• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • At least we stole the show

    Jag vaknade av mig själv (inte så bra med tanke på att jag ska jobba natt sen, men jag hinner vila innan dess - problem solved), och det tog inte lång tid förrän jag var tillbaka i gårdagens känslor med tårarna rinnandes igen.
     
    Min plan bestämde jag redan igår på hemvägen; hoppa mycket denna vecka. Inte mycket som i hundra miljoner språng - eller jo, men utdraget på lite hoppning, många dagar. Typ hoppning varannan dag, med start på tisdag. Jogg idag.
     
    Men när jag rörde mig runt i lägenheten och ältade all skit från igår plus att det ändå var gott väder - så bestämde jag mig för att NEJ, vi ska hoppa IDAG. JAG måste hoppa IDAG. Jag kommer bara göra en ännu större grej av det annars, om jag ska vänta en hel dag till och det kommer dra ner hela mig ännu djupare än vi redan är.
     
    Jag fick världens bästa kommentar av världens bästa Evelina, som innehöll bland annat detta stycke; "Pether sa att ja, nu har ni verkligen ruckat på självförtroendet ni byggt upp, men fortfarande kvarstår det faktum att hästen har fler bra språng i kroppen än dåliga, och mängdträning är en av de saker som hästar faktiskt minns. Hon kommer att minnas den här olyckan, men DU får inte göra det. Hon har fortfarande fler bra än dåliga språng i kroppen, och det kan en häst relatera till, även om det blev fel nu."
     
    Åh, vad det satt bra! Jag vet exakt vad jag hade sagt om det hände någon av min elever; gör ingen grej av det, låtsas som det aldrig hänt osv. Inställning är A och O. Men nu har jag precis gjort tvärtom! Dags att ta tag i detta innan det blir ett problem på riktigt!
     
    Jag kom dessutom på att det var höstlov (jävla tur jag har!), så Ida kunde följa med! Vi lastade Aleccis och åkte för att hoppa med henne.
     
    Plan: hoppa lågt, hoppa fler hinder i följd lågt, höja successivt och rulla på samma hinder/lilla "bana".
    Verkligheten: genomförde detta till punkt och pricka.
     
    Började med att hoppa ett knähögt räcke några gånger. Kom därefter på hindren som var, i följd. La på några till och hoppade samtliga hinder snäppet högre. Det var då, när vi styrde mot planket första gången som JAG kände att det är JAG som fått större smäll mentalt än jag trott. Jag som inte är varken rädd för att slå mig eller rädd för att göra bort mig - men jag är rädd för att bli rädd. Två galoppsprång innan hann jag känna den där tveksamma känslan "hur kommer det gå, är det dags att hålla i sig?" typ. Men Aleccis tuffade på, och ju fler hinder vi hoppade desto bättre och bättre kändes det. Någon gång red jag slarvigt mot hindret så vi inte kom riktigt rakt (dåligt!), och det var faktiskt enda gången som Aleccis blev lite frågande men annars klippte hon allt utan minsta tvekan. Det kändes riktigt bra till 100 ungefär, så jag bad Ida lägga upp hindren på 110 (min plan var att inte hoppa högre än 110, men hoppa 110 om det kändes bra - för där har vi fortfarande själförtroende). Vi tog hindren på samma "bana", och Aleccis tyckte det var så himla roligt - jag också! Tog plank - oxer två extra gånger efter avslutad bana. Det kändes inte riktigt "som vanligt"/som om kraschen aldrig hänt - men det kändes BRA. Bättre än jag trodde det skulle göra!
     
    Jag tänkte även tillbaka på hur vi tog oss igenom alla vägringar och skit tidigare - och det som verkligen gjorde skillnad var stöd i yttertygeln och underhållande skänklar (vilket med tiden båda dessa delar inte alls är lika aktiva längre, då vi ridit ihop oss mer och ja, fått det där självförtroendet). Så därför har jag varit extra noga med denna ridning idag, för säkerhets skull. Dessutom brukar jag inte försöka rida Aleccis "på tygeln" med pelhambettet då jag tycker att det bettet är lite "orättvist", så jag har med flit ridit henne mycket mer öppen när vi ridit fram inför hoppträning/-tävling. Däremot skulle ju min ridning idag bygga på mer stöd, och för att göra för stor skillnad med eller utan hinder, så red jag även fram henne med mer stöd idag.
     

     
     
     
    Totalen antal språng blev väl fler än jag tänkt, men det kändes precis lagom. Samtliga är med på filmen nedan. Jag kommer efter i vissa språng och det är jag ganska säker på att det har att göra med det stöd jag vill ge henne. Jag blir för långsam helt enkelt, plus att jag vill sitta väldigt upprätt ifall hon skulle vägra.
     
    Jag tar gärna emot konstruktiv kritik och tankar - det finns alltid andra sidor att se saker ifrån och man kan alltid göra saker bättre.
     


    Kommentarer
    Evelina Blomqvist

    Har du sett stillbilderna eller? Hon klipper ju av som en tiger över oxern!

    Svar: :):)
    vinna.blogg.se

    2015-10-26 @ 19:29:29 | URL: http://epicevelina.blogg.se/
    Ellen

    Ofta kan det vara så att det är en själv det finns osäkerhet. Jag kraschade en gång men det bara hos mig det sedan fanns tvivel och rädsla. Tvekade jah tvekade hästen men red jag som vanligt hoppade han som ingenting. Han verkade inte bry sig för fem öre om vad som hänt :) Din häst ser ju jätteglad ut och verkar ju inte alls tänka på det som hänt :)

    Svar: Tack snälla för din kommentar. Så nyttigt att läsa <3 :)
    vinna.blogg.se

    2015-10-27 @ 07:18:45 | URL: http://ellenshorselife.blogg.se
    Ellen

    Glömde säga att det ser jättefint ut på filmen!

    2015-10-27 @ 07:20:32 | URL: http://ellenshorselife.blogg.se
    Nicole

    Tittade bara in här och kom fram till just det här. Men har sett innan hur det såg ut från första början, och inser hur riktigt jävla långt du har kommit med den där hästen. Liksom, hur bär du dig åt? Hon är ju så MYCKET mer lugn och harmonisk nu och det blir verkligen bara bättre och bättre! Du borde vara riktigt stolt om du inte redan är det. För så fin du fått henne! Cred till dig asså! Riktigt kul att följa er två! :)

    Svar: ÅÅHH!! Tack världens snällaste! <3 :') Älskar henne till månen och tillbaka!
    vinna.blogg.se

    2015-10-28 @ 14:58:07 | URL: http://www.nicolecaroline.blogg.se


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.