• START
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Jag började med en sak, men det slutade helt annorlunda. En uppsatts om det gula fluffet i mitt hjärta.

     
    Hon är kung på att finta! När hon har ätit klart, men inte A, så står jag ju och motar Pärla. Annars tar hon för sig lite i taget och rätt som det är så äter hon ur As krubba medan A backar undan. Nu är det ju så att Stora Brun behöver kraftfodret ganska mycket mer än vad Runda Gul gör, så det är inget bra initiativ från Pärlisens sida.
     
    När vi står där och ja, jag väntar mest, så gör Pärla lite andra saker. Nummer ett är alltid att slicka på saltstenen, eller låtsas att det är vad hon ska göra. Därefter tar hon något närmare och nosar runt i spånen för att leta kraftfoderspill. Så kör hon runt nosen en stund, även vid/mellan hinkarna (står de för tätt så gör hon det hon gör allra bäst; ta iiiii. Nästan så att de vänter ibland) och när hon håller på med detta har hon alltså huvudet väldigt långt. Jag står upprätt. Ibland lägger jag armen rakt över bort mot den översta plankan på "väggen" men då är ju inte hon dummare än att hon lyfter upp huvudet under min arm. (; Man får inte va dum, som de brukar "säga"!
     
    Jag hade ljugit om jag påstod något annat än att det är rätt jobbigt efter ett tag med hennes muckande för att komma åt maten. Varför inte bara låta A äta i fred? Men så är hon ju så himla vacker med! Finfina Pärlahäst. Och jag älskar henne så otroligt mycket. Dessutom är hon så himla härlig när hon plockar med överläppen och shit, vad stark den är! Hon flyttar mig utan problem genom att bara dra lite med läppen på "rätt ställe" dvs typ i sidled.
     
    Jag vet inte riktigt varför jag ville dela med mig av detta. Troligen för att jag vill ge henne den platsen hon förtjänar. Just nu är hon ju inte så "text-vänlig" om man säger så. Jag klämmer och känner på henne varje dag, pussar och talar om att jag älskar henne (kan ju inte sluta med det nu, efter alla år, även att det mest går på rutin innan jag lämnar dem för dagen), jag drar lite i nosens sidor (den där himmelslena nosen med lite, lite extra mjuk pälsklädd hud. åh, mys!), luktar på henne (fjorddoft är unikt. Finns inget som det. Den värmen, den tryggheten, den kärleken), jag pillar ur smuts ur ögonen och jag rättar till manen-luggen. Den "benan" har väl jag och Pärla delade meningar om. Hon tycker det ska ligga på ett sätt; jag på ett annat.
     
    Hon är den första och enda hästen jag bara kan titta på - och börja gråta. Tårarna rullar av olika anledningar, ibland glädje, ibland sorg, ibland rädsla för framtiden och ibland bara för att hon är så fantastisk. Hon är hon. Och för mig är hon så jävla viktig! Hon är en stor, stark och trygg bergvägg att luta sig mot när annat viker. Alltid glad, alltid sig själv. Alltid Pärla.
     
    Såklart blir jag ju inte ledsen varje gång jag ser henne - tvärtom så gör hon mig varm av glädje.
     
    Jag säger ju det; för någon annan är hon bara en seg, gammal och säkert ganska tråkig fjording med ovårdad man. Men för mig är hon odefinierbart viktig.
     
     
     
    Nu gjorde jag det igen - försökte sätta ord på henne. Försökte. Men det finns inga verbala synonymer för känslor.


    Kommentarer


    Kommentera inlägget här:


    Namn:
    Kom ihåg mig?

    E-postadress: (publiceras ej)

    URL/Bloggadress:

    Kommentar:

    Trackback

    Aleccis

    Aleccis Van De Nachtegaele är min tävlingshäst. Det är ett sto född 2000 efter Opium De Laubry - Alcatraz. Vi tävlar i hoppning tom 120 cm och H90 i fälttävlan.

    Pärla

    Pärla 2855 heter min själsfrände. Hon är en fjording född 1990 efter Sindarve Tulling 143 - Bure 53. Vi har tillsammans startat Fjord-SM i hoppning och hon var min "tävlingsponny" förut.

    Lillis

    "Lillis" är mitt senaste tillskott. Han är en Welsh partbredvalack (wmn/swb) född 2011. Han är efter Stendyssen's Diablo RWM 61 - Chess 880. Så småningom kommer han vara till salu.