• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Växjö 3/11 med Pärla

    För det första är denna häst rätt jobbig att köra. Hon står och gungar och har sig och det rycker i hela ekipaget. Jag har kört henne i många år nu och vet rätt väl när hon kommer gunga. Men nu under den senaste resan var det jättemycket och jätteofta. Eftersom man har läst om olyckor och sådant så kan jag ibland skrämma upp mig att det faktiskt är något. Jag och mamma stannade en gång (för länge sedan, när hon körde) och då stor hon bara och laddade/busade. Dumheter, och eftersom hon vägar nästan 500 kg så blir det rätt stora rörelser.
     
    Anyway, när vi kom fram var hon snustorr och kändes lite lagom sugen. Hade hon varit svettig undrar man ju vad som hänt osv, men så var det inte. Hon var torr och "kall" = lugn. De var i mitten av första klassen så det dröjde en och en halv timme innan Pärla skulle få komma ut. Hon stod som vanligt lugnt och stilla och halvsov under tiden.
     
     
    Jag har aldrig (vad jag kan minnas) varit med om att Pärla har varit SÅ pigg och hoppsugen på tävling som hon var idag. Hon brukar var pigg och glad, men ändå reglerbar om man säger så. Men hon var vääldigt sugen, helt klart! Jag har inget emot att hon är extra pigg - tvärtom så älskar jag det! Det gör mig glad att hon är glad.
     
    När hon är såhär pigg så blir hon också stark. Det stör mig inte och jag bråkar inte utan låter henne helt enkelt vara så stark. Problemet blir således att jag inte kan få ihop henne och jag har svårt att få till det där trycket i sprången som gör att hon hoppar som bäst. Hon hoppar såklart ändå, och utan problem, men det blir inte riktigt samma känsla eller elasticitet.
     
    LC, 80 cm: När jag fattade galopp och lät henne få upp ett bra tempo så la hon själv i högsta växeln i svängen runt första hindret. Jäklar vad hon gasade, haha! Men annars var det en runda som rullade på bra. Egentligen har jag inget att varken kritisera eller tycker var extra bra. Detta var vår uppvärmning och hon tog oss runt tryggt och stabilt. En felfri runda. Vi fick till och med vara med på ärevarvet = överglad Pärlahäst!
     

    (Det enda dokumenterade från dagen är den bilden.)
     
    Jag kan ärligt säga att jag var lite orolig om hon skulle orka (inbillning!) hela nästa runda. Hon var ganska svettig då hon var på sådant humör (hon var även sugen på att busa var och varannan långsida, men "höll sig"). När jag tog ut henne för andra gången tog hon det lugnt och fint. Skrittade lite halvslött, men när det var dags för mer tempo svarade hon ögonblickligen.
     
    När jag gick banan så la jag upp en noggrann plan som jag hade tänkt att följa till punkt och pricka. Jag visste vart jag skulle känna så hon verkligen var framme för att lägga in en halvhalt och plocka upp henne lite och ha lite extra tryck (till trippeln) och jag var noga med att ha henne ordentligt framme innan kombinationen. Det var även ställen där jag skulle låta henne flyta på. Jag har aldrig varit så noggrann, men tycker att det är dags att jag börjar lära mig istället för att bara gasa och styra.
     
    Jag och Pärla har ett stort problem när det kommer till hoppning. Det är en viktig grej som jag alltid får räkna med när jag går banan. Hon kapar svängarna direkt när hon märker att jag kollar på det kommande hindret - alltid. I höger kan jag få ut henne lite bättre, men inte bra, däremot går det inte alls i vänster varv. Det är helt omöjligt. Och det är ett återkommande problem varje gång vi kommer till en kortsida. Hur mycket jag än är på henne med vänster skänkel som då är innerskänkeln och försöker leda ut henne med höger hand så bara viker hon sig och springer vidare. Så vi fick inte till EN ENDA rak väg till NÅGOT av framhoppningshindren. Inte en enda gång. Hon bara vek av och hade knappt ett rakt galoppsprång innan det var dags att hoppa. En gång galopperade vi runt på "den stora mittvolten" runt hindren (det var inte så många ekipage där inne och ingen som hoppade för tillfället) för jag fick inte ut henne längre. Haha, helt sjukt. Hon är rätt speciell på den punkten, kära häst. En gång blev det ett riktigt omhoppningssprång där vi "var tvungna" att svänga neråt/tillbaka då vi kom så snett. Ujujuj, snacka om dålig ridning och ingen vidare lydig häst (men glad, vilket för mig är viktigare).
     
    LB, 90 cm: Jag var noga att verkligen få ut henne mot kortsidorna innan det var min tur. Taggad häst = låtsas hitta saker att reagera på, t ex ett presenning-liknande skynke som delade framhoppningen med banan. Men som sagt så var jag noga att få ut henne ordentligt, även på den andra kortsidan. Hinder nr ett och två var på en linje; långsidan nerifrån och "upp" mot skynket, framför läktaren. Vi satte fart och jag får inte ut henne. Inte ett skit och inte över huvud taget. Inte alls! Och det känner jag innan vi passerar start-linjen. DÄR och DÅ hade jag två val; låta henne lösa det, sitta upp lite och låta henne sköta det själv på egen hand vilket hon hade fixat kanon, eller att snabbt som fasen ta tag i henne/vända undan och börja om. Göra om och göra rätt. Men vad gör jag? När jag känner att hon bara skiter i mig och vi börjar komma snett redan mot första hindret så försöker jag blanda mig in och "lösa" det/försvara oss genom att driva och jaga iväg henne mot första hindret. Det blir inget bra språng och vi klonkar i frambommen på denna max 80-cm höga oxern och den faller. "!#!¤#%@£!! GAAH! Jag blev sur, "glömde bort" allt vad jag gick igenom innan och "sparkade" runt henne runt banan. Det var en av våra sämsta rundor någonsin. På ett ögonblick förstörde jag allt, även känslan, och det blev skräp av alltihop. Hon hoppade resten och det felfritt, men det hjälpte ju inte när jag jagade in henne i första hindret. Skit också! Så fyra fel och en rätt missnöjd ryttare... Då tar jag hellre ett "riktigt" nedslag än en sådan här skitgrej! Riktgit onödigt var det minsann, men nu har jag smält det och istället för att fokusera på det så är jag glad att Pärla fortfarande tycker att det är så kul.
     
    Jag har även lärt mig något av detta. (Mer än att det är dags att få ut henne i svängar...) Det är att jag MÅSTE lära mig att rida efter min "plan" oavsett vad som händer längs vägen. River vi, så är det ändå perfekt att träna.
     
    Sammanfattning: Dags att lära sig rida kanske?


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.