• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Du är så klok!

    Jag får faktiskt, tro det eller ej, höra relativt ofta att jag är klok.
     
    Alltså, jag är mycket (exempelvis: odräglig, jobbig, nedlåtande, stressad, orädd, katig - och ibland glad, snäll och driven), och jodå, ibland får jag till det och kan låta rätt klok. Det är roligt sådant där. Och intressant. För hur är man när man är klok, och kan man vara klok ibland men inte alltid?
    Men det adjektiv som bäst beskriver mig i alla situationer; till häst, i bilen, med kompisar, bakom datorn osv - det är detta: Omogen. Jag är så in i helvetes jävla barnslig och omogen att det är synd om dem i min närhet. Totally! Men även om man är omogen och jobbig, så är det lättare att ta vad-det-nu-kan-vara omedelbart, istället för senare - då det ofta är tusen gånger värre.
     
    Jag har fler exempel. Skolan, en elev (kompis till mig) får en tillsägelse som denna påstår sig inte förtjänar och blir väldigt ledsen. Kompisen vill aldrig mer se läraren och vill helst hem direkt och "komma undan" den väntande lektionen.
     
    Ja men det kanske kan locka någon. Komma undan, slippa och slingra sig. Skönt att bara vända på klacken, och gå hem. Jätteskönt. Bli utan krav.
     
    Men ärligt talat. Vad händer då imorgon? Hur känns det att veta, nästa dag, innan skolan att denna person kommer vara där och för andra gången ifrågasätta ett, i detta fall felaktigt, val denne person har gjort? Det är inte lättare att "tackla" och antagligen kanske till och med har detta påverkat sömnen och hela morgonen? Dagen känns säkert rätt tung och jobbig.
     
    Istället är det bättre att ta det direkt. Det var även vad jag bad min kompis att göra. Lektionen var "som vanligt" (då läraren sagt vad den ville ha sagt innan och sedan var det bra med det) och jag frågade min kompis efteråt hur det kändes. Jag fick ett tack.
     
    Ett annat exempel är när något går sönder. Med oflit. En annan vän var ute och red med mig. Kompisen fick ha en sliten sadel men som ändå, vid denna tidpunkt, var min favoritsadel. Hästen gick nära ena kanten på dörröppningen och råkade riva upp flera sömmar på sadeln som ja, den gick ganska sönder då det var många sömmar som "sprack". Jag märkte inget. Min kompis sa direkt vad som hände och visade mig. Min reaktion var denna: "Jaha, ojdå." Och så var det liksom bra med det. (Och jag är en väldigt explosiv människa som reagerar starkt rätt ofta.)
     
    Men jag var så tacksam för att min kompis gjorde som hon gjorde i den situationen. Det som har hänt har ändå hänt, så det hade inte hjälpt om jag brusat upp. Men hade jag däremot inget fått veta så hade jag inte märkt det förrän någon dag  efteråt och då hade jag inte varit glad.
     
    Ett annat exempel är något man är rädd för eller om hästen/hunden/kon eller vafan är rädd för. Det handlar om att vänja oss/den/det vid det. Som jag skrev till en annan vän, gällande hopprädsla; "Jag ska ge dig ett exempel. Nu har du ju körkort och du kör regelbundet. Jag antar att du har varit uppe i högre hastigheter några gångar och jag vet av egen erfarenhet att i början kunde det vara otäckt. Men ju mer man kör desto mer vänjer man sig och så kör man fortare och fortare för att man känner sig trygg och säker. Man har kontroll.

    Men skulle du däremot gå ut på ett berg, fram till en klippa och titta ner. Säg att det är kanske 200m ner till marken. Då skulle du nog titta över kanten väldigt försiktigt, och om du är höjdrädd precis som mig, så hade du kanske knappt vågat titta ner, alternativt ålat ut och kolla försiktigt. Det "konstiga" är att det gör lika ont att ramla ner från berget, som det gör att krocka i en viss hastighet. Men vi kör ofta, kanske dagligen i en viss hastighet. Anledningen till varför vi är rädda för klippavsatsen är för att våra förfäder har ramlat ner, och de som blev kvar lärde sig vad som hände och de tog avstånd från klippan. Men genom att ha åkt och kört bil har vi vant oss vid hastigheten och idag är vi rädda för en sak, men inte en annan - när de egentligen, jämfört med varandra i en katastrof är "samma sak" och lika farliga.

    Poängen är att du måste hoppa, men det går inte att tvinga sig - utan det måste vara roligt, och det måste ske successivt. Vi är vanedjur, liksom våra hästar. Vi måste vänja oss."
     
    Klok eller inte, och om det var bra exempel på just det, det vet jag inte. Men i vissa lägen borde man nog försöka tänka ett steg längre. Eller två. Det är något jag - när det gäller mig - inte kan. Jag är impulsiv, explosiv och väldigt humörsstyrd. Jag har lätt för att brusa upp och jag går så långt jag "måste" gå. (Jag slog en kille i klassen i somras pga några spännband. Japp. Omogen.) Men det är lättare att utifrån, då man ser det från ett annat perspektiv, tänka ett steg längre och agera betydligt mer långsiktigt.
     
    Och vad kan vi lära oss av detta? Ingen aning, men jag hade lust att skriva. Och som vanligt orkar jag inte (nämnde jag att jag även är lat? haha) läsa igenom det - så ev stavfel och formuleringsmissar bjuder jag på. :)
     
    Den piercing jag är mest nöjd med (och som dessutom var billigast!) på min kropp.


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.