• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • De viktiga gränserna

    Jag kan inte låta bli att känna obehag när jag läser meningar som "man måste visa vem som bestämmer/vem som är ledaren!". Ja, förvisso. Du leder din häst. Punkt. Men det obehag jag känner är hur många som nog missuppfattat det där. För jag kan inte låta bli att känna en känsla av "våld" när jag läser meningen. Jag är rädd för att det finns de som missuppfattar "bestämmer" och "ledare" med att behöva få något bekräftat genom att ta till våld. (Förhoppningsvis har jag fel.)
     
    Jag är stenhård och daltar absolut inte med mina hästar. Jag påstår att jag är rätt tuff, men inte på ett översittande eller elakt vis. Jag vet inte hur jag ska få fram det riktigt, för jag är rädd att missuppfattas. Men jag gör ett försök.
     
    Gränser. Dessa fantastiska gränser. Det är där jag är hård. Hård som i tydlig. Realistiska krav ställda som ett påstående. Man kan inte fråga hästen om den känner för att stå uppbunden, känner för att följa med när man leder den eller om den känner för att stå still eller för den delen känner för att gå in i transporten. Det handlar om att be hästen. "Du ska in i transporten." Inte elakt, inte tjurigt, inte argt, och inte frustrerat. Inte heller "du ska kaaaanskeee in i transporten" eller "du kaaaanskeeee kan stå still, nähe, inte det, men nu då, eller nu eller nu eller nu eller nu".
     
    Vem vinner på att dalta med djuren? De är stora, beslutsamma och gör väldigt mycket på reflex - faktiskt. Är de i bra sinnesstämning kommer det inlärda före instinkten, men är de stressade eller på annat sätt blockerade så slår alltid instinkten in, oavsett vad och hur de är inlärda. Oavsett hur många generationer eller hur mycket som är inavlat hit och dit så försvinner ALDRIG instinkter. De går inte att avla bort. De bygger hela individen. Vi snackar om föda, fortplantning, flykt och flock när vi inriktar oss på hästar.
     
    Jag har så enormt svårt för ouppfostrade djur. Men vad som är ännu värre är dessa djur där ägaren i all välmening tror sig göra hästen tjänster, men i själva verket gör precis helt fel. Jag vill också visa mina djur kärlek på alla sätt och vis, och gör det. Det kramas, klängs och pussas, klappas och pratas ömt om och till dem. Jag öser i dem godsaker och håller gärna om huvudet när jag egentligen ska borsta det. Vi älskar våra djur.
     
    Att mata en häst som inte "ska ha" mat - det är fel. Det är i all välmening men det ger långsiktigt en fet häst. En fet häst tar skada på flera sätt och detta brukar också ge en otroligt slö häst. Vi pratar alltså lättfödd häst som sväller av att lukta på gräs, och inte en svårfödd, typ unghäst. Begränsa maten. Ta ansvar. Mina hästar är ett exempel på detta. De är lättfödda allihop, men två av dem är värre än den tredje. Dessa går MAX på så långt gräs som det är på golfbanor på sommarhalvåret. Dvs, i mångas ögon "ingenting". Och det är bara då de är i bra hull, möjligtvis fortfarande för runda efter vinterns svull. Det är inte gräsets längd som är viktigt, utan att de får tugga, och gräsets längd avgör inte tuggbehovet. Alltså även kort, kort gräs tillgodoser hästens jätteviktiga tuggbehov.
     
    Detta med att hinka i hästarna massa godis är negativt ur flera synvinklar. Det är mycket socker i godis - socker som hästen inte behöver. Det är socker i fodret, och det räcker gott och väl. För att inte tala om detta tiggeri som jag ändå anser är lite av ett välfärdsproblem. Men man är ju aldrig profet i sin egen hemstad, eller vad det brukar heta. Jag ställer mig i skamvrån och tänker igenom mina hyss. För det är här jag platsar in allra mest.
     
    Jag får höra rätt mycket faktiskt. Mycket gott om min hästhållning. Ja, det låter förskräckligt illa i jante-Sverige att säga så, men så är det. Och jag får väldigt, väldigt ofta höra "men vilka snälla hästar du har!". Och här blir jag lite fundersam. De är snälla för att de;
    1. är lösa när de görs i ordning för arbete
    2. inte går ut trots att boxdörr och ytterdörr är öppna
    3. står still, lösa, när jag byter från grimma till träns eller vice versa på annan plats
    4. är lugna på nya platser
    5. följer med dit jag går/leder dem
    6. står still när jag träffar någon på en ridtur och står och pratar
    7. tar på/av täcken och snörena trasslar in sig
    8. tar med på nya platser
    9. är trevliga i hagen, t ex att man kan vara överallt när som helst om det så är att lägga sig framför hovarna
    10. tar sig fram överallt, även under ryttare
    osv.
     
    Alltså, förlåt mig, men jag ser inte hur detta egentligen speglar hur "snälla" hästarna är. Det är ingen slump att alla hästar jag har/har haft är "snälla". Det är liksom inte ett lotteri som jag råkar vinna så fort jag får hem en häst. Det är ett aktivt arbete att vara en trygg ledare för hästen. Sätta realistiska gränser och HÅLLA DEM.
     
    Ska hästen stå still så ska den fanimej stå still. Ska hästen gå framåt - oavsett om det spöregnar från sidan, stormens vindar svider, det är mörkt, man möter sjutton älgar och hästkompisarna är hemma - så ska hästen gå framåt. Utan stress, frustration, elakhet eller spörapp. Behöver hästen inte 20 kg hö, så ska den inte ha några 20 kg hö. Och så min egen svaga punkt; behöver inte hästen massa godis (hästen behöver aldrig en massa godis) så ska man inte låta sig lockas. Man måste vara konsekvent, så är det bara.
     
    Jag vet inte om jag fått allt sagt nu som jag ville få ur mig. Men snälla, rara människor där ute. Jag vet att ni älskar era hästar - se då också till att de får veta det! Genom att sätta gränser, vara konsekvent, dalta inte och fråga inte hästen några frågor som inte är frågor.

    (Att fråga hästen, det gör man när man undrar om den är oren, om sadeln passar osv. Då är man "öppen för förslag" på ett annat vis. Men återigen; man frågar inte hästen om den ska gå på en transport till exempel.)
     


    Kommentarer
    Noomie

    Spot on!

    2014-10-21 @ 09:27:52 | URL: http://lexx.blogg.se


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.