• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Kalmar med Aleccis // självförtroendemord

    Jag kan inte sluta gråta. Jag har gjort min häst så illa idag... Vi är djupt skadade just nu, och det gör mig helt förtvivlad.
     
     
    Det vände så fort. Började himla bra med kanonuppladdning (jag hade både sovit länge och ätit ordentligt), trevligt höstväder, häpnadsväckande anläggning (med möjligtvis någon invändning mot underlaget, men i dessa klasser dög det - så katastrof skulle jag inte kalla det) och min lika fantastisk häst som vanligt. Jag gick banan och hade stenkoll på den med alla distanser och hinder. Efter ordentlig framskrittning var jag noga med att rida lugnt, med låga händer. Det kändes verkligen riktigt, riktigt lovande! Hon var lugn (tills vi hade hinder framför oss) och reglerbar.
     
    115 cm A:0/A:0
    Aleccis var taggad, men fortfarande reglerbar, och känslan vi hade var riktigt bra. Ettan var en oxer på kvartslinjen, tvåan ett räcke snett igenom mot bruten linje, sex språng, mot räcke ställd mot utgången. Många rev det räcket, så jag var noga med att räta upp mig ordentligt innan det. Bestämde mig för att inte plocka ner henne dock, men det råkade jag göra ändå. Tack vare sitsen fick hon plats ändå. Inga problem alls, utan vi flöt på bra på den distansen. Jag behövde inte göra någon förhållning ens. Tillbakasväng diagonalt över fyrans oxer, bruten linje åtta galoppsprång med lite tillbaka de sista galoppsprången mot femman som var ett räcke. Runt halva ridhuset och över sjätte hindret, en trippelbarr ställd på medellinjen diagonalt ner mot utgången. Kombination räcke-oxer ställd på kvartslinjen, kom ganska snabbt då det stod relativt nära kortsidan. Sju galopsprång där jag fick hålla lite, på bruten linje till räcke med vattenmatta. - Så långt var det, återigen, riktigt bra. Bra flyt och tempo, bra språng och superkänsla! Sedan gjorde jag en sådan där tabbe som är helt ... ÅÅH, alla ord jag väljer är för "grova" med tanke på vad jag gjorde för misstag senare! Men ja, jag glömde helt enkelt bort banan. Jag var för "snabb" i huvudet och tänkte att omhoppningens nästa hinder skulle komma nu. Men det var en linje först; räcke till oxer på sex galoppsprång längs långsidan. Kom på det när jag var i höjd med räcket, och ba; "nej, fan" osv. Gjorde en volt och red sedan omhoppningen. Linjen var bra, men jag hade tappat fokus och red väldigt slarvigt över de kommande räckena där jag tog de tightaste vägarna man kunde välja - båda rev vi med bak. Vände runt och avslutade med ett bra språng över oxern. 0+12 fel, och sjukt förvånande att vi lyckades komma 6a med det resultatet, men det gjorde vi.
     
    Vi skrattade gott åt att det var minsann Aleccis placering och inte min, för jag hade definitivt inte gjort mig förtjänt av den. Aleccis är helt fantastisk! <3
     
    Gick sedan banan till 120 och jag tyckte att den gav ett bra intryck. Ganska inbjudande byggt med plats mellan hindren (vilket jag föredrar). Två kombinationer med ett galoppsprång i, några distanser men även fristående hinder. Inte supermaxat, men inte heller mesigt byggt. Det kunde verkligen vara en bana där vi hade kunnat göra bra ifrån oss på!
     
    Red fram, hoppade fram. Tyckte att det höll på att bli stresskänsla på framhoppningen då folk först höjde till 125-130, sen ner på 1m och sen stannade hindren på 110. Då kände jag att jag får väl helt enkelt ta alla språng jag önskar där istället. Skitsamma, liksom. Men sen blev det bättre struktur och vi kunde rulla över ett par 120-språng. Aleccis var pigg, glad och det skulle inte finnas något i världen som kunde stoppa oss. Typ så. Vi gick från framhoppningen med gott självförtroende.
     
    120 cm A:0
    Det började bra. Hon var fortsatt pigg och låg på. Hoppade ettan, men jag tyckte hon sprang ifrån mig lite så jag tog en förhållning för att ha kontroll på henne, mig, oss. Ettan var ett räcke som stod på kvartslinjen relativt nära kortsidan, dit man även hoppade, mot utgången. Därefter vände man vänster och hoppade en oxer med korta bommar, också på kvartslinjen, så man red som ett U, även det i nederdelen av ridhuset. Men vi kom inte riktigt så långt. För efter förhållningen har jag ridit Aleccis genom svängen, tänker på att galoppera genom densamma och har sedan tidigare tittat en stund på oxern. Märker att jag måste göra en förhållning till, men mer eller mindre samtidigt förstår jag att det var fel för i nästa sekund står vi i hindret. Jag red alltså in henne i ett läge som inte fanns. Alldeles, alldeles för nära. Hon försöker ta av med frambenen och all vår energi fortsätter på väg framåt, så vi kraschar rakt in i hindret. Aleccis är nere på knä med halsen och huvudet i sanden med mig raklång på. Till slut kan hon kana ut huvudet bakåt och jag glider av framtill. Tappade andan litegrann då jag störtdök med bröstkorgen ner mot hennes hals som i sin tur dök mot underlaget.
     
    Sopade av mig, klappade om hästen, tackade funktionären och gick ut från banan med väldigt dystra steg och en förtvivlan inombords. Denna har under kvällen sedan bara vuxit mer och mer. Vi tog några språng på ett räcke på framridningen (ger fan i att man inte får). Hoppade ett språng på 100, därefter 110, därefter 120. Stopp. Sänkte lite, stopp igen. Kom igen och hoppade två språng. Kändes inte jättebra. Det är kört. Hon vågar inte...
     
    Skrittade sedan av länge och grät. Satt tyst i bilen i 1,5 timme och pratade lite den sista biten. Packade ur hästen och packade upp bilen med hårt tryck bakom ögonlocken. Tog driven på invägen och kunde knappt hålla tillbaka tårarna där heller. Har gråtit i omgångar sedan jag kom hem. Då spelar inte alla placeringar eller "glömde-banan" i hela världen någon roll längre.
     
    Grejen är ju att Aleccis är väldigt, väldigt rädd om sig. Hon vill inte bara "inte riva" - hon vill inte ens försöka om hon misstänker minsta lilla risk för att inte klara hindret. Detta har vi kämpat länge, länge med. Alla jävla vägringar och uteslutningar och alla miljoner starter vi nött på upp till 110-nivå med väldigt blandat resultat. Sen släppte det. Med tiden och med många bra språng har hon fått ett självförtroende som de senaste starterna gjort henne till en av de främsta i de klasserna vi startat - och vi har kunnat ta nästa steg, och tagit oss igenom det på ett bra sätt. Bra, på så vis att vi kan bygga därifrån. Bli bättre.
     
    Så visst, verkligen jättejättetack för alla snälla, underbara människor som ikväll tröstat och peppat mig - MEN, orden och liknelserna "alla har motgångar, snart har ni tagit er över det" blablabla. DET ÄR REN BULLSHIT. Det är inte en liten jävla motgång. Jag har fan gjort henne illa! Jag har rivit hela självförtroendemuren hon/vi byggt upp. Det är en liten jävla rykande ruin just nu. Jag har för fan skjutit allt det vi hade byggt upp. Ja, jag är helt förtvivlad just nu.
     
    Eftersom den äldre generationen inte har någon känsla för modern teknik så blev filmen från 115 som nedan (OBS! printat från den bättre sekunden), och det blev inget alls från 120. (Inte ens det "roliga" kunde jag alltså få...)
     
     

    Jag älskar min häst så jäävla mycket. Ville verkligen inte utsätta henne för detta...


    Kommentarer
    Evelina Blomqvist

    När jag var yngre tränade jag en häst för Pether Markne i ett-två år. En skitnervös mespropp på 5 år, och just när vi kommit så långt att hästen bara hoppade utan funderingar, red jag den i i en idiotdistans och poff så låg hästen, jag och alla bommar i en röra på marken. "Så, nu får jag ringa ägaren och säga att det blir dressyrhäst av den här" tänkte jag - för det var ju så jävla kört nu.

    MEN, tack vare att jag hade landets mest kompetenta tränare ca 10 meter framför mig lyckades han vända MINA tankar, och kanske var det det som gjorde att den här fega jävla femåringen faktiskt kom tillbaka, relativt fort.

    Pether sa att ja, nu har ni verkligen ruckat på självförtroendet ni byggt upp, men fortfarande kvarstår det faktum att hästen har fler bra språng i kroppen än dåliga, och mängdträning är en av de saker som hästar faktiskt minns. Hon kommer att minnas den här olyckan, men DU får inte göra det. Hon har fortfarande fler bra än dåliga språng i kroppen, och det kan en häst relatera till, även om det blev fel nu.

    Och det har Pether alltid sagt, att det kvittar om jag rider en linje dåligt sju gånger och bra två - för då har jag bekräftat det dåliga trots att det "blev bra" de sista gångerna.

    Anyway, världens längsta kommentar. Jag förstår hur arg, besviken och ledsen du är över det som hände. Och jag förstår definitivt att det känns helt jävla hopplöst idag, nu, här. Men jag tror också, att det såklart kommer att krävas tålamod och tid från er båda, men att ni är tillbaka på banan tidigare än DU tror. För ni har fler bra rundor än dåliga i er. Och en dag så vaknar ni båda och Aleccis lilla hästhjärna har litegrann glömt bort vad det var som kunde gå fel. Om det finns något fint med att arbeta med ett djur vars hjärna upppnår storleken av en clementin så är det just det. ;)


    Svar: TACK BÄSTA!!! <3 Åh, vad jag behövde läsa detta. Jag kommer läsa detta många fler gånger! <3 :)
    vinna.blogg.se

    2015-10-26 @ 07:31:54 | URL: http://evelinablomqvist.se


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.