• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat Laholm med Aleccis (8/4)

    Jag var lite i valet och kvalet om jag verkligen skulle åka till Laholm eller inte. 2,5-3 timmar enkel väg är lite mer än vad latmasken i mig tycker är rimligt. Eftersom det egentligen vankades meeting, så började tävlingarna klockan 13. Detta gjorde att det mer eller mindre blev som en normal tävling, fast många timmar i bilen och inte riktigt lika många timmar på tävlingen - vilket var skönt! Hade det dessutom varit mycket starter så hade det blivit en väldigt lång dag.
     
    Vi kom dit i väldigt god tid; nästan 1,5 timme innan första start. Skönt med lugn och ro, äta och lära sig anläggningen. Jag visste ju inte exakt hur lång tid det skulle ta att köra, så ville verkligen ha marginalerna på vår sida på alla sätt och vis. Därav att vi såg till att åka tidigt.
     
    Red fram Aleccis och hoppade henne. Hon kändes inte super... På förra tävlingen och även hoppträningen har hon varit väldigt stark och inte riktigt känts som vanligt. På tävlingen nu var det samma tendenser. Jag kan inte förklara men hon kändes konstig, inte prompt att det måste vara fel på henne, men visst slog tanken mig. Mot ett hinder bröt hon dessutom ut, men misstänkte att det var pga dålig ridning. Hon hoppade bättre några språng efter det, men in på banan hade vi inte samma självförtroende som vi annars haft nu hela året. Jag visste inte riktigt var jag hade henne. Vägarna jag tänkt att rida var inte heller lika självklara. Usch, det var lite småjobbigt att rida in när hon inte kändes så klockren som hon brukar....
     
    110 cm A:0/A:0
    Det tog en stund innan vi fick startsignal, men sen red vi iväg. Första kändes bra, mot andra låg hon på så jag gjorde en stor förhållning vilket var skitnära att hon bröt av (vilket inte var med flit och var en stor miss från min sida - trodde inte att hon skulle lyssna), fick inte alls till distansen där vi red på 7 när det skulle vara 6 galoppsprång. Sedan flöt det på bättre. Hon var stark men vi red på rätt antal galoppsprång på resten av distanserna; 4-5a-b, 6-7 och 8-9. Det var 9 hinder i grundomgången. Gick innanför till hinder nummer 10, gick på 5 galoppsprång på distandsen 10-11, hade tänkt att rida innanför start-/målgrejen men märkte att jag inte behövde det då en ryttare tidigare red in på en andraplats när hon red rätt långa vägar. Gick innanför till sista hindret, kombinationen 13a-b. Aleccis kändes bättre där inne, men jag kunde inte vara riktigt så glad och nöjd med henne "som vanligt". Vi red in på förstaplats och vann klassen!
     
     
    När vi skrittade runt och väntade så var jag inte alls glad. Jag var bara orolig. Var det fel på henne, trots allt? Jag bestämde mig för att rida mycket bättre till nästa klass. För tanken slog mig nämligen att hon ju går som bäst när hon verkligen är mellan mina hjälper. Är hon verkligen framför skänkeln, tänkte jag... Bättre ridning, tydligare ridning och bättre balans/stadigare sits. Det var planen.
     
    Dessutom var det en annan stämning och energi på prisutdelningen så då kändes allting mycket bättre. Jag fick mycket beröm för Aleccis då hon är så himla snäll och det blir man alltid glad av <3 Sedan fick hon äta, dricka och vila lite i transporten inför andra klassen. Med ny motivation.
     
     
    Jag red fram henne bättre till andra klassen. Var mån om att hon skulle vara med mer på noterna, men på ett snällt sätt. Ingen tuff ridning alls, men jag red henne även framåt mellan resten av det jag bad henne om. Så hon skulle vara mellan mina hjälper och då framför allt även framför skänkeln.
     
    På framhoppningen kändes hon också bättre. Men hon bara drog! Jag hade inget att säga till om. Så när hon hade stuckit mot hindren en gång så satt jag och höll ihop henne till nästa anridning. Det var ingen bra idé... För jag blev aldrig klar, hon gick emot handen och accepterade inte vad jag ville, så vi kom alldeles för nära, hon försökte hoppa rakt upp men vi rev bakbommen rejält samt stödet. Nästa gång ville hon inte hoppa... Skit. Kom fram andra hållet med mycket tryck och stöd (= bryta mönstret), och hon hoppade. Var mån om att rida henne framåt men även stötta upp och hålla om med benen. Det kändes bättre och de språng vi tog innan vi var klara kändes bra. Men varje jävla stopp tar jag illa vid mig av... Det sitter djupt de där problemen vi hade för något år sedan. Så det kändes inte tiptop men ändå MYCKET bättre än första klassen. Hon var mellan hjälperna och jag visste var jag hade henne. Eller ja, inte helt men bättre än tidigare.
     
    120 cm A:0/A:0
    Båda ryttarna före mig vägrade första gången på fyran och blev uteslutna på femman. Jag tänkte inte mer på det, utan började rida. Ettan kändes bra, hon bjöd friskt mot tvåan och jag hann knappt få in fyra till trean, men hon hann upp. Red bara som vanligt mot fyra och hon stannade?! Förstod inte alls varför. Jag uppfattade inte problemet. Det hände inget bakom, inget ljud som störde, vi kom i bra tempo, tryck och bra väg, hindret var inte tittigt. Jag förstod inte alls varför? Ställde henne framför och kollade noga bakom för att försöka komma på vad som stört oss. Blev inte klokare... Kom igen och hon hoppade, men då hade jag med mig bilden av hur de andra vägrade ut sig på femman så höll om rejält mot det hindret och hon fick gå lite väl stort. Hade med mig känslan av skitanridningen på framridningen där jag höll in, inte blev klar och hon rev kraftigt och inte ville hoppa efter det, så när hon drog mot sexan... så lät jag henne. Tänkte hon kunde taxera själv. Men det gick inte alls, utan vi höll på att gå enormt men hon fick lägga in ett minisprång innan och lyckades inte räcka över. Så vi rev kraftigt igen. Tänkte att hon kunde bli rädd efter det så red på framåt och höll om till nästa. Rev det också. Men därefter hittade jag tillbaka till OSS och vi avslutade med riktigt bra känsla 8a-b och 9. Så jag gick ut från banan med en bra känsla. Trots ett kasst resultat och en kass runda så kändes hon mycket mer som sig själv och just de sista sprången var såå viktiga. Nu vet jag att jag bara red dåligt (för passivt, antar jag) i första klassen och att det blev bättre med bättre ridning men att jag faktiskt måste ta initiativet mot hindren för att vi ska göra bra ifrån oss. 13 fel red vi ihop, och jag hade såklart större förhoppningar än så, men huvudsaken är känslan och den kom tillbaka. Vem kan klaga då?
     
     
    Stoppet stör mig inte nämnvärt. Det är klart att jag gärna hade vetat varför, men det var bara tillfälligheten som spökade. Och det störde även fokuset, plus att jag var rädd att göra om tabben från framhoppningen vilket gjorde att jag istället lät henne gå. I vanliga fall vet man precis varför något blir som det blir; rev pga kom nära, eller hoppa flackt, stopp pga tappad rytm, kommer fel, ofokuserad m.m, m.m, det finns hundra anledningar. Underlaget var väldigt mörkt, och hindren var svart-vita med grind. Jag skulle ha ridit tydligare mot det hindret, men hur skulle jag ha vetat det? Jag red bara som vanligt, och det räckte inte. Det var en runda som gav oss rutin, men jag är sååå glad att det ändå kände så mycket bättre. Nu är jag övertygad om att det inte alls är fel på henne, utan känns det skit så är det SIS (= skit i sadeln) som är problemet.


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.