• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • När fjädern blir en höna

    Första gången jag hörde uttrycket "gör inte en så stor grej av det" var när jag och en barndomskamrat var väldigt unga och vi var i ett stall där vi ibland (japp, inte varje gång det gick att få tag i ponnyn, haha) red på en korsningsponny. Han var charmig, men ville inte alltid göra som två unga hästflickor ville. Hur som helst så gjorde jag illa mig en dag och det blödde från mitt finger. Jag minns inga detaljer mer än att min kompis just sa det jag nämnde tidigare; "gör inte en så stor grej av det". Jag hörde vad hon sa, förstod varje ord men kunde inte tolka vad hon menade. Hon förklarade och jag förstod. Det lät rimligt. Skit i det, typ.
     
    I regel gör vi nog stora saker av småsaker då och då, och var man absolut inte ska göra detta är i stallet. Nu för tiden, när jag snart är inne på mitt 25:e år (vad-i-helvete-och-vad-hände-där?) så är det ofta min taktik; hästen är rädd för korna, hästen sticker, hästen vill slita sig, hästen fastar på något jävla vis och blir rädd, hästen vill inte bli lastad, hästen vägrar på ett hinder, hästen är rädd för stora fordon, und so weiter. Man ba; låtsas som att det regnar. Gör ingen grej av det.
     
    Men nu har jag gjort bort mig och gjort en jättestor grej av avsprångspunkten. Först så var känslan bara kass, sedan blev avsprångspunkten ett för stort fokus och sedan växte problemet och det eskalerade totalt. Känslor och tankar levde sitt eget liv och jag kunde inte styra dem alls. Jag blev överkörd och kunde inte vända på det. Det blev en muterad belgian blue-höna av en fjäder som från början knappt bar fjun.
     
    På tävlingen senast så ändrade jag en liten, liten grej i anridningen. Jag lyfte blicken. Upp från hindret, och bakom, bort bland träden. Redan första gången jag gjorde detta så bara kände jag fucking jackpot! Genom att lyfta blicken och kolla över hindret så satt jag inte och ångrade distansen hundra gånger. När jag istället kollade på hindret så satt jag och måttade, måttade och måttade - och jag ångrade mig konstant. Nu red jag mot hindret och lät det komma till oss. Någon gång på vissa anridningar tittade jag till en gång för att måtta in och sedan upp med blicken igen. Detta gav mig direkt "ögat" tillbaka!
     
    Att kolla bakom hindret var det första man fick lära sig i samband med bommar på ridskolan. Men någonstans längs vägen, när man utvecklas, höjer hindren, fokuserar på andra saker, så är det en självklarhet och jag tror även att många av oss ändå har "bakom hindret"-känslan med oss när vi tittar hindret (annars hade det inte fungerat). Alltså att känslan av vart vi ska, men samtidigt måttar man in för bästa möjliga språng över hindret. Jag i mitt fall anser inte att jag haft några problem med detta (på väldigt länge?) men nu blev det en rejäl akilleshäl och det eskalerade totalt. Så nu backar jag hem till ridskole-blicken och ska fokusera bakom hindret.
     
    När det inte fungerade, Aleccis blev osäker, jag blev osäker, hon började stanna, jag red passivt, och inget fungerade till slut - då måste jag ha sett hindret som ett HINDER. Något som hindrade oss. En väggjävel, rätt och slätt. När blicken är över/bakom hindret så såg jag helt plötsligt vår väg igen. Hjärnan är förbannat bra, men även minst lika skitdålig.
     


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.