• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Lokal hopptävling i Ulricehamn med Aleccis

    Jag har ju nämnt att det typ "inte finns några tävlingar" - men jag vill passa på att tävla när jag väl är ledig! Så därav att det har blivit lite anläggningar längre bort, men varför inte? Dags att utforska ställena lite längre bort också. Man måste ju börja röra sig lite längre om vi så småningom ska bli bättre och bättre.
     
    Ulricehamn idag, med Jennie som professionell hästhållare, mugghållare, filmare, skämtare och allt annat man har sina vänner till. Jag måste säga att jag har haft en awesome dag! Dessutom var Ulricehamn en jättetrevlig plats att tävla på. Goa människor både på marken och på hästryggen. Jag startade första klassen så det var tidig uppstigning. Vi var där i god tid. Så god tid att jag struntade i att kolla tiden och rätt som det var så var det skitbråttom istället, haha. Att jag aldrig lär mig!
     
    Ut med hästen och skrittade bort till framhoppningen direkt. "Jaså där är du!" fick jag till svar när jag presenterade mig. Lite sen, ja. Hade tre ekipage på mig. Jävla pucko man är alltså. Travade ett ekipage, galopperade ett och hoppade fram ett par gånger. Ställde mig för att hålla mig beredd att gå in på banan. Då kom det. Dykningen av ryttaren som var inne på banan när stoppet var ett faktum. Hon landade illa, rakt på huvudet som tog hela smällen. Ambulans på ingång och en speaker som bad alla sitta av. Jag skrittade lite, tog några varv i trav och galopp igen. Skrittade lite till, satt sedan av. Väntade lite och satt upp och red på igen. Hoppade några få språng till. Lite annorlunda uppvärmning men ändå skönt att hon (vi) fick bli lite varmare i kläderna innan vi sedan äntligen fick gå in på banan.
     
    100 cm A:0/A:0
    Vad ska man säga? Det ser stressigt ut, jag är inte följsam ett skit men hon gick på framåt, och jag kände ändå att även om det inte var så snyggt eller samspelt så gick det att jobba ihop. Missade jag något så kunde jag rädda med ett tydligt ben. Men över första hindret tappar jag stigbygeln på vänsterfoten och tappar koncentrationen. Hittar den relativt fort igen, men varje sådan grej kostar då jag måste vara minst ett steg före henne hela tiden. Svängen två-tre hade jag först tänkt svänga efter att vi landat, men då jag såg att ett annat ekipage kom väldigt långt ut och fick hoppa trean lite snett så kom jag fram till att jag var tvungen att svänga över tvåan för att hinna. Det fungerade över förväntan! Tänkte att femman kunde ställa till det lite så försökte vara tydlig där och ta ut svängen ordentligt för att komma rakt. Kände även att jag inte behövde känna "hjälp-vi-får-inte-plats-BROMSA" in i kombin, utan det räckte med att försöka få tillbaka lite. Så pass mycket plats fanns det ändå där inne och hon är kvick i benen. Hon gick som tåget och vidare till omhoppning. Tråkigt nog fanns det inga alternativa vägar, och då tror jag alltid att det är kört. Jag tänkte inte så mycket mer än att svänga tydligt med stark yttersida och stöd i yttertygeln, inte ladda sönder oss och försöka satsa utan istället inte bråka utan flyt på och försöka komma runt dubbelt felfri. Försökte prata med henne lite och även i omhoppningen klarade vi att ta oss över den vinklade fd femman och numera elvan. Det kändes bra, faktiskt. Lite på och hoppigt (och jag red inte så jävla bra), men vi hade roligt där inne och vi var kompisar.
     
    Dock kom vi lite stort på tian och jag hörde hur hon knackade den bommen men hade fullt fokus framåt så tänkte inte på om den faktiskt föll eller inte. Strax efter vi kom i mål säger speakern; "Tyyyvääär" och då tänkte jag att bommen nog föll, men skitsamma för hon kändes framåt och bra. Men istället här jag speakern fortsätta med "... var en ledartid!", så jag hade hört fel och vad hon i själva verket sa var "Deeet dääär". Så upp i ledningen med halva startfältet kvar.
     
    Där är där man brukar bli så jävla nervös, och eftersom det var inomhustävling är det svårt att följa och höra hur det går för de andra. De kommande tio ekipagen gick bra, men sen började det bli rätt nervöst. Då jag följde resultaten live på equipe såg jag att vi fortfarande behöll ledningen. De sista ekipagen sen kändes som de var inne skitlänge, haha. Men vi tog faktiskt hem det! 34 starter var det i klassen så det var ju en normalstor klass så långt, och ja, det kändes riktigt bra att skritta in i täten av de placerade, med 0+0 fel och vinst, och med andra ord även ta täten i ärovarvet. :')
     
    Jennie: "Men huvudsaken är ju inte att det är snyggt utan att man vinner!"
     
    Vad jag däremot inte räknade med var hur mycket det skulle påverka uppladdningen till nästa klass att behöva vänta på prisutdelning och ärovarv och sedan direkt in på banan som start nummer fem i nästa klass. Det var samma bana (eftersom det var förklasser till lagtävling) så det gick rätt fort. Ingen lugn stund att ladda om, och mycket att hålla koll på/intryck. Det tog ut sin rätt! Jag kände att vi inte var riktigt lika taggade när vi gick in på banan till nästa klass. Aleccis kändes faktiskt förvånansvärt trött mentalt också. Fysiskt märktes inget, men som sagt, huvudet. Och det är så avgörande.
     
    110 cm A:0/A:0
    Ny chans, men denna gång en decimeter högre alltså. Tänkte mer eller mindre göra som sist. Men redan på första hindret föll första bommen. Jag blev förvånad, kände inte att jag inte fick med hennes bakben, men såg sedan på filmen att jag - som hade fullt fokus på att behålla båda stigbyglarna denna gång - blev kvar i handen och då plockade vi bommen med bak. Två-tre flöt på lika fint som i första klassen. Även fyran kändes bra. Men till femman sen fick jag inte till det alls och missbedömde. Tycker så synd om henne med tanke på skiten jag satte henne i... Hon gjorde vad hon kunde men vi sparkade ner översta bommen rejält då hon fick den mellan bakbenen. I det läget kan man inte rida på ett hinder på ett humant vis - jag brukar visserligen inte bry mig så mycket om det, men här hade jag ändå inget att vinna, så jag gjorde en volt. Fick inte med mig henne runt hela volten utan fick lägga in en innertygel med morr för att få runt henne. Ner i skritt och klapp på halsen. Kände mig elak där och vill henne verkligen inte illa. Sen fortsatte vi. Då kändes ändå de sista hindren helt okej och även om jag var lite besviken så har jag inte att klaga på vad gäller min fantastiska häst i alla fall! 12 + 1 tidsfel = 13 fel totalt.
     
    Bättre uppladdning till klass två är det som gäller nästa gång och så måste jag komma ner i sadeln, sluta sitta som en gubbe och sluta bli kvar och hamna i bakvikt i sprången, samt träna upp bålstabiliteten. Jag kommer bara på mer och mer ju mer jag skriver, typ de klassiska skänklarna och även träna som fan på landningar. Där har jag varken koll på mig eller hästen. Men ändå, vi är kompisar och vi kan ta oss runt och vara med i matchen! För att avsluta med något positivt så måste jag ge mig själv en klapp på axeln som lärt mig något av de senaste tävlingarna och även tog med mig det idag och - det bästa - förändrade, förbättrade, det idag. Framåttänk, hon ska vara framme och sen är det bara att rida efter det. För är hon framme, ja då går hon på allt! (Förutsatt att jag sköter mina rullande uppgifter där uppe :P).
     
     


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.