• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat och lite tankar från skit-meetinget i Eksjö 22-24/4

    Jag klumpar ihop hela helgen i en enda röra, för det finns typ inget minnesvärt ändå, haha.
     
    Aleccis har varit trevlig att rida fram och hon har varit kanon på framhoppningen hela helgen igenom. Inga stopp och rena språng med bjudning och självförtroende. (Alltid något.)
     
    På banan har det sedan skitit sig, gång på gång. Först ut var fredagens 110 cm. Aleccis var överjävligt skitstark och jag redde inte ut henne! Hon sprang på och sprang in i hindren och trots att jag försökte så fick jag ingen som helst uppmärksamhet och kunde inte alls hjälpa henne med avsprången. Det är ju så lågt med att hon inte backar av själv. Vi rev b-hindret i kombinationen och efter ett katastrofläge så ville hon inte mer. Det pissiga var att jag verkligen inte kunde göra något. Jag kan ju inte dra henne i käften liksom, och även om jag hade gjort det så hade det inte hjälpt. Drag i käften = stopp pga det. Hon är inte så lätt, den där hästen. Uteslutna, men kom över innan vi lämnade banan. Jag höll om, stöttade, och smackade jävlar och då kastade hon sig över i ren skräck... Inte mycket till själförtroende där.
     
    När jag skrittade ut var jag helt uppgiven. HUR ska jag kunna RIDA när jag inte får komma fram med mina hjälper?! Jag kan ju inte direkt betsla upp, för hon är redan uppbetslad. Det var som att hon liksom verkligen ville, men minsta skitläge så vågar hon inte försöka längre, trots att hon vill. Konstig känsla och svårt att sätta ord på, men det är verkligen så mycket känslor och svårt att solla ut rätt och mota bort fel. Det går inte heller att övertala henne...
     
    Fortsatte med en 120 cm. Jag var noga med att rida henne lydigare till andra klassen, och det gav resultat. Inne på banan red jag i större galopp, stöttade och red BRA. Stopp på första, stopp på andra. Uteslutna. Det kändes bara tråkigt. För där gjorde jag allt jag kunde. Även avsprångspunkterna jag gav henne var bra.
     
    Ny dag, nya tag! Försökte komma ihåg, till lördagens första klass som var en 110 cm, att stötta henne. Det kändes ändå bra. Mycket bättre än dagen innan! Stopp på kombinationen?! Upplevde inte att jag tappade stödet, men det finns inget annat alternativ. Utan stöd, inget språng. Kom igen och rev b-hindret igen. Kom runt resten och det kändes bra! Har för mig att vi fick 9 fel här. Känslan i kroppen var sådär härligt glad och bra denna dag, och jag var mån om att prata glatt med henne rundan igenom. Det lättade på stämningen.
     
    Vi var vid gott mod inför kommande klass, en 120 cm. Hon kändes super! Jag satte uppe galoppen, fick till en bra känsla från sits till ridning; bra stöd och det flöt på jättebra. Eller ja, tills jag upplevde att hon faktiskt tittade på muren! Alltså hon är ju inte alls tittig på hinder, så jag visade inte muren. Det skulle jag ha gjort... Så klantigt att "slösa" ett stopp så, haha. Red vidare och framför allt 6-7-8 kändes jättebra! Grejen är att hela min plan var baserad på att inte rida för långa vägar. Långa vägar ger lång tid att ångra sig på distansen, och korta vägar ger oss jävlar-anamma-känsla. Så jag valde att gå innanför till nian, som dessutom var rätt hög. Utanför hade blivit för lång väg och risk för osäkerhet. Men när jag väl red så gjorde jag en miss på hinderplaceringen eller något, för jag höll inte ut spåret som tänkt. Riktigt så illa som det är på filmen var det inte (vinkeln ljuger lite), men visst sög vägen... Ser ut som jag rider henne mot hinderstödet och well, det VAR en riktigt klantig väg och såhär i efterhand så skulle jag ha tagit den långa vägen. Men hur ska man veta det? Tur man lär sig. Kom över på andra försöket, då jag red bättre väg. Så surt, för vi hade bara ett hinder kvar. Så uteslutna igen. Men jag var så glad där inne på banan! Kände verkligen hur roligt vi hade <3 Och jag var skitnöjd när jag red ut. Jättenöjd med henne, med min ridning och med det vi fick till. Det var mer klantigt att vi inte tog oss runt där, så det var lite surt såklart, men just den känslan där inne var kanon. Åh, vad fin hon var!
     
    Jag gjorde ett klassbyte och valde att hoppa 110 avd B sista dagen. Söndagens 110 cm hade jag störst förhoppningar på hela helgen. Från det att jag åkte hem på lördagen, var hemma, sov, vaknade, gjorde i ordning henne, åkte, gick banan - rubbet, så bara visste jag; idag kommer vi nolla. Jag visste det. Den känslan hade jag och jag var övertygad. Så rider vi fram, hoppar fram (fortsatt fin!) och rider in på banan. Tänker på stödet och rider mot ettan, därefter linje mot tvåan och jag tänker att jag ska göra som Lasse sagt hundra gånger; rulla på och spänn bågen mot slutet. Uppen-facking-barligen så släpper jag stödet. Det är inget jag märker själv, men när hon stannar är det liksom facit. Kom igen, med stöd, och så hoppade hon. Stöttade på yttertygeln på alla hinder. Det kommer ju liksom naturligt att stötta på yttertygeln när hindren är ur sväng, men på linjen så måste jag ha tabbat mig något oerhört. Så besviken på mig själv där... Men det som ändå gladde mig var att vi (äntligen) hoppade kombinationen utan att rida b-hindret. Det har vi ju annars gjort helgen igenom, när vi hoppat kombination. Dessa jäkla två-stegs-kombinationer, morr! Men nu satt den. Så det var ju i alla fall trevligt. Red i mål med 5 fel och resultatmässigt den bästa rundan.
     
    Här är skräphelgen på film ;) Ska ta med mig lördagens 120, men resten hamnar i papperskorgen.
     
     
    Jo, just det! Jag är övertygad om två saker; det första är att jag vet vad felet är och eftersom jag vet det, så vet jag också att vi nu varit allra längst ner och är nu sakteligen på väg uppåt igen. Nu ska jag "bara" (lättare sagt än gjort, men nu jävlar!) komma tillbaka till den ridning som jag hade sist det tog emot och som faktiskt tagit oss framåt till dit vi var nyligen. Hoppet lever!


    Kommentarer
    Emma

    Vilken lång film och många stopp, vilken dummis! Skönt att ni kom tillbaka och lördag 120 var ju riktigt bra, såg ut att fungera även i söndagens 110, man uppskattar formtopparna mer om det går dåligt nångång ibland med väl? Eller? Jag har inga formtoppar så jag vet inte haha ;D

    2016-04-25 @ 22:45:44 | URL: http://xoffbeat.blogg.se/


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.