• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat Växjö med Aleccis

    Vi åkte i god tid. Väldigt god tid. Anlände två timmar innan vi hade behövt. Dessa två timmars extra uppladdning i transporten var ingen vinstlott direkt... Ska vi snacka framridningsmöjligheter så är det lika bra att sluta direkt. En frusen paddock som endast dög att skritta i och ett jävla varv på framhoppningen. Alltså det är sämsta skiten någon kläckt ur sig i modern tid! HATAR det av hela mitt iskalla hjärta. Dessutom bytte de inte ens varv mellan klasserna?! Höger it was. Yeaah. Humöret på topp ;) (Fokusera på rätt saker, fokusera på rätt saker, fokusera på rätt saker - inte så lätt alltid.)
     
     
    110 cm
    Aleccis var hyper! Så jävla laddad, taggad och bara köttade. Jag hade inte en syl i vädret och det kändes förjävligt... Jag kunde inte hålla min plan utan hade fullt sjå att försöka ha kontroll på henne. Så. jävla. missnöjd. Tog oss runt grunden och vidare tillomhoppning. Kunde inte svänga där jag tänkt, utan fick gå utanför. Där fanns två alternativ och i mitten, och alltså i vägen, stod nästa ekipage - så vi höll nästan på att krocka. Det i sin tur gjorde ju att jag tappade den sista fokus jag hade och jag höll på att "tappa" Aleccis över räcket, så ville få ihop henne genom att lägga på ben och sitta upp; men då fungerade bara benen men inte resten! Så hon flög vidare och så rev vi oxern vi var på väg till. Avslutade på räcke och gjorde en brutal halt efter målgång. Usch. Känslan var hemsk och ja, rejält missnöjd som sagt. Kollar man på filmen så ser det faktiskt inte riktigt så illa ut som det kändes. Det ser nästan "som vanligt" ut, men hon bara sprang och det kändes inte som att jag hade någon kontroll alls. Den besvikelsen... Red i mål med 0+4 fel.
     
     
    Tjejen som startade efter mig ropade på mig efteråt när jag skrittade av och bad om ursäkt, och jag sa att det självklart inte var hennes fel att jag inte har kontroll, hehe, vilket ju är helt sant. Så jag sa att det var lugnt. För hade jag bara kunnat rida som jag tänkt, så hade hon kunnat stå där utan problem. (Jag hoppas hon förstod att det verkligen var lugnt, för jag vet ju själv hur jobbigt det är när man missuppfattar och råkar vara i vägen.)
     
    Packade in Aleccis och lät henne ladda upp ytterligare en vända. (Som om det skulle behövas, haha!) Tog sedan ut hästen och ja, ni vet ju hur det fungerar. Skritta igång igen, och hinna gå banan, rulla igång, hoppa - starta.
     
    Men när jag väntade på att banan skulle öppnas, innan jag satt av Aleccis, kände jag mig så himla trött och djupt omotiverad. Kände bara att "vi skiter i det här, åker hem och tränar istället". Det tog hårt på mig när första rundan gick så åt helvete och kändes vidrig pga bristande kontroll och besvikelsen att inte kunna leva upp till målet att försöka rida bättra, lugnare och snyggare.
     
    Jag hade dessutom svårt att få in banan i skallen när det väl var bangång. Den påminde så mycket om förra rundan, men var inte så lik ändå. Mycket distanser, en båge, linjer; både raka och brutna. En rätt svår bana skulle jag säga, men numera gillar jag svårt. Jag gillar däremot inte mitt korta minne och mitt bristande självförtroende vid bangång - alltså bara vad gäller att komma ihåg i vilken ordning hindren kommer och antal galoppsprång mellan dem. Hua. Men efter många repetitioner satt den!
     
    Jag försökte ge känslan av att vara "tuffare" = tydligare mot Aleccis denna gång. Höll om, satt upp, stadig hand - rubbet. Det kändes bra inne på framhoppningen och precis som vanligt tog jag inte alls många språng. Det behöver verkligen inte, och det är så skönt! Vi känner varandra, och det är verkligen bara i uppvärmningssyfte vi rullar över dem en oftast fyra gånger; två språng var på räcke och oxer. Fin var hon och känslan var okej.
     
    115 cm
    Jag var mån om att verkligen "hålla ihop henne" med mina hjälper redan från start och aldrig ge henne en chans att ta kommandot. Verkligen stadiga ben, sits och hand - fokus. Hon var mellan mina hjälper hela tiden! Det enda jag hörde var *andetag in, andetag ut, andetag in, andetag ut* och jag hann tänka att det var ju tur att andningsorganen fungerade i denna klass, haha. (Det är en bristvara i vanliga fall.) Nej men jag är så nöjd med känslan i denna runda! Den var PÅ TOPP. Hon var med mig varenda meter och jag kunde lägga henne där jag ville. Båge 2-3 blev lite ytterbåge så gick på nio när optimal var mer en åtta. Den brutna linjen 7-8 var fem, men där föll vi ut och jag lät henne vänta och gick på sex istället. Det kändes som bra beslut då jag inte för ett ögonblick var intresserad av att skicka iväg henne för då hade vi haft problem igen. Eftersom hon var med mig så bra så valde jag att gå lite innanför till kombinationen. Svårigheten där var dels att styra mot ett hinder, men sikta på hålet mellan stöden, men jag var beslutsam. Andra svårigheten var svängen till kombinationen - som jag är så nöjd med! När jag gick banan (första gången gick jag där jag red, andra gången tänkte jag att vi rider utanför, sen kände jag att dagsformen fick bestämma), så tänkte jag verkligen på hur noga det var med att sätta/ha tryck igenom svängen där för att helt enkelt klara hindret. Och jag är så nöjd med hur det gick i lås! Hon var fundersam i svängen, men jag höll fokus, precis efter vi passerat hinderstöden sitter jag ner lite extra, håller om och sätter tryck. Sen flyger hon igenom kombinationen och vi kan avsluta med räcke-oxer. SÅ NÖJD! Ärligt talat så kändes det bättre än det ser ut (haha), men wow vilken känsla! Ska leva på den länge nu. Det kändes lätt som vår bästa runda någonsin. Och kolla vad "harmoniskt" (Ebbas väl valda ord, höhö, som jag förvisso skriver under på) det ser ut - till och med i omhoppningen! Åh, jag är så nöjd, nöjd, nöjd! <3 0+0 fel och vinst! (Vi vann biljetter till GHS! :D)
     
    (Sen känner jag att jag "måste" försvara mig lite... Nu vann vi med fem sekunder igen. Men det var en ryttare, med två hästar, som tog samma väg men som inte fick till det så hade han klarat det hade vi inte vunnit med så mycket. De andra gick utanför. Så nej, jag har inte alls stressridit - vi tog bara en annan väg.)
     
    Och förresten, när jag red ut från banan så fylldes ögonen med tårar och det var sååå nära att de började rinna. Så jävla lycklig. Wow, vilken känsla. To die for <3
     
     

     
    Alltså, det är ju lite tråkigt nu när jag skrivit allt, men det kommer faktiskt upp en annorlunda film om dagen. Får se om den går hem, hahaha!


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.