• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Öppna funderingar, lite erkännande och en skvätt mentalt

    Okej, nu avslutar jag denna långa text med att skriva en skvätt här uppe. Det började med ett inlägg med tjat om samma skit som tidigare; tävlingar. Sen gick det över till än det ena och än det andra. Jag vill verkligen, även om det är mycket text, att framför allt den sista biten läses extra noga av några tjejer som jag vet brukar läsa. Det är lätt att läsa, förstå och vilja - men svårare att genomföra. Jag vet det. Så himla väl. Men försök ta till er och ta fram det nästa gång. (Ursäkta ev stavfel, felformuleringar, bokstäver som fattas osv. Jag skrev det sent.)
     
    Tävla, tävla, tävla..! Det är så himla roligt. Jag kollar dagligen på TDB, trots att jag sedan långt tillbaka vet vad jag ska åka på och även vad jag inte ska åka på. Det händer sällan något stort från en dag till en annan, men det är som att jag sitter och längtar till varje tävling. Som ett litet barn på julafton, ungefär.
     
    Det har verkligen dragit ihop sig nu och man kan nästan räkna resten av årets tävlingar på en hand. I själva verket är det sex stycken tävlingar kvar. Fast betydligt fler starter; omkring fjorton stycken som det ser ut nu. Hur ska jag sedan klara mig genom snön och eländet utan att ha någon tävling att se fram emot?! Det blir tufft, men det har ju fungerat varje vinter hittills, så varför skulle det inte fungera i år?
     
    Vi har fyra starter kvar över 110 hinder. Målet för året är stadigt på just den nivån. Så i december vet jag hur det har blivit. Är det nybörjartur just nu, eller kan vi känna doften av uppnått mål? Jag tycker verkligen det är så himla roligt det här. Vår resa, just vad gäller tävlingar, har verkligen varit helt otrolig. Även om våra rundor inte är vackra, så har Aleccis visat vilken fighter hon är. Vilket huvud hon har alltså! Jag är så imponerad och glad över den hästen.
     
    Äntligen tillhör jag den gruppen, vars hästar bara går och går så länge man gör någorlunda rätt. Jag har aldrig tidigare vetat vilken skillnad det är på häst och häst - men nu vet jag. Jag tillhör gruppen som inte behöver klättra över mentala spärrar, inte behöver komma exakt rätt, övertala eller be om någonting. Jag tillhör även den gruppen vars hästar inte tvekar eller tittar på konstiga hinder (speciellt hindertittiga hästar har jag iofs aldrig heller tävlat). Men just känslan av att inte se hindren som stoppklossar, utan istället se möjligheterna av hur roligt det är att ta oss över dem. Den slår mycket. Dessutom att veta att gränsen inte är nådd; det är "bara" att höja. Rent fysiskt kan hon hoppa högre. Sedan är det givetvis mycket annat som ska dit innan vi når höjder, men det är skönt att ha en häst som kan, och framför allt vill.
     
     
    Det är aldrig roligt att komma ifatt hästen. Jag kom ifatt Pärla ganska tidigt och hur mycket jag än vill så kan hon inte ta sig över en bana på över en meter. Det blir för krävande och ansträngade för henne. 1m är maximalt. Allt går om man anstränger sig givetvis, men utifrån oss är det stopp där. Nu när åldern börjar göra sig påmind så ligger gränsen någonstans vid 90 cm, beroende på dagsform. Men sedan har vi mig där uppe som tvivlar på oss som team och då är vi nere på 80 cm idag. Pärla är det viktigaste som finns; tävla eller inte tävla är inte det avgörande i vår relation. Men det har hela tiden varit min drivkraft.
     
    Nu kan jag se på tävlingarna med andra ögon. Jag ska erkänna att när jag tidigare tog första steget in på banan vid bangång kände jag en känsla av obehag. Jag planterade redan där en känsla av misslyckande, omedvetet och detta på grund av det man ALDRIG ska göra; "man vet ändå att det kommer gå si eller så". Det var i juli jag blev medveten om det. Tidigare har jag stött bort den och trott att det "ska" vara så. För jag har inte märkt hur den successivt har tagit över. På SM:et var jag noga med att kliva in på banan med ett leende, med bra känsla och med "öppet sinne". Och hela upplevelsen blev så himla mycket bättre! Jag har aldrig ridit så illa i hela mitt liv, det var hemskt. Mamma sa att hon var glad att hon inte filmade för jag ville inte se hur det såg ut... Det håller jag med om. Skamligt var det. Men fortfarande var det en bättre känsla av "helheten". Banan gav inte obehag och även om resultatet var som det brukar, så kunde jag åka hem och vara nöjd med en sak: en liten mental bråkstake var på väg att passera ur mitt huvud.
     
    När jag började gå banan när det istället var Aleccis som stod i transporten så var jag mer öppen, men av andra anledningar. Jag visste inte och kunde inte spränga in någon falsk känsla; åt varken det ena eller andra hållet. Sen kom jag in i höger-svängar-och-linjer-förstör-för-oss-tänket och började plantera tankar som: "här kommer vi få problem", men utan den där roten liksom. Detta var mer flygande blad med information som var öppna för förslag. Idag kanske? Eller nästa gång?
     
    Nu går jag in på banan och sakligt lär mig banan. Inga mentala spärrar, inga planeringar av otrevligheter och inga hinder! Hindren ger ett: "JAAA :D:D", istället för tidigare: "Kaaanskeeee? :/".
     
    Inställningen är allt. Och ja, jag ska inte ljuga. Hästen kan hjälpa till att släppa de negativa cirklarna, och istället fokusera på det sakliga. Ett, två, tre. Si och så. Hit och dit och tillbaka igen.
     
     
     
    Man ska aldrig, under inga som helst omständigheter tänka ett "INTE". Hjärnan tänker i bilder och känslor och ett "INTE" går inte att föreställa sig. Exempel på hur hjärnan arbetar är dessa:
     
    Tänk inte på färgen blå. Hjärnan formar just färgen blå för att "förstå". Detta är en anledning till varför det är lätt att tappa något man håller i, framför allt för barn. Det sämsta man kan säga när ett barn håller i en bricka och balanserar förslagsvis glas är således: "Tappa inte". För i hjärnan beskriver den för oss hur man tappar och då är det för sent.
     
    När jag bär in vattenhinkarna i stallet vill jag verkligen inte spilla. Innan tänkte jag "spill inte, spill inte, spill inte", men nu tänker jag "allt vatten ska vara kvar i hinkarna" - i brist på annat ja, något vill man ju ändå fokusera på när man ska koncentrera sig. Visst skvimpar det över ibland ändå, men inte alls lika mycket eller på samma sätt.
     
    Detsamma gäller vid bangång: ALDRIG använda ordet "INTE". Man kan vrida och vända på allt och välja helt andra ord och formuleringar för att få fram det som ska förtydligas så lova mig att aldrig någonsin igen använda ordet "INTE".
     
    Exempel: "tappa inte galoppen i svängen" kanske man tänker mot ett hinder ur sväng. Det finns hundra olika formuleringar för det som SKA göras, istället för det som bör undvikas. "Driv", "håll ihop", "fokusera framåt" - välj själv.
     
     
    Nu har jag pratat nivå som höjd, vilket givetvis inte stämmer. Men det är lättare att i skrift generalisera och alla vi som håller på med detta vet att med högre höjd krävs även mer utbildning, kunskap och träning. Bara för att jag mäter prestation i höjd på hindren, betyder det inte att man bör göra det. Tvärtom, faktiskt.


    Kommentarer
    Emma

    Bra inlägg!! Jag tänker inte så mycket innan tävling, visst jag ser fram emot det och blir laddad. Men eftersom det inte är mer än så för mig spelar inte resultaten så stor roll.
    Har aldrig haft några stora eller återkommande framgångar med mina hästar, (det här såklart gått väldigt bra ibland men jag har aldrig hunnit vänja mig vid det) därför är jag knappt inställd (just nu) på att ens nolla på tävling.
    Därför blir jag inte nervös eller tänker att det inte ska gå, jag är mer för "det blir som det blir ändå"
    Vet inte om mitt sätt är bra, kanske bryr jag mig för lite :p

    Svar: Läste det själv såhär i efterhand, och ja, jag fick nog ändå ner känslan jag kände i text. Bra där, haha.
    Visst är det bra att vara öppen, men du får inte ge upp redan innan bara. Been there ^^ (Men vad jobbigt det är att vara nervös! Skönt att du slipper det :))
    vinna.blogg.se

    2013-10-11 @ 03:02:52 | URL: http://xofebeat.blogg.se


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.