• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Lastningstankar med Latoya

    Latoya anlände till mig efter en lång resa från Estland som hon gjorde med en tvåhästarslastbil som man brukar kunna framför på b-kort. Hon pausade i Stockholm, så resan gjordes inte i ett sträck. Vad jag vet så har hon inte åkt så mycket mer än den resan.
     
    Först presenterade jag henne för transporten och hon följde glatt med in och åt godis. Hon var däremot inte intresserad av att stanna kvar där inne, utan backade ut igen. Så höll vi på när hon fick lära känna transporten; av och på, av och på. Att sedan börja lasta för att köra henne gick i samma stil; in, ut och in igen och stänga när hon stannade kvar någorlunda länge. Hon stod bra från början och har inte haft problem med balans eller att åka smalt.
     
    Men något jag måste lägga in här är det ansvar man har med hästen där bak. Det går inte att köra "som vanligt", så som man gör utan kärra. Det handlar om planering och "mjuka", försiktiga förändringar. Man behöver inte smyga fram, för det handlar inte om ren hastighet (det gör det för en unghäst eller annan otrygg, osäker eller rädd häst) utan det handlar om att visa hästen hänsyn och sänka farten försiktigt, öka försiktigt men för guds skull planera svängar, korsningar, rondeller och även placeringen på vägen! Försiktigt innebär inte snigelfart, det är lika irriternade det. Att i snigelfart fortfarande bryta en sväng skarpt hjälper föga. Det handlar om att planera sin väg och placering. Göra svängen mindre skarp och snäv om möjligt, mjukt hålla jämn fart genom svängen. Att hänsynslöst sicksacka runt och dessutom helt utan känsla för hur hästen serveras varje sväng och förändring - det må väl vara hänt om det är en stadig, rutinerad häst som åker och man råkar missbedömma något (jag menar, skit händer i trafiken, vilda djur mm), men att köra vidrigt respektlöst med en unghäst är bara så illa. Det är som att tigga och be om att den ska tycka hela grejen; från lastning till körning och urlastning, är en dålig idé och bädda för problem. Nej, jag skäms å hästens vägnar när körningen inte alls rimmar med den last man har. Det finns nog ingen stans i hästhanteringen man har så mycket ansvar som när man stänger in ett flykt- och flockdjur ensamt i en trång, mörk låda och kör vilt. Även lastningen är av enorm vikt. Den ska vara lugn, trygg och "saklig" = svartvit. Inget daltande, men inte heller temperamentsfullt. Bara rättvis, det är allt.
     
    Tillbaka till Latoya.
    Snart var Latoya inte lika intresserad godis längre, så då bytte vi "metod" och kombinerade ett pet på rumpan i kombination med en framåt-impuls av energi och att be henne gå fram genom ett lätt drag i grimskaftet. Det gick super och hon tog ett lydigt steg in och så väntade vi lite innan vi gjorde såhär ett par gånger till, tills hon stod inne.
     
    Detta fungerade ett par gånger, sedan kom hon på att hon kunde gå till vänster, bredvid lämmen. Suck. Det hjälpte inte att parkera folk som en vägg på vänstersidan utan hon gick dit ändå. Så sedan satte jag fast en longerlina på vänstersidan och la den bakom rumpan. Tråkigt att behöva tvinga in hästen, men efter 40 minuter vill man bara kunna börja åka hem. Jag har alltid varit noga med min energi och att vara lugn och positiv. Aldrig göra en grej av något, utan sakligt visa vad jag vill och försöka få henne att tycka att det är en bra idé.
     
    Nästa gång vi skulle åka med henne så gick jag på som vanligt, men hon stannade vid lämmen. Efter att bara sträcka linan (bredvid henne, så den snuddade inte ens) så gick hon rakt på. Detsamma har hon gjort därefter när vi åkt. Så just nu är linan med för säkerhets skull när vi åker.
     
    Jag är noga med att alltid ge henne en chans att göra rätt innan jag kräver att hon ska gå på. Nu senast när vi åkte så följde hon med mig in direkt, fick godis, men backade ut. Gick på igen men klev bara på med frambenen på lämmen. Då sträckte vi linan och så gick hon snällt på, och stannar. Så det är bara en tidsfråga tills hon slutar ifrågasätta situationen och kommer följa med in och stanna där, det är jag övertygad om.
     
    Dessutom kommer jag alldeles snart ställa mig bredvid, utanför transporten och be henne gå in själv. Nu vet hon vad det handlar om, och hon har aldrig varit rädd, så det är dags att ta nästa steg så att jag snart kan åka själv med henne om det skulle skita sig med sällskap.
     
    När jag lasttränade Lillis, som har ett heeeelt annat temperament (dvs hård som sten men säger ändå "okej" när man ber om något och skulle hoppa från berg för att få godis) använde jag direkt metoden att stå utanför och be honom gå in själv. Latoya däremot väljer jag att inte göra så med från början i och med att hon har mycket åsikter, tar egna initiativ men dessutom är obrydd så risken finns att vi skulle hamna i ett "dött lopp" med ett regn av åsikter och då skulle det definitivt inte bli "svartvitt" och "enkelt". Det gäller att läsa av och välja metod efter hästen. Jag är egentligen mer för Lillis metod, men vet helt säkert att det inte skulle vara mest optimalt med Latoya.
     
    Mina tips generellt är att du ska själv känna dig trygg med transporten, dvs var inte rädd för den. (Det är vanligare än man tror, oftast för att den som lastar hästen ser framför sig hur hela situationen kommer skita sig.) Nästa steg är att förvänta dig att hästen kliver på, precis som du tänkt dig. Därefter ska du vara noga med hur du beter dig; var står du, hur står du, hur pratar du, vad gör du med ditt kroppspråk, hur bemöter du hästen (drag i grimskaft t ex), osv. Så att kontrollera sig själv är alltid steg ett. Vad gäller hästen så vill jag alltid ha intresse framåt/inåt. Den får inte hålla på att glo på annat runt omkring. Sedan ska gaspedalen fungera; den ska gå fram när man ber om det. Det där med att "vinna" hit och dit tror jag inte riktigt på. Behöver man göra ett nytt försök, så gör det. Men det känner man också på situationen. Det ska inte stjälpa, utan hjälpa. Hästen ska inte få fördel av att man gör ett nytt försök, men det är heller inte att "förlora" om man behöver göra om. Och kom ihåg att aldrig "fråga" hästen - det enda alternativet är att gå på.
     
     Först är det Lillis i början, sedan är det en lite mer rutinerad Lillis. (Varje gång jag hade åkt med Aleccis så brukade jag skicka in honom en gång i transporten bara för att.) Sedan är det räven Aleccis som kan det där med att åka på äventyr. <3 Jag har faktiskt ingen lastningsfilm på Latoya.
     
     

    Lillis (som ju inte alls åker särskilt ofta 😉). Sist han var iväg var för en och en halv månad sedan. Äsch, inget att skryta med direkt, men jag kräver detta av mina hästar: 1. Intresse. 2. Gaspedalen ska fungera. Har gått ifrån att skicka (med energin på väg in), till att bara be - utan att "skicka". Det ska inte finnas några frågetecken i hästhanteringen: "nu ska jag lasta hästen", "nu ska jag klippa hästen", "nu ska hästen stå där jag ställer den". Det ska vara trevligt utanför transporten, men trevligare där inne. En kanske skulle börja hjälpa folk med lastträning? 😂 #lastträning #4yo #ungponny #training #young #pony #horse #trailer

    Ett filmklipp publicerat av @jagheterjessica Mar 25, 2015 kl. 1:21 PDT

     
     

    Något rätt måste jag ju göra minsann 😁😁 Såhär lastar jag min fyraåring ❤ Kung Lillis jao ✌ #crazy #horselady #horsemanship #trolleritrollera #abrakadabra #hokuspokus #driver #haha #lol #detgårförsakta #trailer #bonnahäst #såhärgörvipålandet #part2 #welsh #partbred #still #4yo #pony

    Ett filmklipp publicerat av @jagheterjessica Jul 20, 2015 kl. 4:10 PDT

     
     

    På väg till dressyrträning! 💪 Glömt grimma som vanligt? Inte denna gång - men lätt hänt 😁😁 #att #lasta #häst #summer #august #2015 #2k15 #swedish #svensk #sommar #augusti #horse #pferd #cheval

    Ett filmklipp publicerat av @jagheterjessica Aug 20, 2015 kl. 2:58 PDT

     
     

    And off we go 😊🐴 #horse #horsemanship #nh #naturalhorsemanship #suntförnuft #bondhäst

    Ett filmklipp publicerat av @jagheterjessica Jun 4, 2016 kl. 10:42 PDT

    Asfaltspromenad

    Jag tog en promenad igår. I sakta mak, helt planlöst. Men på asfalt. Fy fan vad mina knän inte tycker om det, och inte heller ryggen som jag fick ont i när jag kom tillbaka. Jag haltade fram redan efter en kort stund, men tänkte att det var skitsamma för jag tog en väldigt lugn promenad. Fokus på att bara mysa, inte för att krysta ut ren motion. I öronen hade jag podcast. Jag blev så glad när jag sökte på min favorit-coach i appen och det dök upp avsnitt! Kjell Enhager, mätbara drömmar, fantasi och resan dit. Jag älskar det! Mental träning eller bara rena tankar om både sitt liv och satsningar/mål i livet, karriären eller inom någon sport. Så enkelt, men samtidigt så svårt.
     
    I 50 minuter lunkade jag fram. Så fantastisk skönt ändå, trots lätta protester från framför allt vänster knä. Usch vad trött jag är på min kropp rent fysiskt just nu förresten. Mitt magknip (sedan tisdags fm när jag vaknade) är fortfarande ihållande. Jag hade ett hemskt arbetspass på 12 timmar den natten till onsdagen med kraftiga magsmärtor. De lediga dagarna har gått lite lättare även om det varit fortsatt jobbigt. Nu väntar tre pass igen och jag är lite bedrövad över min fysik. Det är inte muskulärt (sträckning/träningsvärk), det är inte mensvärk, skitnödig eller hunger - vad kan det finnas mer? Blir värre efter att jag har ätit, men blir inte bättre av att gå hungrig. Fuck you, magen. Och knäna. Inte så mycket till mentalt fokus mot OS-mål där inte, haha.
     

    Självdiagnostiserad ADHD

    Jag har ju liiite svårt att behärska mig, koncentrera mig och jag har (milda?) aggressionsproblem. Jag är en känslomänniska som inte blir glad; jag blir överlycklig. Jag blir inte ledsen; jag blir förtvivlad. Jag blir inte arg; jag blir förbannad, osv. Det är sådan jag är. Mycket känslor. Starka känslor. Så visstfan har tanken slagit mig att jag kan ha en släng av någon bokstavskombination.
     
    Men så ville jag åt en bild så jag googlade och hamnade på min gamla ADHD-blogg, haha. Man ska inte skämta om sådant allvarligt och blablabla, men ärligt. När jag bläddrade bland några inlägg så undrar jag... Dessutom har den bloggen åkt på 200.000 visningar - saywhaat?! Och sist jag skrev något var för hundra år sedan. Sjukt egentligen, det där med internet. Bra, dåligt och precis allt däremellan. Står jag, idag,  för varje ord jag skrivit där? Absolut inte. Men då var det min version av min verklighet, och tja, vad ska man säga om det..? Jag vet inte.
     
    Aja, den finns att googla fram för den som önskar. Men egentligen borde jag VERKLIGEN sätta mig och radera hela skiten. Den som känner mig vet dock att jag är en samlare, och jag kan inte göra mig av med saker. Jag vill spara på allt. Så den lär väl finnas kvar tills döden skiljer oss åt. (Men jag borde rensa den värsta skiten.)
     
    Det jag ville ha fram var just denna bild;
     
    Och under hade jag skrivit; "Some day, we'll be fucking awesome!" (Daterat 7 oktober 2012)
     
    Man skulle kunna säga att vi är där nu (med tillfällig dipp). Wow ändå.

    Balans i lättare sits

    Igår skrev jag om hur jag upplevde min sits under all kritik, ja rent generellt men framför allt förra tävlingen. Därför tänkte jag idag passa på att dra en positiv del som jag blev varse om i höstas.
     
    Jag föredrar verkligen att hästen ska få "rulla igång" och värma upp i galopp, efter framskrittning och lite trav-jogg inför tävlingsstarterna. Lugn (mentalt) galopp men med framåtgripande språng i lätt sits. Några varv åt båda håll, tänker jag mig. Skrittar sedan innan jag värmer upp mer "på riktigt" med t ex volter och varvbyten, tempoväxlingar, vänd för ytterhjälper och sådär.
     
    Men detta med att stå upp i stigbyglarna och låta hästen rulla på är inte alltid en fördel. Framför allt inte med Aleccis! Jag märkte, de första åren (oavsett om det var hemma, på träning eller på tävling), att om jag stod upp i galoppen i uppvärmingen så var det mer eller mindre "kört" sedan. Hon ökar ifrån mig och sedan får jag aldrig riktigt tillbaka henne. När jag la märke till detta mer exakt, så la jag tid på att balansera upp henne, mig, oss i just galopp i lätt sits. Balans, balans, balans. Och jag har fått värma upp henne genom att sitta i sadeln om jag vill ha så goda förutsättningar som möjligt att få tillbaka henne när det sedan är dags för det vi ska göra. Ibland kom jag på mig själv med att råka ha gott upp i lätt sits (kommer på mig själv när Aleccis börjar ta för sig, öka på och bli lite stark), och får då genast ta tag i det och få ner henne och försöka "börja om" med galoppdelen - vilket inte är så lätt.
     
    Jag har ju kunnat börja konditionsträna henne, dvs i lätt sits, där hon bibehållit balansen och inte gått iväg för mig nu i höstas. Däremot har har inte riktigt velat ta med mig den ridningen än på tävling då jag inte tror att hon verkligen skulle ligg kvar hos mig. Men när vi var i Bankeryd så kom jag på mig själv att jag stod upp och Aleccis frustade, rullade på lugnt och låg kvar i mig varje galoppsprång! Jag blev så glad av det! Så sedan dess har jag "återinfört" denna, som jag tycker, urviktiga uppvärmningsdel och jag har inte fått några som helst problem med galoppen (mer än vanligt då, haha).
     
    Nu är det så att jag även kom på mig själv att ha generellt väldigt lätt sits inne på banan säkert fler starter än bara sist, men framför allt nu sist. En blandning av nedsittning och lätt sits. Kan vara den som kallas trepunktssits om jag inte är ute och cyklar helt? Sen om det är bättre eller sämre är väl hugget som stucket just nu, men det är kul att det händer lite saker "av sig självt". Antingen får man något att jobba med (jobba bort) eller utveckla. Jag ser detta som något positivt. Det visar att jag har bättre kontroll på Aleccis (jag behöver inte bromsa runt henne), och det är verkligen guld att vi har bättre balans även i lättare sits då vi behöver det för att kunna prestera bra i terrängmomentet i fälttävlan!
     

    Sits och följsamhet - svagheter i hoppsitsen

    Senaste tävlingen, när vi var i Mantorp/Mjölby RK, så var det kallt och ingen av oss hade väl egentligen hunnit vänja oss. Kavaj, ett lager ridbyxor och tunna stövlar är inte i alla fall vad som tillhör min "vintergarderob" men är man på tävling så är det precis det som gäller!
     
    Det var med andra ord SVINKALLT. Kyla ger spänning och spänning ger långt ifrån smidighet och följsamhet. Det stör mig lite, de rundorna vi gjorde. Jag kände ju redan i första klassen hur jag inte alls var "ett" med Aleccis, utan mest hängde på tvären och var i vägen till 100% och la henne riktigt kasst flera gånger. Eller ja, i alla fall två - båda gångerna på samma hinder, nämligen hinder 1/9. Som om jag aldrig ridit på hinder tidigare! Störande att presentera dem så till min älskade häst! I andra klassen frös jag så gräsligt, fötterna var isklumpar och det blåste rakt genom hela överkroppen. Men ändå följde jag med snäppet bättre (fast la henne illa till framför allt ett hinder) - tills vi skulle hoppa omhoppning. Då när jag ser att nästa start rider precis framför nästa omhoppningshinder och jag ropar att hon ska akta på sig, så tappar jag allt och får inte alls till den ridningen, men gav Aleccis ett framåtläge som hette duga - och som gav stora problem i landningen när det var tänkt att vi skulle svänga. En fokus-miss.
     
    Jag känner såhär: Jag måste jobba hårdare med sitsen. Ju mer den sitter i ryggmärgen ju mindre är jag övertygad om att den "lever sitt egna liv" i såväl kyla som oförutsedda händelser som får en att tappa fokus. För det första så bara måste, MÅSTE jag få ner händerna. De har vandrat uppåt sedan första gången jag hoppade med Aleccis. De är helt hopplösa och jag märker inte själv hur de flyger upp - men det gör Aleccis, såklart. Och det ger betydligt sämre förutsättningar att klara hindret framför oss. Sitta tillbaka, spänna upp magen och hålla skänklarna stadiga på plats. Framför allt skänklarna och bålen ger stabilitet såväl före, men absolut i språnget samt i landingen som jag emellanåt har svårt för. Starkare bål och tänka på att skänklarna nästan ska "framåt" i sista galoppsprånget innan hindret så det finns ett stöd och balans när vi sedan ska landa. Finns det stöd för skänklarna och balans så kommer jag upp fortare med mitt överliv och hinner då får tillbaka Aleccis innan nästa hinder - utan att behöva gör den där grova förhållningen som numera, tyvärr, kommer på rutin snarare än på känsla; "behöver jag göra en förhållning?". Lägre händer, balans i sitsen, följsamhet. Där har vi det!
     

    Fem "jag".

    Jag gillar inte barn. (Barn som i en grå massa med massa små konstiga varelser som låter och är ouppfostrade. Det är skillnad på de man känner, som liksom är som små minimänniskor. Ascoolt. Men de coola är få.)
     
    Jag väljer pepsi före coca cola.
     
    Jag ser inget som helst positivt i att skaffa barn. Just exakt nu vill jag inte ha barn, men hur jag värderar senare i livet är en annan femma.
     
    Jag tycker att jag är bättre på "hästhantering" än vad jag är på ridning.
     
    Jag är jätteglad över att jag äntligen väntar med en debut tills vi faktiskt är redo, istället för att stressa dit innan vi är redo, bara för att jag så gärna vill. Med vilja kommer man en bit, men det håller sällan. Det känns så bra att ha valt en långsiktig väg. Denna gång har jag tagit den rätta vägen, istället för den lätta.
     

    Det här är ingen modeblogg, men...

    Det där med kläder... Alltså vanliga kläder, sånt man nästan aldrig har på sig, ni vet? Stallkläder aka "skruttkläder" och jobbkläder, det är det enda man behöver - men det finns trots allt en tredje kategori; vardagskläder. Och det där har snuddat min tanke litegrann.
     
    Jag har alltid haft svårt att köpa kläder. HATAR DET, är ett ganska milt uttryck i frågan. Det är bara skräp, skräp och ännu mer ointressant skräp. Frågan är vem fan som ens tar på sig skiten som hänger i affärerna idag?! Och om man väl hittar något som kanske eventuellt möjligtvis skulle kunna funka - tro fan skiten sitter hur illa som helst. Jackpot! - inte.
     
    Mitt problem, förr i tiden, säg för en sisådär några år sedan och bakåt, då var problemet att det enda som fanns just då var fjortiskläder. Och eftersom jag inte bär sådant elände så var det inte så himla lätt... Inte nog med att det var det enda som såldes, det var även alldeles för många som bar kläderna och som kanske borde ha valt något annat, såhär med facit i hand. Skärp under brösten, och tights bland annat. På allt ifrån 10-åringar till 50-åringar. När inte ens 15-25 åringar borde bära det, för hur såg det ens ut?! Nej, jag fick gå där i mina slitna jeans och förstora tjocktröja (det bästa som finns btw), alternativt i de übervanliga, men helt okej, boxarlinnen. Det var förvisso helt okej. Jag menar det var inte direkt så att jag saknade något, haha. Problemet var ju att jag inte kunde köpa något nytt, och hur lite jag än vill det så kommer man inte direkt undan.
     
    Men nu, mina damer och herrar! Ser ni vad som har hänt?! Tro inte att det är med en allt för entusiastisk ton jag skrev det där. För nu har vi ramlat ur fjortisklädersfacket, och istället in i.... tamtaradam - TANTfacket! Vafan?! Nu är det istället bara, bara tantkläder som pryder butikerna. Men ärligt? Haha, och nu då? Blusar med spets och konstiga mönster, bara för att nämna ett plagg. Det finns säkert fina också, men jag har inte hittat dem än. Och jag vet inte vad alla varianter heter. Tål det inte. Nyss trampade tanterna, och småbarnen, runt som fjortisar och nu är ALLA (småbarn, ungdomar och tanterna) tanter.
     
    Gissa vad? Alla får klä sig precis som de vill. Det är egentligen inte där problemet ligger. Problemet är att jag inte tål trender, inte heller mode och definitivt inte att alla vanliga kläder (en helt vanligt tröja till exempel, och jeans som inte går upp till pannan för fan) knappt går att få tag på i en vanlig, modern klädbutik. Det borde finnas ett tidlöst hörn där det konstant skulle finnas helt vanliga jävla tröjor och byxor. Inga tuttskärp, inga leggins/tights/långkalsonger-med-annat-namn-bara-för-att-det-inte-går-att-ha-på-sig-långkalsoner-om-man-råkar-vara-tjej, inga tantblusar eller något som har med tanter att göra. Inte än. Man blir tant ändå till slut, så varför stressa...
     
    Det absolut allra snyggaste klädplagget (eller; "Den allra snyggaste kläden" som jag egentligen vill skriva. En kläd liksom, allt är en kläd; byxa, tröja - en kläd, kläden. Så logiskt. Ett ord som jag använder, och som har en tendens att störa har jag märkt, haha), det är tjocktröjor/hoodies/luvtröjor/kalla-det-vad-du-vill-tröjor, både på killar och tjejer. Fint, enkelt och praktiskt. Kan inte bli bättre än så. Länge leve tjocktröjan!
     
     

    Från nödbroms till känslighet; "Sagan om".

    Det var en gång en stressad häst som bara sprang och sprang och sprang. Skulle hon inte springa så skulle hon ramla. Framlänges. För den stackars stressade hästen hade ingen balans - och hon hade lärt sig att det mest effektiva sättet att försöka hålla balansen på, det var helt enkelt att springa. Ju snabbare desto bättre = lättare.
     
    Sådär började det.
     
    Sen hittade en stackars ponnytjej denna stressade häst. Ponnytjejen hade förvisso hållit i sig på olika hästryggar i relativt många år, men denna ponnytjej kunde i själva verket ingenting. Balans till exempel - och vad fan är det? Känsla? Aldrig hört talas om. Använda rumpan och magen när man rider? Hästen härmar ryttaren? VA?! Vinkla bäckenet, tvättsvampar i händerna? YTTERTYGEL? Va, va, va?! Vad fan snackar alla om? Gasa gör man genom att sparka på magen. Bromsa gör man när man drar allt vad man orkar i munnen. Kind off. Och svänger gör man med ena änden av tygeln. Eller?
     
    Ponnytjejen skulle byta ut sin bruna ponny till en ny brun ponny, fast en storlek större eller så. Men det är jobbigt att skiljas från någon man älskar. Det värsta var när tjejen kollade in i ögonen på sin älskade ponny. Svek. Det var de bokstäverna hon påstod sig läsa. De få veckor det tog från annons till försäljning grät hon sig till sömns. Svek. Det var de bokstäverna hon såg när hon blundade. Svek.
    Men varför detta? Varför nu? Och varför överhuvudtaget? Hon skulle ju bli bättre, den där ponnytjejen. Det hade hon bestämt sig för. Och för att bli bättre måste man upp minst en storlek. Hästannonser hade hon inspekterat regelbundet en bra tid tillbaka. Men aldrig med riktigt seriösa ögon.
     
    Tills en dag i slutet av juli. För där var hon! Den stressade bruna hästen som sprang ifatt balansen. Men på bilden var det bara en helt vanlig häst; inte för gammal, inte heller för ung, inte ens trasig eller för den delen förbrukad på tävlingsbanorna. Men hon var ett projekt - med andra ord gick det ihop sig med att ta steget, och liksom byta ponny mot häst. Tjejen bokade provridning, men det var egentligen mest bara symboliskt. Hon skulle ha hästen. Det bruna projektet. Det var bestämt redan när klicket från brutet telefonsamtal löd. Dagen efter åkte tjejen ner för att provåka (läs; hålla i sig) på den bruna hästen. Hennes mest hästiga kompis följde med. Provridningsresultatet var ingen hemlighet. Det var katastrof. Fiasko. Så mycket stress på en och samma ridbana. Så mycket slit, drag och sågande i en stackars hästmun på kortast möjliga tid. Svettig häst och patetisk ponnytjej. Men hästen skulle flytta en bit norrut, så var det bara.
     
    Ponnytjejens hästkompis avrådde från köp. För ponnytjejen skulle i själva verket behöva en välbalanserad läromästare. Möjligt, mycket möjligt till och med, men sådana äter plånböcker redan när man scrollar bland dem på hästannonssidor och de är helt omöjliga att byta mot pengarna som ponnyn skiter ut vid en försäljning. Och att ha en läromästare hade ponnytjejen redan provat. Det går bra i början, och ja, till och med lite till faktiskt. Men sen kommer man ifatt... Och då är det inte roligt längre. Så hästkompisens argument, sagt i ren välmening, blev bortschasade innan hon ens formulerat punkten.

    Istället åkte de förbi en affär med diverse nödbromsningsprylar. Hon hade redan bestämt sig för vad som kunde rädda henne tillfälligt. Men det var inte ens där och då, det var det verkligen inte, och hade aldrig varit, frågan om en permanent "lösning" - i form av just en nödbroms. Till kassan gick hon skramlandes med ett hävstångsbett. En rak gummipinne i mitten, två stänger likt en gungbräda på kanterna, med en vriden kedja från ena kanten till den andra. Nästan tvåhundra kronor kostade den, plus två flärpar av dött djurskinn att ha själva styrmekanismens snören i; en på vardera sida mungipan. Varken estetiskt tilltalande eller populärt i hästkretsar, men det var skit samma, för det fungerade! Sensation!
     
    Hon hade provat det en gång. Det där med att stoppa in ett skramlande konstverk i en hästmun och se förvandlingen utan att ens behöva lyfta ett finger. Det var som en trollstav, som tillhörde gruppen vars rubrik löd: "Magiska Bett". Men den gången var det en holländsk munkavle som pressades in i hästens, förvånansvärt lättgapande, mun. En holländsk munkavle, ett av de mest brutala bett man kan använda. Varför? På grund av okunskap - en hästs värsta fiende. Och en rekommendation från någon annan okunnig i frågan. Ägaren av munkavlen tror oftast att det är hävstång man använder, medan det i själva verket är ett hissbett. Vill man använda hissbett, jamen go ahead, men att tro sig använda en sak medan det i själva verket inte är vad man tror - det blir så fel på många olika vis. Även ponnytjejen trodde det var hävstångsverkan. Åren gick men skönt nog för hästmunnen så tog det inte jättelång tid innan munkavlen (med mer erkänt namn "pessoabett") åkte i soptunnan och byttes ut mot ett mindre skramlande verk i from av två ringar och tre halvlånga delar. Ett mycket mer accepterat styrsystem (när man inte begriper att det är typ allt annat förutom nävarna som styr). Det tog en rätt bra stund att arbeta upp den känslighet, som redan innan den gula hästen började bo hos henne, hade flugit sin kos. Känsligheten är idag, sex och ett halvt år senare, outstanding och har varit det många år nu, och den gula hästen rids med rytmbrytning eller rytmuppmuntan, och genom att blåsa på tygeln förstår den gula hästen precis vad ponnytjejen försöker säga. Vad lärde sig ponnytjejen av detta? INGENTING. För denna ponnytjej är värdelös på att se samband, så... varför inte repetera hela detta förlopp, fast med vissa andra historiedelar? Sagt och gjort.
     
    Ponnytjejen fick hem sin stressade häst och parkerade den i friska luften. Inte bara med andra hästar utan dessutom med grönt gräs att springa på. Ganska trevligt, sa den stressade bruna hästen. För att det inte skulle bli dödsfarligt att åka runt på den nya bruna hästen, vilken var en storlek större och ungefär åttiotvå storlekar snabbare - i både reaktionsförmåga och hastighet - och dessutom utan staket att styra in i OM det i värsta fall skulle krävas så åkte skramlet in i munnen, och de började utforska varandra i den för hästen nya miljön. Kort och gott hände faktiskt aldrig någonting. Inte i hastighet i alla fall, och inte heller med skramlet. Aldrig någonsin faktiskt. Det fungerade! De kunde fortsätta bygga underhals och försöka jaga balansen som av någon konstig anledning alltid såg till att ligga steget före. Hästen blev snabbt mindre stressad, förutom vid vissa tillfällen. Efter flera månader vågade ponnytjejen försöka styra mot några pinnar som innehöll luft under sig för att se om de kunde ta sig över och att till och med, hör och häpna, överleva. De överlevde! Så de försökte jobba vidare med det där. Liksom ta sig över saker utan att... ja men dö.
     
    Månaderna gick. Ponnytjejen började ta med sin bruna häst och utsatte den för stress på olika ridbanor med färgade bommar för att försöka hålla i sig över flera hinder på raken. I höjd med antal överlevda rundor ökade självförtroendet. Och hemma i byn tog de sig sedan länge runt på ett inte allt för hjärtdödande vis i en nästan helt okej hastighet. Men fortfarande med största hobby att träna underhals och jaga balansen utan lasso. Och utan att vilja fånga den. Egentligen "utan att veta att de VILLE fånga den". Ponnytjejen ville däremot kunna byta ut nödbromsskramlet till ett sådant där mycket trevligare styrsystem som skulle gynna både henne och hästen långsiktigt. Det var ju, redan från början, det stora gyllene målet. Hon köpte ett styrsystem av rätt sort och i rätt storlek. Sen började det...
     
    Hon stoppade in det i munnen och fokuserade på att det skulle gå. Så var det bara. Det ska, ska, ska gå! Envisheten sprutade men bråkade med (både brist på) känsla och obalans, men med styrka. Tre mot en kan omöjligt fungera, och det gjorde det inte heller. Hon gav sig inte. Det skulle gå! En vårdag när den bruna hästen kände hur det liksom kröp i hela henne så mycket att hon inte kunde hålla sig på marken ens en gång, skulle de ta en mysig barbackatur. Hästen och ponnytjejen, och det skrammelfria styrsystemet. Det slutade i katastrof. Hästen stängde igen sin okänsliga mun och sprang för allt vad hon var värd. Lyckoruset i kroppen gick inte att hejda. Inte med all våld i världen. Men när ponnytjejen såg sin chans att i alla fall komma undan från "mål: stora trafikerade landsvägen" gjorde hon allt i sin makt och hängde sig i vänstersnöret för att dra in hästen på en äng. Det gick nästan. De höll bara på att krocka med en vedbo först. Då kunde tjejen inte hålla i sig längre utan åkte av. I ren "kuta-inte-iväg-och-dö-för-att-du-blir-påkörd"-panik höll hon beslutsamt fast i tygeln vilket gjorde att hon i själva verket tvingade hästen att stå på hennes rygg och pressa ur luften ur henne. Det gick bra. Det gjorde verkligen det. Inte det minsta fysiska men av händelsen fick någon av dem. Tillbaka till skrammelbettet, och då kändes allt som vanligt. De kämpade vidare.
     
    Det tog några månader innan ponnytjejen vågade prova skrammelfritt igen, och det gick väl an när de hade läderfotöljen mellan sig; hon och hästen. Men det gnagde i henne, att inte bli kvitt känslan hon kände till det där bettet. Det blev högre procent ridturer med skrammelbett igen än tidigare. Skrammelbettet gav trygghet, som gav lugn, som gav självförtroende, som gav trevliga ridturer. Rätt som det var ville hon njuta från den hala hästryggen igen, utan läderfotöljen. Först då kände hon det. Hon kunde inte längre, inte ens med skrammelbettet, känna sig trygg barbacka på sin egen häst. Det gjorde henne så ledsen. Hon försökte jobba bort det, det gjorde hon verkligen. Red barbacka likt man mängdtränar när man ska lära sig något, men det hjälpte inte. Hon som alltid älskat att rida barbacka! Liksom gungat fram som en halkig varelse där två, fast som en. Så enkelt, så roligt och så fritt. Men nu gnagde det i henne. Känslan av otrygghet. Det drev henne till vansinne. Men hon kom ingen vart trots att hon pressade sig själv att åka på hästen och hålla i sig där uppe. Det hjälpte ju inte..! Till slut skrev hon om händelsen och den otrygghet som planterades i hennes kropp, ute i cyberspace med likasinnade. Fler och fler slöt upp och delade med sig av allt ifrån djupa rädslor till lätta olustkänslor. Där och då hände det. Den beslutsamhet som då dök upp skulle hjälpa henne ur den negativa cirkel hon råkat bosatt sig i. Varje dag åkte hon korta, korta pass - först i bara skritt och lite trav, sedan mer trav och till slut galopp. Successit mer och mer. Varje dag, fram och tillbaka, fram och tillbaka, på grusvägen nedanför byn. Kontrollerat. Beslutsamt. DET. SKA. GÅ. Och äntligen började det ge resultat! Äntligen började det släppa!
     
    Men att "börja släppa" är inte samma sak som att det aldrig har hänt. Det var i alla fall mycket, mycket bättre och framförallt kändes det inte hopplöst längre. Men snart, med fortsatt barbackaridning inblandat bland det vanliga fotöljåkandet. Sen kom det! Första åkturen sedan smällen som innebar trygghet! Från första steget, till sista. Hon var så glad. Så lycklig! Äntligen hade hon tagit sig tillbaka till det hon saknat så mycket; den trygghet som alltid funnits där, den var tillbaka!
     
    Någonstans där försökte hon även börja bygga upp tilliten till det skrammelfria bettet igen. Men det var svårt. Inom henne fanns en väldigt liten och helt omedvetet djupt känsla av att tappa kontrollen och att inte lita på sina egna kunskaper. Det var en rejäl käpp, tillverkad av den allra hårdaste metall, instoppad bland ekrarna i hjulet. Men hon ville så gärna..! Återigen blandades det in mer skrammelfritt i vardagsridningen och först nu började det gå åt rätt håll. Men det är inte samma sak som att det "började gå bra" -  för det hade varit en lögn att uttrycka det med de orden.
     
    De tränade på. Red hemma i byn och i skogen, blandade detta med att hoppa och träna på egen hand. De var ute och åkte i det småländska landskapet för att ta sig igenom banor med siktet hela tiden framåt; att bli bättre. Det gick något år. Fortfarande blandades skramlet med skrammelfritt, de kämpade på. Under resans gång började de även bli bättre och bättre kompisar. En viktig del i en relation med sin häst. Och en väldigt viktig byggsten i ett hemligt drömmål: att någon gång kunna starta den bruna, obalanserade hästen i en dressyrtävling! Klubbnivå var målet, men även det kändes väldigt långt bort. Målet fanns, men inte så mycket mer. Och ärligt talat kändes det inte ens rimligt.
     
    Någonstans här började ponnytjejen upptäcka och förstå innebörden och framförallt vikten av BALANS. Att hästen faktiskt springer för att den inte kan hålla balansen. Att underhalsen måste jobba för att hästen inte ska falla framlänges. Att det är för att hästen är framtung som den springer. Att hästen är en vippbräda med bogen plogandes i underlaget under den, och med att sträcka upp huvudet för att liksom hålla nosen "över ytan" likt någon som håller på att drunkna. Hon la ihop ett plus ett och började jobba annorlunda. Detta var själva lassot; och från och med nu skulle de ut och jaga balansen för att medvetet försöka fånga den! Hela denna aha-upplevelse kan ha varit en av de allra största och viktigaste i ponnytjejens utbildning. Detta tillsammans med att man rider en häst med yttertygeln. Rocket science! Helt plötsligt tog de ett milslångt steg även på den skrammelfria resan, men fortfarande var det känslan av "osams" som var överhängande och liksom speglade nästan hela ridturerna.
     
    Vips kom en väldigt, väldigt viktig människa in i bilden, och hon skulle med de kommande fyra passen lära ponnytjejen KÄNSLAN, den riktiga känslan, som man strävar efter och faktiskt använder i ridningen. Att ha mjuka händer är inte så svårt, att ta ett brutalt tygeltag är inte heller svårt. Men att hitta samspelet och känslan av "jag ber dig att svänga" och få svaret "hur mycket" - det är i en klass för sig! Som att krama en tvättsvamp. Och att ett stöd i yttertygeln är något helt annat än ponnytjejen uppfattat det som för många, många år sedan. Ja, det var svårt att komma överens när påståendet från handen inte alls var samma sak som hjärnan trodde den bad om. Hästen kunde för allt i världen inte förstå, och då blev det som det blev.
     
    Genom att den senaste månaden jobba med en helt annan förståelse och känsla än tidigare, ja det har gett fantastiskt resultat. Det skrammelfria bettet är härifrån, i denna historia, (ÄNTLIGEN) standardbettet och ponnytjejens känsla av att kunna påverka är precis samma; lika trygg, lugn och säker, som den tidigare varit med allt skrammel.
     
    KAN ÅR 2015 BLI ÅRET DÅ PONNYTJEJEN TILL OCH MED KAN BÖRJA HOPPA OCH KANSKE TILL OCH MED TÄVLA MED VANLIGT, MILT SKRAMMELFRITT TRÄNSBETT? Det är drömmen.
     
    Hästmunnen börjar redan bli känsligare och detta har gått på rekordfart! Vad har vi lärt oss av detta? Det är en otroligt kortsiktig idé att stoppa in skrammel i hästmunnen, och det hade gått så mycket fortare (och varit mycket mer humant) att börja traggla och öva med vanligt tränsbett från första början. MEN. I detta fall fanns det en anledning till att det inte hade fungerat som tänkt. För känslan är viktigast av allt. Man rider med känsla, tanke, utstrålning, energi och påverkar bäst genom trygghet. Man måste vara självsäker och blanda det med öppenhet och känslighet, för att få bästa resultat. I det här fallet fanns inte det. Från provridningen fanns en väl gömd känsla av "JAG KLARAR INTE AV HENNE PÅ VANLIGT BETT" - och den känslan hjälpte oss inte, utan snarare stjälpte oss. Rejält. Därför tog det så lång tid att byta från skrammel till skrammelfritt.
     
    Hade jag kunnat så hade jag bytt för länge, länge sedan! Det hade absolut kunnat gå fortare - om jag från början visste VARFÖR (balansen) och även hade fått hjälp med att skola om min hand. Det är två otroligt viktiga faktorer som gjort att vi tillsammans börjat riva en rejäl mur. När muren är riven kommer vi hoppa stadiga, kontrollerade rundor och starta fler dressyrtävlingar på mitt nya favoritbett. Det är helt och hållet skrammelfritt (fast det gnisslar lite), och dessutom anatomiskt.
     
    Mot Sherwoodskogen!
     
     

    Den tragiska sanningen. Provridningen av Aleccis. (Jag får ont i munnen av att se det här...) #provridning #försäljningsstall #katastrof #fiasko #projekt #project #tvåochetthalvtårsedan

    Ett filmklipp publicerat av @jagheterjessica Jan 13, 2015 at 9:46 PST

    Frontlastad ryttare


    Ni har väl sett denna film? Den har delats ganska flitigt på fb nyligen.
     
    Jag provade att göra så med Pärla igår. Hoppa upp framifrån när hon betade i hagen. Helt normalt av en ryttare som snart är 23 och en häst som snart är 24... Ehm... Det var givetvis inga problem. Förvisso hoppade jag lite högre än killen på filmen av naturliga orskaer (dvs jag är större än honom, så jag satt aldrig på huvudet och nacken). Men varför inte passa på att prova? Bara för att se om det går liksom.

    Tvångstanke, eller bara rutin?

    Jag har "min" parkering här uppe där vi bor. Den närmaste, längst in och den som är absolut krångligaste att parkera i (eftersom jag alltid backar in). Och alltid när jag har parkerar och ska stänga av bilden gör jag alltid vissa saker av rutin (eller om det är tvångstankar?).
     
    o Vrida av kupéfläkten så den är på 0-läget.
    Är fläkten på och blåser kalluft när man startar bilen så tar det längre tid för bilen att bli varm, även om det är marginellt, dessutom är det omysigt med kalluft rakt i nyllet när man startar den kalla bilen nästa gång/dag.
     
    o Stänga av vindrutetorkarna om det regnar.
    Jag klarar seriöst inte av vindrutetorkare som står på rutan när man stänger av bilen, haha. Vill bara vrida ner dem med våld och lägga dem i sitt "viloläge". Det är lika störande när man nästa gång/dag man sätter sig i bilen, och det troligtvis inte regnar, och vindrutetorkarna tar sig friheten att glida på rutan.
     
    o Peta upp solskydden om de varit nere.
    Det säger sig väl självt? Fult och opraktiskt att ha dem nere och samma där; hur stor är sannolikheten att de behöver vara nere nästa gång/dag man sätter sig i bilen? Relativt liten, anser jag.
     
    o Om det inte är min bil; dra bak sätet och fälla upp ratten.
    Syftar främst på hemtjänstens bilar, lastbilen men även om det är så att jag lånar någon annans bil. Det är helt enkelt så att jag är rätt liten, kort i rocken så att säga, och behöver sitta långt fram. När sedan någon normallång (eller skitlång, haha) ska in efter mig så får de problem och så blir de arga, hahaha. Då är det bättre att jag, som den snälla och omtänksamma människan jag är, gör i ordning för dem redan innan de ska in. Numera går det för det mesta ändå på rutin så jag tänker inte så mycket på det längre. Nackdelen är väl om jag glömmer att det är jag som ska ha fordonet nästa gång och då får ställa in skiten fler gånger när jag egentligen hade sluppit, men det kan jag leva med.
     
    Experimenterade förresten med lite knappar igår och upptäckte att han är ju en julgran! Roligt, för det är ju så man vill ha det men det är jobbigt att koppla om strömmen så det lyser rätt. Nice, nu ska det få lysa om honom, minsann. Kul! Och skönt för mig som slapp koppla om utan istället bara kan välja att trycka på en knapp, höhö. Att jag inte gjort det tidigare..!

    Juckskritt vs inte juckskritt

    Se och lär. Denna film är väldigt tydlig. Kolla hur handen rör sig och vad hästen tycker om det i juckskrittandet, och vilken skillnad det blir när hon slutar jucka. Ja, jag är allergisk mot allt vad juckskritt heter.
     

    Man lär sig något nytt varje dag


    Mer tydlig bild än såhär hittade jag inte bland de jag har på datorn så även om den kanske inte är optimal så fck den duga.
     
    Jag har fått lära mig ännu mer de senaste dagarna och tänkte helt enkelt dela med mig. (Inte för att jag är tillräckligt kunnig, utan som en påminnelse samt ett "förslag" angående huruvida jag har fattat rätt eller inte.)
     
    Röda pilar: Genom att sitta i bakvikt (nedtrampade hälar ingår) pressar man fram hästen så den blir väldigt framtung.
     
    Gul pil: För att balansera upp den väldigt framtunga kroppen måste hästen ta upp sitt huvud och sin hals.
     
    Blåa ringar: citat: "Nedtrampade hälar säger åt hästen att låsa sina haser och därmed höfter och all swung går förlorad". Tydligare än så går det inte att beskriva.
     
    Återigen, hästen gör som ryttaren gör. Det är så himla tydligt! Varför har aldrig någon någonsin lärt mig allt detta och alla samband?!

    Dåliga respektive bra magmuskler

    Här har vi bra, pedagogiska ritningar - ta en koll på dem. Japp, jag stal dem helt hjärtlöst men klicka på länken sedan på bilderna så de blir i originalstorlek så det går att läsa texterna ordentligt.
     
    image001
     
    image002
     
     

    Tre bilder

    Här är tre bilder som jag av en eller annan anledning har sett när jag har surfat runt på mobilen. Dessa (och fler därtill) har jag tyckt varit "viktiga" eller bara roliga på något sätt och därför printade jag dem. Nu tänkte jag dela med mig av dem (eftersom jag precis tömt fånen och fann dem igen).
     
     
    Den första bilden är som ni ser en turbo. En turbo är en motordel som finns på många av dagens moderna bilar, men den är inte "standard" - det finns många bilar utan. Vad den egentligen gör är att med hjälp av motorns avgaser, som liksom "knuffar" på en axel som börjar rotera. Det snurrar fruktansvärt fort där inne (150 000 varv/minut). Axeln sitter genomgående och suger in luft som pressas in till motorn vilket ökar effekten (och bränsleförbrukningen). Det är väldigt viktigt att det blir smort (med olja) ordentligt där inne. När man stänger av motorn så fortsätter det snurra inuti turbon en stund, medan oljan rinner ner och ifrån turbon. Därför är det jätteviktigt att turbon "vilas" innan man stänger av bilen efter man har kört, framför allt när man har kört hårt med bilen. Man vilar turbon genom att stå på tomgång = lågt varvtal på motorn. Har man kört hårt kan man behöva stå så länge som en minut innan man bör stänga av. En turbo som har skötts väl genom hela livstiden brukar normalt hålla i omkring 20 000 mil, möjligtvis upp till ca 25 000 mil.
     
    Jag har faktiskt gått fram till folk som haft bilar med turbo (typ på parkeringar) som bara har stängt av bilen direkt och gett dem en lektion i "turbo-skötsel". För det första tycker jag att man ska veta vad man har för prylar, och för det andra tycker jag man har skyldighet att sköta det man har!
     
     
    Bild nummer två säger sig själv. HAHA vad jag älskar den här bilden! :D
     
     
    Den tredje och sista bilden är en bild jag bär med mig i många situationer. Jag vet inte om det syns, men i pratbubblan står det: "For a fair selection everybody has to take the same exam: please climb that tree". Jag tycker den är underbar.

    Sevärt!

    Här är en riktigt skön snubbe som har en hel del vettigt att dela med sig av.
     

    RSS 2.0