• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Jönköping med Aleccis

    Regn och storm... Det var så jag började ana en viss idioti i vad vi egentligen sysslar med, vi tävlingsfolk. Men Aleccis var lastad, bilen packad och vi var redo en bra bit före avresa. Kors i taket, vafan! Vi anlände en halvtimme tidigare än planerat och även om vi hade kommit i tid ändå så var det skönt att verkligen ha tiden på sin sida (det är ju generellt inte min starka sida, det där med att vara i tid). Både regnet och vindarna avtog efter ett par timmar och sedan hade vi en helt okej höstdag. #turmedvädret
     
    Aleccis kändes helt okej på framridningen (hundra ekipage på miniyta där det inte är någon ordning alls - alla som tävlat i JFK vet hur det är...). Men jag blev inte irriterad, kände mig i vägen eller blev stressad där inne, utan det gick helt okej. Framhoppningen var som den brukar; hon stänger käkarna (älskar att jag inte har nosgrimma!), kör upp huvudet och så springer hon - med spetsade öron och är superlycklig. Så än sen att hon inte väntade eller att hon accelererar över/efter hindren. Det viktiga är att hon är glad och att det inte är farligt; och båda kriterierna uppfyller vi.
     
    110 cm A:0/A:0
    Det var BARA linjer, de flesta med sex galoppsprång. Bågen var optimal på åtta, men jag var övertydlig mot vart vi skulle, så att hon inte skulle bjuda på fel hinder, men red då en mindre båge och kom inte rakt på det räcket - sju galoppsprång. Annars var det rätt överallt. Det fanns sedan två alternativ i omhoppningen (som bestod av fyra hinder; två brutna linjer): Antingen gå på sex galoppsprång och safea och på sin höjd möjligtvis bli 20:de placerad (hög standard på de medtävlande), eller också satsa/chansa och försöka rida bra på fem. Det var mycket dubbelnollor och de enda som låg högt på resultatlistan valde, såklart, sista alternativet. Gissa tre gånger vilket jag valde? Hon gick bra på fem på första linjen, men i andra fick jag inget gensvar, blev därför inte klar och vi kom för nära med ett nedslag som påföljd. Men bra tid, haha, vad det nu har för betydelse när bommarna inte ligger kvar ;) 0+4 fel.
     
     
    När jag (vi, jag gick med en klubb- och träningskamrat) gick banan så tyckte jag det kändes högt. Men inte svårt. Och det var just "jag är rädd för att 120:n ska kännas hög och svår" som jag gnällt om de senaste dagarna. Det kändes i överkant av vad jag trodde vi skulle fixa, faktiskt. Men jag är inte den som ger upp! Tryck och stöd, tryck och stöd, tryck och stöd..!
     
    På andra framhoppningen så var hon fortsatt lite på och springig. Hoppade bra på räcket, på två lägre höjder. Styrde en tredje gång och la märke till vilken bra sits jag faktiskt hade. Stadiga skänklar i bra läge som höll om lagom, upprätt sits, spänd mage, låga stadiga händer med stöd - och hon klippte i och hoppade något jävlar över det där räcket! Jag skrattade lite för mig själv i landningen och sa tyst; "herregud! *hjärtanögon*". Sedan hoppade vi oxer; först lägre och hon hoppade trevligt. Sedan på 120 och jag satt likadant, fick bra känsla och hon hoppade så jääävla fint! Fy fan vad hon hoppade! Jag ville rulla lite fler gånger på just oxern för att vänja in mig vid storleken så kom en gång till. Men Aleccis blev nog själv paff över det språnget, för hon vågade aldrig hoppa av utan drog vänster och la ner farten. Jag gjorde ingen grej av det, utan var bara lugnt styrde ut, fattade galopp och tänkte på att sätter mer tryck och stötta - för då vågar hon. Mycket riktigt - hon körde och bjöd återigen på ett helt fantastiskt språng! Jag kom direkt en gång till - och ytterligare ett likadant språng. Wow! Kände sedan att vi hade kanonkänsla i kroppen och jag kände ett hopp att ändå kunna göra detta bra. Vi skrittade lite och då tittade jag till på oxern igen och la märke till en sak. Frambommen låg på 120 ja, men bak var fan 130. Oj... Inte konstigt hon klämde i och sprången var lite annorlunda (bättre) än vanligt.
     
    Hade jag sett att bakbommen låg på 130 hade jag ALDRIG styrt på från början, men med deras framhoppningsstöd så är det ju bara varannan höjd som står, och mellan dem är det bara ett sträck. Dvs det står att bommen ligger vid "120", men bakbommen var i höjd med "-". Så jag la som sagt inte märke till det utan fokuserade bara på ridningen. Fördelen är att när vi kom in på banan så kändes hindren ganska mycket lägre. En jävligt skön känsla efter bangångens mindre inbjudande känsla.
     
    120 cm A:0
    Jag försökte sätta en galopp med tryck i men hon var pigg på det lite mer hoppiga och spända hållet, som hon var oftare förr. Så mot första hindret hade hon den galoppen som snarare tillhör; bjuder men vägrar-kategorin, snarare än att hoppa. Så jag försökte verkligen hålla om och stötta där för att just få en bra början. När hon hoppade kände jag att vi liksom tagit över oss det "största hindret" (inte ordagrant, haha) då hon därefter föll in i den galoppen där hon brukar hoppa. Så vi fick väl båda en självförtroendeboost och körde på. 2-3 kunde jag dels vänta lite men sedan börja ta lite i henne för att få rum med de sju galoppsprången, fyra A kom vi nära och jag smackade fram henne där inne så hon skulle länga och nå över B, och det gjorde hon bra men vi snuddde bommen. Jag kunde inte låta bli utan vände mig om för att komma om den låg kvar, hähä. Femman kändes bra och runt-över sexan var hon så jävla fin! Lite snett men framåt och samtidigt höjd i henne. <3 Däremot red jag visst en urusel väg till sju a-b. Jag är rätt säker på att det var mitt stöd där som nog blev lite för bra på ytterkant = hon svänger, och då fick jag inte ut henne utan höll på att rida in i hinderstödet (dvs jag skulle även kollat på hindren tidigare), så jag var tvungen att "styra in" henne över bommarna och då blev det vingligt och dessutom nära så vi rev A-hindret. Helt okej ner till åttan, runt över nian och innanför (som Amanda övertalade mig, haha) till tian. Men där var jag slarvig och Aleccis började bjuda på ettan så fick verkligen styra undan i sista stund och då blev det lite kaos där jag råkade göra så hon studsade, låste mina ben så jag flög upp ur sadeln och tappade 90% av stigbygeln (jag försökte krampaktigt "hålla i" med tårna i högerstigbygeln), samtidigt som jag greppar mantag med ytterhanden för att hålla i mig (dvs INGET stöd ALLS = så kan man inte rida A på hinder!) och låg kvar i innern - men så bara går hon, alldeles själv och för över oss i ändå hyfsad balans, trots allt, över sista hindret. Åh, så bra hon är! <3 4 fel.
     
     
    Det kändes ganska flängigt. Inte som de allra värsta rundorna vi gjort, men det kändes helt klart som en typisk sådan runda där "vi sätter fart så går det nog", typ. Alltså självförtroendet-sitter-i-farten. Så det blev inte riktigt som tänkt i verkligheten; men min taktik höll och jag gjorde som jag tänkt mig och ja, det fungerade! Jag hade tryck i henne (även om hon gick mer framåt, än en rundare galopp, som jag tänkte mig) och stöttade. Det var som en vinst för oss. Sista 120:n för i år och vår bästa resultatmässigt, och ja, känslan var bra. Bra för att jag behövde känna att hon går och att vi kan - och vi kan tamejfan! :') Optimalt blir det dock när jag kan kombinera vår förra 120 i just Jkpg (där jag backade av och höll in henne i lägen, undertempo och för många galoppsprång på distanserna), med denna. Då kan det bli BRA! :D


    Kommentarer
    Jessica

    Jag kommenterade för ett tag sen när du hade lagt upp en film från en tävling, som jag inte ens vågade titta på tillslut. MEN vilken skillnad i 110! Nu är det riktigt trevligt att titta på! I 120, blir hon som du säger springig och ni rider mer på fart. Men klassen innan är super, kul att ni utvecklas så mycket på så kort tid :)

    Svar: Tack för att du tog dig tid och kommenterade igen :)
    vinna.blogg.se

    2015-11-10 @ 08:32:25


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.