• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Det draaar

    Jag drar mig för att uppdatera här. Inte på grund av att vi sett till att vara sämst helgen igenom, haha, nej, nej, jag vet vad jag känner och har koll på läget. Det är bara det att jag snittat 4-5 timmars sömn hela helgen med långa tävlingsdagar i Eksjö, så jag är knappt vid liv. Gör ett tappert försök att hålla ögonen öppna genom att äta godis tills jag kräks. Låter lockande ändå. 

    Jag har haft en fantastisk helg i Eksjö! Resultaten är som ni vet ingen höjdare, men jag har haft det så trevligt och humöret har varit på topp. Vädret var bra fre och lör (fast kalla vindar!) och nu var det snö idag, som dock smälte, så vädret har varit okej trots allt. Men även om jag är glad och positiv, så kan jag inte låta bli att känna mig bedrövad. Bedrövad över den jargong som råder "i gamet". Hur vuxna människor kan vara så missunnsamma och rent av vidrigt otrevliga och nästan hatiska?! Alltså, vi delar samma intresse och jobbar mot mer eller mindre samma mål - vem mår bättre av andras olycka? Wow, vad besviken jag är på folk. Nu låter det som om det handlar om mig, men så är inte fallet. Det är på läktarplats hatet gror. Tvi! Jag är glad att jag är större än så. Jag MENAR DET när jag hejar, blir nervös när andra rider (för att jag vill att det går bra), grattar eller så om det är tröst och pepp. Jag i min tur skiter dock i vad andra tycker om mig. Vi är skitiga, bonniga, fluffiga av päls och jag sågar inte ner min häst så hon tuggar sig i bogen - hon får gå hur jävla öppen hon vill, för vi är inte där för att tävla i ohälsosam ridning. Eller jo, på sätt och vis... Äsch, jag vet att min framridning uppfattas planlös och annorlunda - och? Jag vet att jag har problem med allt från sits till självförtroende på hindren, men jag vet också att jag kämpar röven av mig för att ta mig förbi det, och utvecklas. Jag behöver varken ryggdunk eller fälleben, och allvarligt talat så skiter jag i vilket. Det är fritt att tycka, tänka och önska olycka/lycka. Jag står stadigt nog att klara mig själv ändå. För jag har stått själv från början, och det gör en fan stark.

    Problemet är att uttrycka sitt missnöje, önska olycka och gotta sig åt andras motgång. Hur fan växer man av det? Hur får det mig att räta upp mig bättre i landningen och ger det mig bättre självförtroende/öga på avstånd? Svar; NEJ. Tragiska människor utan eget driv i livet. Jag hoppas NI en vacker dag hittar något ni brinner för och kan glädjas med andra. Jag önskar verkligen att ni, liksom jag, en vacker dag upptäcker hur mycket bättre livet blir med lite glädje, unna folk lycka och le lite.


    Såhär såg tävlingsplatsen ut när vi anlände klockan sju i morse. Stabilt va, haha!






    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.