• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Framhoppning = framstressning

    I morse läste jag ett inlägg om alternativ/förslag på framhoppning (inlägget; http://arnoldassarsson.se/2013/october/mina-tankar-om-framhoppningar.html#comment). Jag kan inte säga att jag egentligen tyckte det var helt klockrent det han föreslog. Det känns som alla avspärrningar osv mest stjäl utrymme då det många gånger redan är väldigt trångt på framhoppningar. Men visst, det är ett förslag och jag håller med stenhårt att framhoppningar idag är ett problem!
     
    Ryttares attityd, medhjälpares attityd, folk som tar plats, folk som inte tar plats/inte tar sig tid, dålig koll på regler, men framför allt STRESS. Jag tycker att det är sällan som framhoppningen inte andas stress. Hela stämningen där inne är allt ifrån spänd stress som i dålig koll, till panikartad stress där det med största sannolikhet har uppkommit någon typ av problem för ekipage och att det kan gå ut över andra. Been there, btw. När man måste ta sig över mentala spärrar och dessutom inte har någon medhjälpare = någon beslagtar hindret och man kommer aldrig i kontakt med det = stress att man inte hinner ta sina språng och få ett flyt tillsammans med en positiv känsla.
     
    Nej, framhoppningar idag är extrema på många sätt och vis. Men det som är allra värst är ändå inte stressen, utan det är attityden. Hur hjälper det att ha tråkig attityd? Jag är en sådan som kan ha tråkig attityd till olika saker ibland, men definitivt INTE (ärligt talat ALDRIG) på framhoppningen. Även om det inte är jag som har gjort fel när det blir en missuppfattning så ber jag ändå alltid om ursäkt. Jag tar mig tid att rida upp i närheten, alternativt nästa gång man möts och kolla så det inga ställde till problem för att man kanske missbedömde något och stod lite för nära när de vände upp osv. Jag tycker inte att det är fel. Givetvis pratar jag inte om att "stalka" någon och rida och störa, men att be om ursäkt för att man gjorde en felbedömning tycker jag att man kan kosta på sig.
     
    Jag har faktiskt bara varit med om att ryttare har varit trevliga tillbaka i sådana lägen. Nu menar jag inte att jag brukar stå i vägen, men hallå - så mycket ekipage, alla vill hoppa, en del ropar inte tillräckligt högt eller i tid och det är inte svårt att rida för nära.
     
    Trevligare ton, lite fler andetag, hellre förre bra språng än dubbelt så många i stress. Om vi alla bara försöker gå in och är trevligare så kan vi tillsammans ändra stämningen där inne och få en trevlig upplevelse. Det viktigaste är ju inte att vi som ryttare ska ha ett kalas där inne och älska varandra, men det är ju faktiskt för hästarnas skull vi är där. De ska få en trevlig upplevelse och det vill vi ju allihop ge våra hästar.
     
    Bild från när vi var i Tranås; där framhoppningen definitivt inte var optimal för vår del.
    Men det har jag bara mig själv att skylla; stress, dålig planering och problem vid ett hinder.


    Kommentarer
    Viktoria

    vilken vrålsnygg häst! Den syns att den gillar att hoppa, öronen framåt och det lyser i ögonen :) Grym blogg du har förresten! Vill du göra ett bloglovinbyte?

    Svar: Tack! Ja, det kan man säga. Fort som tusan ska det gå också :P
    vinna.blogg.se

    2013-10-29 @ 15:37:30 | URL: http://letsriskourlives.blogg.se


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.