• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Hoppning - mycket tankar

    Idag har jag och Aleccis hoppat lite, utomhus. Jag känner själv hur bortförklaringarna börjar komma och hur de vill forma sig bland tangenterna och komma ut ur fingrarna. Och vem är jag att hindra dem?
     
    Skrittade fram och red igång henne. Hon var positiv. Jag var mån om att även rida FRAM henne, och göra volter där både inner- och ytterskänkeln hade uppgift; antingen svänga henne för yttern, eller forma/flytta ut henne för innern, så att hon skulle vara framför skänkeln och med mig. Hon upplevdes ändå lite stark, men jag besvarade det inte, utan la bara märke till att vi fortfarande har samma känsla med oss i ridningen (framför allt hoppningen).
     
    Började hoppa henne och hon var på strålande humör. Drog mot hindren, svårreglerad, pigg och det kändes hur roligt hon hade. Hur roligt vi hade. För det hade vi. Ibland glömmer man bort att det inte bara är "nytta" vid träning, utan också "nöje". Men idag var det verkligen vad jag kände; nytta med nöje.
     
    La upp hindren och tänkte rulla över dem. Gick super... Tills vi kom till ett specifikt hinder. Hon satsade fullt, men i sista stund kastade hon sig åt sidan. Likt slowmotion förflyttades min tyngdpunkt åt höger och jag lyckades inte balansera upp mig utan "satt av" i farten och landade på fötterna och lyckades stå kvar på fötterna tack vare (eller på grund av, om man ser det ur hästens synvikel) att jag höll kvar i tygeln. Happ, upp igen. Stopp igen, men denna gång hängde jag med i svängarna.
     
    Bröt mönstret och kom från andra hållet - hopp. Kom igen - hopp. Fortsatte att ta några andra hinder och pratade därefter lite allmänt hästsnack med en som gick förbi (nåja, inte helt random haha). Vilopaus. Tänkte att jag skulle hoppa hindren som en bana och därefter vara nöjd för dagen.
     
    Ett-två-tre, bjudning och fullt ös. Stopp på fyran, samma som nyss. Wtf? Satte mycket tryck i henne, underhöll med skänkeln, kortade tygeln och red med stort ego mot hindret - hopp. Tog det igen - hopp. Avslutade med de sista sprången utan konstigheter.
     
    Well... Sedan gick hjärnkontoret på högvarv, och jag anmälde oss till en P&J i helgen i samma vända. Vi har tappat bort oss, och jag är desperat till Eksjö-meetinget och gör allt jag kan för att hitta tillbaka till oss. (Och jag saknar oss!)
     
    Jag har kommit fram till detta:
    Med den självförtroendeboosten vi haft hela året så har jag trappat ner på den ridning jag tidigare verkligen behövt praktisera på hästryggen. Ni som varit med minns vad jag pratar om; stöd, stöd och ännu mera stöd, både med skänklarna men framför allt STÖD I YTTERTYGELN och en mer beslutsam ridning om det känts "osäkert"/svårt med självförtroendet. Men som ni också vet så är framgångsreceptet att ge fan i att röra munnen på Aleccis. "Fria tyglar" = hon lyckas kravla sig över felfritt nästan hur illa jag än rider och vilket läge hon än erbjuds (att det inte är optimalt ur utvecklingssynpunkt och djurvälfärd är en annan femma) men är jag kvar i handen så river vi ofta. Jag har gjort några sådana riv-misstag även hittills i denna säsong (t ex Gina Tricot GP 110 cm dag 2, näst sista hindret och Värnamo den regionala tävlingen där vi red nolla i 120n, men däremot var jag kvar i handen/inte klar till/över sista i omhoppningen i 110n och det rev vi). Alltså jag börjar verkligen lära mig hur jag ska göra för att vi ska vara vassa, men ibland lyckas det inte ändå, såklart. Därför tänker jag att när jag nu varit mån om att inte röra munnen på henne (dvs i upphoppet, inte i anridningens sista språng), att jag "glömt bort" att stötta. Det har fungerat ändå, för hon (vi) har haft ett fantastiskt självförtroende.
     
    Först byggde vi upp framåttänk med beslutsamhet, tillsammans med balansfokus i vardagsgaloppen, stöd i yttertygeln, benen om, rak väg, tydlig ridning osv. Sedan har vi lämnat en sak i taget; rak väg och tydlig ridning - men det har gått ändå. (Dvs "värre" omhoppningsvägar ju större självförtroende vi fått.) Balansen (därav att hon upplevts stark, antar jag, så har det ju varit förr) - men det har gått ändå. Vi tappade benen (nu den sista tiden) - men det har gått ändå. Men när jag även tappat stödet tillsammans med beslutsamheten så går det helt enkelt inte. Det är min teori. Vi har blivit så ihopridna att vi vet exakt var vi har varandra och Aleccis gör nästan allt jobb, till skillnad mot hur det faktiskt var förr. Det är inte dåligt - för vi har aldrig haft så bra resultat som vi haft hittills denna säsong.
     
    Så, hur gör jag nu?
    Min tanke var att hoppa henne idag, därefter hoppträna på tisdag och sedan vankas det tävling till den helgen. Men nu vet jag inte alls var vi står eller har varandra. Jag letar desperat tillbaka, men har också vant mig vid vårt nya "oss", så mycket av det som var en permanent självklarhet förr är något jag måste leta efter, hitta och aktivt tänka på i all hoppning framöver. Därför anmälde jag oss som sagt till en P&J nu i helgen. (Jag anmälde, men det beror på antal starter om vi kan starta pga jobb.) Det blir (oplanerat) mycket hoppning nu dessa båda veckor, men då får det helt enkelt bli det.
     
    Jag har jättesvårt för att lägga över problemen på hästen.
    Det är ju annars standard; hästen levererar inte - låt oss leta och leta tills vi hittar något i dennes kropp, behandla det, träna på som vanligt och invänta nya tiptopresultat. NEJ, jag köper det inte. Det är oansvarigt att lägga över problemen på hästen. Aleccis är inte så känslig rent fysisk men VÄLDIGT känslig psykiskt. Hon läser av energi och känslor väldigt noga och formas därefter. Det gör alla hästar, absolut men av de hästar jag ridit så är Aleccis i en helt annan liga. Hon blir förtvivlad om man blir arg på henne (det har jag lärt mig den hårda vägen). Hon blir stressad jättelätt om man känner att man inte har koll på läget. Hon fattar galopp självmant helt random ur lugn trav om jag råkar tänka ordet. Jag har inga fler exempel på lager just nu, men hon är väldigt känslig och blir alltså ledsen på ett sätt som jag aldrig upplevt en häst bli förut. Och jag vet, att skiter det sig så är det mitt fel. För det är jag som är den av oss som suger. Och det är jag som är den av oss som inte kan göra en sak exakt identisk gång på gång. Det är jag som påverkar henne, oavsett om jag vill det eller inte. Det är hos mig felet sitter. (Kolla bara på våra hittills 3,5 år tillsammans.) Men det är lika oansvarigt att inte kolla upp hästen om det är fysiska fel hos den. (Det var dit jag ville komma hela tiden.) Jag vill inte lägga över ansvaret hos henne, men jag tänker inte ignorera om det är så att det är något jag inte märkt.
     
    Därför är alltså planen att hoppa en hel del i två veckor, där jag har min chans att hitta tillbaka till oss. Är det så att det blir värre eller helt enkelt bara inte känns bättre så ska jag kolla upp henne därefter. Jag tänker mig även en tandläkarkoll utöver veterinärcheck men kanske även besök av ET (tanken slog mig nu att det var rätt länge sedan hon var ute). Jag kan faktiskt ha ridit sönder henne, och det är fakta. (Och jag är inte dummare än att jag kan erkänna det. Hon är ju inte gjord att sitta på, och hoppa hinder. Självinsikt 2.0)
     


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.