• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat reg. hopptävling i Jönköping med Aleccis (9/10)

    Det där med att jobba natt och inte riktigt tänka på det när man anmäler till tävling har jag nu provat för andra gången. Två timmars orolig sömn med panikuppvaknande ett antal gånger och dessutom ett oförklarligt illamående som verkade vilja få min kropp att explodera, kändes inte som en kanonuppladdning. Och eftersom att det skulle bli brutalt lite sömn så bestämde jag när jag la mig att jag skulle vakna glad. Det var inte så himla lätt med tidigare nämnda känsla. Usch, vad jobbigt det var, ärligt talat.
     
    Allt tog lite längre tid på grund av samma skit, så en kvart efter planerad tid rullade vi från gården. Jag och Aleccis, alltså, det var vi som var vi. Två timmars sömn och sen ge sig iväg själv med hästen utan sällskap och utan radio - kan tänkas vara dumt, och det skulle jag också tycka, men med mitt kära headset löste jag radiofrågan, och med glada röster i öronen och fint höstväder så gick det ändå himla bra. Jag kände mig inte tröttare än vanligt = inte så trött (konstigt nog)...
     
    På plats mötte jag upp mig själv, fast en lite mer kräsen och en betydligt "högre-krav-mig-själv" än ja, just mig själv. Kan låta snurrigt, men så känns det ibland. Therese är nämligen en mig själv, förutom allt mitt slarv/klumpighet och "don't-give-a-fuck", samt "lättar-hästen-från-marken-framför-hindret-så-är-man-nöjd" typ. Vi har inte ens setts tio gånger live, men jag tycker så jävla mycket om denna människa! (Vi hörs dock dagligen, såattääh.) Alltid glad och lika pratig och lättsam som jag. Alltså, skulle tävlingen kunna gå sämre än bra med en sådan hästskötare? ;) Ärligt talat så är ju ett gott humör A och O när man ska tävla; i alla fall om man önskar bra känsla och prestation (och helst resultat, om det går hand i hand).
     
    Över till själva tävlingen då. Tja, jag kunde inte koncentera mig första gången när jag gick banan, för jag mådde så jälva illa. Andra gången jag gick den så kunde jag inte heller koncentrera mig för jag gick och babblade med Therese, haha. Den planeringen och så... Inte tio poäng, direkt. Kände inte att jag hade hundra koll på banan faktiskt, så fick ändå stå och repetera den fem gånger medan jag väntade på min tur senare.
     
    På framridningen var det bara kaos. Hästar i mängder och ja, inte det största ridhuset om man säger så. Aleccis bjöd dåligt och jag förstår henne. Det var svårt att "ta plats" där inne, och vi var mest passiva och kände oss i vägen - när vi inte var i vägen på riktigt då. Usch, ville vara där så lite som möjligt men rullade ändå lite trav och galopp. Hon kändes inte särskilt genomriden direkt.
     
    Framhoppningen var en liten besvikelse, men vad kan jag begära..? Hon körde upp huvudet och drog. Sprang i från mig, i nästan varje anridning (dvs fyra, två på vardera hinder, det fanns inget kryss). Det kändes inte så bra, men vi är ju inte där för att träna, utan det är bara att försöka lotsa runt den häst man har för dagen, om man säger så. Aleccis är ingen "stil-häst", och det vet jag, samtidigt som jag skiter i vilket. Tycker folk att jag rider illa så är det ju upp till dem (och tycker de att det är djurplågeri så får de helt enkelt ta det den vägen, men det hoppas jag verkligen inte!), samtidigt som jag alltid har en öppen inbjudan till vem som att prova min älskade häst. Hon ger mig såå mycket annat att jag ger blanka fan i andras åsikter om min ridning på henne. T ex den inställning hon har nu, det självförtroendet, och den glädjen hon känner - hon vill, och hon älskar det! Då är det bara att hålla i sig, åka med och styra/sikta samt försöka fladdra så lite som möjligt (haha).
     
    110 cm A:0/A:0
    Hon var som sagt inte jättetrevlig att rida och det kändes hemskt flängigt. Det ser faktiskt inte så illa ut som det kändes. Linjen 4-5, på fem galoppsprång blir jag illa till mods av. För jag gjorde en sådant grov avståndsmiss där jag bedömde att hon skulle ta av lite, lite tidigare än hon gjorde. Så jag händer inte med för fem öre och ligger på halsen över språnget. Skitdåligt, och eftersom jag är världens mest tacksamma när jag råkar göra så mot henne så tar jag mig tiden att berömma henne. Det är väldigt medvetet och något som jag, oavsett hur mycket "av och på", "hästen tror det är slut", "avbrott i ritten" och blablabla, det än blir - så vill jag verkligen berömma henne externt efter hon har fått ett sådant läge. Sen vinglade vi vidare över resten och till sista i grunden kände jag riktigt läget och såg hela linjen framför mig till första i omhoppningen. Vi flög fram på fem stora galoppsprång (stegat till sex) och fick perfekt läge med tanke på farten över detta. Tillbaka och innanför blomarrangemanget där vi höll på att komma lite nära, så höll ut litegrann för att vinna lite plats. Över räcket och bort till kombinationen. Där gick det lite fort, så återigen blev jag sjukt impad över hennes otroliga kvickhet! Herregud vad snabb hon är i sina framben! Jag är även nöjd med svängen till oxern där jag hon gick precis där jag ville men därefter var jag visst mer fokuserad på själva svängen än mot sista hindret så det blev lite vingligt när vi kom ifatt min planering, dvs jag skulle lyft blicken och hunnit vara före oss hela vägen. Försökte sitta upp lite extra för att inte rida iväg henne, men trots vingel så var det inget som ställde till det. 0+0 fel och upp i ledningen - som vi fick behålla! Vinst, tjoho! Vi var visst till och med nästan två sekunder snabbare än tvåan, haha. Hoppsan. 58 starter och reg/nat-meeting ändå. #självförtroendeboost
     
     
    - Nu skulle Lasse vara stolt, HAHAHA! ropade jag sarkastiskt till Therese när vi sågs utanför ridhuset efter rundan med ett stort flin. För nej, jag skämmer ut honom, stackarn. Han säger att jag inte får gasa - fast rent fysiskt har jag faktiskt inte gasat. Jag har bara låtit henne gå, dvs inte bromsat, suttit upp eller försökt få tillbaka henne. Hon springer om hon får - och ja, är det omhoppning så får man springa :D Men samtidigt är ju inte denna ridning min dröm heller direkt, det är bara väldigt svårt att låta bli när man ser lägen och allt känns så lätt - och är så jävla roligt! Så jao... självdisciplin och lydnad - jag bara väntar på att dessa ska ramla ner i huvudet på oss.
     
    Dags för nästa klass, och jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte började känna mig lite stressad. Jag hade nämligen en tid att passa, och det såg inte ljust ut. Därför traskade jag upp till sekretariatet och kollade om det fanns någon struken vars plats jag kunde byta till mig. Lyckan var total när jag kunde starta ungefär en timme tidigare än min ordinarie starttid. Så himla bra, snällt och genast kändes det bättre (men det skulle bli lite stressigt ändå - dock kunde jag vänta med att stressa tills efteråt; betydligt bättre med tanke på vad som stod framför oss). Jag skulle nämligen även ljuga om jag påstått att jag var helt bekväm med hinderhöjden. En del var snälla, men vissa kändes värre. Framförallt höga hinder som står tätt är vad som skrämmer mig just nu. Så ja, kombinationerna. För JA, plural. Två stycken; en med två galoppsprång (värst...) och en med ett skulle stå framför oss lite senare. Annars kändes det bra. Jag hade koll på läget, och gillade att det var just totalfel, så vi skulle få lite fler språng i oss än vad vi hade fått om det var en grundomgång av bed. två faser.
     
    Framhoppningen var lite småbökig. Jag, som sällan har med mig någon och brukar ta relativt få språng, är allergisk mot alla som ska hålla ett helt jävla träningspass där inne där de ska hoppa trehundra språng och gärna en gång på varje hål, från marken och uppåt - de blir aldrig klara och paxar de där hindren länge. Det var svårt att komma intill, och i vanliga fall behöver jag inte hoppa hindren på tävlingshöjd, men 120-hinder är vi fortfarande orutinerade på, och därför ville jag gärna få flyta över ett par gånger. Till slut fick jag ta mina språng även över oxern och generellt var hon lugnare och hoppade bättre denna gång. Skönt det!
     
    120 cm A+A:0 med totalfel
    Undertempo är det enda ord jag egentligen hade behövt skriva här. Från start till mål. Jag höll igen henne, backade av, försökte kontroll-rida, men på fel sätt. Det jag är nöjd med är att vi båda red tveklöst på alla hinder (och det är stort som fan för mig. Det är svårt att rida med stöd och självförtroende när man vet att hästen likagärna kan slänga sig åt sidan när man är framme - men INGET sådant varken denna dag, eller på flera veckor. Men ändå. Vissa saker tar lång tid att släppa). Vi gjorde en runda som tyder på den orutin som vi har. Jag är glad att resultatet gick hand i hand med ridningen; det kändes som det säkert kommer göra att bli bedömd av en riktigt bra domare på en dressyrtävling. Det var rättvist. Men grejen är att jag ÄR nöjd, samtidigt som jag är besviken att jag inte red i ett bättre tempo. Men hur kan jag vara missnöjd med 4+4=8 fel i vår andra 120?! Det är jag inte. Jag är mindre nöjd med prestationen bara. Min prestation. Hästen är tveklöst det bästa som hänt mig och min ridning. <3
     
    Mot hinder 5 red jag verkligen in henne i ett omöjligt nära läge, så där gjorde jag som i förra klassen; klappar om henne innan vi fortsätter. Mellan kombinationen 8ab och 9 så fastnar tyglarna mellan sadeln och mitt ben, så det är därför jag lyfter ytterhanden.
     
     
    Därefter hade vi fotostund, och sen rullade vi hemåt. Förresten så var Aleccis väldigt skeptiskt till cellofanen runt blommorna, haha! Jag behövde ta nytt grepp i tygeln en gång så jag lutade över blommorna åt andra hållet och då hoppade hon iväg så jag hamnade på snedden och höll på att åka av, hahahaha! Fick slänga ner blommorna för att få tillbaka balansen och sen försökte vi igen. Jag försökte smyga upp blommorna närmare och närmare, men bättre än såhär blev det inte. Det ser ändå helt okej ut. Och just det! Täcket vi vann var helt sjukt! Med nypris på 1400:-(!!!) så var det både rejält, snyggt och ja, jag blev kär. Nytt tävlingstäcke, helt klart!
     
     
     
    Detta skrev jag på instagram (@ jagheterjessica) för övrigt, och jag ville ha med vissa detaljer men orkar inte skriva om, så får bli lite dubbelt:
    "Direkt när vi kom ut från banan i 120:n var grundkänslan bra. Hon låg kvar och ingen av oss ballade ur, haha. Vi är i rätt klass och nu behöver vi "bara" få fler starter i kroppen. So far, so good. Man måste få vara orutinerad när man klättrar till nästa nivå. Men i takt med varje mil vi rullade hemåt blev jag mindre och mindre nöjd. Inte helt otippat har jag svar på detta: När hindren blir större och jag tycker det börjar bli högt så vill jag inte kliva ur vår "comfort-zone" vad gäller tempo. Jag vill ha kontroll i varje steg, och då går det i undertempo (för denna klass). Inte nog med att jag rider i undertempo, jag backar dessutom av henne från hindren och bromsar in i lägena. Detta leder till för många galoppsprång på distanserna och vi kommer för nära hindren. Lite besviken blir jag då vi ju tränat på att rida i ett bättre tempo (och det gått bra!) och jag även planerade att hålla detta, men inte gjorde det. Fördelen är förvisso att det "bara" är att hitta rytmen och rida i ett bättre tempo. Med fler 120-klasser i kroppen kommer jag kunna rida i denna. Resultatet blev två nedslag, vilket inte bara rimmar med ridningen, utan även får ses som ett rimligt resultat som jag får vara nöjd med. 11 av de 13 sprången var ju med andra ord felfria (inkl två stycken kombinationer; en med ett galoppsprång och en med två = rätt nöjd med det). Min plan är att rida två 120-klasser till innan året är slut. Det känns bra och det här fixar vi! (Hinder 2-3 red vi på 5 galoppsprång i omhoppningen i 110, och 7 i 120. Det skulle vara 6 - just sayin')"


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.