• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Svar på fråga

    Vad var det egentligen för incident/olycka? (Ang. detta inlägg.)
     
    Jag fick frågan av Evelina och tänkte att det är lika bra att svara i ett inlägg.
     
     Bilden tagen strax innan vi red iväg.
     
    Det var en jättejättefin, varm vårdag 27 februari 2013. Jag hade haft Aleccis i drygt ett halvår och hade väl egentligen märkt att det var omöjligt att komma överens på tredelat tränsbett. Barbacka red vi ibland, och det gick bra - men då med pelhambett i hennes mun. Denna dag valde jag alltså att prova att rida barbacka en sväng tillsammans med det milda, vanliga tränsbettet.
     
    Aleccis var helt övertaggad! Vårkänslorna sprutade och hon visste knappt vad hon skulle ta sig till. Ögonen lös och hon var så lycklig. Jag också. Vi skrittade fram (så gott det gick, hon taktade mycket) och försökte sedan trava. Det gick inte så bra, då hon gick in i mjuk, lugn och samlad galopp istället. Det gick INTE att trava. Men hon låg ändå kvar, väntade men visst, i fel gångart. Jag skrattade åt henne - vi hade så roligt! Vårdag, vårkänslor, åååh, underbar dag!
     
    Red nedför kommande backe, travade lite över granngårdens gårdsplan, skrittade över järnvägsövergången... Fortfarande lyckligt ovetandes om denna dags utgång. Byns bästa galoppbacke precis framför oss. Rätt brant, men inte så lång. Den som inte galopperar där är en riktigt tråkis - för det ÄR verkligen en galoppbacke.
     
    JAG bad Aleccis om galopp. Satt ändå tillbaka och hon rullade på så fint under mig. Smygökade lite, men inte så farligt. Halva backen avklarad och sedan ökade hon mer och mer och mer och mer och mer. Snart kände jag hur jag inte fick någon kontakt med henne. Backen var slut sedan länge men hon fortsatte. Vi kom till en fyrvägskorsning (fortfarande grusväg), hon vek av höger - vi rider alltid höger, 90 graders sväng. Jag klamrade mig fast för att inte kana av centrifugalkraften. Sedan märker jag att det börjar bli farligt. Hon rusar ner för kommande backe och i en rasande fart mot byn. Vid detta läge sitter jag och lutar mig bakåt så gott det går, jag sågar, sliter i höger resp. vänster tygel för att bryta balansen och på så vis få ner henne i hastighet. Ingen reaktion mer än att hon byter galopp. Benen smattrar mot den relativt hårda grusvägen och det går inte att avgöra stegen - det går så inihelvetes jävla fort. Jag övervägar att hoppa av i farten, men vågar inte - främst för hennes skull men även för att grusvägen skulle vara hård att landa på. Hon dundrar vidare och vi kommer närmare och närmare alla hus med tillhörande civilisation men det värsta var; för varje hundradel närmar vi oss 80-vägen, den ökända "Flugebyrakan" där folk har DÖTT! Det är en inbjudande väg där många pressar sina fordon. Vad gör man i detta läge?! Det går så himla fort, hon är hal som en ål, jag rycker, sliter, drar och sågar - ingen som helst reaktion. Hon har öronen framåt och bjuder fullt rakt fram längs vägen. Det kunde ha varit så underbart, men det var det inte. Jag är sällan rädd, men okontrollerad vansinnesfärd är aldrig roligt - oavsett färdsätt.
     
    Vad som hände sedan var att jag fick en idé. Jag hade inte kunnat vända av pga stenmur på ena sidan och rejäl sluttning mot ängar på andra sidan. Men strax innan första huset på vänster sida fanns det en "öppning" in mot en ostängslad äng. Jag begrep att vi inte skulle kunna ta oss in där i den hastigheten. Det var för snävt och det gick för fort. Men även att man VET att det inte skulle gå, så var jag tvungen att försöka. Så när vi närmade oss fullkomligt hängde jag mig i vänstertygeln och försökte för allt vad jag var värd att svänga in henne. Hon svängde, men vi höll på att klippa en vedbobyggnad. Aleccis försökte bromsa genom att göra sådana där "hopp" som de gör ibland när de går för fort mot hagens staket, smtidigt som hon fortsatte svänga. Jag kunde inte klamra mig fast tillräckligt, utan kanade fram när hon bromsade, och sedan åkte jag av till höger om henne. Men eftersom hon fortfarande var "speedad" i huvudet så kunde jag inte förmå mig till att släppa taget om tyglarna. Tänk om hon skulle fortsätta rusa till vägen?! Så jag höll alltså kvar, där jag låg på mage i snön. Sträckte mig rejält, och Aleccis hamnade med först en hov på min rygg, men hon klev av. Sedan stod hon med två hovar på mig - och stod kvar. Det kändes som en vecka, men var säkert bara max ett par sekunder, och jag förstod att det var jag som HÖLL henne kvar och hindrade henne från att flytta sig. Så jag släppte och Aleccis försvann. Jag lyckades titta så att hon travade åt "rätt" håll (dvs inte mot vägen), men sedan hade jag fullt sjå med att fokusera på att andas. Jag låg länge i snön och försökte andas. Det tog emot. Mycket. Jag hade så fruktansvärt ont! Efter många minuter lyckades jag kravla mig upp och så följde jag Aleccis spår. Över järnvägen, bort mot en annan granngård och in på deras trädgård. Där stod hon snällt och väntade, med tygeln runt höger ben som hon dessutom lyfte lite och med sänkt huvud. Hon står alltid med sänkt huvud och med hoven upplyft om hon råkar fastna i tyglarna. Precis i samma sekund jag tog tyglarna kom tårarna. Innan dess var det för osäkert då jag inte visste var hon var eller om hon hade tagit någon stryk av äventyret (framför allt efter att jag lämnade hennes rygg). Men när lättnaden kom att hon var oskadd och fångad - då gick det inte att stå emot längre.
     
    Dum som jag var, så tänkte jag ju att det skulle finnas något att "bevisa" (för henne), att hon inte skulle "vinna" (de tänker ju inte så!), så jag kravlade mig upp på en sådan där gammal utbyggnad där man ställde mjölkkannor förr, och sedan vidare upp på Aleccis. Hela min sida smärtade något fruktansvärt och jag kunde inte andas ordentligt (kunde bara ta väldigt lätta andetag), och jag kunde inte lyfta/röra ena armen. Den smärtan. Men vi skrittade runt ett varv runt byn (den mindre rundan) i ren envishet och vad jag ångrade mig! I varje steg ångrade jag att jag tog en extra sväng istället för att styra direkt hem. Tårarna rann och inte ens gick det att sitta rakt. Hua, det var en pärs! Och det tog hundra år innan vi till slut tog oss hemåt. Hästen var lika glad, och tack och lov fick hon i alla fall en rejäl avskrittning efter den race-turen.
     
     
     
    Jag är en väldigt orädd ryttare som ofta utsätter både mig och hästen för dumma, onödiga risker. Jag älskar när det är spännande, och jag älskar mina hästar! Det gjorde jag även efter denna incident (som tack och lov egentligen inte var så "hemsk" jämfört med många andra tragiska ridolyckor!) så kände jag mig länge otrygg på Aleccis barbacka. Det tog många månader innan det släppte, men till slut blev jag så beslutsam att jag inte ville känna mig otrygg längre att jag tog mig i kragen och red en kort, kort sväng barbacka varje dag. Så det var skönt att igår kunna rida barbacka, och trots att hon drog på och stack en gång, så kände jag mig aldrig otrygg, osäker eller var orolig. DEN KÄNSLAN! Men, jag vågar inte rida henne barbacka på tredelat bett, i alla fall inte än.
     
    Sen är detta inget jag egentligen värderar(?) som någon olycka (snarare incident, som sagt), och det var ingen "big deal" - MEN det är den "värsta" avramlingen/det värsta hästrelaterade jag varit med om under mina (inte alltid så ansvarsfulla) år som hästägare och ryttare. Så jag är skonad, och det är jag tacksam för.


    Kommentarer
    Josefine - Utlandssvenskan

    Fy vad otäckt!:(
    Vad föreställer bilden? Vad är det för spår?

    2014-02-20 @ 22:18:21 | URL: http://yohseefeen.blogspot.se
    Jenny

    Oj oj oj! Höll nästan på att tappa hakan när jag läste igenom detta. Hur är det med din rygg idag??

    2014-02-21 @ 09:36:13 | URL: http://narkeryttarna.blogg.se
    Evelina Blomqvist

    Usch och fy, då förstår jag. Bara känslan av att inte ha kontroll när en trafikterad väg närmar sig är otäck - att dessutom ligga under hästhovar och inse att man måste släppa kan inte vara humant. Tur att allt gick så bra som det ändå gick!

    2014-02-21 @ 19:58:26 | URL: http://epicevelina.blogg.se/
    Ida

    Hej :) Allt bra? :D

    2014-02-22 @ 13:12:01 | URL: http://www.idagrunn.blogg.se/


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.