• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Jag vill ge dig det jag känner

    Tycker ni att det är fult att berätta om sina prestationer? Det gör inte jag. Jag tycker inte heller det är fel/fult av andra att berätta om sina prestationer. Jante-lag och hit och dit. "Du ska inte tro att du är något/att du är bättre än någon annan". Det är ju inte syfte att skryta. För min del är det väldigt roligt att analysera och rada upp för att mata självförtroendet. Jag förstår om det ser skrytsamt ut, för det gör det ju absolut om man ta på sig "de" glasögonen. Men jag är inte sådan. Jag tycker att alla ska "skryta" mer! Stå för sina bra bedrifter och våga lapa i sig det. Att kolla på klipp från bra tävlingar är ju att mata självförtroendet och strypa tvivlaren där inne, om än bara lite för varje gång så är det i alla fall det lilla. Och många bäckar små.
     
    Framgång föder framgång, det är allmänt känt. Genom att dessutom bläddra i sitt arkiv (både det fysiska som det mentala) så plockar man fram en känsla, och eftersom vi tänker med känslor blir det som att befästa denna känsla en andra gång, och en tredje gång och en fjärde gång. Att tro på sig själv är A och O i alla sporter, jobb och ja, hela vardagen. Att tro på sig själv dämpar desperationen efter bekräftelse från omvärlden och det i sin tur gör en betydligt gladare och lyckligare. En gladare och lyckligare person kommer tåla mer press, och kommer göra bättre resultat eftersom fokuset ligger på prestationen och inte på det runt omkring. Det är tamejfan fakta.
     
     
    Press finns på tävling till exempel, i många olika former dessutom. En hel del tycker att denna press finns på grund av att det är publik. Men vet ni vad? "Publiken finns inte" - så är det för mig. För mig finns inte publiken och det är inget jag ens tänkt på. Jag tänker inte bort dem, och jag tänker inte på att de finns där. Det är en tom bana jag går in på, och det är inget medvetet val jag gjort och föreställt mig utan jag skiter blankt i vem som ser vad och vad den i sin tur säger. Det är deras version av deras verklighet. Min är en annan, och gissa vilken av dessa som är viktigast för mig? Därför är de oviktiga och därför existerar inte ens de i min värld. Detta kom jag på nu. Ibland hör jag dem dock, ofta när de drar efter andan, haha, men de finns inte där. Det är jag och min häst, det är hinder på banan och det är ett mål.
     
    Vi är så olika, men försök hitta varför du gör si eller så. Vad är det du t ex rädd för (göra bort sig, ramla av, dra hästen i munnen, rida över en funktionär mm) och ta tag i det och fundera på varför. Är det verkligen värt att gå in och vara osäker för att man är rädd för vad någon exempelvis kommer säga till någon man inte ens känner några minuter senare? Är det värt att uppfylla sin onda profetia (te x vägra ut sig för att man är rädd för att vägra ut sig) för att det är det enda som går på repeat inne i huvudet? Byt fokus, se möjligheter och tro - våga tro!


    Kommentarer
    Evelina Blomqvist

    Intressant inlägg!

    Jag tillhör skaran som sällan eller aldrig berättar om mina "bedrifter", av den enkla anledningen att jag a) inte vill verka skrytsam och b) faktiskt inte känner något behov av att hävda mig/berätta om vad jag gjort. Vissa uppfattar mig som ödmjuk och empatisk, andra upplever bara att jag inte delar med mig.

    Jag själv reagerar himla olika på att folk berättar om framgångar/bedrifter. Ibland blir jag fullkomligt allergisk och vill spy på personen, och andra gånger känner jag mer att det är inspirerande/intressant/en vanlig dialog. Vet inte om det beror på min tillfälliga sinnesstämning eller på hur personen i fråga lägger fram saken - kan kanske vara både och, haha! Jag vet dock att jag kan vara en typisk sån som suckar inombords och är definitionen av en bitter kärring, HAHA ;)

    Svar: Jag kan faktiskt inte alls relatera. Anledningen att jag själv ofta lägger fram framgångar är nog för att det är så overkligt. Jag kommer från en värld där det är noll häst, noll hästintresse, och noll häst-tävlings-intresse. Även noll ekonomisk satsning, eller egentligen ännu mindre. Därför är det stort för mig att jag ändå lyckats "hävda mig" bland konkurrenter, på vår nivå, på egen hand. Stort, viktigt för mig och något jag gärna smakar lite extra på, tänker på eller kommer på något och då vädras det på bloggen. Men å andra sidan är jag noga med att påpeka att bloggen inte är obligatorisk samhällsinformation, hahaha ;) (Pik till den bittra kärringen, HAHA)
    vinna.blogg.se

    2016-02-10 @ 14:18:28 | URL: http://epicevelina.blogg.se/
    Emma

    Klart som fan man ska skryta och vara stolt över sina prestationer! Jag är stolt jätteofta när jag sitter på Nicke, jag köpte honom när han var 4 år, har är 13 idag, går fortfarande inte WC. Men när han gör sina perfekta byten, fin förvänd, flyttar sig som smör för skänkeln osv. så vet jag att det fan är jag som lärt honom det.
    När han hoppade till taket och vände på JFK på framhoppningen för han var så glad var jag också stolt, för att jag har haft en häst i 8 år och det är fortfarande en glad häst som kan bocka och bjuda på sig själv, ingen nedtryckt, tvingad till att lyda dig häst. :D

    Svar: Gött ju! Mer skryt och glädje åt folket :D
    vinna.blogg.se

    2016-02-10 @ 20:37:44 | URL: http://xoffbeat.blogg.se/


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.