• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Gårdagens hoppträning

    Jag är nog en av få som får skäll efter att ha vunnit två rundor på senaste tävlingen... Men ja, det var befogat. Jag vet ju det. Och jag vet också att jag inte får rida som jag gör, för då kommer vi aldrig till stjärnorna. Problemet är bara att det inte hjälper att tala om det. Ord, meningar, argument. Det är inte för att jag är en arrogant barnrumpa som gör som jag vill - inte bara i alla fall. Jag hör, jag förstår, jag tar till mig, jag går banan och tänker en sak, står utanför banan och tänker en sak, rider in på banan och tänker en sak, rider grundomgången och tänker en sak - hela tiden samma tankar, samma plan - men sen finns inte mina aktiva beslut längre. Det blir instinkter, och dessa kan jag inte styra. (I nuläget.) Därför hjälper det inte att tala om, för jag säger "ja" och sen blir det ändå inte så på tävling. Jag tycker inte om det, och jag måste lära mig hantera mig själv i omhoppningar.
     
    Jag kom till slut på en grej. Precis innan jag satte mig i bilen för att åka hem. För mig är det mer värdefullt att vinna/bli placerad, än vad det är att rida snyggt/väl/noggrant. Jag tror att jag måste hitta något sätt som gör det värdefullt för mig att rida snyggt/väl/noggrant. Hur gör jag då detta? Ingen aning. Men det är första steget. Värdefullt med finridning, mindre värdefullt med fina siffror på ett jävla papper.
     
    Över till själva träningen.
    Jag vet inte om det var för att visa mig hur ohållbar min ridning är eller om det var ren slump (men hur ofta är det "slump" när Lasse är i farten?), vad vi hoppade idag. Vi hoppade nämligen lite högre hinder, och kombinationer, lite knivigare väg och sedan lite längre anridning. Redan från början hoppade vi lite högre hinder, som sagt. Jag känner ju det direkt, att när Aleccis (och jag) fått härja runt och vinna så är det svårt att rida på stora hinder och framför allt i kombination med kniviga vägar och det blir värre ju fler de är på raken. Hon drar, jag drar, jag tar bort galoppen, får inte ut henne längs väggarna, sprången blir sneda, vi river osv, osv, osv. Det vill säga; idiotrida i små klasser = helt ohållbart om man vill klättra i klasserna och utvecklas. Detaljerna måste sitta. Galoppen ska sitta, lydnaden, raka språng osv.
     
    Men jag kan inte bara klaga. Visst, i början var det hetsigt och svårt att kommunicera med henne, men sedan gjorde vi bättre ifrån oss. Bristerna kommer fram och det är ju det som är bra - så vi kan träna på dem! Är riktigt nöjd med framför allt en runda där jag bestämde mig, red med Aleccis och allt stämde helt hundra perfekt. Men det är inte så lätt att få allt att klaffa. Det vi, och alla andra, letar efter är en stor galopp, hästen på bakbenen, stöd i munnen, spänna bågen, runt, rakt språng, landa i balans, rak efter hindret, rid framåt, stöd i munnen och det är fan så man vinner de stora klasserna!
     
    Men varför ser jag inte det? Varför ser jag bara det roliga i att idiotrida i småklasser? Jag tror det delvis har att göra med att jag inte tror på att vi kommer komma dit. "Dit" som i stora klasser. Jag tror på oss här och nu, men har svårt att se oss hoppa 140 liksom. För jag vet att jag är för slarvig, antaligen. Men det är en vald sanning, och valda sanningar är påhittade och dem kan man göra något åt.
     
    Från och med nu ska jag tamejfan anstränga mig. Antagligen kommer jag få återfall (förbannadejävlaskithelvete), men i det stora hela ska vi ta oss framåt. År 2016 ska blir det år jag går ifrån idiotridning till att jag kan hålla min jävla plan. Punkt.
     
    Idag är en sorgens dag. Idag är det nämligen begravning av den idiot som kommer fram, och tar över, så fort det är omhoppning. Hej då och lämna mig ifred. Rest in peace. (...It's never gonna happen.) We're done.
     


    Kommentarer
    Evelina Blomqvist

    En morot till att vilja rida "snyggare" är att "snyggt" väldigt ofta är synonymt med snällt, och snällt är väl vad vi alla vill uppnå från hästryggen. Både snällt mot hästens ben och kropp, men också färre oförtjänta ryck, sparkar och dunsar i ryggen. Det vill vi ju alla bespara våra fighters till hästar som står ut med att vi är amatörer. ;)

    Jag har alltid fått växa upp med att om jag inte kan rida snällt och mjukt, då har jag ta mig fan inget på hästryggen att göra. Hästen ska inte straffas för att jag vill ha en liten sketen tygrosett att pryda väggen med. Inte heller ska den få ta del av en tonårings dåliga humör eller för höga hinder för att ryttaren vill mer än den klarar av. Och det är ju enkelt för mig att säga, för jag har från ALLA håll alltid fått lära mig den vägen. Vi har, som jag förstått det, växt upp himla olika vad gäller tränare/träning, men har i grund och botten ändå samma värderingar (hästar är hästar, de mår bäst av att ridas dagligen, gå i flock, äta grovfoder och vara utomhus). Så även om vi tänker jätteolika, så tänker vi på många sätt ändå otroligt lika (tror jag).

    Oklar kommentar, men jag hoppas att det framgår vad jag menar. Snyggt blir roligt när man känner att snyggt blir trevligt för hästen.

    Mvh någon som visserligen inte rider så jävla snyggt men som försöker, haha ;)

    Svar: Du kommenterar alltid så bra! Love it!
    Alltså, om det ändå vore så enkelt. Jag älskar mina djur och tvärvägrar sporrar och helst spön och så mycket som möjligt annan "skit" - just för att jag älskar dem och vill dem inte illa.

    Men så finns det också en sådan vidrig tävlingsmänniska där inne som har planerat att svänga och då ska vi fan svänga NU, DÄR, DÅ. Kosta vad det kosta vill, uppenbarligen. Jag spyr själv av att kolla på majoriteten av mina filmer från tävlingar, men är mån om att visa typ allt vi gör för att jag tycker det är inspirerande att kunna kolla två år senare och kalla det för "då".

    Men ja, jag är själv nöjd med att vi börjat utveckla oss åt det positiva hållet. Det är ju min målbild att rida både snyggt/väl/SCHYSST(!) och effektivt/bra/snabbt. Tyvärr har det ena, omedvetet, prioriterats över det andra, och det har blivit lite som det blivit.

    Och ja, jag tycker det är orättvist att påstå vissa saker (syftar på allmänt, även Lasse mm) då jag själv inte står för det jag gör eller den ridningen det blivit i laddade sammanhang. Det hade varit straffbart och helt okej att ifrågasätta ridningen om det var med flit. Men jag kan liksom inte stå till svars för något som jag... inte gjort. För jag kan inte relatera till att det är jag och min ridning på filmerna/tävlingarna. Det känns så konstigt att bemöta kritiken när jag inte har valt den typen av behandling av hästen. Svårt att förklara... Samtidigt så förtjänar jag skit för det MÅSTE upphöra. Och det finns självklart inte en enda vettig eller okej förklaring då det är oacceptabelt att på bekostnad av hästen rida så. Hm, men nu med ett starkare mentalt skal så börjar det äntligen bli bättre. Det om något är jag väldigt glad över.

    Att inte träna alls är inte rätt väg att gå, men det är den vägen jag tagit. Jag har fått lära mig själv och även gjort jävligt mycket (typ allt) fel. Tagit ut frustration på grund av okunskap på hästen och höjt hindren mer än vad vi varit redo för - och allt däremellan. Sen har det aldrig varit okej att vara elak mot djuren, även om vi nog alla har varit där. Jag minns en gång när Pärla stack medan jag stängde stalldörren. En halvtimme senare hade jag fortfarande inte kommit i närheten av henne - hon skitglad och jag förbannad. Till slut vrålade jag det högsta jag kunde; "DU ÄR FÖR HELVETE DÖD FÖR MIG!!!". Nej, hon grät sig inte till sömns efter det, men jag gjorde det.

    Herregud, tur man är äldre idag och målen och framför allt INTRESSET i hästens mående är idag viktigare. Det har alltid varit viktigt, men att höja en dm efter att ha hoppat en höjd felfritt på P&J för att man tror att det är vad som krävs för att vara redo för nästa höjd... alltså, så mycket fel. Så mycket fel. Alla jävla fel. De har jag nog gjort.

    Tur hästarna är förlåtande.

    Hm, alltså jag vill ju rida snyggt, och bra och framför allt snällt och humant på alla sätt. För jag tycker det är brutalt översittande maktmissbruk att rida runt på hästarna och ha dem i våra fångenskap, egentligen. Får dåligt samvete för att lasta och åka iväg för det är så... brutalt och skumt. Samtidigt som jag älskar att utmana oss som ekipage på banorna vi ställs inför. Och ja, jag skulle ljuga om jag påstod att inte Aleccis också tyckte om det. Men det är mest en försköning. Det är ju för min skull vi tävlar...

    Haha, jävlar vad detta blev långt, blandat, och allt på en gång. Men ja, målet är att bli bättre; i alla avseenden. :)
    vinna.blogg.se

    2016-02-10 @ 14:12:42 | URL: http://evelinablomqvist.se


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.