• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Linus

    När jag och min mor åkte med Lillis så ledde det ena till det andra, typ djur som dött osv. Sådant ingår när man har, och alltid haft, djur omkring sig. Vissa djur är bara så mycket viktigare för en, än andra djur. Det första så viktiga djuret för mig, kom in i mitt liv när jag var ett år; 1992. Då föddes min Linus, en helt vanlig, blåvit, bondkatt. Som skulle visa sig ha oändlig betydelse för mig. Hans päls var den jag grät i, han var den jag delade min glass med, när han bara fanns där så räckte det. Då var allt bra.
     
    Åren gick, och någon gång på våren 2009, när han var sjutton år. Sjutton år och i dåligt skick då han var kroniskt sjuk. Rätt som det var så var han borta. Jag ropade på honom, grät som ett litet barn gjorde jag, letade på alla möjliga tänkbara ställen - sen var han officiellt borta. Död.
     

    Han försvann bara. Borta. Jag accepterad det på något vis. Han var gammal, och dålig. Såhär i efterhand är jag bara arg och ledsen - varför tog vi inte bort honom för?! Han var ju sjuk. Visade inte tecken på att lida direkt, då symptomen blev värre successivt; dvs, han vande sig. Hur kan man plåga sin själsfrände så och låta honom självdö någonstans?!
     
    Det var vad jag, under de senaste svart sex åren trott att han gjorde. Men sen kom det fram; "Linus. Han är en mycket väl bevarad familjehemlighet." VA?! "Vill du veta?"
     
    Jag vet inte. Jag vet inte om jag vill veta. Linus var Linus, ville jag veta vad som egentligen hände? Ville jag verkligen det?
     
    Vi satt där i bilen. Rullade fram längs de snöiga vägarna, mot målet. Jag är världens svagaste och har ju accepterat att han inte finns mer. Det är lugnt, men att få veta att det inte gick till så som jag trodde... Då började det komma fram igen. Min Linus; vad har de gjort med dig?
    "Jag vet inte", svarade jag. "Gjorde det ont vill jag inte veta." och "Bara han inte hade ont." Nej, han hade inte haft ont. Ville jag veta? Att vara så nyfiken så man spricker, men samtidigt veta att man är den absolut klenaste individ som finns vad gäller döden, smärtor och att någon man älskar lider/lidit... Det är ingen bra kombination. Efter att ha avdramatiserat det lite till, då jag först började känna en klump i halsen när jag fick veta att det inte var som jag trott... Men när klumpen återigen försvann och jag kunde se det hela utifrån så kunde jag inte låta tillfället passera. Vad gjorde de egentligen med min katt?
     
    Han blev avlivad. Fast inte med en spruta utan med ett skott. På något vis kan jag inte påstå att det var fel. Någon tog ansvar när jag inte gjorde det. Jag som var så rädd för att han led till döds någonstans, bara för att jag var klen och inte vågade konfrontera vad som faktiskt höll på att hända; han VAR ju dålig. Det fanns inget att göra, och dessutom var han gammal. Det var slut, men jag tog inte det ansvaret. Så mina föräldrar gjorde det. I smyg.
     
    2009 var jag arton år gammal, eller skulle fylla, jag var väl sjutton vid detta tillfälle. Hade sedan nästan ett halvår tillbaka blivit tillsammans med min kille och bodde till stor del hos honom redan från början. På något vis så fick de, mina föräldrar, det där att klaffa. Tiden, alltså.
     
    "Hur gör man? Säger man något till sitt vuxna barn?" undrade min mor. "Gjorde vi rätt?" Jag vet inte. Det var även mitt svar. Jag vet inte. Jag hade aldrig klarat av att veta att det var dags. Det var på riktigt, och jag kommer inte undan. Men samtidigt slapp jag skuldkänslorna, jag slapp brottas med mitt samvete. Jag fick inte heller pussa honom en sista gång, eller dra in doften av honom. Hux-flux var han bara borta.
     
    "När Linus försvann" har varit ett uttryck vi alla använt oss av sedan han... försvann. Hur de lyckades hålla allt utom min vetskap är ett under. Men nu vet jag. Det var, återigen, bra att någon tog ansvar när jag inte gjorde det. Men samtidigt vet jag inte om det var rätt. De känner nog mig själv mer än vad jag själv gör. För jag hade aldrig klarat av att bli av med honom om jag visste att det var en arrangerad bortgång.
     
    The End. Nu har denna historia knutits ihop.


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.