• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Sävsjö, P&J med Latoya

    Jag, Ebba och Latoya åkte till Sävsjö för att hoppa 110+110, alternativt 110+115 beroende på hur första rundan skulle kännas. Trots att vi åkte medvetet ganska "sent" så kom vi ändå i god tid. Det är bara så konstigt hur man sedan dras till dem som har lite lastningssvårigheter, hehe. Det gjorde jag/vi såklart, så när den hästen väl stod på lådan så hade vi istället lite bråttom.
     
    Men det gick bra ändå och efter Ebbas framskrittning vid hand, när jag sprang banan, så satt jag upp och började rullade fram i lite trav och galopp efter bästa förmåga där i framridninigshagen. Men snart fick vi gå in i det solvarma ridhuset (hehe, alltid väldigt varmt och skönt där inne vid såhär bra väder ;))
     
    Framhoppningen gick bra. Först var hon lite spänd och slö, men snart gick det ändå att rida henne såpass att vi kunde rulla på hindren. Hon reagerade dock ganska kraftigt över några gropar vid anridningskortsidan och flög i luften typ fyra gånger där, haha. Rätt upp bara, haha, och så vidare igen mot hindret. Som att hon blev lite markskygg typ. Men hon har reagerat precis så tidigare när vi varit där så jag var ändå lite beredd. Själva hindren gjorde sitt jobb och vi rullade igång över dem och värmde upp. Hon kändes bra.
     
    110 cm
    Nu när jag haft problem att hon varit lite "slö" och spänd = kort och räcker inte fram, så har jag lagt upp banhoppningen så att jag trycker igång så bra galopp som möjligt innan vi styr mot första hindret. Så jag gjorde precis som vanligt. Men jag snurrade nog igång en lite väl bra galopp för jag fick problem att "sätta ihop henne" och hon tänkte köra sitt eget race. Ettan gick bra men redan mot tvåan (där jag tänkt rida på sju steg) blir skit och jag tar i henne men det händer inget och samtidigt ser hon ju inte hindret när hon slår med huvudet så. Jag blir alltså aldrig klar (och hon kan inte ha sett hindret där), så vi fortsätter framåt och hon får ta av på typ 7,5 steg, väldigt nära och jao, där skulle jag ha mjuknat och låtit henne se hindret och sen låtit henne liksom lösa det. Jag gör det ju inte bättre för oss när jag håller kvar, även om det givetvis hade varit optimalt om hon hade accepterat min förhållning där. Hon kravlar sig över i alla fall. Sedan händer lite samma sak mot trean, men när hon inte "ger sig"/lyssnar så släpper jag efter och låter henne i alla fall se hindret. Det blir omtramp, men inte slagsmål. Av pest eller kolera så kändes det i alla fall "bättre" (mindre dåligt), för jag är så rädd att krascha henne i oxrar. Därefter tabbar jag mig som faaaan. Det syns inte på vinkel men jag skär vägen och rider riktigt uruselt mot det hindret. SLARVAR riktigt jävla skitmycket. Åh, så dåligt! Hon kan ju givetvis inte gissa vart hon ska, så där blir det ett stopp typ mot hinderstödet (mygod vad dåligt alltså!). Gör om och gör fucking rätt genom att rida ut vägen och visa henne hindren - och då är det inte heller några problem. Går på fem bort till femman. Hon ser hindret, vi har galoppen med oss, vi räcker fram, men ändå är det som att hon missuppfattar hindret på något vis. Helt sjukt att hon tog oss över där... Hinder sex, sju och åtta kändes bra. Så Latoyahästen var felfri men inte jag, jag fick 4 fel (som iofs hade kunnat adderas med några bommar också).
     
     
    Känslan efter den rundan var lite... pinsam/dåligt samvete MOT HÄSTEN. Hon kändes egentligen bra. Okej att förhållningarna inte går igenom, men hon rör sig framåt och är intresserad - och det är ju precis det jag har saknat. Så jag övervägde lite, men valde sedan att ändå göra nästa start i 115 cm. Detta med förhoppning att rida bättre (noggrannare! Åh, vad trött jag är på mitt slarv!) när det blir lite högre.
     
    115 cm (debut)
    Galoppen finns där och ettan går bra. Men sedan blir det skit och pannkaka till tvåan. Det är någon variant av att jag inte får igenom förhållningen tillsammans med att jag minns, men kroppen minns inte(?) hur många galoppsprång jag ska rida på och det dyker aldrig upp något läge. Precis så var det. Som att jag sätter upp för mycket galopp (som jag inte riktigt reder ut här och nu, där och då) plus att jag liksom väntar på ett läge som aldrig dyker upp. En blandning av allt och ingenting. Det gick liksom inte att lösa när vi väl kom fram. Inte direkt en förbättring sedan förra rundan, kan man säga. Kommer en gång till och den är inte alls så dålig, men ändå stannar hon. Då vill jag bryta mönstret och kommer från andra hållet istället. Lägger henne lite nära, men "chillar lite" (mer balans och mindre jagande) och då går det bättre. Efter detta så flyter resten av banan faktiskt på godkänt. Jag vill mer och önskar det såg bättre ut, men jao, resten behöver jag i alla fall inte skämmas över. Och så hittade jag bättre ridning, och avstånden satt också. Det enda är väl att hon återigen hoppade lite konstigt över just femman, som i första rundan, men den här gången var det mer som ett slowmotion-hopp. Mer korrekt än innan men man vet ju inte om de ska ta av eller inte förrän de är i luften (hade såklart skänkeln om hela tiden). Och en av mina absolut största styrkor som hoppryttare visade sig båda gånger över just femman; MANTAG. Man blir aldrig för gammal för mantag och jag drar ytterst, ytterst sällan hästen i munnen när vi kommer fel tack vare att jag är riktigt snabb på att grabba tag i manen. Och så även här. Så det var ingen skada skedd, bara ett lite långsammare språng. Vi räcker precis över bakbommen, och klonkar i den men den ligger kvar. Mot sexan sedan är vi på väg nära och då håller jag i henne och hon väntar faktiskt (framsteg!!!). Möjligtivs lite, lite nära där ändå, men inte så att det stör mig. Perfekt framåtläge på sjuan och så lite vingel mot åttan men ändå i mål med den mesta hedern i behåll. (Bättre strul i början än i slutet, om man får välja, hehe.) 12 fel.
     
     
    Jag är VÄLDIGT glad och nöjd med min fina häst som kämpar så tappert. Men min egen insats har inte varit till det bättre idag. Det hemska slarvandet har ju nått en helt ny nivå alltså, blä. Det får bli skärpning på det. Sedan behöver jag också lära mig att känna vad som är en LAGOM galopp. Nu har jag nästan lagt upp galoppen lite väl mycket, har det känts som. Jaja, bara att träna vidare! En sak i taget.

    Kombination komplikation

    Ingen kan ju ha missat att vi haft stora problem med kombinationer, jag och min skruttirutt Latoyahäst. Så en vacker dag för snart två veckor sedan tog jag i tag i det en gång för alla (obs, räknar med att få göra en sådan här uppfräschning regelbundet för vi lär få bakslag).
     
    Två hinder och en kombination slängde vi ut för att lägga mest fokus på kombinationen men även få lite flow och därför ha två andra hinder med också. Vi värmde upp och hon kändes kanon, faktiskt. Trevlig! Hon var framåt och intresserad, och ja, det kändes riktigt bra att sitta på hennes rygg och styra på hindren.
     
    Så värmde vi upp på ett räcke och sedan gav vi oss på kombinationen. Bom in, lågt räcke - något större räcke. Hion skuttade glatt över som att hon aldrig gjort något annat. Nu har ju iofs aldrig räcke-räcke varit några problem vad jag kan minnas utan det är mest oxer ut som blivit komplicerat. Detta då hon är så rädd om sig och väldigt noggrann så hon har helt enkelt missuppfattat uppgiften. Så känns det nämligen uppifrån. Hon backar inte av eller kryper ihop för att hon blir osäker, absolut inte, utan hon liksom "aha, jag vet vad jag ska göra!" och så kompromerar hon sin lilla kropp och för sig mini-kort för att få plats med två steg där inne. Fel, alltså! Men svårt att lära om då hon varit så säker på sin sak.
     
    Så planen var att börja ha en bom som hjälp på insprånget och det fungerade ju jättebra. Tills vi får ett "återfall"-ish och hon går på två steg. Då flyttar vi bommen mellan a- och b-hindret så att hon ska förstå och att det därmed blir omöjligt för henne att gå på två steg. Men så tänkte jag mig inte riktigt för och vi har a-hindret på 90-95-ish och sedan en bom mellan hindren. Det kommer plötsligt och hon förstår inte. Jag skulle självklart ha lagt ner a-hindret, men det missade jag. Så när hon rev det så fick det ligga kvar. Hon bröt ut åt höger. Andra gången bröt hon ut åt vänster. Tredje gången löste hon det! Sedan fixade hon det hur bra som helst! Kolla i slutet hur hon är full av iver och bara viiiill hoppa igenom den. Och hon suger på framåt mellan hindren! Det är verkligen som att hon förstår! *hjärtanögon*
     
    Så skuttar vi igenom en liten mini-bana två varv och där river vi räcket för jag känner jätteväl hur jag inte alls har henne på bakbenen i svängen. Men det är inte hela världen. Sista språnget vi tog på den är hon "där hon ska" igen.
     
    Jag är JÄTTENÖJD med att det blev som det blev där i mitten. För hela tanken var ju att ta tag i detta problem som har uppkommit och då när hon gick på ett steg i början så "råkar" det mest bli så. Men samtidigt vill man ju inte provocera genom att lägga dem i skiten medvetet (sånt gör man ju tyvärr regelbundet ändå, men definitvit inte medvetet). Så ja, det var tur att problemet uppkom nu när möjligheten fanns att rätta till det.
     
    (På tävlingen efter, som var Vaggeryd-Skillingaryd, gick hon ju skitbra i kombinationerna! Precis som att hon förstått och till och med redan tagit det till sig och med in på banan. Hoppas nu det håller i sig! Det gjorde det ju även på hoppträningen sist. Duktig skruttis!)
     

    Hoppträningsskrutt

    Toytoy var på hoppträning igår. Jag är nöjd med henne! Hon var ganska framåt och väldigt positiv och lika okomplicerad som vanligt. Jag la henne inte för nära en enda gång! Det enda var väl att jag tänkte lite väl mycket framåt i kombinationen första gången (trodde den skulle vara lite lång så safeade genom att rida framåt lite extra) så då rev vi a-hindret, och på en linje passade det oss ganska bra att gå på åtta språng, men en av gångerna hade vi kunnat gå på sju men så höll jag i henne de sista sprången så det blev åtta ändå. Det var väl inte direkt fel och att rida på sju istället hade inte heller vairt fel, men det var typ det enda jag kan komma på som var ens det lilla att "klaga" på. Hm, jag fuskade väl med en anridning ur sväng och sneddade lite a la omhoppning, men det var samma sak där; "rid gärna ut i hörnet mer", inte mer fel än så. Nej jag är faktiskt väldigt nöjd med henne och helt okej nöjd med min insats också.
     
    Däremot har jag lite problem med sitsen, men det känns sekundärt, hehe. För det första är stiglädren för långa (fast de är i innersta hålen och det blir inte fler hål automatiskt - det har jag provat!), så jag kommer inte ur sadeln som jag önskar i sprången, och det syns tydligt på typ alla filmer den senaste tiden. Dessutom så får jag dåligt tramp i stigbyglarna i sprången och därför får jag lite ostadiga skänklar också. Och så de jävla armbågarna..! Jag har armbågen i vinkel och lägger bara ner handen. Hur svårt kan det vara att sträcka lite på armarna?! Tydligen är det avancerat som fan. Därifrån kan vi fortsätta vidare till "blir urdragen ur sadeln", för Latoya drar fram/ner huvudet då och då (hennes glad-gest), och då flyger jag ur sadeln och "ligger på mage" en stund. Vi blir inte direkt mindre framtunga av ett sådant danssteg. Så jao, jag har en hel del (typ ALLT) att förbättra gällande min sits.
     
    Toytoyskruttis var som sagt väldigt glad igår och hon var till och med lite busig. Känslan vi hade var typ tiptop. Hindren är lätt(a) som en plätt(a), galoppen verkar vi hittat, kombinationen skuttade hon igenom huuuuur bra och okomplicerat som helst - noll och inte den minsta tanke på att backa av där inne (<3), och så bara självförtroendekick på självförtroendekick för skruttirutt när hon serveras hindren bra. Hon känner sig snudd på odödlig nu. Love!
     
    Nästa plan för den hästen är att hoppa P&J i Sävsjö på nationaldagen. Vi är anmälda till 2x 110 cm, men det kan eventuellt möjligtvis kaaanske vara så att hon får gå en vända något högre än så om allt känns tippedi-tippedi-topp! Det tar vi som det kommer.
     
    Idag gick skrutten en barbackatur i skogen. Dessutom hade jag regnkläder på mig så det var inte LITE halt, kan man säga, hahahaha. Och stackars den hästryggen i trav (... varför finns det ens trav?). Galopp däremot! Där var vi som en. Typ. Tills hon hoppar åt sidan, börjar krumbukta, drar ner huvudet (och alltså även mig) och gör så en bit innan vi är som folk igen. Haha, tur det bara är lite minigupp som gäller när hon busar. Snelhest.
     
    Aleccis är på dag ett av den uppsuttna igångsättningen idag! 20 minuters skritt, till oljetorpet och tillbaka igen. Och bara att få sätta sig på den ryggen igen... alltså, wow. Love her! Man känner direkt att det finns en helt annan explosivitet i den kroppen. Trots att hon bara skrittar, utan att ens hetsskritta. Ändå känner man hur "hon är". Jag längtar sååå mycket tills hon går fullt igen.
     
    Och förresten! Att tränsa den hästen! Vill nästan gråta för att jag är världens blödigaste när DE VET. Jag sadlade henne och hon stod med spetsade öron och kollade ut genom stallfönstret. Så tog jag fram tränset, hon tittade till på mig, sen återvände hon med samma blick ut genom fönstret. När jag tog bettet i vänsterhanden, men fortfarande höll det bara precis framför mig (dvs inte "upp" och mot henne), så vände hon sig till mig, sänkte huvudet, siktade in bettet, gapade och tog bettet. Så kunde jag föra över nackstycket och knäppa. Vem vill typ inte gråta av den gesten. Typ som att hon tränsade sig. Jag verkligen, verkligen älskar när de vet. Och de inte bara vet, de visar att de gillar det.
     
    Mina flickooooor idag <3 (Pärl lever och hänger i, men inte på bild, heh.)

    Upp, och ner (Lång text som fan, igen.)

    Ahmenhejellerrrr...
     
    Har precis jobbat sju arbetspass på sju dagar och försökt hinna med livet däremellan. Har ju bara en häst att rida, som dessutom bara går fem pass i veckan, men håller även igång med promenader efter schema. Plus sömn och försök till att äta någon gång där emellan också. Och självklaaart så bröt förkylningen ut med. Kul osv. Men vill man något tillräckligt mycket så går det mesta att lösa. Denna gång; 70 timmars jobb.
     
    Latoytoyskrutten rids som vanligt. Vi kämpar på och varierar hoppning, dressyr och uteritter så mycket det går. Och gissa vad?! Jag tror fasen jag hittat en ny (EFTERLÄNGTAD) knapp på den hästen!
     
    Jag känner att jag återigen måste börja med att dra upp att jag ju är till absolut största del självklärd. Det är STORA delar som jag aldrig fått lära mig, inte förstått vikten av, eller till och med missat helt. Att utvecklas på egen hand tar jävligt långt tid, och man tar nästan aldrig rätt väg. Faktiskt. I alla fall inte på de första tio försöken. Jag kan rabbla två stooooora, och direkt avgörande, grejer i ridningen som jag aldrig fått lära mig och därför fått förstå på senare tid.
     
    Det första är balansen. Ja, jag fattar att hästen måste stå på sina ben och att jag sitter där uppe och allt som oftast inte behöver hålla i mig. Det går bra ändå. Men när man hoppar 70 cm felfritt på P&J med sin ponny man red in själv och tror att man därför är redo för att hoppa 80 cm - tills man gör det felfritt, och därefter höja 10 cm till... Alltså det går bara ett tag. Sedan tar det stopp. Detta då balansen inte finns där. Hjärnkirurgi? Nej, inte för alla de/oss som på ett eller annat sätt (i ett tidigt stadie med hjälp, eller själva efter tio-ish år i sadeln) fått lära oss det. Men ja, för någon som glatt skuttat runt på sin obalanserade ponny och överlyckligt varit nöjd för minsta framsteg så är det fan i mej hjärnkirurgi. Det är ju först när det inte längre fungerar som man förstår att det finns ett djupare svar på frågan. Grunden var inte så jävla säker när hindren blir högre, så att säga.
     
    Det andra är yttertygeln. Att det är den man typ rider hela hästen på. Gör allt med. Utgår ifrån. Det är där hästen ska vara. Alltsåååå. Vet ni hur jobbigt det är att lära om efter så himla många år? Nu är den med, yttertygeln, men visst finns det andra kroppsdelars om fuskar. T ex ytterskänkeln på börjda spår får jag erkänna. Och så allt detta som jag inte har fått lära mig än. Hur ska jag veta vad jag inte kan och hur ska jag träna på det? Det är frågan. Kanske kan jag hoppa 130 när jag är 45 år. Om jag inte slutat med hästar då... Vem fan vet. (Just nu så är det inte supermotivernade att traggla på, men det kommer jag till senare.)
     
    Så, det var den biten. Nu kommer vi till nästa.
    Latoya, som ju enbart var inriden och inte mer än så - hon kunde gasa, bromsa, svänga men inte "rätt" galopp osv. Jag har fastnat lite i att jag saknar suget, drivet, bjudningen intresset i henne. När jag regelbundet gnäller på att hon är slö eller "springer för sakta" så menar jag givetvis inte HASTIGHETEN utan just det där intresset av att vilja ta sig framåt till varje pris. Hon har inte bråttom.
     
    Det är liksom det enda jag kan. När hästen redan vill framåt så vet jag hur jag därifrån kan rida på hinder, eller bara göra en jäkla volt. Men när hon (precis som Lillis), går mer in i sig själv och, förvisso ökar om du driver på, men det känns bara som luft. En tom galopp där hon inte vinner någon som helst mark och det går inte att rida ihop henne, få tryck i galoppen och då blir det fan pissvårt att rida på hinder. Vi kommer nära, vi kommer långt ifrån, hon får häva sig över eller så jagar jag henne genom hela rundan.
     
    Spänd, ja. Spänd och tittig. Jag vet vad en spänd häst är (lol), även om jag inte kan rida höga klasser för att jag inte vet hur jag ska göra rent ridtekniskt så har jag ändå bra koll på många andra saker, t ex hästens energi. Inte energi som i fart, utan energi på vad den gör, känner, hur jag ska "sluta en sköld" runt oss första gången den träffar tåget/traktorer/dyl eller titta framåt och fokusera på det. Det är min absoluta styrka som ryttare. Jag anser mig själv vara bra på att få hästen dit jag vill genom att använda eller inte använda hästens och omgivningens energi.
     
    Meeen, spänd ja. Spänd som i spänd och tittig har jag stenkoll på. Latoya är ofta sådan. Men så har jag fått lära mig en ny form av spändhet. Nämligen den spändhet som kommer mellan "väldigt spänd och tittig" och "avslappnad". Däremellan finns en spändhet som jag inte reflekterat så mycket över. För när den värsta spändheten har släppt så har jag varit nöjd med det steget och därifrån försökt fokusera mer på uppgiften; t ex hoppa hinder i en viss ordning, gå förbi en livsfarlig robotgräsklippare osv. Men nu har jag förstått ett steg till. 
     
    Majoriteten av de hästar jag ridit har liksom gått fram när den första spändheten har övervunnits och då har det inte varit fel att fokusera på uppgiften. Men en spänd häst blir en kort häst. Kort i musklerna. Kort i kroppen. Kort över ryggen. Och här har vi den där satans korta jäkla galoppen som jag inte "kan använda"!
     
    På hoppträningen senast så red jag fortfarande som jag gjort i ett år drygt; framåt eller tillbaka, kort sagt. Jag bad henne öka REJÄLT och kortade upp henne rätt mycket. Och så gjorde vi ett par varv i båda varven, för att få snurr i hästkroppen och galoppen. Ja, det fungerade skitbra. Hon kändes kanon på träningen och jag är inte ett dugg missnöjd med energi, bjudning, intresse och allt det där. Men å andra sidan så var det ju också på den bana som hon varit på absolut mest (om man inte räknar ridhuset) på träningarna. Så där är hon ju inte sådär spänd från första början. Så huruvida det satt i den lite mer extrema framridningen eller om det helt enkelt var för att hon från början inte är så spänd där - det vet i fan. Men vi hade en bra mycket bättre känsla där än på tävlingen sist i alla fall.
     
     
    Men, åter till den nya knappen!
    När jag red henne sist, dvs igår, för idag hade hon vilodag, så kom jag att tänka på det här med "kort i kroppen". Kort i musklerna. Så jag provade att bara lägga fokus på just steglängden och "muskellängden" som jag kallar det nu rätt slarvigt. Säg att vi travar och hon är tittig och jättespänd. Då lät jag henne först trava sådär kort, kort och spänd, "tom" och vi kommer ingenstans. Kanske i 200 meter eller något. Sedan lägger jag om benen och "skjuter på" och känner i hela kroppen och förväntar mig att hon svarar med att länga stegen. Det gör jag i kanske 15 steg eller så. Sen plockar jag tillbaka henne igen. Och så skjuter jag på och fokuserar 100% på att länga ut stegen på henne, och så tillbaka igen. Ibland föll hon in i galopp men det gör inget, bröt av och fortsatte bara. Såhär gjorde jag även i galoppen sedan. Efter några gånger förstod hon var jag var ute efter och det kändes som vi kunde fokusera på det tillsammans, och lite, lite släppa det "läskiga" omkring oss. Hon svarade bättre på mig och det blir ett annat tryck i gångarterna. Observera att jag absolut inte ett dugg bryr mig om hennes huvudposition, eller hur balanserade längningarna är. Jag vill absolut inte plocka i henne utan vi tänker bara framåt och längre steg. En sak i taget! Det kändes som att detta absolut kan hjälpa oss och jag ska rida henne såhär till nästa tävling, och rida fram henne såhär innan klasserna. Bara för att se om det kan hålla.
     
    Ooooch, det som suger är att jag inte tänkt på detta förrän nu. Men så är det att tuffa runt ute i skogen på egen hand ":)" Huvudsaken är ändå att jag nu ska fokusera helhjärtat på detta och se om min lilla "länga hästkroppen" kan fungera. Tyvärr så är det svårt att sitta och göra tusen övningar i skogen och få henne avslappnad så, för hon lägger mer fokus på omgivningen oavsett vad jag ber henne om. Men detta "gick fram", och hon kan dels försöka lösa uppgiften och ändå ha lite koll på omgivningen samtidigt. Det är annars svårt för den här hästen att göra just det, utan det är mer en tävling mellan mig och omgivningen vem som vinner uppmärksamheten liksom. Jag tröstar mig med att hon bara är 5 år gammal och löser jag denna grej så behöver jag inte klaga på tomheten i gångarterna längre. Hoppas jag!
     
    Men jao, den delen inbringar ändå lite hopp. Sedan har vi den andra delen... Nämligen Aleccis. Hon ska i morgon åka in till kliniken och jag är så jävla rädd. Alltså VAD FAN GÖR JAG OM DET ÄR KÖRT?! Jag vill bara gråta för jag är så rädd.
     
    Är det kört så är jag fan osäker på om jag orkar med det här slitet längre... Det låter klyschigt och jag har sagt det förr, men den hästen är verkligen definittionen av min drömhäst. Hade hon varit en mööörk skimmel och lite modigare så hade jag fan trott att jag sov konstant. Det finns ingen som henne och jag älskar verkligen så djupt. Hon är så klok, har såå mycket energi, men samtidigt är hon så försiktig som individ och väldigt känslig, och den absolut vänligaste häst jag vet. Att sitta på hennes rygg när man får startsignal... Åh, jag kan aldrig känna det med en annan häst. Och om jag får känna just DEN delen, så får jag aldrig kombinationen av Aleccis igen. Alla hennes fantastiska sidor som jag älskar så jävla, jävla mycket. Man kan rida på många fina hästar med kvalitéer, självförtroende, mod, välridna, lydiga och som kan stava till framgång baklänges. Men på Aleccis... Jag skrattar med henne varje dag. Älskar att sitta på den ryggen. Hennes sjuka intresse till att hela tiden vilja ta sig framåt, snabbt och kraftfullt, varje sekund - jag älskar det. Hon är rolig att rida varje dag, och jag har aldrig suttit på något liknande. För mig, som knarkar fart, är detta verkligen hästen som bär mitt namn. Hon må vara "ful" i sporthäst-idealet och rids defintivt "fel" i dagens rid-ideal, men hon är något alldeles extra och jag är såå rädd att mista henne. Kanske överreagerar jag. Kanske är jag rädd i onödan. Kanska får vi, tvärtom, ett väldigt glädjande besked i morgon (det är nämligen ett återbesök). Men jag är ändå så äckligt jävla rädd. Vill bara ha vår vardag tillbaka.
     

    Onsdagshoppning med Latoya

    Yeaas, i veckan så hoppade jag igenom Latoya igen. Tanken var att ta med det vi behövde träna på från förra veckans träning, men jag kan inte påstå att det blev så. Senaste tävlingen i Eksjö och denna hoppning gick i lite samma tecken. Latoya blir piggelin och det i sig tycker jag verkligen om - men jag kan inte reglera henne ett jäkla skit! Hon dundrar på och det är ett lotteri hur vi siktar på avsprångspunkterna. Jag kunde inte ens räkna takten i galoppen för när vi närmar oss hindren och jag ser att jag behöver hålla ihop henne lite och backa av henne lite så händer ingenting och jag "vågar" typ inte räkna klart för jag är så rädd för att det ska gå åt helvete. Men hon hjälper till en del själv de sista sprången (vilket är tur i det här sammanhanget då det kan gå illa annars). Dock hade det ju underlättat både för henne och mig om jag fick chansen att kommunicera lite med henne under resans gång. Jag tror detta är övergående, men jag tänker inte räkna med det utan snart får jag ta på mig hårdhandskarna och se till att jag måste få igenom mina förhållningar annars kan vi ju, som synyes, knappt styra på 110. För lotteri kan vi inte hålla på med hur som helst.
     
    Trots missar både här och där, omtramp och två gånger kände jag mig tvungen att smacka fram henne till hindren för att få henne att sträcka ut och "nå" dem, så var väl känslan ändå helt okej. Hon är positiv och lite pigg - och det om något har jag verkligen efterfrågat! Så jag klagar inte, meeeen weeeell, ni ser ju. Hon kastar med huvudet och tycker bara att jag ska ge fan i henne. Hon kan själv, tydligen.
     
    Latoya har väldigt lätt för att korta sig och "sätta sig" (syns två gånger, en gång mot gula oxern och i svängen mot sista sprången vi tar på kombinationen). Detta gör tyvärr att hon lätt som en plätt hinner backa av mellan A och B i kombinationen och då blir det skitlångt om vi inte kommer i bra galopp och på ett bra läge. Men återigen är det itne så lätt för mig att reglera avsprångspunkten så det kan lika gärna bli nära och då blir det såklart ännu längre. Jag har inte lika lätt för länga henne. När jag väl får en större galopp i hästen så går det som sagt inte att reglera (obs, även styrkegrej såklart, men ni ser ju även att hon inte accepterar bettet).
     
    Vi ska egentligen gå på sex galoppsprång på linjerna, men jag vågade fan inte skicka iväg henne på sex utan ville ha in sju. Vi red på sex på träningen men då var det idiotgas för att räcka fram och det känns så framtungt... som ett sämre alternativ. Så när vi nu tränade utan tränare ville jag inte göra något dumt och siktade därför på att gå på sju. Även det syns ju hur det gick det med. Sisådär.
     
    Det som händer nu är att vi börjar med att byta träns till ett annat träns som ska lägga bettet stadigare. Alltså stadigare, men utan att "dra åt/spänna" tränset. Med det vanliga tränset hon har nu kan jag enkelt lyfta bettet några hål, dra åt nosgrimman ett hål och slänga på aachenremmen. Men det gör jag inte. Hon ska bära bettet själv, utan att tränset placerar det genom hårdare remmar. Dessutom tänker jag rida med clipsen som även ska fördela förhållningen delvis över nosryggen - och jajamän, visst är det ett micklem-träns jag kostat på och köpt till hästen. Fyfan vad hon är bortskämd nu. Både ny transport och nytt träns (det är ju ändå 1500 kr bara för ett träns liksom) inom en månad, haha.
     
    MEN, givetvis gör inte tränset jobbet. Jag är bara trött på att hon härjar runt med bettet och inte låter oss "prata" med det (bland annat). 9 av 10 pass fungerar det förvisso, men nu har jag börjat störa mig på det mer än innan. Jag har velat prova ett micklem länge, men varit för snål för att köpa. Det är jag egentligen nu med, men jaja. Det råkade bli ett köp idag ändå. Men nu spårade det ut! Givetvis gör inte tränset jobbet, absolut inte. Antagligen kommer det inte ens bli någon skillnad, men vi börjar där. Och sedan fortsätter vi med att jag, nu när hon piggat på sig en hel del, får bli konsekvent med att varje förhållning ska gå igenom, punkt. Och generellt bli noggrannare med min ridning.
     
     
     
    Ville egentligen ha den fina med ljusa sömmar, men plånboken skrek så jävligt så det gick fan inte. (Plus att det inte fanns i rätt färg och storlek.)

    Latoya på hoppträning

    I tisdags var Latoya på hoppträning; rida framåt och få tillbaka stod på schemat och det passade oss riktigt bra! Tre studs på "kortsidan" mot tre räcken på "långsidan" med tre språng mellan varje, oxer på "kortsidan", oxer mitt på ridbanan typ på medellinjen (med en jävla massa fantasti, haha) fast lite diagonalt, oxer-räcke på sex galoppsprång väldigt mycket framåt på diagonalen, som även hoppades åt andra hållet. Så stod hindren och sen hoppades dem i lite olika ordning.
     
    I början kändes det bra. Det mesta fungerade och även om vi kom lite stort in någon gång på de tre räckena så var det inga större problem att få tillbaka henne, och samma sak om vi behövde räcka framåt; ben om så lyssnar hon. Jag önskar alltid mer explosivitet i den hästen, men det är nog att önska för mycket. Däremot så är hon faktiskt trevlig att rida. Hon var rätt pigg för att vara Latoya och ja, jag är faktiskt glad för det och är hon sådan så är jag nöjd ändå. Det är ju liksom ingen ny Aleccis hur mycket jag än vill det, haha.
     
    I mitten på träningen sedan så tabbade jag mig med anridningen mot andra oxern så hon gjorde ett omtramp där och sen fick vi omtramp på båda hindren på linjen med. Det sög rätt så hårt, för okej första gången, men vi kom inte alls så tokigt på linjen, utan det fanns alla möjligheter att hoppa av. Men då sa Lasse att jag inte fick med ytterbak önskvärt ur svängen och att hon trampade om för att få ihop benen innan hon tog av. Jahaja, därav att man har någon på marken som talar om vad som händer och sker när man tror man har någorlunda koll på läget. Hon har ju gått mycket på böjda spår på ängen och raka spår ute - dvs raka spår "automatiskt" ute, inte att jag rider henne RAK. Så ärligt talat så rider jag ju henne sällan rakriktad mellan hjälperna, och det kommer fram nu när vi höjer hindren lite och de kommer fortare ur sväng. Jag upptäckte dock detta sist vi red på ängen och gjorde som så att jag föjde traktorspåren och gjorde våra övergångar där och fokuserade hela tiden på att hålla henne helt rak. Så visst har jag börjat märka av det själv, men jag hade inte förstått det sambandet på träningen på egen hand.
     
    Rundan därefter blev bättre och utan omtramp och det kändes faktiskt riktigt bra. Hon backade möjligtvis av litegrann och hon tog i av bara helvetet över hindren. Jävlar vad hon hoppade! Nu låg de ändå lite högre än vad vi brukar hoppa, iaf andra oxern. Och hon klippte i som faaan, verkligen. Vi var i luften skitlänge. Och även att jag inte har så mycket erfarenhet av BRA språng så kände till och med jag att det nu börjar hända grejer. Lasse sa flera gånger att hon hoppade riktigt fint idag. Efter detta så var hon klar, och jag känd mig också klar. Hon tar i mer än vad hon behöver så att göra det en gång till (vilket de andra gjorde) hade inte gjort gott. Men jag kände mig också jättenöjd och "färdig". Åh, hon var såå fin! Himla synd att jag inte hade någon med mig som filmade. Men det kommer fler gånger. :)
     
     
    Toytoyskrutten för snart ett år sedan. Det har hänt lite kan man säga, hehe.
     

    Hoppträning i tisdags med Latoya

    För att göra det lite jämnt mellan hästarna så får jag väl dra en kortis om Latoyas hoppträning också. Kortis, ja. För det finns inte så mycket att säga. Vi var förresten lite sena, men tog i fatt det så småningom. Sen rullade vi igång och hon skuttar glatt över det som är i hennes väg. Okomplicerat.
     
    Det var som Lasse sa att jag numera faktiskt kan rida henne på hindren. Hon har blivit starkade och det märks. Jag ska nu bli konsekvent med att tänka lite extra på att sträcka upp yttertygeln i anridningarna (vilket är för att jag ska kunna göra en förhållning om det behövs och även kunna samla upp henne på bakbenen mer allt eftersom hindren blir större och när jag behöver anpassa galoppen = spänna bågen). Jag är rejält invand i att rida med stöd (tack A)så det sitter i ryggmärgen, men nu ska jag bli en bättre ryttare rent tekniskt och "inte bara panikhålla ett stöd" eller hur jag ska säga. Det gör jag definitivt inte för den delen, för det behövs inte. Men att just ha ett stöd där har jag ju sedan innan. Men japp, bli bättre ridtekniskt som sagt. Det känns bra. Latoya har ett betydligt bättre hopphuvud än Aleccis (ingen nyhet direkt), och hoppar trevligt. Som Lasse sa så är ju det här den hästen jag ska ha att hoppa större hinder med, och det är helt sant. Och ja, det är ju för fasen planen, hehe. Så det väntar annan ridning framöver och ingen längtar mer än jag! Det svåra blir att "lära om", men det är ju å andra sidan därför jag tränar.
     
    Latoya går idag fredag (när jag publicerar detta) i Eksjö och går samma klasser som i Aneby; 100+110. Jag tror en metern lär gå lätt som en plätt (med det sagt ingen garanti för felfritt, men det lär inte bli några som helst problem. En meter känns väldigt lätt för oss numera. Men i 110 kan det gå som det går. Jag tror inte det kommer gå skitdåligt, men att förvänta sig en nollrunda gör jag inte. Nedslag och andra problem kan uppkomma längs vägen, men vi tar oss garanterat runt - något annat finns inte på världskartan. Hon känns super just nu och vi blir tightare och tightare för varje dag. Dessutom gick hon kanon på ängen dagen innan. Så vi har alla chanser för att fortsätta tanka trevliga upplevelser och rutin - och det är trots allt det som räknas.
     
    Förresten, HAHA! Dagen efter Aneby var jag som nyförälskad i min lilla fantastiska häst som levererat sådana snudd på perfekta rundor att hon vadderat mitt hjärta med en ny fluffig kudde (och massa tejp) efter fredagens kras. Så jag var extra glad i henne och tyckte om henne extra mycket. Vet ni vad hon gör då? Det aset välter en vattenhink IGEN och så är ordningen återställd... igen. Jävlahäst, haaah. Jag fattar inte, vill hon inte bli omtyckt eller? (obs, skämt. Jag tycker om henne ändå. Men jag tycker inte altid om hennes idéer!)
     
     

    Så jävla ball

     
     
     
     
     
     
    Hade INTE tänkt hoppa Aleccis idag pga att hon hoppade mycket i helgen. Men Latoya skulle hoppas och då fick A hänga på av bara farten. Nästa vecka är det tävlingar i Aneby och de går ute, under hela helgen. Därför börjar jag bli lite smått stressad över att ännu inte kommit ut så att säga, och börjat hoppa ute. Så för att hinna komma ut och "se hinder ute" mer än en gång då hon ska hoppas i början av nästa vecka - så fick hon följa med hon också.
     
    Tanken var LUGNT och STÄDAT, över småhinder bara. Det gick skitbra - i början, HAHA. Jag fattar inte vad fan det är med henne alltså?! Hon är värre än hon varit på flera år, känns det som. Men hon är också makalös till att ställa upp nu jämfört med innan. Då "fail" blev det. En gång red vi mot ena oxern och rev rejält..? Men inget hade kännts fel i anridningen. Vettig galopp, avsprångspunkt och höjd. Men det var ena fram som touchade frambommen som klippte tre av de andra bommarna i sitt fall så det såg värre ut än det var. Nästa gång lyfte hon rejält om tassarna (bild 4 ovan). Det andra "failet" är när hon blivit väldigt stark och sprungit ifrån mig lite så vi flyter ut i svängen och jag lyckas knappt rida mot linjen och anridningen blir under all kritik! Ändå hoppar hon (världens fulaste språng). Så ingen skada skedd direkt. Annars kändes det bra. Inte helt enligt plan då... I vanlig ordning. Men nästan. Nu ska hon gå lugnt resten av veckan.
     
    Men hon är i vilket fall en jävligt ball häst. <3
     

    Hoppträning med Latoya

    Tidigare i veckan var jag och Latoyaskrutten på hoppträning. Vi lyckades få en reservplats för Lasse, men på ett annat ställe. Latoya var på bra humör och ganska pigg, men förhållningar framför hinder finns inte, haha. Hon lyssnar inte ett skit utan skakar på huvudet, gapar och springer vidare i ofärändrat "tillstånd".
     
    Jag är nöjd med henne, hon hoppade bra och med glädje, mod och självförtroende. Med mer lydnad så kan det bara bli bättre! Just nu så är hon svår att rida på önskad avsårongspunkt men det hänger inte bara på henne utan det beror även på att jag nu ska lämna min ovana där jag jagat fram henne för att desperat jaga bjudning. Så vi har minsann lite att jobba med. Just nu känner jag dock att jag vill börja hoppa henne utomhus illa kvickt för att förbereda oss för utomhussäsongen som börjar om två och en halv vecka för alla tre.
     

    Woopwoop hoppträning!

    Hoppträningen igår gick bra och jag hade turen att få ta med mig båda hästarna. Dessutom så hade jag Ebbas hjälp (och filmning) PLUS att jag nu gav mig på att göra en så kallad "voiceover". Jag provade med en singstart-mikrofon, och det blev inte bra men det gick. Ljudet är väldigt lågt - det är jag alltså medveten om, vet inte hur/om man kan höja det. Aja, jag tänker inte skriva så mycket då det bara blir dubbelt då jag ändå babblar på filmen. Vi hoppade en bana med långa anridningar och eftersom jag är rätt nöjd så har jag inte alltid jättemycket att säga och har därför fyllt ut med lite "allmän-info" och inputs om hästarna i stället. Ni kommer märka! Ge mig gärna kritik så jag vet vad jag behöver förbättra (utöver ljudvolymen då, hehe).
     

    Träningshoppning med Latoya

    I lördags var Latoya och jag iväg på träningshoppning. Det gick SKITBRA. Rullade igång och hoppade fram två språng på ett räcke och två språng på en oxer. Rullade sedan hela banan på 100 cm. Det kändes så lätt och smidigt! En riktigt trevlig runda, om jag får säga det själv. Skrittpaus och sedan la vi upp hindren på 110. Så seglar hon över hindren utan att riva ett endaste (11 hinder, 12 språng). Jag tabbar mig dock på ettan som blir omtramp, kommer inte så bra på kombinationen som hon tvingas ta två språng i (tar mantag och smackar järnet för att få henne att fortsätta tänka framåt. Hon löser det sååå bra, trots att hon får häva sig över oxern), och så ett rejält omtramp till åttan. Jag gjorde samma sak som med Sacke i Värnamo sist; första gången vi gick på hindret så fick vi ett finfint framåtläge så jag tror vi har samma spår och rider på framåt igen - vilket var fel andra gången. Jaja, man lär sig väl efter några gånger... Hoppas jag. Resten var faktiskt himla bra. Över all förväntan, verkligen. Skrittade igen, sänkte kombinationen ett hål och kom på bara den och åttan igen för att jag tabbade mig så fasligt på dem. Hon skuttade igenom. Dock lite avbackande i kombinationen. Inte som att hon blev rädd, utan snarare som att hon bara: "ah, här blir det trångt!", så hon fick ändå sträcka något på sig, men det var betydligt bättre än när vi tog hela banan. Åttan gick som en dans. Avslutade sedan. Skitjävlajättenöjd med lilla hästen <3
     
     

    Träning för Ann Liwing med Aleccis dag 2

    Vi värmde upp med bom, två galoppsprång till ett räcke och sedan samma sak men till oxer. Det är sådant här som jag borde syssla med all min vakna tid för att begripa att mitt öga ändå fungerar någorlunda. Men å andra sidan är det sällan eller aldrig problem med korta distanser, bara långa. Aja, det kändes bra. När räcket kom upp på 120 så fegade A ur och min ridning dög inte, så jag var ännu bättre efter det. Hon hoppade super över oxern! Kändes kanon.
     
    Därefter hoppade vi en småknivig "S-bana", där det inte gick helt smärtfritt. Svänga är vår styrka, men A ligger på och hon är som en planka i sidorna så nja, det var inte det bästa vi gjort. Samma sak åt andra hållet var ytterligare svårare. A köttar på så mycket hon förmår, typ, och när vi väl kom till sista hindret så fanns det ingen chans kvar att hoppa när hon ligger på på det viset. Det gick ju efter några försök, men jao, denna form av lydnadshoppning borde vi absolut ta med oss och komma ihåg att träna på.
     
    Kom därefter på kombinationen, och redan här kom den rätt snabbt men inte så att det var några konstigheter. Därefter hoppade vi banan.
     
    Det kändes faktiskt bra. Vi rullade på och min ridning var ändå hyfsad och då går ju A som ingenting. Jag var för sen i tanken från plankräcke till oxer på fem galoppsprång då jag faktiskt för ett ögonblick glömde bort att vi skulle dit efteråt. Så jag kommer på det efter vi landat och styr och håller om mer än jag tänker. Trodde knappt hon skulle gå på det då det blev lite för flängigt och nästan lite "skicka" - men det var ju inga problem. Däremot så växlade hon upp ytterligare efter detta men det kändes inte så problematiskt ändå. Däremot vägen till sista hindret, kombinationen på väldigt kort väg, fick jag inte till svängen. Hon drar mot hindren och tränger på innerbogen, men jag inte ut henne med innerskänkeln och till slut leder jag ut henne - vilket innebär att hon bara tittar utåt (och får svårare att uppfatta hindret), för inte får jag "undan" hästkroppen för det... Vi lyckas ta oss över första, som en banan. Jag leder som tusan med höger hand och har stadig blick över. Vet att hon är ruskigt snabb upp även om det blir trångt så räknar faktiskt med att hon ska vika sig dubbelt för att ta sig över. Men det gjore hon inte. Hon vill inte slå sig min lilla kära häst (<3), så hon tog vänster och jag fortsatte framåt alldeles ensam, haha.
     
    Upp igen och ta om efter plankräcket till oxern för att denna gång rida på fem språng, och därefter fortsätta hoppa klart banan. Det känns bra och så kommer kombinationen igen. A vågar inte. Vi kommer igen, och igen och igen. Till slut så pucklar jag på henne. Hon måste ju i alla fall försöka! Gången därefter så försöker hon och jag smackar massor igenom för att få henne att tänka framåt och hon hoppar igenom den. Hon ser ut som en get och vi hade fått minuspoäng om sprången hade blivit bedömda med poäng, haha. En gång till och då gick det bra, skulle fortsätta över det andra plankräcket för att avsluta bra. Kändes bra.
     
    Vägen till kombinationen ställde minst sagt till det. Men annars så har hon gjort väldigt bra ifrån sig denna helg och jag är till stor del nöjd med min egen ridning (jag har verkligen gjort mitt bästa, med enstaka dippar här och där när vi fått stopp). Det finns ju där inne när jag "skärper till mig". Ärligt talat är det denna "självklarthet" jag behöver ha i min ridning, precis som jag haft nu i helgen, och inte rida med de jävla frågetecken som allt som oftast har dykt upp under förra året och i höst. Nu är vi taggade för fortsatt träning och jag är sugen på att dra igång tävlingssäsongen NU!
     

    Träning för Ann Liwing med Aleccis dag 1

    Jag vet ju mycket väl att jag rider med för dåliga ben på A. Mina skänklar är för försiktiga och ibland näst intill obefintliga - inte med flit givetvis, utan detta är en sakta utveckling av att (felaktigt) försöka hålla henne lugn genom att inte lägga om ben. När jag istället borde ha ridit henne i balans fram till min hand från början för fyra och ett halvt år sedan. Men även om man vet i teorin vad som är rätt och riktigt, så är det inte lika lätt att genomföra det i praktiken alltid. Inte på egen hand i alla fall. Och att "lära om" är hundra gånger svårare än att "lära rätt från början", det vet ju alla ;)
     
    Men efter självständig framridning så rullade vi på en mindre rektangel över två studs på vardera kortsida. Vi skulle länga sju steg på långsidorna och samla MYCKET över bommarna, först i trav och sedan i galopp. Jag märkte ganska snart att mina ben suger, haha. För när jag skulle samla så blev det att vi tappade gångarten och lite halvt snubblande över studsen. Så detta nötte vi läääänge i båda varv i både trav och galopp. Vi var helt genomsvettiga efteråt, både jag och A. (Jag klippte bort ungefär femtiosjutusen varv pga ännu mer asdrygt än det redan är att glo på det som fick vara kvar.)
     
    Nästa övning hade jag sett gruppen innan göra när vi anlände och innan jag tog ut A. Studsen väldigt, väldigt, väldigt nära väggen skulle vi rida mellan, över och känna att vi kan svänga hästen. Sedan rida över ett räcke mitt på långsidan och samma procedur på andra kortsidan. Först "lång väg" mot studsen, och sedan kort väg. Det blev allt som allt några vändor. Först med hindret på 90-ish, och därefter på 120. Gick förvånansvärt bra måste jag säga! Sjukt mycket över förväntan! Hon var nöjd över vår prestation och till andra rundan gick hon igenom vad varje ryttare skulle tänka på. Till mig sa hon; det var bra, men försök göra det snyggare ;) HAHA, okej, lätt osv. Men klart jag försöker! Kul att alla tränare jag rider för vill att jag ska anstränga mig och rida snyggare. Säger inte att de har fel, defintivt inte, för det är ju snudd på fakta. Men lite kul är det. Mvh fulridare. Var RIKTIGT nöjd, stolt och glad över A efter detta. Ville hoppa av, krama ihjäl henne och gråta en skvätt för att jag älskar henne så mycket, men sket i det, hahaha.
     
    Sedan gav vi oss på kombinationen/serien på långsidan; fyra hinder med två galoppsprång emellan varje; räcke-oxer-oxer-räcke. Första gången så kom vi till trean, men den kom vi inte över. Det var ett KLASSISKT "oj". Alltså preciiiiis när hästen väjer så känner jag exakt allt jag gjort fel. Eller snarare allt jag inte gjort alls; dvs har passivt åkt med. Varken mer eller mindre. Jo, jag uppfattade också att det kändes kort. Dvs hästis springer över hindren och ju längre vi kommer desto trängre blir det, hmm. (Så jävla korvstoppartrög är jag att det tog en vända i skallen innan jag begrep att jag ju faktiskt kan påverka detta. Maah, moron. #pinsamt) Andra vändan gick det bra och vi skuttade igenom. Åt andra hållet gick det med bra. Höjning och sen kom vi till alla utom sista. Blev typ samma igen. Inte riktigt lika skitdåligt, men ja, jag hade kunnat rida bättre. Sedan satte vi det i alla fall. Observera hur jag knappt lättar i sadeln för jag är så jävla mån om att hinna sitta upp snabbt och hinna lägga om ben mellan hindren. (Ambitiöst, men inte helt optimalt heller. Pest eller kolera. Aja, men vi fixade ju uppgiften.)
     
    Avslutade med en kortare bana; först långsidan med kombinationen/serien, runt över studsen för att byta varv, lång väg till plank, lång väg till andra plank, kort väg till plank och kort väg till plank. Gick bra och kändes bra tills jag på den första korta vägen rider mot en obefintlig distans där jag i något rätt pissigt försök rider in ett språng mer än vad som fungerar. Gör om, och gör exakt samma sak igen. (Grattis osv.) Lyckas väl pricka typ exakt samma spår igen och gör om tabben. Inget mer med det, gör om och avslutar bra.
     
    Det händer att känslan sjunker en hel del efter att vi har stannat, men inte idag. Jag vill ju självklart inte att vi ska stanna på hinder, men samtidigt så ville jag ha ny input av andra, nya ögon, när det tar stopp/bryter ut. Därför känner jag inte alls att våra stopp idag har påverkat oss som de annars kan påverka, utan jag har en jättebra och glad känsla med mig efter träningen. De stopp vi fick idag var ju "bara" (tråkigt som FAN, men ändå) lätt att åtgärda om jag någon jävla gång lär mig känna vad som håller på att hända innan det har hänt. Men det är inte så lätt med en häst som A som bjuder först och tar av bredvid sedan. Inte ens när jag la henne i skiten så visar hon tendenser på att bryta ut förrän det händer. Jag är så trött på min lama ridning när det händer, för det är ju i 9 av 10 fall samma sak. Passiv och/eller dålig distans.
     
     

    B1, B2 och Sackehästen

     
     
    Såhär ser Aleccis broddar ut. Jag tycker inte att det är okej över huvudtaget. Hovslagaren kommer om två veckor - mer än så ska de fan klara! Liksom inte ens en skoperiod... Det ser nästan ut som jag broddat henne med gräsbrodd (dvs utan kärna) och ridit bara jävlar på asfalt, men icke. Det är granngårdens broddar, med kärna - men där inte ens kärnan har pallat slitaget. ILLA!
     
    Jag kan inte heller brodda om henne, eftersom de inte går att få bort. När det var plus så spelar det ju ingen roll, men nu när de behövs så är det inte så himla roligt. Hon kommer stå lördag, och eventuellt söndag. Sedan hoppas jag det blir plusgrader och barmark igen, annars får jag väl köra in henne och rida henne i ridhus typ varje pass tills skoningen om två veckor. Aja, det löser sig.
     
    Jag och lillasyster Becka red idag. Hon fick givetvis ta Latoya, haha. Jag sa för något år sen typ att "när jag skaffar nästa häst så kommer jag inte kunna rida med ovana ryttare som jag kan nu" = Pärla och Lillis kan vem som helst rida. Men så var visst Latoyahästen av samma skrot och korn, så det är bara att slänga upp första bästa så kan man ta sig en tur ändå. En timme och fyrtiofem minuter var vi ute och halkade. Nejdå, det gick bra emellanåt, men visst tappade hon greppet ibland, Aleccis. Latoya, som vilat hela december, har fortfarande broddar som actually works kvar i sina broddhål.
     
    Sedan fick Sacke åka till ett ridhus och hoppa. Han var rejält laddad idag! I vanliga fall är han en typisk "även om han är pigg så gör han ju liksom inget" - men idag var det bock och bus flera gånger, haha. Sötnöt! Han tycker att det är såååå himla roligt och nu börjar tittigheten släppa också. Kul! Det gick som tåget och han var klockren! Känns väldigt bra och lovande inför kommande planer. Duktig kille! Jag börjar äntligen också bli mer och mer sammansvetsad med honom och hans stora rörelser, men det syns att jag får jobba lite. Skitnöjd med honom idag!
     
     

    Sacke får 5/5 🌟 Jättefin! 😍 @haukkaanne #showjumping #horse #knabstrupper #sackumraikou

    Ett filmklipp publicerat av Jessica Wilhelmsson (@jagheterjessica) Jan 6, 2017 kl. 10:06 PST

    Now let's play the bragging game

    Är rätt så nöjd med dagen jao. Ställde klockan på 06.30, gick dock inte upp förrän 07... Byggde fram hinder, köpte en frukostfralla, hämtade Ebba och så var det mitt stall 08.00-13.00; med hoppning av två hästar, sysslor och inplockning av hinder. Lunch 13.00-14.00 på en av pizzeriorna, därefter Ebbas stall 14.00-17.30. Nu andas lite och sedan Ebbas stall igen vid 19.30. Stall och hästar heeeeela dagen. Vad gör egentligen folk som inte har hästar?!
     
    Det var mina hästars första hoppning för detta år och första efter deras respektive vila; Latoyas helvila och Aleccis hoppvila. Tre studs, en kombination med räcke-räcke och en oxer. Snällt och inte alls mycket. Bara en mjukstart. Båda hästarna kändes glada och fina, eller nej, inte bara fina. Känslan de båda bjöd på var faktiskt jättetrevlig och det känns allmänt skitbra.
     
     

    RSS 2.0