• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Från nödbroms till känslighet; "Sagan om".

    Det var en gång en stressad häst som bara sprang och sprang och sprang. Skulle hon inte springa så skulle hon ramla. Framlänges. För den stackars stressade hästen hade ingen balans - och hon hade lärt sig att det mest effektiva sättet att försöka hålla balansen på, det var helt enkelt att springa. Ju snabbare desto bättre = lättare.
     
    Sådär började det.
     
    Sen hittade en stackars ponnytjej denna stressade häst. Ponnytjejen hade förvisso hållit i sig på olika hästryggar i relativt många år, men denna ponnytjej kunde i själva verket ingenting. Balans till exempel - och vad fan är det? Känsla? Aldrig hört talas om. Använda rumpan och magen när man rider? Hästen härmar ryttaren? VA?! Vinkla bäckenet, tvättsvampar i händerna? YTTERTYGEL? Va, va, va?! Vad fan snackar alla om? Gasa gör man genom att sparka på magen. Bromsa gör man när man drar allt vad man orkar i munnen. Kind off. Och svänger gör man med ena änden av tygeln. Eller?
     
    Ponnytjejen skulle byta ut sin bruna ponny till en ny brun ponny, fast en storlek större eller så. Men det är jobbigt att skiljas från någon man älskar. Det värsta var när tjejen kollade in i ögonen på sin älskade ponny. Svek. Det var de bokstäverna hon påstod sig läsa. De få veckor det tog från annons till försäljning grät hon sig till sömns. Svek. Det var de bokstäverna hon såg när hon blundade. Svek.
    Men varför detta? Varför nu? Och varför överhuvudtaget? Hon skulle ju bli bättre, den där ponnytjejen. Det hade hon bestämt sig för. Och för att bli bättre måste man upp minst en storlek. Hästannonser hade hon inspekterat regelbundet en bra tid tillbaka. Men aldrig med riktigt seriösa ögon.
     
    Tills en dag i slutet av juli. För där var hon! Den stressade bruna hästen som sprang ifatt balansen. Men på bilden var det bara en helt vanlig häst; inte för gammal, inte heller för ung, inte ens trasig eller för den delen förbrukad på tävlingsbanorna. Men hon var ett projekt - med andra ord gick det ihop sig med att ta steget, och liksom byta ponny mot häst. Tjejen bokade provridning, men det var egentligen mest bara symboliskt. Hon skulle ha hästen. Det bruna projektet. Det var bestämt redan när klicket från brutet telefonsamtal löd. Dagen efter åkte tjejen ner för att provåka (läs; hålla i sig) på den bruna hästen. Hennes mest hästiga kompis följde med. Provridningsresultatet var ingen hemlighet. Det var katastrof. Fiasko. Så mycket stress på en och samma ridbana. Så mycket slit, drag och sågande i en stackars hästmun på kortast möjliga tid. Svettig häst och patetisk ponnytjej. Men hästen skulle flytta en bit norrut, så var det bara.
     
    Ponnytjejens hästkompis avrådde från köp. För ponnytjejen skulle i själva verket behöva en välbalanserad läromästare. Möjligt, mycket möjligt till och med, men sådana äter plånböcker redan när man scrollar bland dem på hästannonssidor och de är helt omöjliga att byta mot pengarna som ponnyn skiter ut vid en försäljning. Och att ha en läromästare hade ponnytjejen redan provat. Det går bra i början, och ja, till och med lite till faktiskt. Men sen kommer man ifatt... Och då är det inte roligt längre. Så hästkompisens argument, sagt i ren välmening, blev bortschasade innan hon ens formulerat punkten.

    Istället åkte de förbi en affär med diverse nödbromsningsprylar. Hon hade redan bestämt sig för vad som kunde rädda henne tillfälligt. Men det var inte ens där och då, det var det verkligen inte, och hade aldrig varit, frågan om en permanent "lösning" - i form av just en nödbroms. Till kassan gick hon skramlandes med ett hävstångsbett. En rak gummipinne i mitten, två stänger likt en gungbräda på kanterna, med en vriden kedja från ena kanten till den andra. Nästan tvåhundra kronor kostade den, plus två flärpar av dött djurskinn att ha själva styrmekanismens snören i; en på vardera sida mungipan. Varken estetiskt tilltalande eller populärt i hästkretsar, men det var skit samma, för det fungerade! Sensation!
     
    Hon hade provat det en gång. Det där med att stoppa in ett skramlande konstverk i en hästmun och se förvandlingen utan att ens behöva lyfta ett finger. Det var som en trollstav, som tillhörde gruppen vars rubrik löd: "Magiska Bett". Men den gången var det en holländsk munkavle som pressades in i hästens, förvånansvärt lättgapande, mun. En holländsk munkavle, ett av de mest brutala bett man kan använda. Varför? På grund av okunskap - en hästs värsta fiende. Och en rekommendation från någon annan okunnig i frågan. Ägaren av munkavlen tror oftast att det är hävstång man använder, medan det i själva verket är ett hissbett. Vill man använda hissbett, jamen go ahead, men att tro sig använda en sak medan det i själva verket inte är vad man tror - det blir så fel på många olika vis. Även ponnytjejen trodde det var hävstångsverkan. Åren gick men skönt nog för hästmunnen så tog det inte jättelång tid innan munkavlen (med mer erkänt namn "pessoabett") åkte i soptunnan och byttes ut mot ett mindre skramlande verk i from av två ringar och tre halvlånga delar. Ett mycket mer accepterat styrsystem (när man inte begriper att det är typ allt annat förutom nävarna som styr). Det tog en rätt bra stund att arbeta upp den känslighet, som redan innan den gula hästen började bo hos henne, hade flugit sin kos. Känsligheten är idag, sex och ett halvt år senare, outstanding och har varit det många år nu, och den gula hästen rids med rytmbrytning eller rytmuppmuntan, och genom att blåsa på tygeln förstår den gula hästen precis vad ponnytjejen försöker säga. Vad lärde sig ponnytjejen av detta? INGENTING. För denna ponnytjej är värdelös på att se samband, så... varför inte repetera hela detta förlopp, fast med vissa andra historiedelar? Sagt och gjort.
     
    Ponnytjejen fick hem sin stressade häst och parkerade den i friska luften. Inte bara med andra hästar utan dessutom med grönt gräs att springa på. Ganska trevligt, sa den stressade bruna hästen. För att det inte skulle bli dödsfarligt att åka runt på den nya bruna hästen, vilken var en storlek större och ungefär åttiotvå storlekar snabbare - i både reaktionsförmåga och hastighet - och dessutom utan staket att styra in i OM det i värsta fall skulle krävas så åkte skramlet in i munnen, och de började utforska varandra i den för hästen nya miljön. Kort och gott hände faktiskt aldrig någonting. Inte i hastighet i alla fall, och inte heller med skramlet. Aldrig någonsin faktiskt. Det fungerade! De kunde fortsätta bygga underhals och försöka jaga balansen som av någon konstig anledning alltid såg till att ligga steget före. Hästen blev snabbt mindre stressad, förutom vid vissa tillfällen. Efter flera månader vågade ponnytjejen försöka styra mot några pinnar som innehöll luft under sig för att se om de kunde ta sig över och att till och med, hör och häpna, överleva. De överlevde! Så de försökte jobba vidare med det där. Liksom ta sig över saker utan att... ja men dö.
     
    Månaderna gick. Ponnytjejen började ta med sin bruna häst och utsatte den för stress på olika ridbanor med färgade bommar för att försöka hålla i sig över flera hinder på raken. I höjd med antal överlevda rundor ökade självförtroendet. Och hemma i byn tog de sig sedan länge runt på ett inte allt för hjärtdödande vis i en nästan helt okej hastighet. Men fortfarande med största hobby att träna underhals och jaga balansen utan lasso. Och utan att vilja fånga den. Egentligen "utan att veta att de VILLE fånga den". Ponnytjejen ville däremot kunna byta ut nödbromsskramlet till ett sådant där mycket trevligare styrsystem som skulle gynna både henne och hästen långsiktigt. Det var ju, redan från början, det stora gyllene målet. Hon köpte ett styrsystem av rätt sort och i rätt storlek. Sen började det...
     
    Hon stoppade in det i munnen och fokuserade på att det skulle gå. Så var det bara. Det ska, ska, ska gå! Envisheten sprutade men bråkade med (både brist på) känsla och obalans, men med styrka. Tre mot en kan omöjligt fungera, och det gjorde det inte heller. Hon gav sig inte. Det skulle gå! En vårdag när den bruna hästen kände hur det liksom kröp i hela henne så mycket att hon inte kunde hålla sig på marken ens en gång, skulle de ta en mysig barbackatur. Hästen och ponnytjejen, och det skrammelfria styrsystemet. Det slutade i katastrof. Hästen stängde igen sin okänsliga mun och sprang för allt vad hon var värd. Lyckoruset i kroppen gick inte att hejda. Inte med all våld i världen. Men när ponnytjejen såg sin chans att i alla fall komma undan från "mål: stora trafikerade landsvägen" gjorde hon allt i sin makt och hängde sig i vänstersnöret för att dra in hästen på en äng. Det gick nästan. De höll bara på att krocka med en vedbo först. Då kunde tjejen inte hålla i sig längre utan åkte av. I ren "kuta-inte-iväg-och-dö-för-att-du-blir-påkörd"-panik höll hon beslutsamt fast i tygeln vilket gjorde att hon i själva verket tvingade hästen att stå på hennes rygg och pressa ur luften ur henne. Det gick bra. Det gjorde verkligen det. Inte det minsta fysiska men av händelsen fick någon av dem. Tillbaka till skrammelbettet, och då kändes allt som vanligt. De kämpade vidare.
     
    Det tog några månader innan ponnytjejen vågade prova skrammelfritt igen, och det gick väl an när de hade läderfotöljen mellan sig; hon och hästen. Men det gnagde i henne, att inte bli kvitt känslan hon kände till det där bettet. Det blev högre procent ridturer med skrammelbett igen än tidigare. Skrammelbettet gav trygghet, som gav lugn, som gav självförtroende, som gav trevliga ridturer. Rätt som det var ville hon njuta från den hala hästryggen igen, utan läderfotöljen. Först då kände hon det. Hon kunde inte längre, inte ens med skrammelbettet, känna sig trygg barbacka på sin egen häst. Det gjorde henne så ledsen. Hon försökte jobba bort det, det gjorde hon verkligen. Red barbacka likt man mängdtränar när man ska lära sig något, men det hjälpte inte. Hon som alltid älskat att rida barbacka! Liksom gungat fram som en halkig varelse där två, fast som en. Så enkelt, så roligt och så fritt. Men nu gnagde det i henne. Känslan av otrygghet. Det drev henne till vansinne. Men hon kom ingen vart trots att hon pressade sig själv att åka på hästen och hålla i sig där uppe. Det hjälpte ju inte..! Till slut skrev hon om händelsen och den otrygghet som planterades i hennes kropp, ute i cyberspace med likasinnade. Fler och fler slöt upp och delade med sig av allt ifrån djupa rädslor till lätta olustkänslor. Där och då hände det. Den beslutsamhet som då dök upp skulle hjälpa henne ur den negativa cirkel hon råkat bosatt sig i. Varje dag åkte hon korta, korta pass - först i bara skritt och lite trav, sedan mer trav och till slut galopp. Successit mer och mer. Varje dag, fram och tillbaka, fram och tillbaka, på grusvägen nedanför byn. Kontrollerat. Beslutsamt. DET. SKA. GÅ. Och äntligen började det ge resultat! Äntligen började det släppa!
     
    Men att "börja släppa" är inte samma sak som att det aldrig har hänt. Det var i alla fall mycket, mycket bättre och framförallt kändes det inte hopplöst längre. Men snart, med fortsatt barbackaridning inblandat bland det vanliga fotöljåkandet. Sen kom det! Första åkturen sedan smällen som innebar trygghet! Från första steget, till sista. Hon var så glad. Så lycklig! Äntligen hade hon tagit sig tillbaka till det hon saknat så mycket; den trygghet som alltid funnits där, den var tillbaka!
     
    Någonstans där försökte hon även börja bygga upp tilliten till det skrammelfria bettet igen. Men det var svårt. Inom henne fanns en väldigt liten och helt omedvetet djupt känsla av att tappa kontrollen och att inte lita på sina egna kunskaper. Det var en rejäl käpp, tillverkad av den allra hårdaste metall, instoppad bland ekrarna i hjulet. Men hon ville så gärna..! Återigen blandades det in mer skrammelfritt i vardagsridningen och först nu började det gå åt rätt håll. Men det är inte samma sak som att det "började gå bra" -  för det hade varit en lögn att uttrycka det med de orden.
     
    De tränade på. Red hemma i byn och i skogen, blandade detta med att hoppa och träna på egen hand. De var ute och åkte i det småländska landskapet för att ta sig igenom banor med siktet hela tiden framåt; att bli bättre. Det gick något år. Fortfarande blandades skramlet med skrammelfritt, de kämpade på. Under resans gång började de även bli bättre och bättre kompisar. En viktig del i en relation med sin häst. Och en väldigt viktig byggsten i ett hemligt drömmål: att någon gång kunna starta den bruna, obalanserade hästen i en dressyrtävling! Klubbnivå var målet, men även det kändes väldigt långt bort. Målet fanns, men inte så mycket mer. Och ärligt talat kändes det inte ens rimligt.
     
    Någonstans här började ponnytjejen upptäcka och förstå innebörden och framförallt vikten av BALANS. Att hästen faktiskt springer för att den inte kan hålla balansen. Att underhalsen måste jobba för att hästen inte ska falla framlänges. Att det är för att hästen är framtung som den springer. Att hästen är en vippbräda med bogen plogandes i underlaget under den, och med att sträcka upp huvudet för att liksom hålla nosen "över ytan" likt någon som håller på att drunkna. Hon la ihop ett plus ett och började jobba annorlunda. Detta var själva lassot; och från och med nu skulle de ut och jaga balansen för att medvetet försöka fånga den! Hela denna aha-upplevelse kan ha varit en av de allra största och viktigaste i ponnytjejens utbildning. Detta tillsammans med att man rider en häst med yttertygeln. Rocket science! Helt plötsligt tog de ett milslångt steg även på den skrammelfria resan, men fortfarande var det känslan av "osams" som var överhängande och liksom speglade nästan hela ridturerna.
     
    Vips kom en väldigt, väldigt viktig människa in i bilden, och hon skulle med de kommande fyra passen lära ponnytjejen KÄNSLAN, den riktiga känslan, som man strävar efter och faktiskt använder i ridningen. Att ha mjuka händer är inte så svårt, att ta ett brutalt tygeltag är inte heller svårt. Men att hitta samspelet och känslan av "jag ber dig att svänga" och få svaret "hur mycket" - det är i en klass för sig! Som att krama en tvättsvamp. Och att ett stöd i yttertygeln är något helt annat än ponnytjejen uppfattat det som för många, många år sedan. Ja, det var svårt att komma överens när påståendet från handen inte alls var samma sak som hjärnan trodde den bad om. Hästen kunde för allt i världen inte förstå, och då blev det som det blev.
     
    Genom att den senaste månaden jobba med en helt annan förståelse och känsla än tidigare, ja det har gett fantastiskt resultat. Det skrammelfria bettet är härifrån, i denna historia, (ÄNTLIGEN) standardbettet och ponnytjejens känsla av att kunna påverka är precis samma; lika trygg, lugn och säker, som den tidigare varit med allt skrammel.
     
    KAN ÅR 2015 BLI ÅRET DÅ PONNYTJEJEN TILL OCH MED KAN BÖRJA HOPPA OCH KANSKE TILL OCH MED TÄVLA MED VANLIGT, MILT SKRAMMELFRITT TRÄNSBETT? Det är drömmen.
     
    Hästmunnen börjar redan bli känsligare och detta har gått på rekordfart! Vad har vi lärt oss av detta? Det är en otroligt kortsiktig idé att stoppa in skrammel i hästmunnen, och det hade gått så mycket fortare (och varit mycket mer humant) att börja traggla och öva med vanligt tränsbett från första början. MEN. I detta fall fanns det en anledning till att det inte hade fungerat som tänkt. För känslan är viktigast av allt. Man rider med känsla, tanke, utstrålning, energi och påverkar bäst genom trygghet. Man måste vara självsäker och blanda det med öppenhet och känslighet, för att få bästa resultat. I det här fallet fanns inte det. Från provridningen fanns en väl gömd känsla av "JAG KLARAR INTE AV HENNE PÅ VANLIGT BETT" - och den känslan hjälpte oss inte, utan snarare stjälpte oss. Rejält. Därför tog det så lång tid att byta från skrammel till skrammelfritt.
     
    Hade jag kunnat så hade jag bytt för länge, länge sedan! Det hade absolut kunnat gå fortare - om jag från början visste VARFÖR (balansen) och även hade fått hjälp med att skola om min hand. Det är två otroligt viktiga faktorer som gjort att vi tillsammans börjat riva en rejäl mur. När muren är riven kommer vi hoppa stadiga, kontrollerade rundor och starta fler dressyrtävlingar på mitt nya favoritbett. Det är helt och hållet skrammelfritt (fast det gnisslar lite), och dessutom anatomiskt.
     
    Mot Sherwoodskogen!
     
     

    Den tragiska sanningen. Provridningen av Aleccis. (Jag får ont i munnen av att se det här...) #provridning #försäljningsstall #katastrof #fiasko #projekt #project #tvåochetthalvtårsedan

    Ett filmklipp publicerat av @jagheterjessica Jan 13, 2015 at 9:46 PST



    Kommentarer
    emelie

    Med tålamod, förståelse och vilja kommer man långt. Tycker du gjort ett riktigt bra jobb hitills, av det jag sett :)

    Svar: Det är ju en sak att se tillbaka där vi började, och sen kolla där vi är nu. Men det har ju också tagit 2,5 år. Många andra hade kommit så långt bra mycket fortare, men jag kan inte låta bli att hoppas att vår resa har blivit permanent just pga att det tagit sådan lång tid men inte bara därför! Även pga att JAG har fått lära mig så enormt mycket på dessa år. Det går inte att jämföra med vart vi var från början. Hade jag fått tag i en "bättre"/mer färdig häst så hade jag ju kommit undan med så mycket fel - nu har jag lärt mig den hårda vägen och så mycket detaljer som jag tidigare inte visste om är nu vardagsmat. Denna utveckling har varit så nyttig framförallt för mig! :)
    vinna.blogg.se

    2015-01-26 @ 23:30:54 | URL: http://komkoma.blogg.se


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.