• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat lokal hopptävling, Lammhults RK, Aleccis

    Vad ska man säga?! HAHA, vilken skräll! Men jag tar det från början istället. (Filmer kommer!)
     
    Efter 4-4,5 timmes sömn (alldeles för lite för min skalle) i natt så var jag rätt sliten (det tar på en att ha fler intressen och försöka kombinera sena bilträffar med tidiga tävlingsmorgnar). Men när jag plockade upp en av mina godaste vänner så kändes det mycket bättre! Skönt att ha sällskap, hästhållarhjälp och fotograf när man ska iväg. :)
     
    Vi var efteranmälda och startade därför bland de allra första. Jag har inte alls kläm på det där då jag sällan startar så tidigt. Det känns lite "felvänt" att rida fram, hoppa fram och därefter gå banan - och sedan direkt rida in på banan. Men det klaffade bra med tiden, så just idag var det inga som helst problem. Nästan rätt skönt faktiskt att komma ut bland de första.
     
    Red med mycket ytterhjälper när jag red fram och hoppade fram. För det mesta hade jag koll på hennes alla utstickande kroppsdelar (bogarna), och hon hoppade trevligt. Dessutom kändes hon lugn och ja, allmänt bra.
     
    100 cm bed A:0/A:0
    Tycker rundan var okej över lag, men mot en linje "snett igenom" i högersväng mot ett räcke så kände jag hur hon kanade iväg. Var på henne och tyckte jag lyckades mota henne i sidled så pass att det kändes okej mot hindret och hon började bjuda på det, men så hade jag uppenbarligen inte alls med mig henne för hon slank ut ändå. Tog om och då var det utan problem. Inte ens linjen var några problem; fem språng satt där de skulle, även om hon ville elda på lite. Det var alltså en av de rundorna som inte var skit/hej-kom-och-hjälp-mig, men inte heller en "wow, det bästa vi gjort!"-runda. 4 fel + 2 tidsfel = 6 fel drog vi på oss.
     
    Generellt vill jag rida henne på alldeles för långa tyglar. Det är så bekvämt - tills hon blir skeeetapigg och kör upp huvudet/trycker ihop halsen. Då blir det bara dålig kontakt mellan oss just pga tygellängen, eller inte bara därför men det är en del i det hela.
     
    Ett par printar ur 100-rundan.
     
     
    Jag var riktigt trött och trots lite mat kom jag aldrig riktigt igång kändes det som. Red fram inför andra klassen och hon var mjuk och fin. Rev oxern på framridningen vilket egentligen bara var en liten miss då vi kom bra, tillräckligt bra galopp och hon hoppade som hon skulle, dock blev det ett litet klonk och bommen föll. Andra gången tog hon i lite extra, sen var vi klara där inne. Hon hoppade kanon över räcket också.
    Gick banan och hade riktigt svårt för att fokusera. Den hamnade i minnet, men jag fick aldrig in hur jag skulle göra eller så. Det blev mest att jag traskade runt på autopilot. Gick hela (grund+omh) en gång och bara grunden en gång till. Tänkte ändå inte att vi skulle komma till omhoppning, men är ju bra att ha koll på den så man inte är i vägen för ekipaget före.

    Något positivt med att vara i dåligt skick för tävling (dvs för lite sömn + för lite mat) var att jag inte "orkade" stressa eller vad man ska säga. Jag var rätt lugn i huvudet, men däremot tycker jag att jag var seg i kroppen. Men det beror inte på förutsättningarna, utan jag ÄR seg på att komma tillbaka efter hindren, komma ner och rida vidare.
     
    110 cm bed A:0/A:0
    Mot första hindret la jag henne för nära så det blev kråkhopp. Kom inte tillbaka efter det hindret och Aleccis tog tillfället i akt och tog lite egna initiativ. Landade dessutom i fel galopp och försökte byta galopp och samtidigt planera vägen och få med hela hästen mot andra hindret. Jag blev nästan förvånad när hon hakade på min idé och hoppade. Mot tredje hindret kom vi stort och hon hoppade för kung och fosterland. Det blev ett rejält dyk därefter och så tog det många språng innan hon var med mig och vidare mot nästa. Då kom något som jag för dagen hade lite "hatkärlek" mot; en högerbåge! Jag hoppades på att det skulle vara något sådant med bara för att jag skulle få prova om jag skulle klara ut det, samtidigt som jag litegrann hoppades på att slippa några "jobbiga" (haha) svårigheter. Men mest hoppades jag, och här kom den! Planerade att rida lugnt mot den, och konstigt nog så blev det någorlunda lugnt. Sen blev det hur bra som helst! Landade i höger galopp, rätt antal språng och hon bjöd på hindret och hoppade - helt utan antydan på att flyta iväg för mig. Bara det var ju en seger på sätt och vis. Vidare mot linjen som ställde till det i första klassen. Räcket gick bra, men det blev ett halvdant hopp och sen satte hon i högsta växel och rusade mot andra hindret. Så vi (nej, Aleccis faktiskt!) valde att gå på fyra istället för fem språng där inne. Jag svor till strax innan språnget (inte på hästen givetvis) för jag kände att det kunde gå riktigt illa efteråt sen, men hon landade på alla fyra efteråt. Vidare mot kombinationen och där tappade jag henne ordentligt men försökte mota och leda för att få henne att se hindret istället och det fungerade. Lite dåligt och snett kom vi dit, men inte värre än att det gick. Inga problem där inne och sen var det bara nian kvar i grunden. Mot det så mer eller mindre stack hon, men jag lät henne - inte helt med meningen, nej. Sen var det omhoppning! Första gången vi har kommit till omhoppning (på riktigt) och jag försökte bara vara så lugn jag kunde och försökte fortsätta mota hennes utsidor när det behövdes. Först kom bågen igen och denna gång gick vi på ett språng mindre, men fortfarande rätt bra; rätt galopp, vettig väg osv. Sen hade vi det räcket där hon bröt ut i första klassen men som vi inte hade några problem med i grunden. Jag tog de längsta vägarna det gick och tempot stod väl Aleccis för mer eller mindre. Det var inga problem och så vidare mot kombinationen som vi tog oss igenom. Det kändes som en väldigt flängig runda, men det gick! 0+0 fel alltså!
     
     
    Det var helt sjukt att få i mål efter den där rundan! Och nej, det var definitivt ingen av våra bästa rundor, men å andra sidan kunde vi ändå samarbeta någorlunda; hon räddade när det blev hemska lägen och jag hann rädda henne genom att mota utsidan. Det var en hemskt okontrollerad runda egentligen, med några ljusglimtar kan man säga, där det var helt okej. Men känslan var som att det var ett skämt. Jag kunde inte sluta skratta när vi kom ut från banan. Så himla härligt att ta sig igenom den - och FÖRSTA omhoppningen tillsammans, och dessutom i 110 och som om inte det räckte så var den dessutom FELFRI! Helt sjukt! (Engångsföreteelse javisst, men nu vet vi att vi kan - VI KAN!)
     
    Tyvärr så förde LRK in fel i systemet så det ser ut som vi har "33,2" fel och "0" i tid, när det skulle så tvärtom; 0 fel och 33,2 i tid... Riktigt tråkigt, men sådant som händer.
     
    Några printar ur 110-rundan.
     
     
     
     
     


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.