• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från VRF's klubbmästerskap; Lillis och Aleccis

    Det är inte så roligt att läsa om, men jag var snäppet bättre (eller rättare sagt; mindre dålig) i ryggen till att börja med. Det kändes ändå okej, men tog emot lite, i början men efter att jag struntade i jackan av praktiska skäl (HUR FAN TÄNKTE JAG DÄR?!) så fick jag sjuuukt ont igen. Sådär svinigt ont så det knappt går att gå. Iaf inte går att få rent. Kul...
     
    Började dagen med Lillis start. Han var slö, men det är ju standard. Fick däremot upp farten i honom emellanåt och han kändes finfin på hinder. Hoppade bra och gick lite mer av sig själv mot dem. Men generellt blir jag ju så illa tvungen att rida väldigt hemskt på honom. Typ noll i andra änden av händerna och nästan flaxa och veva tillsammans med samma flax och vev med benen, hahaha. Fan, vad jobbigt det är!
     
    80 cm A:0/A:0
    Hoppet levde och vi satte fart mot första hindret. Han tog för sig framåt i varje galoppsprång och det kändes bra. Han hoppade fint över ett, två, tre och fyra. Sen kom vattenmattan och ja, visst är han tittig. Men det brukar bara vara att driva så hoppar han ändå. Men INTE här. Han totalvägrade, och höll envist som fan fast i sitt beslut. Två stopp, men sen lyckades jag få över honom. Nästa hinder var en mur. Nit på den också. Kom över på andra försöket - och uteslutna. Det kunde jag inte i min vildaste fantasi föreställa mig. Rätt besviken och irriterad på honom efter det, japp. Men klapp och beröm ändå, och så dags att ta ut nästa häst.
     
    Det gick att hoppa muren också..!
     
    Jag hade blivit rejält "stjälpt" av Lillis ridning när jag skulle rida Aleccis. Jag blev passiv och red varken bakifrån till fram eller stöttade upp fram. Helknäppt kändes det. Och så fick jag den där "det är inte så noga"-känslan. Och nej, det är små hinder och så, men det är ju fan noga ändå! Men jag var så omotiverad. Hade ont, var hungrig, trött och frös som fan. Aleccis är en häst som rids på väldigt mycket "energi"; dvs jag håller ihop henne genom att själv vara lugn och jag vet inte hur jag ska förklara riktigt, men jag får liksom hålla i henne med min "insida". Inte bromsa fysiskt, men hålla tillbaka genom att verkligen VILJA, till 100%, ha henne hos mig. Så fort jag inte gör det - så tar hon för sig och ökar. Hon går så mycket mer på känslor, än någon annan häst jag suttit på. Så jag hade henne inte hos mig, och hon tog för sig. Vi fick bara hemska språng på framhoppningen. Antingen accelererade hon och blev otroligt framtung när hon kastade sig över, eller så blev det typ jämfotahopp eller liknande orena språng - just på grund av obalansen framför allt mentalt men även för att jag då, oavsett om jag vill det eller inte, låter henne springa. Det var dessutom stressigt som fan på framhoppningen - inte fysiskt stressigt mer än att det var lite rörigt. Och känslan där inne var stress. Kaos. Noll koll. Jag blev insläppt tidigare, och ja, jag gick ju med på det när jag blev tillfrågad. Tänkte att det var skit samma, men så här i efterhand skulle jag nog ha hållit lite på vår start.
     
    100 cm A:0/A:0
    Det kändes allmänt... inte så bra. Hon låg på, jag lät henne, obalanserat och - omotiverad till att ta ansvaret. Vi tog oss ändå runt felfritt i grunden och påbörjade omhoppningen. Kom snett så rev första, och så gick det alldeles för fort och jag hade noll, noll, noll balans eller tydlighet i anridningen till nästa hinder (varav även anridningen var dålig), så hon gick förbi. Tog om och hoppade resten. Så jävla dålig runda - där jag inte kände igen oss alls om jag ska vara ärlig. Jag kan verkligen inte relatera till detta. Men så var det. 0+8 fel och en runda under all jävla kritik.
     
    Inför nästa klass var jag noga med att hitta tillbaka till OSS. Fokus, för fan! Tankarna som gick i huvudet var; noggrann ridning, BRA vägar, stöd på ytter osv. Försökte rida med som vanligt, och kom ner i sadeln, om med skänklarna och stöd i tyglarna. Men hon var fortsatt pigg och jävligt på.
     
    110 cm A:1a - klubbmästerskapsklassen
    Jag red in, gjorde som jag planerat - och red en BRA runda! Felfri grundomgång, men hon blev piggare och starkare ju mer vi hoppade. Ändå kändes det relativt jämnt, trevligt och ja, jag kände igen oss igen. Extra skönt att jag kunde skärpa till mig och göra om det som var dåligt. Jag var i fortsatt rätt dåligt tävlings-skick och sa, när jag kom ut från banan, att jag planerade att rida en lugn omhoppning.
    Dessvärre glömde jag bort det eller något. (Ja, jag hatar min dåliga jävla självdisciplin...) Direkt när vi kom in så var Aleccis sååå jääävla taggad! Jag vet inte riktigt vad hon fick det ifrån, men hon hade bara en, enda (två faktiskt) sak i sitt huvud och det var att springa fort och få hoppa! Hon var såå glad och jävlar vad laddad hon var. Jag hade att göra redan innan vi kunde rida an mot första hindret. Hon var så förbannat stark! (Typ tio gånger mer än min vanliga Aleccis). Jag kunde knappt hålla henne från hindret, utan fick hålla HÅRT i yttertygeln och ställa henne. Sen körde vi, och det fanns inget rätt i den omhoppningen. Mellan ettan och tvåan så går hon och jag känner att jag inte KAN bromsa henne. Det känns liksom som att om jag skulle försöka så skulle vi hamna mitt i hindret = inte så sugen på det... Så jag höll om istället så hon skulle räcka fram. Vände om tillbaka på oxern, gick innanför till kombinationen, och vidare över de sista båda hindren. Två bommar åkte ner. Sen red vi två varv på en stor volt för att jag skulle försöka få tillbaka kontrollen på henne. Därefter kunde vi ta oss ut. Alltså jag kände knappt igen henne. Hon var galen. 0+8 fel.
     
     
    Eftersom jag inte var i något vidare skick heller så passade Aleccis såklart på att ta initiativ på initiativ och lät mig helt enkelt följa med på hennes resa. Mjorå, jag älskar henne ändå. Men idag fick vi inte till det alls...
     
    Stolpe ut, hade man kunnat säga om man gjort sitt bästa men råkat tappa ett ben här och där, typ. Men Aleccis tappar inte sina ben, däremot kräver hon fokus och mental balans - annars tar hon som sagt egna initiativ. Jag tror även att jag var kvar i den där lite mer jagande ridningen efter Lillis. Med facit i hand skulle jag ha lämnat honom hemma. Det hade bara gjort ridningen bättre, på Aleccis. Och det hade varit värt det. Jag vill inte att hon ska vara så stressad som hon var förr, så lite kan jag ångra mig att jag inte bara tog med mig henne. Men det är så dags nu! Eftersom jag är på allmänt halvpissigt humör (inte pga tävlingsdagen utan för ett besked jag fick tidigare), så tänker jag inte ens lägga upp skiten som kändes illa. Jag kan inte, och vill inte, definiera mig med den ridning eller känsla jag hade. Även om det, på något väldigt konstigt sätt, inte alls ser lika illa ut som det kändes.


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.