• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • En tävlingsdag jag förundras över

    I månadsskiftet mars-april åkte jag på en sjuhelvetes förkylning. Jag har nog aldrig mått så dåligt och blivit så utslagen av en simpel förkylning tidigare. Det är hittills första och enda gången jag har behövt ringa och lösa jobb-frågan för att jag inte var i arbetsmässigt, eller framför allt körbart, skick. I min enfald tänkte jag att det borde gå över, eller i alla fall bli bättre, till dagen därpå.
     
    Jag hade fel! Men jag gav mig fan på att klara mitt arbetspass men var på gränsen till att ramla omkull av utmattning och illamående. Inte så klokt direkt, men jag ville inte vara sjuk och jag vill fan inte vara till besvär utan är det min jobbdag så ska jag verkligen försöka lösa det! Men jag klarade det och tänkte att två dagars ledighet verkligen skulle göra mig frisk igen.
     
    Fel igen. Det blev inte det minsta bättre. Samtidigt hade jag tagit ledigt för tävling på lördagen, och då är det givet att orkar jag tävla på lördagen (vilket jag ju skulle göra om jag så låg på dödsbädden...) så fick jag minsann pallra mig iväg och jobba på fredagen. Detta pass var om rimligt ännu värre än tisdagens. Jag fattade verkligen inte hur fan det var möjligt?! Jag fick övertala mig att samla gård efter gård och tröstade mig med att jag kunde byta med någon som kunde ta över själva mejeri-svängen om jag fortfarande var dålig. Men den där envisheten är rätt stark, och jag tog mig igenom hela passet till slut.
     
    Sen då; tävlingsdagen. Lördag och inte fortfarande inte bättre. Besvikelsen... Jag kunde knappt stå upp. Bästa, bästa Ebba följde med och hon fick minsann dra det stora lasset denna dag. Jag orkade inte ens borsta min häst, utan det fick hon göra medan jag satt och vilade på en vattendunk i ett hörn. Det skicket alltså.
     
    Anledningen att det var så viktigt att tävla just denna dag var att det var finalen av Värnamo Cup där vi låg på en andra plats efter två omgångar. Med facit i hand vet jag inte om jag hade tävlat om det "bara" var en "vanlig" tävling. Troligtvis inte, för det var riktigt, riktigt tufft.
     
    Väl på plats så går vi in och vinner den tredje raka vinsten i förklassen av tre möjliga. Rätt bra ändå. Men så är ju min häst det mest fantastiska som gått med sina fluffiga, oklippta ben i ett gäng järnskor. Men ja, ja och JA. Det var så jävla, jävla jobbigt. Jag tvingade mig att anstränga mig i de 1-2 minuter som det krävdes inne på banan, för jag lyckades med nöd och näppe ta mig igenom framhoppningen. Det blev ett språng i taget med i sammanhanget långa skrittpauser. Aleccis fick sin uppvärmning ja, men själva upplägget blev lite annorlunda i och med mitt oskick.
     
     
    Jag höll ärligt talat på att ge upp sedan. Försökte få i mig någon korv men la mig sedan raklång på läktaren och somnade nästan under tiden det harvades och byggdes om inför nästa klass. Att sedan stå och vänta på att banan skulle öppnas minns jag också som fruktansvärt skitjobbigt. Jag kunde knappt stå. Stapplade runt och tyckte det var jobbigt med så mycket människor så nära. Det blev så mycket energi som jag inte kunde hantera (men det enda som hände var ju att de stod och väntade och vissa pratade glatt med varandra - så det var ju inget fysisk ös på något vis). Känslan av obehag och nästan någon svag panikattack började växa. Så mycket folk. Så lite luft. Ingen ork och illamående, huvudvärk och brutal trötthet. Och så himla lång tid allt skulle behöva ta då..!
     
    Att gå banan var lite lättare, för då låg fokus på annat håll. Jag minns så väl min plan. Den var enkel: i första hand skulle vi vinna. Punkt. Del två var att gå utanför till kombinationen för det var för stor chansning att gå innanför, om det ändå inte skulle behövas. Upp på läktaren och kolla på några ekipage efter bangång. Halva min plan kasserades sedan när en av de första ekipagen gick innanför till kombinationen och då var det liksom avgjort. Jag minns vad jag sa till Ebba; "skit också, då måste vi också gå innanför", haha. Alltså, ja min plan var ju att vinna.
     
    Men när det var dags att rida fram igen så var jag ännu sämre än tidigare. Upplägget blev detsamma men jag tänkte faktiskt tanken "var går egentligen gränsen?". Var går min gräns. Är det rimligt att starta en gång till..? Usch, det var vidrigt. Men så var det samma sak igen; ansträngning i 2 minuter och sedan är det klart. Så det var bara att bita ihop och köra. Och vi gick in, vi gjorde det vi skulle och höll vår plan. Vi gick därefter innanför till kombinationen och Aleccis gjorde sitt allra, allra bästa och ställde upp till tusen för mig (<3) och visst fan vann vi. (Det är definitivt inte vår bästa eller snyggaste runda vi har gjort, men det spelar ingen roll så länge bommarna ligger kvar och tiden är snabb - tur för oss att det är hoppning vi sysslar med.) Vinsten ledde till en andraplats i cupen och 2000 kr i vinstpengar. Men det jag vann var egentligen mycket mer än så. Jag kan inte förstå hur hjärnan, kroppen, viljan, tankarna och allt fungerar och samverkar - men jag vet att det fungerade där och då. Hur jag kunde vara så övertygad och fullborda resultatet vet jag dock ingenting om. Men det är en dag jag kommer minnas. Och jag hoppas aldrig, aldrig behöva tävla i det skicket igen.
     
     
    Känslan av att vi ska vinna. Så är det bara. Ingen press, utan jag visste det att vi skulle vinna. Det fanns inget att ifrågasätta, det fanns inget att misstro, det var ingen fråga. Vi skulle dit för att skrapa ihop så mycket poäng vi kunde i cupen och ja, vinst är det enda som räknas. Att tro så mycket på sig själv (oss) som ekipage - det är det jag i efterhand är så fascinerad av. Det växte fram. Framgång föder framgång. Det kan ingen mata en med; "ni är bäst" eller ens egna mentala träning; "visualisera målbilden". Det var bekräftelsen att vi ÄR bra som gjorde oss bra. Att börja vår säsong med att gå in och vinna två klasser - det byggde något så viktigt. Att sedan gå in med ett leende och veta att vi tar oss igenom precis vad som helst. Ingen utmaning är svår nog. Och vi visste precis var vi hade varandra. Wow, jag tycker det är så fantastiskt. Trots en vidrig dagsform pga en svinig förkylning. Det är så... jag vet inte. Jag slogs av tanken häromdagen och förundras verkligen över just denna tävlingsdag, den mentala styrka, det teamwork vi hade byggt upp och rent av utnyttjade denna dag. Inget annat fanns i sikte än att prestera, leverera och liksom inkassera.


    Kommentarer
    Ella

    Jisses ;) Vilket team! Älskar för övrigt ditt upplägg i dina inlägg. Att dom inte är så tråkiga och platta utan att dom är "levande".

    Svar: Tack :D Vad glad jag blir :)
    vinna.blogg.se

    2016-06-23 @ 23:43:39


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.