     
    Jag har nog inte gått ut med det, men jag har haft som mål, och faktiskt iskallt räknat med, att vi skulle ta oss till onsdagens final. Dit skulle de 15 bästa från måndagens 110 och tisdagsens 110 gå. Med detta resultat hade vi redan lyckats nå mitt mål för detta meeting!
     
    Dags för nästa klass; 120. Vi gick banan ihop, jag och min nya vän. Jag upplevde redan från början att det, som jag brukar uppleva, var byggt i lite framåttempo, vilket jag i och för sig gillar. Det är bra medicin mot min avbackning som jag förvisso inte tagit med mig in i årets säsong (ännu?), men som jag vill motarbeta så mycket jag kan. När vi sedan intog läktaren och såg ekipage efter ekipage rida så var det med mer eller mindre rejäl gas en del hade och då framför allt de mindre hästarna. Så jag beslutade mig för att rida på framåt, helt enkelt. Det var nog längre distanser än jag upplevt, tänkte jag.
     
    Red fram inför nästa klass och upplevde direkt en förändring på framhoppningen. I förra klassen hade folk i alla fall vett att muttra vilket hinder de siktade på och när, men i 120 var det en gissningslek. Inte okej, tyckte jag och vrålade lite extra bara för att försöka få med mig fler att öppna käften, haha.
     
    In på banan och jag hade med mig min tydliga plan från första steget; rid framåt. Denna gång valde jag faktiskt att ta med mobilen fram och bad någon filma. Bättre än inget ju, och här i denna klass är vi ändå för att träna, dvs jag tyckte det var rimligt att kunna lägga 1% fokus på mobilen. (Min nya vän var sedan tidigare tvungen att dra till jobb.)
     
    120 cm A:0/A:0 med totalfel Bronze Tour
    Jag red beslutsamt framåt från första galoppsprång. Första hindret seglade hon över, men sedan skulle vi förbi utgången och sedan den pampiga prisutdelningen som ändå påverkade henne lite, så drog hon rejält åt just utgången, vilket ändå är ovanligt för att vara Aleccis. Så vi åkte i sidled bort till väggen och jag drev och drev för att få henne att gå framåt, haha. Hon fick fan ta det som erbjöds och fick hoppa snett över oxer som var andra hindret. Därefter flöt det ändå på, även om jag ganska snart märkte att det inte alls var byggt så mycket framåt så jag började få problem. Hon kastade sig över fyran, rev med bak, gick på fyra när det skulle vara fem ner till vattenmattan, hinder fem. Rev a-hindret i kombinationen och gick på sex när det skulle vara sju till sjuan. Åttan, nio a, b och tio gick bra men hon låg på. Sista linjen gjorde hon en rejäl satsning att dra så galoppsprång nummer fem är långt och jag känner hur jag vi kommer helt förjävligt mot sista hindret. Som om inte det vore nog så är det just detta hinder är som är det som är högst, störst och längst och som jag nästan tyckte var obekvämt stort. Kul att komma heeelt förjävligt mot det. Jag gör vad jag kan men det skiter ju Aleccis i. Hon trycker in ett omtramp hinner sjukt nog upp, men inte fram och vi går ner på bakbommen. Tack kära, kära häst att du försöker och tack alla högre makter för detta var det bästa som kunde hända i det läget. Hua. Gick i mål på 8+4 fel och jag tar på mig precis vartenda ett av nedslagen. Jag hade fel taktik från början, och när hon väl är uppskruvad så finns det inte ens chans i världen att plocka ner henne igen.
     
     
    Det jag vill få fram nu är så svårt att förklara. Jag är liksom nöjd med känslan. För det jag kände var en häst med självförtroende och vilja. Hon spetsar öronen, kastar hjärtat och hoppar sedan efter. Rent fysiskt är jag inte nöjd med runda sett till att du trycker på play och ser det som händer. Men jag gjorde verkligen fel från början och lägger ingen som helst värdering i att det blev en 12-felsrunda. Hon kändes som den krigare hon är, och det var fantastiskt att hoppa igenom banan och få känna det. Vad lärde vi oss av detta? Det hade räckt med en stor galopp bara, och inte tänka framåt, haha. Avskrittning, mer mat, vatten och vila i boxen och så kollade vi på 130-klassen.
     
    Efter 130-klassen och en skvätt av clinicen (Agria Ponnyklubb) så valde jag att ta kvällspromenaden och sedan åka till Becka i Göteborg för att inta sov-läge. Fy fan vad trött jag var! Det blev dessutom senare än tänkt, så det blev en rätt lång och händelserik dag på återigen en urkass uppladdning. Tufft, men samtidigt roligt, såklart.


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.