• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Experimenterat

     Sedan i april när jag och Aleccis gjorde vår allra första P&J-start så har jag experimenterat. Provat lite olika, medvetet eller omedvetet, ibland har slumpen avgjort (beroende på förutsättningar och mental stämning) och ibland har det varit provocerande ridning från min sida för att helt enkelt se vad som händer. Hur reagerar Aleccis, fungerar det eller fungerar det inte, är det lite bättre, sämre eller ingen skillnad?
     
    Vi fick det att fungera hyfsat bra i slutet av utomhussäsongen. Där har vi mer plats och även mer utrymme. Jag hinner med. Men inomhus sedan så började vi om på ruta ett igen. Problemet vi har dragits med är helt klart utrymmet. Hon lyder mer och mer, men det tar för lång tid innan det "går fram" och då är det redan för sent. Jag har provat att gå på henne mer, men även provat att låta henne gå på. Inget av det fungerade.
     
    Men så mindes jag hur jag tänkte/kände till bangången inför vår andra 110, i Lammhult. Den dagens största prov var en högerbåge = vänsterbogen på utsidan, vilket alltid varit sådana situationer som varit svårt för mig att lösa. Men inför den linjen bara kände jag hur jag ville av hela mitt hjärta ha tillbaka henne där, lugnt men tydligt. Tillbaka i huvudet. Jag tänkte inte mer på det sedan, utan red. Rundan i sig var ingen toppenrunda, och det kändes som jag tappade mer och mer kontroll ju längre vi hoppade. MEN, trots detta så var hon tillbaka i huvudet både i grundomgången och omhoppningen på just detta ställe. BÅDA gångerna, som sagt. Då var det inga problem att hoppa linjen även om det inte var vackert.
     
    Sedan tänkte jag inte mer på det. Tävling efter tävling har jag som sagt provat olika ridning. Det syns mest väl på novembertävlingarna; 1-2-3, i VRF där första dagen var bäst. Då fick jag tillbaka henne i huvudet mellan de flesta hinder. Andra dagen lät jag henne gå, vilket inte var min mening egentligen men pga otrevlig framhoppning och svårt att hålla fokus så "blev det så". Det var en hemsk runda. Värst på hela helgen. Dagen efter var jag så beslutsam att jag skulle ha tillbaka henne till varje pris så jag drog och slet i henne efter varje hinder. Det var genast en bättre känsla (otrevlig dock) att känna att jag fick tillbaka henne och det var lättare att hinna med. Men ingen av dessa dagar var något att hänga i granen. Men det gav mig, svart på vitt, tre olika exempel på hur det inte går att rida Aleccis inomhus. Och det jag ska undvika till varje pris är extremfallen åt båda håll; aldrig låta henne gå, och aldrig dra och slita i henne. Nu har vi passerat det stadiet.
     
    Våra första starter inomhus på 100/110-hinder red jag på ett helt annorlunda sätt. Aldrig tidigare har jag hoppat henne två hela banor utan någon direkt galopp. Det gick såå lugnt (för lugnt = dåligt med tryck), men hon hoppade allt i hennes väg utan problem. Jag minns så väl hur jag satt. Det kändes som jag lutade mig bakåt - mycket. Sen bara var hon kvar. Utan någon direkt hand, och utan bråk. Jag var lugn och glad, avspänd och hade helkoll på läget.
     
    Det är just ridningen jag har letat efter. Men nu har jag hittat ett koncept som fungerar. Det gäller bara att göra det till vardagsmat ("Träna inte tills du gör rätt - träna så att du aldrig mer kan göra fel"), vår grund och vårt utgångsläge.
     
    Aleccis går som bäst när jag är först och främst lugn och glad. Men jag måste, måste räta upp mig - mycket, nästan som att jag skjuter mig bakåt i sadeln och lutar mig bakåt. Stadiga skänklar som håller om och mjuka händer. Men detta är bara en, i och för sig väldigt viktig, del av det hela. Men för att bli bäst krävs mer än så. Det jag märkte att jag har styrkan till var vid bangången. Jag blev medveten om min tanke och vilja inför Lammhult och tänkte likadant när det var KM. "Här ska hon komma tillbaka." Visst, jag tappade henne lite här och där, men det var inget slit och jag fick tillbaka henne i huvudet alla gånger utan en. Det är verkligen en helt annan känsla att rida och det som är så fantastiskt är att jag VET att jag har styrkan i min hjärna att plocka tillbaka henne utan att göra det fysiskt.
     
    Nu har jag hittat inomhusridningen som krävs, den ska bara utvecklas och bli både effektivare och snyggare. Nu vet jag att jag kan rida in på en bana inomhus och rida runt Aleccis. Vi kan ta oss över hindren och fortsätta jobba på det som hela tiden förföljt oss och som är vårt grundproblem. Det andra har jag koll på.
     
    Det gäller "bara" att komma in i rätt stämning och sits, och hitta rätt, samt att gå banan och vara mentalt stark.
     


    Kommentarer
    Felicia

    Jätte bra inlägg. Btw, vart är det på bilden? Känner igen det :)
    Har precis startat en ny blogg förresten, kika gärna in!
    Kram

    Svar: Det är i Jönköping :) Himla trevlig anläggning faktiskt, och jäklar vad det går undan när de har tävlingar där, haha! Det märks att de är rutinerade på den punkten kan man säga :P
    vinna.blogg.se

    2013-12-02 @ 13:46:20 | URL: http://riderstory.blogg.se


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.