• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Resultat från Vetlanda med Latoya, dag 2

    En ny tävlingsdag och en ny chans! Det hade regnat ytterligare en hel del till andra dagen, men jag litade blint på mina broddar. Så vi åkte in och räknade med att starta. Gick banan och underlaget var värre än dagen innan... Riktigt "regnsjukt", mjukt och halt. För vår del var det faktiskt bara haft där det var lite mer "gräs-gegga", annars gick det bra. Men det är ändå lite sisådär om det verkligen är bra att starta sin unghäst med dessa förutsättningar... Det är ju inte värt det om det skulle gå illa, men det är ju värt det om resultaten blir bra. Rutinen att vinna från bra rundor är också oslagbar. Men som sagt - bara om det slutar väl.
     
    Banan var dessutom svårare byggd tycker jag, med lite lätt halvdistanser om man slarvar. Ettan stod ensamt. Hinder 2-3 skulle vara sex ganska normala galoppsprång, 5-6a var mellan fem sex språng, men ingen är väl dum nog och flyger in på fem där, iaf inte med flit, hehe. Så sex steg och hålla ut bågen rätt ordentligt. Jag vill ju ha bra framåtläge in i kombinationer, och framför allt med oxer ut, så jag hoppades verkligen på att få till den anridningen. Kombiantionen kändes rätt lagom men med stort b-hinder *apa som håller för ögonen* En vill INTE komma för stort på a-hindret, för då räcker hon aldrig över b... Hinder 7-8 var sex språng mycket framåt, eller hålla och gå på sju. Tänkte att det inte finns en chans i världen att räcka på sex och därför en dum idé att ens tänka den tanken så planerade att rida på sju. Dessutom med tanke på att 8-9 var lite kort på fem, alternativt vinna plats genom att hålla ut lite extra på vägen. Vända runt och avsluta på tian.
     
    Framridningen och framhoppningen kändes väl bra. "Väl bra", haha. Hon var nämligen lite svår att få framför skänkeln ordentligt. Inte så att hon kändes slö/trög/långsam/trött, men ändå som att gårdagen sög lite i kroppen på henne. Annars var hon positiv i vanlig ordning och sugen på att hoppa. Jag däremot fick inte riktigt till avsprångspunkterna som jag önskade. Jag la henne gång på gång på en väldigt "skolande" avsprångspunkt där hon fick hoppa upp sig och hoppa väldigt runt, utan att det var nära. Hon hoppade SÅÅÅÅ FINT! Runt, luftigt, mucket rygg och självförtroende. Men jag var ju mer ute efter att ha lite mer framåtläge, för det känns bättre när det är högt, hehe. Så jag la henne är nog egentligen mer optimalt, men jag är ju mer van vid att flyga så därför kändes det inte som jag ville riktigt. Men det kändes riktigt bra att få sådana goa, "rena" språng i henne, gång på gång.
     
    120 cm, bed A
    Jag visade henne vattenmattan (som fått en del vatten på sig under natten = lite läskigt hälsar Latoya) innan start. Hoppas att det intekommer ställa till det för oss. När vi får startsignal sätter vi igång. Som sagt var underlagt sämre än gårdagen, och jag hade lite svårare att få henne framför skänkeln som sagt, så när jag fått igång galoppen så försökte jag egentligen bara hålla den från start till mål. Det kändes bäst så. Vi hoppar ettan, även tvåan och trean. Får lite långt till trean men hon kämpar på och räcker över. Galopperar på, sitter upp, håller i och håller om till fyran och rider med mycket sits och mage. Latoya ifrågasätter inte, utan hoppar vattenmattan utan minsta tvekan. Skönt, då var det inget att bekymra sig över. Vänder runt och rider mot femman. Ser att vi kommer gå nära men gör inte jättemycket åt det. Ärligt talat för att jag inte vågade. Kände att vi MÅSTE hålla igång galoppen, till vilket pris. Med facit i hand hade jag kunnat ta lite mer i henne, men nu kom vi väldigt nära där (nästan på omtramp) och plockade med oss frambommen. Men "tack vare" detta korta språng, så "vann vi plats" till kombinationen så jag rider på framåt och får till ett godkänt läge där. Men jag lägger ändå på spöt där bara för att göra alllllllt i min makt att få henne att i alla fall försöka ta sig över b-hindret. (Ekipaget innan vägrade ut sig där, så det påverkade säkert lite med.) Latoya tar av och luftar rätt mycket över b, och dessutom fortfarande utan att ena ha någon annan tanke i skallen. Gött! vänder runt och rider på räcket, nummer sju. Landar och har ju liksom galoppen uppe så jag fortsätter galoppera och märker att jag är på väg att gå på sex. Känner att det helt klart är rätt beslut och hon lyckas till och med räcka där, fast att det nästan ska vara fysiskt omöjligt. Bara för att vi lyckades med det, så fick jag kort blackout och kom inte ihåg vad jag skulle rida på till nian utan blev lite passiv, dock stöttande passiv, där. Hon fick ta ett eget beslut och går av på fem. Det skulle ju vara fem så det var inget konstigt. Däremot är jag inte riktigt med utan blir kvar i handen så vi slickar verkligen bommarna där - som tur väl ligger kvar. Det hade kunnat bli ett nedslag där och i så fall hade det varit ett rättvist nedslag. Men icke. Därefter så går vi av stort på sista hindret med, och där räcker hon inte över bakbommen så den tar vi med oss också. MEN! Hallå eller vilken stjärna! Fem år gammal, blött, halt gräs, 120, går av stort gång på gång och räcker knappt över bakbommarna flera gånger, men ändå kämpar hon modigt nästa gång, och nästa gång och nästa gång. Hon bara kör. Wow, är sjukt imponerad över hur hon löst helgens utmaningar. Hon har verkligen knäckt koden och förstår vad hon ska göra inne på banan. Jag är jättejättenöjd med 8 fel med dessa förutsättningar.
     
     
    Det känns också RIKTIGT bra att gå i mål med 4 respektive 8 fel, efter vår 0-runda, och känna sig sååå nöjd och glad som jag är efter helgens starter. Så att inte nollan stiger en åt huvudet och allt annat känns som ett misslyckande, liksom. Det har det nämligen verkligen inte gjort, utan jag är bara världens gladaste. Nollan satt som grädde i mungipan, men 4 och 8 fel var fasen långt ifrån dåligt. Det var tre avd A-hästar (sjukt lite starter i helgen) före oss varav en gick nolla och de andra två kom inte runt. Då fattar man hur cool min femåring är som hoppar runt med två ner. Två ner som dessutom ligger på mitt konto. Wow, wow, wow. Jag är så glad, tacksam och djupt imponerad av henne. Kan inte nämna det tillräckligt mycket. Inställningen hon har är helt fantastisk. Men visst har jag också fått rida rätt "hårt" och kämpat med henne. But still. Vi har fortfarande genomfört det, och med tre bra rundor som gett oss en rejäl skjuts framåt ändå. Den här helgen har nog varit det nyttigaste vi gjort hittills tillsammans.
     
    Sedan broddade jag av, åkte hem och lät Latoya beta lös på gården i en timme för det hade hon definitivt förtjänat. Och därefter levde vi lyckliga i alla våra dagar.
     
    <3

    Resultat från Vetlanda med Latoya, dag 1

    Inför.
     
    Hemmaklubben arrangerar DM och jag har anmält till tre stycken klasser; samtliga 120, för att jaga potentiella kval till Elmia. Underlag; gräs. Väder; regn. Hela veckan. Regn, regn, regn. I tisdags så hade Latoya vridit en baksko och den gick inte att återanvända och jag hade inget som passade (pga skodd med tåkappa och hade bara begagnade skor med sidokappor. Men från och med nu går hon endast med sidokappor bak. A har tåkappa, iaf så länge jag får bestämma = lämna önskemål. Det har med sömhålen att göra, for your information). Men jag fick i alla fall tag i hovis som kunde komma ut och sko om Latoyas bakhovar på fredag förmiddag. Samma dag vaknade jag i en lastbilshytt norr om Göteborg med mitt nya jobb (japp, kommer numera ligga ute som en riktig trucker, utan liv, lol. Någon som vill köpa tre hästar? Skämt åsido, men det är en knivig ekvation med övernattningsjobb och hästar. Men det löser sig när vi fått ordning på'at. Har ju inte kommit igång än och har fortfarande typ noll koll på läget, så jao, snart lä jag ha koll på hur det fungerar och kan lösa djurfrågan så det passar.
     
    Anyway, skor var det ja. Hopptränarn avrådde från att ens starta på gräs över huvud taget, och framför allt om det regnar. Detta pga det är för stora risker... De kan halka, slå sig, bli rädda och så. Det får fan bara inte hända. Så eftersom han skrämt upp mig frågade jag om hovis möjligtvis hade skor med fyra hål i. Det fanns! Så när jag kom hem så var det bara att börja brodda. Fyra broddar i varje hov bak, och två var i fram. Att sedan gängtappen gav med sig och gick av i sista hålet, är en annan historia. Elva broddar och en gängtappsspets. Stabilt.
     
    I mörkret tog vi sedan en sväng i byn och typ två "rakor" och två större volter på en äng. Denna hade visst lite stenar i jorden så vi måste ha slagit av en tåbrodd på ena bak mot en sten. För i ena hoven sedan satt det bara tre broddar, men när jag skulle brodda om det så var halva brodden (gäng-delen) kvar. Suck. Så tio broddar, en gängtappsspets och ett "täppt" hål var vad vi var uppladdade med. Haha, det går bra nu osv, osv.
     
    Tävlingsdagen.
     
    Skrutten fick gå med täcke på natten pga reeeegn. Så hon var torr och rätt ren när vi lämnade gården. Åkte typ fem minuter och var framme, hehe. Så jävla skönt med tävling nära! Gick banan, besiktigade hästen och satt upp. Red igång och hoppade fram. Jag tänkte ha hoppat igenom henne i början av veckan men pga nya jobbet och rensad utebana så blev det inget med det. Så vi fick ta det som det kom. Därför kändes det lite rostigt att styra på hindren, men efter en handfull språng så var det världens mest naturliga sak, typ. Kändes iaf trevlig och hon var med på noterna när vi fick gå ut på banan. Mmmm, genomblött, lagom halt gräs. Härligt, haha.
     
    Halt och halt. Man såg ju i gräset att det var en hel del halkspår. Mest vid och i kombinationen och även ganska uppridet på vissa vägar (U-svängar typ). Men med min välbroddade häst hade vi riktigt skitbra grepp. LÄTT värt att sätta fyra (jaja, tre+fyra till slut) i bak. Men detta var väl snarare ett konstaterande efter dagens starter och inte innan. Så vi fortsätter den kronologiska färden.
     
    Alla fick möjlighet att hoppa hinder nummer två före start för att känna lite, om man ville. Jag ville det. La henne strategiskt skitnära så vi rev. Asså nej, hahaha, jag skojar givetvis. Jag la henne förvisso alldeles för nära och vi rev med fram. Det var verkligen inte meningen, men det hade kunnat vara strategiskt om jag 1. var skeptisk till djurens välfärd-ish (varför förstöra/göra det onödigt jobbigt för den liksom), 2. skicklig nog att lägga den på den centimeter jag har lust med och 3. riva grovt för att få den att bli försiktig. Men nej. Här finns ingen strategi, ingen skicklighet, och definitivt vill jag inte göra det extra svårt än vad det redan är bara för att. Det blir svårt när det blir misstag. Så fungerar det hos denna amatör, likt många andra av oss där ute. Shit happens. Och jag hatar när jag lägger dem fel. Så det kändes ju sådär att börja så. Men vad ska man göra. Bara att sätta galopp och rida mot ettan efter att startsignalen ljöd.
     
    120 cm, bed A
    Ettan flöt på bra, denna gång klarade vi tvåan men jag gjorde det inte mycket bättre så för att komma tillbaka i rytmen fick jag gasa på lite i landningen. Red på åtta mot trean. Helt enligt plan. Sex steg hålla ut bågen lite mot fyran. Tyckte inte att jag hade henne på bakbenen där så var rädd att vi skulle få dålig höjd och utbrast "UPP!" i ett desperat försök att vinna några centimeter till, haha. Skuttar över den och håller lite vänster trots att vi ska höger, för att smala av kurvan lite. Ser inte läget än men sätter hälarna i sidan för a-hindret är stort och det var som sagt mycket glid-märken där. Så vi MÅSTE ha fart och framåt-tänk. Galoppen rullar på, ser läget, sitter upp, håller om och håller vi och känner att det är typ 50/50 om hon väljer att ta av. Där kan jag inte göra mer, utan det hänger snarare på hennes mod och tillit till underlaget. Men så hoppade hon och även om det blir lite långt ut (eftersom hon hoppade högt över a-hindret) så gör hon enligt konstens alla regler och skuttar över b-hindret med. Blir så glad och klappar hästen, så jag glömmer för ett ögonblick bort vad vi gör, haha. Upp med blicken och ser att vi kapat lite på vägen mot sexan. Ajajdå. Men det finns ju ingen möjlighet att "rätta till" det nu, utan är ju bara att se hindret, bestämma sig och rida mot det. Inte perfekt väg, men det dög och över flög vi. Fem steg mot vattenmattan och sedan mot åttan. Efter åttan började det ändå kännas som vi verkligen kunde göra det... Nians räcke får vi ett bra språng på. Både balans och höjd och det kändes trevligt. Galopp igenom bågen och sikta på tian som kom i ett perfekt läge och vi flög över den och in i mål efter vår första felfria 120!!! Woho, duktig liten Skrutt! *hjärtanögon*
     
     
    Jag ser det på filmen att det är lite extra "viftande" överliv och armar vilket är tråkigt ur ren estetisk synpunkt. Men å andra sidan fungerar det ju. Jag fick runt henne över 120-hinder på blött gräs och jag behövde aldrig tvinga/övertala utan vi red ut med självförtroende. Då kan väl ändå sitsen anses sekundär... Iaf här och nu.
     
    Skrutten fick en skrittpaus i väntan på ny bana och sedan var planen att inte sitta upp förrän vi skulle in på framridningen igen (vilket var relativt snart), för att spara så mycket kraft som möjligt till de ändå rätt sugande rundorna. Därefter rullade jag igång henne igen och tog några språng igen. Därefter kändes vi redo.
     
    Denna gång fick vi provhoppa hinder nummer tre inne på banan före start, och den här gången kunde jag lägga henne bussigt och hon kunde skutta över på ett trevligare sätt, och utan att känna på bommen.
     
    120 cm, bed A
    Rider mot ettan och fem språng bort till tvåan, runt och över trean, vidare på en större sväng och mot fyran. Sedan var min tanke att gå utanför mot femman, men så fick jag "kalla fötter" och att vi skulle riskera att få tidsfel (alla andra som jag hade sett hade gått innanför och det var inte för tight/nära, bara det att svängen blev mindre skarp om man gick utanför), så jag föll för grupptrycket (kind of) och red innanför. Ser räcket och rider mot det men tar helt fel beslut och smackar för att få henne att klippa lite stort. Hon har självbevarelsedrift nog att stanna. Klok häst. På grus hade hon garanterat hoppat, men nu är ju detta blött gräs. Jag klandrar henne givetvis inte det minsta, utan det var jag som tog fel beslut och jag skulle solklart ha hållit i henne istället och lagt ett extra. Möjligtvis hade vi rivit om jag inte hade blivit klar, men hellre det alla gånger än att råka kana in i hindren. (Ser på filmen att hon knappt ens glider med bak utan det blir "hackigt" tre gånger, och glid med fram. Så snacka om att hon hade grepp i bak. Coolt.) Vi knölade till vattenmattan och petade ner översta bommen i stoppet. Funderade på vad Latoya skulle säga om det på andra försöket men inte så att jag la någon värdering i det där och då. Tänkte bara att jag gjorde fel och nästa gång ska göra rätt, och eventuellt underhålla henne lite mer om hon känns tveksam. Fick startsignal och styrde på hindret igen. Tveksam skulle jag inte säga att hon kändes men kanske lite, lite mer försiktig. Knappt märkbart. Men hon hoppade som hon skulle. Efteråt drog hon dock lite åt höger på den linjen på fem steg. Så där fick jag faktiskt peppa henne lite och övertala med lite extra ben och ledande tygeltag mot mitten av hindret. Vi gick på sex steg där, men det blev lagom när vi halkade ut lite mellan dem. Sedan kom kombinationen räcke-oxer två steg och där fortsatte jag med lite samma ridning som mot sexan just för säkerhetsskull. Hon hoppade a-hindret och jag hamnade lite extra på mage där emellan och även efter b-hindret. Vet inte om det var det som gjort att hon skickade en spark eller vad den betydde. Aja, sedan kändes faktiskt åttan, nian och tian precis lika bra som det gjorde i början. I mål med 4 fel och jag är SÅ nöjd, stolt och glad över min lilla unghäst som löste dagens utmaningar så himla bra! En miss från min sida, men det är tyvärr sådant som händer och garanterat kommer fortsätta hända. Finns bara ett alternativ i det läget och det är att fortsätta träna och en vacker dag bli ännu bättre.
     
     
    Hon har inte tidigare gått två 120 på en dag, men det orkade hon ju. Så även det är ju ett gott tecken sett till form och styrka, uthållighet, kondition och intresse. Men visst, klart hon var mentalt trött efteråt. Och det med all rätt. :) Hon har verkligen krigat! Wow, vad jag tycker om den där hästen!
     
    I morgon har vi ett försök till och då ska jag göra allt i min makt för att inte ställa till det!

    Resultat från Aneby med Latoya (26/8)

    Ny dag, ny nivå, nya klasser, nya försök - och ny häst. Det var Latoyas tur på lördagen! Jag hade med mig mor min med sambo. Aneby hade denna dag tre klasser; 110, 115 och 120. Att gå 120 är ju liksom hela tanken, men egentligen hade jag velat skutta runt 110;n som en låg, lätt och inbjudande förklass. Nu är ju 115 bara fem centimeter från 120 och jag vet i ärlighetens namn inte om det blir för saftigt för henne. Men eftersom 115 avd b och 120 avd b gick efter varandra och det var en hel klass mellan 110 och 120 så valde jag att ändå prova att låta henna göra sina två största rundor hittills precis efter varandra. Dessutom var det inte lönt att gå in i lådan mellan klasserna så återladdningen mellan rundorna skulle med vara annorlunda och gissningsvis lite mer påfrestande för henne.
     
    När jag gick banan till vår första klass kändes det bra. Kombination med oxer in och räcke ut precis som jag vill ha det, och med ett språng emellan. Hindren kändes inte döhöga utan ganska lagom faktiskt. Haha, jag tycker ju 120 är högt och 110 har vi gjort så mycket nu, så det är väl ganska självklart då att 115 upplevdes som rätt lagom, hehe. Det var 8 hinder vi skulle ta oss igenom, och det var bara sista som jag egentligen tyckte kändes stor. Resten jao, rätt lagom, som sagt. Red fram lilla hästen och hon kändes glad och redo för dagens uppgift. Hoppar fram och hon är på alldels strålande humör. Inga konstigheter. Hon springer när jag ber henne och hon hoppar över det hon har framför näsan.
     
    115 cm avd B
    Rider in på banan och snirklar runt framför storbildsskärmen i hörnet för att känna av eventuell reaktion för att se hur ridningen förbi den eventuellt behöver blir lite tuffare och mer stöttande. Hon tittade på den och gav en liten reaktion, men inte så att jag skulle behöva ändra min ridning. Det är rätt fränt att hon verkligen förstått vad hennes jobb är, och när vi väl sätter igång så är hon koncentrerad på uppgiften. Vi rider mot ettan och kommer lite nära där, styr mot tvåan och jag "blir blind" och ser inget läge. Sitter och håller och rider in henne alldeles för nära så vet ju att vi river den innan vi ens lämnat backen. Det är helt och hållet givetvis på mig, och jag är bara tacksam att hon ens försökte, och hoppade över den. Sedan fick vi upp flytet och resten av rundan kändes trevlig och, haha, gissa vad? Den kändes alldeles lagom, lol. Varma i kläderna, men inte ett dugg jobbigt när vi var i mål. Hon kändes verkligen så pigg och fräsch - inte för att hon varit ofräsch, men hon upplevdes som att hon hade "lite extra" i sin kropp och knopp den här dagen. Fin känsla! 4 fel gav vår runda, men jag var jättenöjd med henne.
     
     
    Sedan promenerade vi runt tills det var dags för bangång igen. Kollade på banskissen på equipe och fick hjärtsnörp. Elva hinder OCH TVÅ KOMBINATIONER vafaaaan, haha. Helvete. 13 språng... Här skulle vi allt få något att bita i! Gick banan och kunde ju snabbt konstatera att den är den mastigaste hittills. Lång, dels då det är fler hinder men även kors och tvärs över ridbanan flera gånger med en del transportsträckor (maxtid över 100 sekunder), och så jao, två kombinationer. Den första innehöll exakt det jag bävat för sedan jag planerade att vi skulle gå 120 nu till sensommaren/hösten. Räcke in och oxer ut. Vi bara MÅSTE flyga in med bra galopp och sätta insprånget perfekt för att hon ska ha en chans att räcka ut... Den andra kombinationen var oxer in och räcke ut. Båda med ett språng. I alla fall tre oxrar kändes rätt stora; trean, fyran och tian. Så ja, lite utmaning. Men samtidigt så är ju Latoya en rätt modig häst och har hittills inte visat tendenser på att banga på tävlingsbanan, och lär ju inte göra det heller så länge vi har en bra galopp, någorlunda balans och jag inte lägger henne helt åt helvete.
     
    Jag var mån om att rida fram henne väldigt snålt till denna klass. Varm och igång var hon ju redan och jag ville inte på något vis "slösa" på hennes energi och kraft, och intresse. Så gick mest i snigelskritt men tog något varv då och då i trav och galopp med glad bus-energi för att ändå ha henne lite vaken och redo när det sedan är dags för framhoppning. Inne på framhoppningen tog vi väl en handfull språng; räcke två, tre gånger och oxern en gång på 110-höjd. Sen hamnade den på en bra bit över 120 (jag hatar när folk lämnar hindren så, maaah! Är ju alltid själv på framhoppningen...), och jag vägrar styra på det med risk att fördärva oss. Jag har hittills inte ens vågat styra på oxern ens på maxhöjd innan våra 120-starter än. Finns liksom ingen anledning. Vi har hållit oss på 115, och nu då fick det räcka med 110. Vi tog ett avslutande språng på räcket innan vi skulle hålla oss förberedda, men kom himla nära (inte så nära som på tvåan i 115, men så nära så språnget blev högt och kort), så tog det en gång till och satte det bättre. Redo för helgens viktgaste uppgift!
     
    120 cm avd B
    Kommer in och rider runt lite. Rider i kombinationerna för att visa henne dem. (Som att hon skulle bry sig? Nej, men något ska man ju göra medan man väntar. Och det känns ändå bättre för mig, haha.) Får startsignal. Sätter upp galoppen och rider mot ettan. Kommer stort men skickar inte(!!! så nöjd med mig själv lol), landar och sedan snurrar hon igång rejält, min lilla häst. Jag är så glad för jag har aldrig känt det hon bjöd på under denna runda. Från ettan och till mål så sköt hon på, bakifrån och till min hand, hela rundan igenom. Hon sprang "av sig själv" och det är ju så jag vill ha det! Älskar hur vi äntligen kommit dit! Men vi har ju hela rundan kvar, haha. Tvåan var bra, och stora trean seglade vi med över, fyran fick hon hoppa lite mer uppåt över så i landningen bad jag henne komma tillbaka till galoppen vi hade innan genom att driva lite. Hon svarade på framåt rätt rejält och vi sprang vidare. Femman gick med bra och in mot kombinationen så har vi galoppen med oss och det framåtläge jag önskat så den var som en promenad i parken (#happyface), vidare mot linjen sju-åtta, och hoppade sjuan. Sedan red jag tyvärr bort mig. Gjorde som brukar och tänkte framåt, men vi hade räckt fram utan problem så nu kom vi istället för nära, för fort och fick inte höjd i det språnget. Rev den bommen. Men springer glatt vidare. Hoppade igenom nästa kombination och styr mot sista linjen. Den här är jag typ mest nöjd med på hela rundan. Kolla hur vi kommer ur svängen, stöttar upp på yttertygeln, balanserar upp, ser framåtläge, får till perfekt språng och har bra galopp och det ser så trevligt ut mot sista hindret som Latoya hoppar över med samma energi som mot ettan. Kändes inte ett dugg trött eller omotiverad trots en mastig bana. SÅÅÅÅ JÄVLA NÖJD MED OSS!!! 4 fel och en alldeles fantastisk känsla. Visst, vi red i ett lite för högt tempo. Det är väl största missen, men hallå eller - min lilla skrutteplutt! Som hon gör det! Åh, som hon kämpar och vilken känsla hon ger! Vi åkte hem som världens gladaste fyrfelare. <3
     
     
    Jag glömde en detalj i bangången. I vanliga fall så stegar jag alltid distanserna, även när man ser att hindren är orörda och det är samma som i klassen innan. Men jag gjorde faktiskt inte det den här gången. Jag missade totalt att de hade flyttat på just det hindret vi rev. Så jag stegade aldrig där. I första rundan gjorde vi en bra insats och red på sex jämna galoppsprång där. Jag tänkte inte mer på det, och hade fokus på annat håll (lång bana, rätt högt, två kombinationer, "sämre"(?) återuppladdning, snål framridning osv). Så när jag snigelskrittade på framhoppningen så råkade jag av en slump uppfatta "är det samma avstånd som i förra klassen?" av en annan ryttare, till en tredje ryttare. "Nej, de har kortat ner så det är fem på linjen". Jag ba; WHAT?! Vilken tur att jag hörde det! Alltså, jag hade ju märkt det annars såklart, men planering är ju A och O så då kände jag mig rätt dum som inte hållit fast vid mitt envisa stegande som jag ju brukar göra. Så nu var det alltså fem som gällde. Men ärligt talat så tror jag vi hade rivit den oavsett. Jag red på för mycket och vi hade klarat oss alldeles utmärkt om jag istället bara rullat på i vårt redan ganska höga tempo, och inte trott att vi skulle få det långt.
     
    För nu när jag dels fått det bevisat men jag känner även själv att jag nu fått en bättre galopp i henne (det är mer tack vare allt vårt tävlande så hon är mer avslappnad på nya platser, but still!). Så framöver ska jag försöka vara lite kallare i huvudet och lita på att vi räcker fram på distanserna. Det blir min läxa efter denna dag. Men vilket glatt gäng vi var när vi åkte hem. Jag är så, så, såå nöjd med henne! :D
     
    Det kortsiktiga målet är ju att vara felfria i 120, men det långsiktiga (eller för att nå framtida långsiktiga mål - jag har inga långsiktiga mål ännu) är att ha bra känsla och rida självförtroendesrundor. Det skulle jag vilja påstå att vi än så länge gjort 3/3 gånger i våra 3 120. Frågan är bara när jag ska sluta tycka att det är högt, haha.

    Resultat från Aneby med Aleccis (25/8)

    Aleccis var först ut i fredags. Tisdagens hoppträning kändes oförskämt bra tills jag fick problem med mitt öga och gjorde precis motsatsen till vad jag gjort förr när jag inte sett något avstånd; jag släppte henne, istället för att backa av som ju då var förra svackans svar på samma fråga. Det var definitivit inte rätt svar, utan lika fel som motsatsen. Suck. Där försvann känslan. Vi kunde avsluta med ett par hinder där det fungerade, men den där bra känslan försvinner ju omedelbart.
     
    Till fredagen kändes det lite som att det fick gå som det går, och att det inte är hela världen. Men att jag givetvis skulle göra mitt bästa. Jag åkte själv och vi skulle starta helgens första klasser; 100 och 110 cm. Till första klassen så blir det mörkare och mörkare på himlen och när jag väntar på att få gå in på banan vräker det ner något brutalt. Och så ökar det ännu mer. Glasögonen är full av vatten och även om de inte hade varit det så hade det ändå varit svårt att se pga den mängd regn det strömmade ner. Aleccis försökte försiktigt vända sig med rumpan mot regnet. När vi gick in på banan så drog hon mot utgången. Det är definitivt inte likt henne, och hon är generellt inte jättepåverkad av väder och vind, så då fattar ni vilket regn vi skulle få rida i. Hua. Det var blött inpå huden på någon minut, och det fortsatte att hålla i sig. Vad gäller banan och startfältet så hade jag såklart sett att flera red både fort, korta vägar och var effektiva. Så min plan var att också rida fort och kortast möjliga vägar.
     
    100 cm bed. A:0/A:0
    Eftersom Aleccis var lite, lite motvillig (för att vara henne. Jag antar att det inte syntes) så beslöt jag mig för att rida henne lite tuffare än jag brukar, så jag satte av i galopp med stadiga skänklar och mycket stöd i munnen. Styrde mot första hindret och vi skulle snart skutta igenom grungomgången lite vildare än vanligt men med stadig nolla. Vidare till omhoppning och farten har vi automatiskt. Vände runt mot nian och hon är SÅÅÅ uppmärksam och med. Kommer snäppet nära och med henne fokus åt vänster, men leder lite höger och hon är direkt, blixtsnabbt, med på vart vi ska och lyfter benen och skuttar över hindret. Jag hade absolut kunnat förbereda henne bättre där så att hon sett vart vi var på väg, men hon är ofattbart snabb i tanken den hästen (<3), vidare bort till en oxer på innerbåge och sedan brutan linje till elvans räcke där vi skulle flyga åt vänster. Är lite i framläge där och jag vänder lite tidigt, så hade vi rivit med bak där så hade det inte varit konstigt - men den bommen förblir orörd. Vänder i hög hastighet höger mot en oxer och får egentligen ett rätt bra språng där i framåtläge och lite lätt diagonalt men tyvärr är det där bommen ramlar. Vidare över sista och i mål. Med SJU sekunder snabbare tid än dåvarande ledaren, HAHA. Alltså VA?! Slutar sedan med att vi blir knappt fyra sekunder snabbare men med såklart vårt nedslag. Detta innebär givetvis att jag hade haft massa tid på mig att säkra upp bättre till där vi rev, men det kan man ju inte veta förrän man korsar mållinjen. Jaja, hon kändes i alla fall BRA och detta då trots regnet. 0+4 fel, och eftersom hon ändå kändes så fin så är jag nöjd. Ett nedslag kommer lätt, och framför allt när vi blir lite hetsiga och vilda, hehe. 0+4 fel. (Ingen film pga åkte själv och ville inte dra upp mobilen i störtregnet och be någon stackars funktionär, så det fick helt enkelt vara för den här gången).
     
    Snart dags för ny klass, ny bana och ny hinderhöjd. 110 ska inte vara några frågetecken för oss, men som vanligt är det ju inte höjden som är vårt problem utan PRECIS allt annat. Allt annat. Galopp, balans, energi, känsla, tro, stöd, fokus, osv. Tror hon att vi kan, så kan vi. Tror hon inte att vi kan, så kan vi inte. Det går inte att övertala den hästen, det har jag lärt mig under våra 5 år. Självklart är förberedelse en av de allra viktigaste punkterna också, och den har ju med handen på hjärtat inte varit som jag önskade.
     
    Framhoppningen blev lite av och på men sedan hittade jag faktiskt rytm och avstånd och då fick vi till en bra känsla, så jag räknade med att gå omhoppning. Omhoppningen var förresten lite speciell. I alla fall för oss. Oftast vet jag var jag vill rida och så försöker jag rida där. Ibland blir det fel (typ för sen i blicken så man missar en sväng - har ju hänt, haha, eller planerar om efter hur det känns), men jag brukar inte vara i valet och kvalet så länge. Nu stod ett räcke så att man antingen kunde gå innanför men då få en väldigt diagonal väg vilket jag inte var säker på att Aleccis skulle förstå utan det är lätt att tappa yttersidan och komma "längs med" hindret, istället för att rama in, balansera upp och hoppa det klockrent på tvären. Så där tänkte jag faktiskt gå utanför, efter lite avvägning. Resten var rätt klart i planeringsväg.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
     Vi rider in, styr mot ettan och det känns bra. Hoppar tvåan och trean, inget konstigt. Rider mot kombinationen 4ab och råkar flyga in där med lite väl mycket fart men hon är helt jävla makalös och lyckas göra något jämfotasprång och ändå få över oss över b utan att ens vara i den bommen. Bort mot fem och har balans, galopp och stöttning i henne. Ändå så tar det stopp där. Det kom faktiskt ganska otippat. På det igen och hon stannar igen. En gågn till och då kommer vi över, men sen gör jag inte mitt jobb (tappade fokus tyvärr) som jag ska och kommer fel på nästa så förstår att det blir stopp där med. Vänder runt och avslutar ändå med ett kanonsprång över den innan vi går ut. Klappar om min älskade häst och känner att vi får åka hem och träna vidare. Jag var faktiskt inte så påverkad alls av detta - vilket var väldigt skönt! Inte besviken, sur eller något alls, utan bara "jahapp, så gick det med det", typ. Uteslutna.
     
    Visst är jag lite fundersam över första stoppet. Det kom faktiskt utan förvarning. Där hade vi bra förutsättningar, så det gav mig frågetecken. Det finns några alternativ som jag ser det:
     
    1. Vi flög så pass i kombinationen så hon helt enkelt blev rädd. Hon blir ju rädd när hon fått ta i.
    2. Jag "blandade ihop" ridningen och "red henne som en normal häst" och mjuknade innan hon skulle lämna backen. Så får man i regel inte göra, då blir det nämligen stopp. Och vi låg ju bra enligt konstens alla regler så något måste jag ha gjort fel.
    3. Det var på samma ställe vi fick problem i våras och vägrade första gången. Lite väl långsökt. Jag skulle inte säga att det är något speciellt otäckt just där som hade kunnat påverka henne och som hon kommit ihåg tills idag. Känns osannolikt.
     
    Jag röstar såklart på alternativ två. Det brukar nämligen vara skit i sadeln när det inte fungerar. Så vad kan man göra mer än att åka hem och undersöka saken, hitta tillbaka till rytm och ridning, träna mer och sedan prova igen? Nej precis, så det är planen. :)

    Resultat från Värnamo med Latoya, dag 2

    Idag åkte jag själv med min lilla Skrutt. Allt låg kvar i bil och transport sedan igår så det var smidiga förberedelser. Så det var i stort sett bara att hämta djuren, låta dem äta och borsta till den som skulle med. Så in i lådan och iväg!
     
    Det var regnstänk i luften och kom några mindre skurar faktiskt, men det klarnade upp och blev bättre och bättre. Skönt det. Okej att mina hästar är härdade mot väder och vind, men det är inte så himla roligt att rida i regn och rusk om man kan undvika det. Plus att jag inte vill blöta ner utrustningen för jag hatar att putsa den (och gör det därför alldeleees för sällan), haha. Känner att jag inte direkt är ensam om den åsikten, men vi är inte många som står för det ;)
     
    Det blev lite väntan för lilla hästen, men hon står som ett ljus i lådan och väntar tålmodigt. Och som om inte det räcker så har hon nu för tiden inte lika mycket myror i benen i övrig hantering utanför lådan vid diverse tillfällen; typ göra i ordning, vänta på något, köa till besiktning, skritta vid bangång osv. Hon är faktiskt riktigt trevlig och det är inte alls jobbigt på något vis att ta med henne på tävling. Kul med stora framsteg, och att de förstår vad "det handlar om"! Vi (jag och Ebba) kallade dem "den snälla" och "den jobbiga" ett tag - gissa vem som var vem, HAHA.
     
    Banan kändes faktiskt bra. Man kan ju aldrig veta helt säkert förrän man är i den, men det hände saker mest hela tiden och kom ständigt hinder efter hinder. Det passar när man har en häst av den lite långsammare typen. Det är knappt att jag kan kalla henne långsam längre, för jag får numera bra galopp i henne direkt när jag ber om det. Men det är ju ingen Aleccis, så att säga. Denna banan hade jag troligtvis inte fixat med henne, btw. Det fanns inga bromssträckor och andningsställen direkt utan var hinder på hinder konstant, oftast på båge. Så det blev liksom ny anridning hela tiden och i landningen behöver jag en stund på mig att försöka få ordning på min lite hetsiga soldat, hehe. Men åter till Latoya! Det kändes som det kunde passa oss och distanserna var på vår sida de också. Kombinationen var rätt kort, men det är ju definitivt till vår fördel. Dessutom två steg i den och mer än så kan jag fasen inte önska. Planen var att försöka ge henne lite mer plats till räckena på linjerna (femman och sju a), men utan att ta bort galoppen just mot kombinationen så försöka få till det lugnt men fortfarande framåt.
     
    Red igång och hoppade fram. Hon var på samma bra, positiva humör som dagen innan. Hoppar väldigt väl och luftigt, och med bra bjudning mot varje språng. Det kändes bra att gå in på banan.
     
    120 cm, bed. A
    Sätter igång galoppen och hoppar första hindret, vinglar lite mot tvåan men hinner få lite balans i henne den allra sista biten innan avsprånget. Rider fram och ramar in, men fortsätter ändå vingla lite mellan alla hinder faktiskt. Hoppar trean, får framåtläge på fyran, rider på sju men chillar lite i slutet och ger henne mer plats där. Hon hoppar fint! Får helt perfekt språng över sjuan och eftersom vi hade lite svårt att nå över bakbommarna igår så kändes det så bra när hon utan att ens behöva stretcha överdrivet räckte över hur lätt som helst. Vidare på åtta språng bort till kombinationen. Kom lite närmare än jag önskat men jag lät henne backa lite själv och lät henne hoppa lugnt och fint, sedan tryckte jag på henne mellan hindren och la faktiskt även på pisken. Det hade inte behövts, men jag vill för allt i världen att hon ska tänka framåt och ut över B - alltid. Sen vänder jag upp mot åttan och ser inte direkt något läge. Håller men håller också om och vi kommer pissnära där. Hon är bra bussig som viker sig dubbel och hoppar rakt upp för att inte riva (<3) och sen tänka framåt igen och rida mot nian. Ser ett bra läge och ser att "jag inte behöver göra något" (dvs inte behöver ändra något), men blir passiv och slutar rama in henne och då glider vi lite diagonalt mot yttre hinderstöden. Inte värre än att hon hade kunnat ta av om jag red bättre, men nu blev det ett stopp där. Lite snopet, men jag kände ju direkt vad jag gjorde för fel så det är en förarglig miss som jag givetvis tar på mig helt och hållet. Gör en volt och skuttar över som ingenting. Avslutar trevligt över tian. 4 fel.
     
     
    Vi snuddade ettan men annars var hon inte i en endaste bom! Snacka om skillnad mot gårdagen där vi knackade på hälften av bommarna (tre eller fyra knack tror jag det var, plus två nedslag då). Och dessutom räckte hon över alla bakbommar utan vidare anstränging. Det var precis som att hon lärt sig från igår till idag. Tänk vad nära vi var att sätta nollan, ändå! Bara min tabbe ifrån ett kval. Coolt! Det är nästan lite tidigt att räkna med noll-rundor liksom. Så går hon in och gör en kanonrunda! Jag är SÅÅÅ nöjd med allt utom nian, okej åtta men då, haha. Men det syns att jag får kämpa och rida rätt mycket. Det hoppas jag släpper med mer rutin. Just nu driver jag henne med hela mig och det ska ju inte behövas. Men jag är så van vid att det konstant drar på så jag vill ju att det ska dra på. Jag tycker det är lättare att rida ur det, än vad det är att ha en häst som liksom väntar. Jaja, vad ska man säga. Jag är SUPERNÖJD med Latoya och våra rundor i helgen. Det egentligen största misstaget (det som hade kunnat leda till att hon slagit sig) är ju det jag sysslade med i 110n igår. Så det känns ju bra. Annars har snudd på alla avstånd varit tillräckligt bra, och vi har hittat en galopp som fungerar. Nej fasen, jag är riktigt, riktigt nöjd. Kunde inte tro att vi skulle göra så bra rundor sätt till känsla. För känslan har verkligen varit helt fantastisk. Hon är så positiv och kämpar stenhårt för att lösa sin uppgift. Wow, vad stolt jag är över henne. Så duktig!
     
    Eftersom jag åkte själv så var det svårt att räkna med film, men jag kastade mobilen till random publik och fick i alla fall en mobilfilm. Så tacksam. (Obs, jag frågade givetvis först, haha.) Jag är alltså fullt medveten om att man inte ser så mycket, men alla rundor finns på equisport.tv (och där syns det mycket bättre), så för den som vill se i efterhand (man måste dock ha ett konto där då), så finns mina rundor på: fredag klass 1B 110 cm; 24:00-25:30, klass 2B 120 cm; 35:20-37:00 och lördag klass 4B 120 cm; 01:15:00-01:16:40).

    Resultat från Värnamo med Latoya

    Idag har Skrutten varit i Värnamo och inte bara hoppat sin första tävling efter sin vila - utan även debuterat 120! Trots jobbnatt så var det bara att kliva upp och ge sig ut i regnet.
     
    Det finns många fördelar (är typ nästan bara fördelar) med att ha hästarna på lösdrift. Även om jag hade kunnat välja, så hade jag valt den typ av hästhållning. Men en yttepytte-nackdel kan vara när man kommer ut på morgonen, i regnet, och ska åka på tävling. Blöt häst med lite lagom smuts i pälsen, mumma! Haha, så var ju bara att borsta lite på de torra fläckarna och göra klart resten och därefter packa in hästen i lådan och ge sig iväg. Borstarna fick alltså ingå som packning, hehe. Så fick hon vänta en liten stund och därefter tas ut och borstas och besiktigas. Hon kändes väldigt lugn (vi skämtade om att den kanske var sjuk, hehe) men ändå liksom "med" och verkade vara med på vad som väntade.
     
    Framridningen till första klassen råkade bli lite av ett skämt. Jag red in i lilla ridhuset och hon var spänd, kort och gick inte nära väggarna, plus reagerade lite på de andra hästarna. Så tog det lite lugnt, men segade inte. Skrittade, travade och galopperade igång. Hon kändes snart bättre och under mig hade jag en häst som kändes lovande. Slappande av och "kom ut" i kroppen och började ta för sig i galoppen (mer luft mellan fram- och bakdel, enkelt förklarat. Har ju problem med att hon blir kort när hon blir spänd). Red bort till framridningen och då ser jag att det är nummer 12 på banan. Jag hade nummer 17 tror jag. OBS, det var tre på banan. Dvs 15 stod vid grinden och väntade på insläpp. Starkt jobbat, Jessica. Red in i stora ridhuset, tog ett varv i galopp och hoppade sedan räcket på 90-ish, någon la upp det, hoppade det igen på 100-ish och styrde sedan på oxern som låg på maxhöjd, allt i ett svep. Latoya kändes faktiskt himla fin trots väldigt dålig framridning/-hoppning. När jag landade efter oxern ropade de på mig och jag fick skynda mig ner till banan och blev insläppt direkt. Puh, hann, men hade med mig lite lätt stress in tyvärr.
     
    Red runt och bekantade mig/oss med banan och omgivningen. Sedan var det snart dags för startsignal och vi far iväg.
     
    110 cm bed. A
    Ettan känns bra, men till tvåan tabbar jag mig rejält och gör helt, helt fel. Skickar henne och hon når inte så hon måste trampa om och vi kommer nära och river den. (Varför håller jag på att skicka henne?! Mah! Det hade ju bara varit att vänta där! Suck, trött man blir på sig själv igen. Dock bergis ett beslut av den stress som jag ändå fick med mig in på banan.) Resten känns ändå bra. Det är lätt att hålla en bra galopp i henne och vi kommer bra på de flesta hinder. Även kombinationen flyter på bra. På sista lägger jag henne stort, men hon fixar över oss ändå. Så 4 fel och ett felaktigt beslut, resten ändå bra känsla med tanke på, japp, ni vet. Framridningen. Så jag är nöjd med hästen. Hon är fantastisk som "tål" denna typ av miss i planeringen så vi fick komprimera uppvärmningen rejält. Duktig Skruttis!
     
     
    In i lådan och vänta några timmar. Så skönt att hon precis som vilken resvan, vuxen tävlingshäst som helst kan stå i lådan och vänta/vila precis som en önskar <3 Sedan var det dags för nästa klass. Vår debut! Wie, skräckblandad förtjusning, haha.
     
    Den här gången ger jag mig fan på att vara i god tid till framhoppningen. Men först rullar jag igång henne i lilla ridhuset. Hon känns förvånansvärt trevlig där inne. Ganska avslappnad och rätt ridbar och trevlig. Rider sedan bort till framhoppningen och får nu vänta utanför i en och en halv evighet i stället. Latoya kliar sig lite på staketet men står annars och halvsover. Jag rör henne inte ur fläcken. Bra eller dåligt, säg det. Men utebanan var en lervälling och jag ville inte rida runt i den. Så vi stod där vi stod, och väntade. Hon väntade tålmodigt och stod som ett ljus hela tiden. Så duktig! Framsteg, hehe. Sedan fick vi gå in på framhoppningen och där rullade vi igång igen.
     
    Fick hjälp av Lasse och hoppade fram tre språng på räcket och två på oxern. Sista var helt suvärent! Vilket språng hon gjorde! Vi flög i perfekt balans och med tryck, och även Latoya var nöjd som busade till litegrann i landningen och kände sig extra duktig. Skrittpaus och avslutningsvis ett räcke innan vi gick ner till banan. Den här gången hade vi tid att andas lite.
     
    Debut 120 cm, bed A
    Jag sätter igång i galopp, eller rättare sagt jag BER om galopp men i vanlig ordning får man be en två-tre gånger innan det händer något när hon är pigg. Så det är faktiskt positivt (well, inte positivt på så vis, men ett bra tecken!) att hon växer fast lite innan hon ger sig iväg. Det tyder på att hon är piggelin. (Knäpp ja, haha <3) Så hoppade vi ettan, smackar i landningen och sätter sedan två-(6)-tre-(6)-fyra väldigt bra för att vara oss. Vidare över fem a-b som hon kämpar på skitbra och jag blir skitglad när hon tar oss igenom den. River dock sexan (hade kunnat ge henne lite mer plats där) då vi räcker fram med relativt god marginal på sex språng, och sedan jagar jag henne mot sjuan då jag ser ett stort läge. Längsta oxern på hela jävla banan, och kort häst. Hon gör allt i sin makt för att inte riva bakbommen och klarar det preciiiis. Snuddar bommen men den ligger kvar. Vidare på åtta språng till åttan, som jag tror vi var i och kände lite på, och sedan känner jag att jag börjar hamna i dålig jagande ridning, så där tar jag oss samman innan vi rider på nian. Det kändes som vi kom lite nära och att jag plockade ner galoppen lite för mycket, och att det var därför hon gick ner på bakbommen, men på filmen ser det inte alls så dåligt ut. Avslutar över tian och går i mål som världens gladaste 8 felare. :D
     
     
    Vi hade ju lika gärna kunnat få en tre-fyra nedslag, så att "bara" få med två bommar var ju bara en bonus. Latoya kändes positiv och modig, det kändes så himla bra! Jag fick fram henne och jag som nojar över distanserna hade ju inte alls behövt göra det. Galoppen satt där den skulle och då räcker hon fram. Så att chilla lite mot räckena i det här fallet (6an och 8an) hade inte gjort något. Annars kändes det som att hon är orutinerad på höjden (vilket hon ju är och det är givetvis inget jag klandrar henne för, bara konstaterar) och det känns som att hon inte riktigt vet hur mycket hon ska ta i ännu. Så vi är och känner på lite bommar och just att räcka över bakbommarna får vi på något vis träna på. Men jag är jättenöjd! Bra känsla som sagt och hon kämpar verkligen! <3
     
     

    Resultat från Vetlanda, midsommartävlingarna, med Latoya (23/6)

    Dagen innan så broddade jag Latoya. Det var första gången jag broddade på det "tunga" (hehe) viset, dvs smutsiga hål som ska rengöras och gängas upp. Brodda inför vintern gör jag alltid när de skos - så det ska vara så lätt som möjligt, #lat. Men det gick som sagt bra. Det enda hon tyckte var lite obehagligt var när jag tog det sista åtdragande taget med nyckeln och drar åt rätt hårt, får då blir det ju lite annorlunda vinkel på kotan en kort stund. Då rörde hon på benet lite, men som sagt. Annars inga konstigheter.
     
    På tävlingsdagen åkte vi in en halvtimme innan första start och kollade på en handfull ekipage ungefär innan vi tog ut henne. Besiktigade henne för hennes andra gång här i livet, och den här gången fick jag i alla fall lite mer trav i henne, HAHA. Vi hade med ett spö och vevade lite med för säkerhets skull. Sen på med grejerna och iväg för framridning och framhoppning. Denna tid så hade det inte skördats något gräs ännu, men det hade vuxit en hel del så jag har bara kunnat rida henne rakt fram i skogen och byn den typ 1,5 senaste månaden. Så hon är väldigt "oriden" och rätt tråkig på marken. Förstår typ inte vad jag vill och lite tråkig i käften. Men nu är ju inte vi där för att tjafsa, utan då får jag lämna det problemet till ett senare tillfälle och istället rida fram och värma upp efter våra förutsättningar. Livet utan ridbana </3 Annars var det inget som ställde till det, utan hon var positiv och gjorde det hon skulle. Hoppade fram och det kändes bra. Hon var till och med lite pigg och föll självmant in i galopp när vi skulle trava till exempel. Hon kändes fin på hindren.
     
    Jag valde att starta 100 och 110. Första klassen väldigt lågt och lätt för att bara introducera henne på gräset och eftersom hon ändå debuterade några centimeter högre på senaste tävlingen. Då kändes det schysst att välja den klassen. Och sedan fick hon gå 110 med. Hon var även anmäld till 110 och 115 på lördagen.
     
    100 cm avd B
    In på gräset och igång direkt i trav. Följde banan runt och visst var hon lite spooky mot omgivningen, men inte alls farligt. Det märks verkligen i henne att hon förstått vad det handlar om. Sedan galopp och mot första hindret när det är vår tur. Får bra lägen ett och två. Hålla lite mot trean, hoppar fyran och håller lite, litegrann i henne mot femman. Hade kunnat hålla lite till på de sju men får ändå till den linjen godkänt. Runt och rider mot sexan. Är på väg att komma nära där så jag tar två lite tydligare förhållningar á la "ta-släpp, ta-släpp" i takt med två galoppsprång och får önskad effekt (bör nog helt enkelt försöka göra sådana förhållningar hellre än "ta lite och inget händer" - givetvis beroende på situation, men det var första gången jag provade att ta lite mer i henne (har inte kunnat tidigare pga rädd att tappa galoppen), men nu vet jag ju att det bör fungera!). Skuttar över hinder sju och åtta på en båge och rider på sju språng, som planerat. En rätt okomplicerad runda som kändes bra. Latoya brydde sig inte det minsta om gräset, utan verkade trivas. Förresten så kändes gräset riktigt bra! Greppade bra och kändes "pålitligt". 0 fel.
     
     
    In i lådan en stund och ut igen för nästa klass. Red fram henne borta på dressyrbanan och efter en stund så "händer det en grej". Men samtidigt är den ytterst minimal. Eller den borde egentligen ha varit det, men Latoya blir väldigt påverkad och nästan personlighetesförändrad... Vad som hände var att vi var fyra ryttare på en 20x60 bana - dvs inte trångt alls utan gått om utrymme. En var borta vid bortre kortsidan, två i närheten av andra kortsidan och jag rider ner längs långsidan mot dessa båda ekipage. Båda är bruna med lite vita tecken och båda har röd rosett i svansen. Den ena kickar lite (inte mot andra hästar), men den andra är inte lika luftig. Vi håller stort avstånd mot varandra. Men båda de bruna rider snart "uppåt" och vi möter dem, men fortfarande med långt avstånd mot varandra. Vi kommer lite närmare precis när vi möts (men ändå med behörigt avstånd mellan oss). När vi nästan ska mötas så kickar den "luftiga" hästen till, eller jag tror egentligen att den typ bara swishar till med svansen. Men Latoya blir skräckslagen, "tar åt sig" typ, och hon som är modig och orädd, blir helt plötsligt JÄTTEmötesskygg, introvert och kryper långt in i sig själv. Backar av och blir en helt annan häst.
     
    Det var liksom INGNTING som egentligen hände, men hon tog brutalt illa upp av någon anledning och blev nästan lite svårövertalad. Vi gick snart in på framhoppningen och tyvärr följde känslan med oss in dit. Usch, jag ville bara sitta av och åka hem. Tyckte så, såå synd om henne :( Vi kunde möta en häst (en "ny" alltså) med tio meter mellan oss och hon ville vända/backa och krypa ut skinnet. Jag kände inte igen henne. Rullade ändå över hindren och det kändes... sådär. Men hon hoppar. Jag fick övertala henne lite. Inte så att hon tänkte stanna, men hon idiotsög inte och jag fick liksom understödja. Det kändes som det gick i slowmotion när vi hoppade över oxern på 110. Vi tog totalt tre språng. Sen rörde vi oss mot banan igen. Jag hade en sådan jävla olustkänsla. Inte på något skrockfullt sätt eller något sånt, utan jag led bara med min häst. Det kändes så elakt att be henne gå in på banan och hoppa när hon var som hon var. Hon gick inte runt och var rädd, utan det var bara mötena hon reagerade på och när jag blir försiktig och sänker energin så blir ju hästen likadan. Men samtidigt ville jag inte stryka oss... Eller det var en sådan blandad känsla. Men inne på banan blir det ju inte samma intensitet av andra hästar och framför allt möten med dem. Så det kändes ändå inte orimligt att starta. Eller vafan, alltså ni fattar. Tusen tankar och känslor på samma gång.
     
    110 cm avd. B
    Travar runt lite, och sätter galopp i hästen när det är dags för vår tur. Hon känns redan lite bättre. Som sagt, hon kan detta nu <3, så känns det. Kommer stort på ettan och trycker av henne. Hon räcker ändå över bakbommen, duktig skrutt. Men känner ändå att jag får understödja galoppen lite mer än tidigare och har lite mer ben på henne på två och tre. Mot fyran sedan så börjar hon springa av sig själv (<3), lägger henne rätt nära på femman men annars känns det faktiskt betydligt bättre nu. Kombinationen upplevdes lång. Jag tyckte inte den var lång när jag stegade den, men den såg lång ut för ögat och jag tyckte många fick sträcka lite på sig där inne. Så jag ville för allt i världen inte att hon skulle "tänka bakåt" just där, utan hon MÅSTE ta för sig där inne. Vi har INTE råd med några bakslag i "operation kombination" som ju numera, eller ja, hittills, inte är några problem sen vi tränade mycket på just det. Jag håller om och plockar samtidigt lite i henne i svängen för att få henne på bakbenen och ändå hålla igång galoppen mot kombinationen. Kommer rätt bra på a-hindret men tycker det känns långt till b-hindret så jag lägger faktiskt på spöt på bogen där inne och håller givetvis om henne med skänklarna. Hon har verkligen inga andra planer än att gå på ett steg och hoppa ut, så hon gör exakt vad hon ska och skuttar igenom den. Sen styr jag lite åt fel håll i landningen för att vinna plats mot sjuan som kommer på en 90-grader sväng. Och så hoppar vi sjuan och åttan som om vi aldrig gjort något annat och hon känns positiv, glad och PRECIS som sig själv. AAAH, så jävla, jävla tacksam att hon ändå bara går in och gör sitt jobb - och dessutom känns så positiv igen. 0 fel, och den satt verkligen där den skulle. På sätt och vis skulle jag vilja påstå att detta var en väldigt viktig runda, ändå. In gick vi typ lite ledsna, och ut gick vi lika glada som vi brukar vara.
     
     
    Jag svampade av henne och stoppade in henne i lådan igen. Ebba hämtade Latoyas rosetter och jag gjorde en snabb avvägning om huruvida hon skulle gå även morgondagens starter. Bestämde mig ganska snabbt att nej, hon är klar.
     
    1. Hon har gjort en fantastisk vår där de sista rundorna varit SKITBRA. Så både utveckling och resultat sitter där de ska, om man säger så. Det kan ju finnas antingen det ena eller det andra, men här har hon verkligen fattat vinken och hon både vill och gör sitt bästa för att gå nolla. Och dessutom går det numera (äntligen!) att RIDA henne mellan hindren.
     
    2. Hon kändes egentligen "klar" redan efter svarttorp, men jag ville så gärna starta henne även på gräs endast ur rutin-synpunkt. Och nu har hon gått på gräs. Dessutom med bravur! Inga som helst skeptiska tankar, utan bara att tuta och köra.
     
    3. Planen var att hoppa 115, men vi gjorde en skitbra debut i svarttorp så det målet var nått och jag kände inte behov att hoppa det igen. Faktiskt. Från början var tanken att debutera denna helg, men det gjorde vi ju helgen innan och med facit i hand så var det helt rätt.
     
    4. Efter det som "hände" (fast det knappt hände något), så kände en liten del i mig att jag ville/behövde starta även under morgondagen. Detta då man/någon blir rädd för något så måste man ge sig på att göra det igen för att utsätta sig för skiten och på så vis vänja sig/bli trygg i situationen. Men sen slog det mig att det just i detta fall kan vara precis tvärtom. Att det inte behövs. Alla andra tävlingar har ju gått bra, så vad säger att hon numera kommer vara mötesskygg? Ingenting faktiskt.
     
    5. Jag kan ångra mig om jag startar. Men jag kommer inte ångra mig om jag inte startar.
     
    Därför var valet till slut rätt enkelt. Latoya är klar med vårsäsongen och påbörjade sin unghästvila samma sekund som hon klev av transporten på gårdsplanen hemma. (Btw så lastade jag henne faktiskt själv hemma innan vi åkte in. En kan ju hoppas att det har släppt nu! Igen, haha. Det går ju uppenbarligen i vågor det där ;))

    Resultat från Svarttorp med Latoya (18/6)

    Om inte detta var tävlingsdagarnas tävlingsdag så vet jag inte hur optimalt det egentligen kan bli. Underbart väder, för oss perfekta banor, glada och pratglada (hehe) medtävlande, kanonfin häst, "lagom" mycket starter med lagom mycket väntan och perfekt flyt med, well, typ allt. Men vi tar det från början!
     
    Hemma fick jag lasthjälp (det vill säga; jag går på med hästen på tre sekunder och medhjälparen lägger på bommen bakom på två sekunder) hemma, och sedan plockade jag upp mor och E på vägen. Så tuffade vi iväg till Svarttorps RS för deras med största sannolikhet allra, allra sista tävling någonsin. Så genomtråkigt på alla sätt och vis, men samtidigt kunde inte jag avsluta bättre än med dagens två rundor. Jag checkar banan lite kvickt när vi kommit dit och anser att det är byggt vad ska man säga, inte kort-kort, men inte långt. Typ medel mot kort. Det borde passa mig och min emellanåt rätt kortgalopperade häst. Jag stegar upp distanserna hinder 2-3; fem språng, 4-5; sju språng, och 7-8; 8 språng. Kombinationen 10,5 i mina ögon och normala två steg.
     
    Men en sak till är viktig att nämna! Vi var anmälda till 110 och 115 cm. Dvs vår riktiga debut över 115 cm's hinder. Det känns högt om hon inte är framme ordentligt. Därför hade jag redan innan (och även förvarnat mina hästskötare för dagen) bestämt att det kanske bara blir en klass och att vi BARA hoppar 115 om det känns väldigt bra i 110. Jag vill absolut inte förstöra något ("något" i det här fallet stavas L A T O Y A). Så det var planen!
     
    Kollar på en tio-femton starter innan min Toytoyskrutt får komma ut. Rider igång lite i ridhuset och kliver över lilla krysset två gånger. Hon känns bra men ser till att hålla behörigt avstånd till hörnen i ridhuset och vara uppmärksam på omgivningen, i vanlig ordning. Jag gör ingen direkt grej av det, utan tänker bara på att rulla igång och sedan traskar vi bort till framhoppningen. Här känns hon ändå rätt pigg och absolut till belåtenhet för min del. Hon svarade på framåt och var positiv inför uppgifterna och då är jag faktiskt nöjd med henne. En får ju försöka vara någorlunda rimlig, menar jag ;) Hindren kom till oss och både hon och jag hade en bra känsla. Sista språnget vi skulle ta på räcket råkade jag dock lägga henne alldeles för nära så då rev vi. Då tog jag ett till varv i galopp och hoppade räcket igen. Denna gång peeerfekt. Sedan entrade vi banan.
     
    Eftersom det var rätt varmt ute så red jag med uppknäppt kavaj och detta hade jag inte en tanke på... Tills vi får startsignal och jag sätter av i galopp och styr mot första hindret. Typ tio-femton meter innan startlinjen kommer jag på det och gör halt och gestikulerar till domartornet angående min öppna kavaj. Så klantigt att glömma det! Hon meddelar att det går bra att knäppa den och de stannar tiden. Hoppsan. Knäpper den på två röda och sätter hästen i galopp för andra gången.
     
    110 cm avd. B
    Vi hoppar ettan, kommer nära tvåan och jag trycker på henne bort mot trean och vi räcker fram och får ett framåtläge där. Blir lite lätt tjafs till fyran men vi hinner bli sams, bli klara, se hindret och skutta över. Sen får jag till en perfekt båge/väg och serverar hindret på sju snudd på perfekta språng till femman. Kombinationen var godkänd, även om vi flöt ut lite i svängen och kom något nära a-hindret. Snuddade bommen på b-hindret men inget hårt så den låg kvar. Vände runt och kände där och då (bra koncentration osv - not) att det faktiskt aldrig känts så "lätt" och bra i 110 som det gjorde nu! Styr vidare och sätter hinder 7-8 på återigen en skitbra väg/båge och åtta jämna, fina språng. Felfritt och det kändes verkligen SKITBRA. Enkelt, roligt, och ja, jag kan inte vara tydligare. Det kändes som en av de bästa rundorna vi gjort. Sedan är det inte perfektion från start till mål, men närmare än så här har vi nog aldrig varit. Hon har tamejfasen bara levererat nollrundor i 110 förutom debuten (och P&Jn då, men det var ju pga mitt klanteri. Vet inte om P&J räknas dock, hehe).
     
     
    Efter detta var det inte svårt att ta beslutet; det blir start i 115 också. Bättre "uppladdning" än så här kan vi definitivt inte ha. Så kör, ba kör! Men innan dess skrittade vi bort och vände på en väg. Då såg jag ett av framridningsekipagen och var bara tvungen att säga hur fin häst hon hade! Den var en sådan där pigg en men de red verkligen som ett team. Hon sa att de kämpat länge att det äääntligen släppt. Det var en svår häst. Jo, jag kan tänka mig det. Svår, men jättefin! Och så in i lådan med hästen för en kort stunds återhämtning. Ärligt talat mest för att vidhålla rutinerna, så hon inte bara ska lära sig dem utan även vara helt trygg i hur en tävlingsdag går till. Det har iofs alltid varit solklart, och hon har alltid känts uppvilad till andra klassen så den nöten knäckte hon snabbt.
     
    Ny bangång och denna gång en betydligt längre och även svårare bana, plus ett hål högre då förstås. Redan mot ettan kunde det spöka i skallen för det var lång anridning. Men jag bestämde mig faktiskt för att "följa staketet" och lita på ögat på långt avstånd. Med Aleccis så hade jag garanterat gått innanför räcket för att kapa anridningen lite, men med Latoya tänker jag lite annorlunda. Jag vill ha henne helt rak och att hon ska veta vart hon ska i god tid. Tvåan till trean var samma linje så det var inget nytt där. Sedan var det en liten transportsträcka till kombinationen, två steg igen, men räcke in och oxer ut. Längre transportsträcka bort till femman, räcke, och vända runt och rida på fem steg på linjen på bortre långsidan på fem galoppsprång, räcke till oxer. Sen en sväng jag inte riktigt tyckte om och båge, rätt snäv (snävare än den ser ut från kameravinkeln), på antingen sju språng på innerbåge eller åtta språng på ytterbåge. Plan; att gå på åtta på ytterbåge, såklart. Nio hinder, tio språng.
     
    Det som ska skilja agnarna från vetet är ju såklart bansträckningen med diverse svårigheter. Men då är det ju svårigheter för ryttaren och som inte ska påverka hästens självförtroende. Svängen till åttan tyckte jag riskerade att kosta "för hästen" om det gick snett, snarare än för ryttaren. Därför tyckte jag det var lite väl i en "bara" 115-klass, vilket ändå är rätt låg nivå i hästhoppning fortfarande. De flesta red på tre (i svängen) - två - ett - hopp, språng till hindret men vissa red på två (i svängen) - ett - hopp. Och minst två i avd A ramlade av i det hindret. I en sådan anridning är det skitviktigt att förbereda hästen så bra som möjligt genom att ha den komprimerad och på bakbenen i svängen och en jävla massa stöd i ytterhjälperna. Nu låter det som att hindret är omöjligt och skitsvårt, och det är det förstås inte. Det jag nog gjort tydligt nu är alltså att jag är rädd att göra hästen illa och den risken är såklart större när det är en svårare uppgift framför näsan. Men om jag ska vara ärlig så såg jag snarare hur femmans och sexans och nians räcken skulle ligga risigt till och kanske falla mot backen, än att åttan skulle ge oss något mega-problem.
     
    Ut med hästen och rida fram för andra gången. Jag kände lite extra på uppridningen mot krysset (som stod på medellinjen i ridhuset), och kände då så att jag hade med utsidan och att ytterhjälperna "fungerade". Det kändes kanoners. Hoppade sedan fram och då var hon helt plötsligt sitt "pigga" jag; dvs stannar upp, laddar och hoppar sedan iväg i galopp, haha. Så hon var på alldeles strålande humör. Hindren käkade hon som ingenting och vi kände oss definitivt redo för uppgiften när vi sedan gick in på banan.
     
    115 cm debut, avd B
    Jag är SÅÅÅÅ otroligt jävla skitnöjd med denna runda! Vi gick in, gjorde vårt jobb, och gick ut fulltankade av självförtroende och glädje. I det stora hela så är jag nöjd med... typ allt.
     
    Så känner en del av mig. Den andra delen av mig känner såhär;
     
    Vi får perfekt läge på första hindret. Håller rytmen och ba galopp-galopp-galopp-hopp. Med tanke på hur mitt öga spökat länge, så är bara det språnget värmade i min skäl, hehe. Sedan hoppar vi tvåan, något nära men inte som i första klassen men ändå så springer vi på (vi tänkte nog framåt båda, men det hade vi inte behövt. Jag driver henne alltså inte aktivt just där) mot trean och kommer nära där. Det blir inget bra språng men hon vill inte riva och hoppar typ så fort hon kan (alltså skruttis <3) över det. Jag kollar på kombinationen och ser att jag har två alternativ. Antingen hålla lite och lägga in "ett till" språng, eller gasa och "flyga in". Men det kändes inte som rätt beslut och då tror jag att hon skulle trampa om pga inte räcka och landa galoppera väldigt framtungt där inne och få det tufft ut - om hon ens hade vågat ta av. Och om hon hade tagit av - om hon ens hade tagit sig över helskinnad. Så jag kände i hela mig att det var rätt beslut att hålla lite i henne. Det var också rätt beslut, men eftersom det går sisådär med förhållningarna så skulle jag ha varit ett-två galoppsprång tidigare för nu hann jag inte ge henne tillräckligt med plats inför a-hindret och vi river den. Jag känner att jag inte "har råd" med att hon tänker bakåt där inne utan hon MÅSTE anstränga sig och ta för sig framåt så precis i landningen där så duttar jag till med spöt på högerbogen och driver på. Hon svarar precis som jag önskar (<3<3<3) och hoppar över b-hindret på ett föredömligt vis. Det är därför jag klappar om henne i landningen där. Sedan vet i fan om hon trodde att hon var färdig eller om hon bara kände sig allmänt nöjd med sig själv för på den längre transportsträckan börjar hon krumbukta litegrann och "försvinner" lite från mig. Jag känner mest; "hörru koncentrera dig!" och lyckas få intresse igen lagom till femman. Galopp, balans och allt det där bara fungerar så det skuttar vi också över. Men sen börjar hon faktiskt bli lite stark och vi tjafsar lite. Det syns inte men det var ovanligt mycket i handen där ett tag och resten av banan. Vänder runt och får till ridningen även över sexan och fem språng bort till sjuan. Sedan tappar jag henne tyvärr i svängen mot åttan och känner hur vi flyter ut där och ju mer vi nästan är på väg mot hinderstödet, ju mer desperat blir jag. Så för att få "ur" henne ur svängen så driver jag på henne kraftigt där men tack vare det så räcker vi ändå fram. Det blir snarare fyra - tre - två - ett - hopp. Och vi får faktiskt hoppa det hindret lite snett in mot mitten av bommarna, men sjävla språnget var det inget fel på. Det syns inte heller särskilt tydligt på filmen pga vinkeln. Och sen glömmer jag räkna men landar, fångar upp, styr mot nästa och hinner få balans i henne mot sista räcket. En perfekt väg på mina planerade åtta språng. Och in i mål med bara ett enda ynka litet nedslag! Och en helt enastående känsla! Wow, vad hon har levererat! 4 fel och jag är världens gladaste.
     
     
    Men även om det längre stycket är mer detaljerat så är majoriteten av mig ändå JÄTTEJÄTTENÖJD, för det är ju aldrig perfekt och absolut, visst är det skitbra att ha koll på vad man gör (både rätt och fel) och hur det känns, men samtidigt: fasen vilken bra runda vi gjorde ändå! Jag har kollat tusen miljoner gånger på filmen och känner bara glädje och stolthet. Nu när det "släppt" och hon inte är sådär spänd, kort och slö, så är det en helt annan häst och det är hur mycket lättare som helst att rida på hindren.
     
    Angående detta med lite "tjafs" och lite småstark - det kan ju anses som negativt. Men det tycker inte jag. Inte i det här sammanhanget. Det är faktiskt enkelt: förut har jag bara idiotdrivit henne för att jag desperat måste ha fram henne för att kunna rida på hindren (vilket obviously har fungerat på hemmaplan och träning, bjudningen alltså. Har inte behövt "idiotdriva" henne hemma), då har jag inte haft snudd på någonting i handen och så har vi inte alls haft någon direkt kommunikation. Men för att en häst ska kunna upplevas stark så måste ju någon ha en åsikt i andra änden. Och här fick vi därför ett bevis på att BÅDA VILL NÅGOT och det i sig tyder på att vi vill lösa uppgiften genom att RIDA. Inte bara gasa och hoppas på det bästa. Så japp, i mina ögon är det positivt. Jag är också glad att jag tog rätt beslut mot kombinationen, även om det i detta fall gjorde att vi rev a-hindret. Fine, det hade vi rivit ändå, men nu blev det inte följdfel och jag ska ta med mig att börja ta förhållningen ännu tidigare nästa gång.
     
    När vi skrittade av pratade vi med en annan medtävlande och det slutade med att jag nu har ytterligare ett ekipage jag ska heja på i Amatörtouren i Falsterbo. Kul! Det var verkligen kanontrevlig stämning och supermysigt i Svarttorp den här tävlingen. Jag har bara varit där en enda gång tidigare, med Aleccis för två år sedan, och då släppte underlaget så att hon sträckte sig och blev halt. Men den här gången var allt skitbra, även underlaget ;) 
     
    Sen åkte vi hem och alla levde lyckliga i alla sina dagar.

    Resultat från Sävsjö, P&J med Latoya

    Jag, Ebba och Latoya åkte till Sävsjö för att hoppa 110+110, alternativt 110+115 beroende på hur första rundan skulle kännas. Trots att vi åkte medvetet ganska "sent" så kom vi ändå i god tid. Det är bara så konstigt hur man sedan dras till dem som har lite lastningssvårigheter, hehe. Det gjorde jag/vi såklart, så när den hästen väl stod på lådan så hade vi istället lite bråttom.
     
    Men det gick bra ändå och efter Ebbas framskrittning vid hand, när jag sprang banan, så satt jag upp och började rullade fram i lite trav och galopp efter bästa förmåga där i framridninigshagen. Men snart fick vi gå in i det solvarma ridhuset (hehe, alltid väldigt varmt och skönt där inne vid såhär bra väder ;))
     
    Framhoppningen gick bra. Först var hon lite spänd och slö, men snart gick det ändå att rida henne såpass att vi kunde rulla på hindren. Hon reagerade dock ganska kraftigt över några gropar vid anridningskortsidan och flög i luften typ fyra gånger där, haha. Rätt upp bara, haha, och så vidare igen mot hindret. Som att hon blev lite markskygg typ. Men hon har reagerat precis så tidigare när vi varit där så jag var ändå lite beredd. Själva hindren gjorde sitt jobb och vi rullade igång över dem och värmde upp. Hon kändes bra.
     
    110 cm
    Nu när jag haft problem att hon varit lite "slö" och spänd = kort och räcker inte fram, så har jag lagt upp banhoppningen så att jag trycker igång så bra galopp som möjligt innan vi styr mot första hindret. Så jag gjorde precis som vanligt. Men jag snurrade nog igång en lite väl bra galopp för jag fick problem att "sätta ihop henne" och hon tänkte köra sitt eget race. Ettan gick bra men redan mot tvåan (där jag tänkt rida på sju steg) blir skit och jag tar i henne men det händer inget och samtidigt ser hon ju inte hindret när hon slår med huvudet så. Jag blir alltså aldrig klar (och hon kan inte ha sett hindret där), så vi fortsätter framåt och hon får ta av på typ 7,5 steg, väldigt nära och jao, där skulle jag ha mjuknat och låtit henne se hindret och sen låtit henne liksom lösa det. Jag gör det ju inte bättre för oss när jag håller kvar, även om det givetvis hade varit optimalt om hon hade accepterat min förhållning där. Hon kravlar sig över i alla fall. Sedan händer lite samma sak mot trean, men när hon inte "ger sig"/lyssnar så släpper jag efter och låter henne i alla fall se hindret. Det blir omtramp, men inte slagsmål. Av pest eller kolera så kändes det i alla fall "bättre" (mindre dåligt), för jag är så rädd att krascha henne i oxrar. Därefter tabbar jag mig som faaaan. Det syns inte på vinkel men jag skär vägen och rider riktigt uruselt mot det hindret. SLARVAR riktigt jävla skitmycket. Åh, så dåligt! Hon kan ju givetvis inte gissa vart hon ska, så där blir det ett stopp typ mot hinderstödet (mygod vad dåligt alltså!). Gör om och gör fucking rätt genom att rida ut vägen och visa henne hindren - och då är det inte heller några problem. Går på fem bort till femman. Hon ser hindret, vi har galoppen med oss, vi räcker fram, men ändå är det som att hon missuppfattar hindret på något vis. Helt sjukt att hon tog oss över där... Hinder sex, sju och åtta kändes bra. Så Latoyahästen var felfri men inte jag, jag fick 4 fel (som iofs hade kunnat adderas med några bommar också).
     
     
    Känslan efter den rundan var lite... pinsam/dåligt samvete MOT HÄSTEN. Hon kändes egentligen bra. Okej att förhållningarna inte går igenom, men hon rör sig framåt och är intresserad - och det är ju precis det jag har saknat. Så jag övervägde lite, men valde sedan att ändå göra nästa start i 115 cm. Detta med förhoppning att rida bättre (noggrannare! Åh, vad trött jag är på mitt slarv!) när det blir lite högre.
     
    115 cm (debut)
    Galoppen finns där och ettan går bra. Men sedan blir det skit och pannkaka till tvåan. Det är någon variant av att jag inte får igenom förhållningen tillsammans med att jag minns, men kroppen minns inte(?) hur många galoppsprång jag ska rida på och det dyker aldrig upp något läge. Precis så var det. Som att jag sätter upp för mycket galopp (som jag inte riktigt reder ut här och nu, där och då) plus att jag liksom väntar på ett läge som aldrig dyker upp. En blandning av allt och ingenting. Det gick liksom inte att lösa när vi väl kom fram. Inte direkt en förbättring sedan förra rundan, kan man säga. Kommer en gång till och den är inte alls så dålig, men ändå stannar hon. Då vill jag bryta mönstret och kommer från andra hållet istället. Lägger henne lite nära, men "chillar lite" (mer balans och mindre jagande) och då går det bättre. Efter detta så flyter resten av banan faktiskt på godkänt. Jag vill mer och önskar det såg bättre ut, men jao, resten behöver jag i alla fall inte skämmas över. Och så hittade jag bättre ridning, och avstånden satt också. Det enda är väl att hon återigen hoppade lite konstigt över just femman, som i första rundan, men den här gången var det mer som ett slowmotion-hopp. Mer korrekt än innan men man vet ju inte om de ska ta av eller inte förrän de är i luften (hade såklart skänkeln om hela tiden). Och en av mina absolut största styrkor som hoppryttare visade sig båda gånger över just femman; MANTAG. Man blir aldrig för gammal för mantag och jag drar ytterst, ytterst sällan hästen i munnen när vi kommer fel tack vare att jag är riktigt snabb på att grabba tag i manen. Och så även här. Så det var ingen skada skedd, bara ett lite långsammare språng. Vi räcker precis över bakbommen, och klonkar i den men den ligger kvar. Mot sexan sedan är vi på väg nära och då håller jag i henne och hon väntar faktiskt (framsteg!!!). Möjligtivs lite, lite nära där ändå, men inte så att det stör mig. Perfekt framåtläge på sjuan och så lite vingel mot åttan men ändå i mål med den mesta hedern i behåll. (Bättre strul i början än i slutet, om man får välja, hehe.) 12 fel.
     
     
    Jag är VÄLDIGT glad och nöjd med min fina häst som kämpar så tappert. Men min egen insats har inte varit till det bättre idag. Det hemska slarvandet har ju nått en helt ny nivå alltså, blä. Det får bli skärpning på det. Sedan behöver jag också lära mig att känna vad som är en LAGOM galopp. Nu har jag nästan lagt upp galoppen lite väl mycket, har det känts som. Jaja, bara att träna vidare! En sak i taget.

    Resultat från Vaggeryd-Skillingaryd med Latoya (26/5)

    I fredags var jag och Ebba iväg med Latoya för att återigen hoppa en 100 och en 110-klass i Vaggeryd. Förra gången var vi i Bratteborg men denna gång var vi på VSRK's anläggning. Det var allt från lokal nivå genom regional och upp till nationell nivå så det var lite högre klass på hela känslan än förra gångens "lilla" lokala tävling. Hm, det låter som jag förminskar Bratteborg men så menar jag verkligen inte, haha. Det är ett trevligt ställe som jag gillar - det jag menar är bara att man nu kände att, även om hindren är lika höga, så var det en lite större uppgift som väntade. Och just det! VÄDRET! Alltså det var så varmt, soligt och underbart! (Nästan i varmaste laget när man ska rida såklart, men inte kan man klaga på solen, nej nej.)
     
    Skruttiruttiplutt... hm, det kan vara så att jag däremot förminskar min lilla häst litegrann, hahaha. Som för övrigt mättes relativt nyligen och nu har hon tagit sig upp på 160 cm exakt. Förra året var hon ju 159 cm, hehe. Hon har hela tiden varit den största hästen men nu blir det fler och fler centimeter från Aleccis - som ju är typ 157 cm hög (liten). Men, det var inte det jag hade tänkt skriva om!
     
    Latoyskipojski som också är min lilla skruttirutt plockade vi ut och gjorde i ordning för första klassen. När jag håller på att sadla så går hoppgjorden sönder! Oh crap. Satte fast ena resåret lite provisoriskt i schabrakets sadelgjords-fästegrej och red med tre knäppen. Hann inte springa och köpa en ny utan det fick bära eller brista.
     
    Känslan vad gäller hästen var faktiskt bra från början. Hon var framåt och intresserad, vaken på drivande hjälp och nästan lite pigg för att vara Latoya! Vi värmde igång bland alla en halv miljon hästar på framridningen och skuttade sedan över framhoppningshindren. Kom lite nära någon gång (i vanlig ordning...) och fick bättre språng också. Hon kändes trevlig!
     
    Red in på banan och tog ett varv runt staketet. Klart hon var uppmärksam på omgivningen men hon kändes inte alls sådär tittig och spänd som hon ju vanligtvis tyvärr är. Det enda stället som hon var sådan på var vid domartornet bara. Så det kändes ju lovande det med. Lasse var förresten på plats och tipsade om att smacka på henne i landningen efter första hindret så det tog jag med mig in till start, och att räta upp mig.
     
    100 cm bed. A
    så satte vi fart och hoppade första hindret. Efter det så drev jag på henne lite i landningen och sedan flöt faktiskt hela rundan på rätt bra. Känslan var faktiskt RIKTIGT bra. Bästa någonsin så här långt! Hon var inte sådär spänd och kort utan tog för sig framåt och var intresserad - och sugen på sitt jobb liksom. Mot trean var väl egentligen enda stället som jag idiotdrev mot men det var just för att bibehålla galoppen förbi domartornet om hon skulle bromsa självmant, men det gjorde hon inte utan vi rullade på. Linjen kom vi nära på med, men inte sådär extremt, men då gjorde jag ändå ett försök att rida fram-fram-fram på fem galoppsprång och försöka få henne att räcka ändå och det gjorde hon. Däremot så kom vi lite väl nära sjuan, så det var inte så bra men hon är rädd om sig. Och förresten, kombinationen! Den gick hur bra som helst! Vi kom utifrån och behöll därför suget framåt och hon sög på genom den och ååh, jag blev så glad! Inga som helst tendenser till att lösa uppgiften genom att göra sig minikort och lägga in extrasprång utan hon löste det som ingenting! 0 fel och känslan var GULD. Jag är jättejättejättenöjd med hur det kändes och att hon som sagt inte alls var sådär spänd, kort och slö, utan hon rörde sig framåt. Duktig skruttis!
     
     
    Och så tog vi veterinärbesiktningsoskulden också. Alltså, HAHAHAHA den här hästen kan man inte jaga på hur som helst. Vi gick bort dit och behövde inte köa, hästen stod still när veterinären kikade på henne. Sen skulle jag ju trava iväg med henne, HAHA. Hon blev så lång hon bara kunde och försökte hålla sig till skritt istället. Vi tänkte ju inte alls på att ta med oss något spö heller så jag sprang, drog och smackade sådär som en kan göra på en slö gammal ponny typ. Men sen blev det trav och hon var självklart godkänd. Lite skillnad mot Aleccis (och typ alla andra tävlingshästar som blivit besiktigade några gånger) som vet precis vad de ska göra. Aja, det var iaf lite roligt. För oss (ehee).
     
    Så in med hästen i lådan och regelbundet kolla läget och vattna under de 3-ish timmarna som hon fick vila upp sig till nästa klass. Och ibland har man tur! Nu var ju detta som sagt lite större tävlingar och dessutom hela helgen så då fanns det faktiskt en försäljare på plats så jag kunde köpa en ny sadelgjord. Flyyyyt! Så till nästa klass fick hon inviga den och mjorå, den verkar fungera, haha.
     
    I klassen tidigare hade de siffror utanför framhoppningen så man såg hur lång tid det var till sin start. Det är väldigt effektivt och jag tycker det är ett skitbra system. Dessa siffror tittade jag på och när jag skrittade in på framridningen blev jag förvånad då de stod på 17. Eftersom jag hade startnummer 32 så var det ju massa tid och jag blev förvånad att de inte hade kommit längre på banan, men tänkte inte mer på det. Så jag skrittade runt där, planlöst, på långa tyglar och liksom "väntade". Sedan ropar de på mig och jag kände mest SHIT. Så tog lite trav och sedan ett par varv i galopp och det lilla hindret någon gång och gick sedan in på framhoppningen. MEN BRA JOBBAT osv. Kände mig inte så värst klipsk där alltså. Varfööööör försökte jag inte bara lyssna noggrannare på speakern?! Pucko! Aja, vi rullade igång mer i galopp där inne och började hoppa fram och skrittade lite emellan. Hon kändes ändå NOLL påverkad av dels detta men inte heller av den tiden i transporten. Skönt! Hon var fortsatt intresserad, framåt och nästan pigg liksom. Och så sprang och hon ruskade på huvudet regelbundet. Gulle. Det betyder att hon är glad, och jag älskar när hon gör så. Älskar när de uttrycker sig <3 När vi sedan skulle dra oss ner till banan, för att stå utanför ett ekipage tänkte jag, så var det precis vår tur att gå in på banan för den före oss var struken (och det hade jag såklart inte heller uppfattat). Ojoj, lite flyt i missuppfattningarna hade vi ändå.
     
    Inne på banan rörde jag mig lite nära domartornet (fortfarande lite spänd precis där) och gick mellan a- och b-hindret i kombinationen. Sen kom jag på att åttan ju kommer ganska snabbt så ville visa henne den också. Annars är hon ju inte ett dugg tittig på hinderkonstruktionerna och det är riktigt jäkla skönt. Men ändå kändes det snällast att visa lite hinder.
     
    110 cm avd. B
    Vi var borta vid åttan när vi fick startsignal men jag tog mig tid att visa den, sedan känns det lite småstressat att komma igång. Jag hade egentligen velat ta lite mer galopp och framför allt fått igång lite mer galopp i henne än vad jag skulle hinna nu, men jag satte galopp så bra jag kunde och styrde mot ettan. Såg att vi skulle komma jävligt stort på den så där idiotdriver jag faktiskt med sporrarna i varje steg de sista stegen och tack vare det så kommer vi intill lite mer och får ett trevligt första språng. Redan efter ettan så ruskar hon litegrann på huvudet och känner sig glad och duktig, hehe. Så söt liten häst! Därefter väntar en ganska tråkig del av rundan. Vi kommer nära tvåan, trean, fyran och femman. Jag trycker på bort mot sexan för blir lite rädd att komma på halvsteg med oxer där, men hon svarar och vi tar oss fram på fem och hon har alla möjligheter att hoppa över den på helt okej avsprångspunkt. Sedan vill jag ha henne lite mer mellan hjälperna men Latoya tycker att hon kan själv så hon går emot handen och min lätt förhållande hjälp men vi har ändå en bra distans framför oss så jag behöver bara mjukna och hålla om. Så får vi återigen bra förutsättningar för att hoppa kombinationen och hon skuttar igenom den precis som hon ska! Därefter väntar åttan som kommer dyka upp lite snabbt och jag är faktiskt väldigt nöjd med min ridning där. Först landar vi och är framtunga efter b-hindret, sedan är hon "rak" och genom svängen får jag henne verkligen på ytterhjälperna och bakbenen. Jag kunde presentera det hindret precis som jag ville (men det syns inte något speciellt på filmen pga vinkeln) och så avslutar vi med ett trevligt språng över nian. SÅ DUKTIG! Trots halvkaos i början så är hon väldigt ambitiös och rädd om sig. Felfri, och fjärde nollan i 110 på raken, av fem totalt i hennes liv. Wow, vad hon kämpar <3
     
     
    Nu ska jag dock berätta vad jag tänker mot hinder 2-3-4-5. Som ni känner till så har jag, förhoppningsvis, HAFT stora problem med att Latoya blir spänd och därför väldigt kort och knappt tar för sig framåt när jag driver henne. Jag är därför rädd för att ta bort energin när jag tar i henne (t ex vid en förhållning). Tar jag då bort energin (för att hon inte är framför skänkeln) så kan hon inte hoppa. I bästa fall så får hon häva sig över hindren, vilket hon med största sannolikhet också kommer göra då hon inte är en "stopper". När hon häver sig över så blir det väldigt jobbigt och kan skrämma henne när hon får ta i så gräsligt - så det är inget alternativ. Vad jag vill med kontakt/förhållning är ju att bibehålla energin men korta henne, spänna bågen, eller sätta mer tryck i henne. Förstår ni då vad jag har för alternativ när jag ser att vi kommer att komma nära hindret? Antingen det förstnämnda (ej ett alternativ) eller att bibehålla energin = få henne att fortsätta tänka framåt, och låta henne gå nära men med samma fart och framåttänk så hon får skutta över "inkorrekt" (alltså sprången blir ju skitdåliga) men utan att det blir lika jobbigt för skallen. Det är därför det inte ser ut som att jag gör något när jag gång på gång lägger henne för nära. Det är alltså inte för att jag vill, utan för att jag vill lösa det som kommer hända på bästa sätt - det sätt som gör minst påverkan psykiskt. Sedan kan absolut andra ryttare ha andra filosofier och hade löst det på andra sätt. Men jag vågar inte ta i henne där. Inte än. Men troligtvis så hade jag faktiskt kunnat göra det denna dag, för nu kändes hon så pass mycket bättre och mer framåt, däremot så tar det ju lite tid för mig att "vänja mig om" och lita på att hennes energi inte "dör" om jag försöker ge henne lite mer plats framför hindren. Nu är det hög tid att lämna den "ovanan" (det är ju en ovana när det är dags att ändra ridning men de gamla mönstren sitter i), och börja rida henne mer och mer som en vuxen häst. Det är dags att börja lita på henne. Och optimalt är såklart att komma på bästa möjliga avsprångspunkt 100 av 100 gånger, men det kommer inte hända så länge det är jag som sitter på. Det är bara ren självinsikt.
     
     
     
    En sak till! Hon var sååå duktig på tävlingsplatsen! Det är så kul att se hur hon blir mer och mer världsvan och nu var nästan som Aleccis. Alltså hon var SUPER. Inte bara "okomplicerad" utan hon skötte sig riktigt, riktigt bra. Så stolt över henne!

    Resultat från Bratteborg med Latoya

    Bratteborg stod på schemat idag. En miss i hur lång tid de första klasserna skulle ta innan vi behövde anlända gjorde att vi verkligen var ute i sista minuten, men det löste sig ändå. Banan var väldigt enkel och jag hann smita in och stega distanserna under prisutdelningen. Latoya fick en lite komprimerad framridning men det kändes ändå okej. Förutom att jag inte riktigt fick fram henne så som jag önskar. Men att få fram den hästen som JAG önskar är aldrig något jag kan ta för givet. Så en längre framridning behöver definitivt inte betyda att vi "hittar dit" utan kan snarare även betyda motsatsen.
     
    100 cm avd B
    Galopperar mot första hindret och det känns väl ändå okej, men så kommer vi ha samma problem genom hela rundan: vi räcker inte fram! Galoppen känns "tom" och hon tar ingen mark. Det känns som vi står på stället och trampar och det går inte att rida bra mot hindren. Det blir ett litet extrasprång framför varje hinder på distanserna. Dessutom blir det rent skit mot en oxer där vi kommer jättestort. Jag trycker av henne och hon försöker hoppa. Klämmer i för kung och fosterland men räcker såklart inte över bakbommen. Dessutom så går hon på TVÅ steg inne i den KORTA kombinationen som, i det här fallet, "bara" är sju meter i mina mått mätt. Dvs inte "7 och 20/30/40/50". När jag rider mot den och hon ser den så är det inte som att hon "backar av och fegar ur" utan det är snarare som att hon ser den, tänker "aha, den här uppgiften vet jag hur jag ska lösa!" och så komprimerar hon sin kropp och går på två ministeg där inne. Alltså hääääst. Du är den största häst jag haft - du når!!! Vi tog oss runt med en inte skitbra känsla, men ändå "bara" ett nedslag, så 4 fel i resultatlistan. Och ni ser ju själva vilken skitrunda.
     
     
    Vi ställde faktiskt in hästen i lådan i de 20 minuter det skulle ta innan det var dags att ta ut henne igen. På så vis hann vi äta ett par korvar och gå banan, och hon fick 20 minuter i lugn och ro. Jag startade sista i klassen (och sist på hela dagen), så det räckte att ta ut henne när jag var nöjd med bangången. Eftersom hon redan gått en klass. Denna klass gick ju då inte som tänkt. Varenda jäkla distans var ett problem och vi räckte inte fram på en enda linje (inkl kombin). Därför var min första plan såhär: får jag inte fram henne så är det bättre att planera att rida på ett extra steg på varje distans för då blir det en trevligare upplevelse för Latoya, jämfört med att jag försöker nå fram hon sedan få ta ett extrasteg och komma nära gång på gång. Men helst så ska hon såklart gå på rätt antal steg och hon har fysiskt sett möjligthet att räcka fram. Så det ska liksom gå.
     
    Sen red jag fram igen. Denna gång så tog jag verkligen för mig av hennes galopp inne i ridhuset. Med min sits och med min energi, och med drivning givetvis, så försökte jag hitta en STOR galopp och så rullade vi runt, runt några varv i båda varven tills det kändes bra. För ja, det kändes bra efter en stund. Hon tog sig framåt i en stor galopp, tog mark och fick ett bättre sug framåt och tryck i steget.
     
    Därefter hoppade vi fram. Först på det lilla. Och jag försökte hela tiden tänka på att rida henne som i ridhuset och tänka STOR galopp hela, hela tiden. Det kändes ändå bättre och blev bättre och framför allt lättare att rida på hindren. Ögat är ju ändå anpassat efter att vi ska ta oss framåt liksom, och samma sak med att få ihop henne mer framför hindret om jag behöver ta en förhållning.
     
    Sen kom problemen. Jag var själv kvar på framhoppningen och skulle bara skutta över oxern med innan jag började bli klar. Styr på den när den ligger på 110 och, jag vet inte vad som händer, men hon smiter bredvid. Tänkte att en gång är ingen gång och styr på en gång till. Då hoppade hon. Men jag ville ta det en gång till. Då smiter hon bredvid igen! Jag kan själv knappt förstå varför. Det kom så plötsligt, men absolut inte som med Aleccis där hon först bjuder och sen kastar sig bredvid utan det är mer som att hon fastnar i ena sidan och blir svårstyrd plus oengagerad eller något. Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att jag behövde ha hjälp att sänka hindret så jag ropade på Ebba över hela anläggningen tills hon kom löpande. Vi slängde ner oxern tre hål och skuttade över. Höjde ett och skuttade över. Höjde igen och skuttade över men rev bak. La upp bommen och skuttade över och var nöjda så. Hm... kul liksom.
     
    Då kände jag ju såklart i magen att det absolut kan vara fel på henne. Hon kan ju såklart ha ont eller liknande. Så jag täkte att står hon emot (eller vad jag ska kalla det) och smiter bredvid eller vägrar så utgår jag direkt. För detta är inte likt Latoya! Klart man blir lite orolig ju. Men jag ville ändå ge det ett försök. Hon hoppade ju när vi sänkte, om det nu var höjden som provocerade fram beteendet? Alltså jag känner verkligen inte igen det. Vi hade bra galopp och det kändes bra i anridningen men så bara försvann hon ett par galoppsprång innan hindret och jag kunde inte styra upp henne på mitten liksom. Svårt att förklara.
     
    110 cm avd B
    Men! Så går vi in och när det är vår tur försöker jag snurra igång galoppen så bra jag kan. Mot ettan så är jag ändå sådär lite, lite, lite avvaktande (OM det nu är så att hon har ont eller något, samvete har man ju ändå mot djuren!) men hon hoppade så trevligt så. Observera hennes bakben! Så fina. Sedan visste jag att tvåan, en av banans största oxrar, skulle komma rätt fort så jag ville verkligen ha framåttänk i henne där ur svängen. Detta i kombination med att hon var tittig mot (utanför) kortsidan vilket gör att vi tappar tryck där när hon fokuserar fel en stund. Så jag är på henne rätt mycket mot tvåan men sedan får vi faktiskt upp farten och lyckas hålla en enligt mig en hyfsat bra galopp genom hela banan. Alla distanser flyter på bra, hon får framåtlägen de allra flesta gånger och det känns bra så långt. Sedan kommer kombinationen och hon går in i samma läge som innan. "Aha, det här känner jag igen!", men denna gång är det mer mitt fel. Jag ser att vi kommer komma nära men jag har bara ett alternativ: driv för att bibehålla framåttänket och energin. Hade jag plockat i henne där så hade det ändå slutat på samma vis (i bästa fall). Så vi kommer nära där, men ändå "med fart" så hon lyckas skutta över men går på ett galoppsprång och tusen småsteg av någon underlig gångart. Direkt i landningen så har vi sex språng fram till sista räcket så jag känner att jag MÅSTE ha fram henne. Jag driver på, hon svarar och vi kan segla över sista hindret. Ändå en hyfsad runda, MEN ändå inte den allra bästa känslan, tyvärr. Jag vill inte behöva rida henne såhär "hårt". Okej att jag driver mycket och även viftar med nävarna ibland, men det är inte ryck, slit eller ponnysparkar så det är inte den fysiskt hårda ridningen jag syftar på (mest), utan det psykiska. Jag får rida henne hårt psykiskt. Det är det där stadiet strax innan man blir lite arg, nivet. Jag vill inte rida henne så. Jaja, resultatet blev i alla fall 0 fel och hem åkte vi ganska nollade känslomässigt. Det var inte det bästa vi gjort, men inte heller det sämsta.
     
     
    Å andra sidan så brunstar hon nu, så visst kan det också spela in i att hon var lite mer "tillbaka", eller så. Jag kan verkligen inte sätta ord på känslan! Det känns inte som det ser ut. Och att kalla en häst slö, seg och långsam ger mig inte den bilden som Latoya ger. Jag ser en verksamhetshäst framför mig. Förlåtande, som vet vad som förväntar sig av den osv. Det behöver inte vara negativt, absolut inte, men det är vad jag ser framför mig när jag pratar om en slö, seg och långsam häst. Hon är ju inte sådan. Men det känns som galoppen är "tom". Hon springer i luften men vi kommer ingenstans. Samtidigt är hon defintivt INTE slö i huvudet. Hon är vaken och glad. Tycker ändå det är roligt att vara iväg, anser jag. Hon är ju alltid såhär. Men jag behöver hitta knappar till hur jag ska rida henne VARJE DAG för att hitta och befästa en STOR galopp "med innehåll", så att säga.
     
    Avslutningsvis vill jag säga att det är orättvist om kah skulle påstå mig vara missnöjd med hennes instas och det är jag verkligen inte. Det är väldigt fint av henne att ändå leverera när jag hela tiden vill ha mer, mer och mer. Mer successivt. Jag vill ha det jag vet finns i henne - jag sitter inte och försöker tvinga till mig mer än hon kan ge mig. Men jag vet inte hur jag ska plocka fram det när jag behöver det, så att säga. Mer träning! Annorlunda träning!
     
    Nu är det skithög tid att krypa ner och sova. Jag hoppas innerligt på en dundersömn som fixar till det jobbiga halsont jag fått idag. För den kommande veckan är BRUTAL. Sju arbetspass på sju dagar, 10-12 timmar styck. Slå det ni, om ni kan. (Yey, vad lägligt att bli sjuk!)

    Resultat från Eksjö med Latoya

    Hemma från Eksjö (för ett tag sedan) och hem åkte vi rätt glada och nöjda för första gången typ någonsin, haha. Men till att börja med så åkte jag och Ebba dit och anlände i god tid. Himlen var molnig och det kom till och med några få små regnstänk på rutan, men ju närmare vi kom desto bättre blev det och till och från var det till och med ganska soligt. Och blåsigt!
     
    Latoya kändes väl som vanligt, haha. Lite slö innan hon vaknat till och gör snällt det hon ska när man ber henne. Hon kommer igång mer efter en stund med lite tempoväxlingar. Framhoppningen flöt på bra och vi fick helt okej språng. Banan i sig kändes också okej och innan vi fick startsignal ville jag röra mig längs ena långsidan främst då det är mycket hindermaterial och någon reklamskylt där som kan få hästens intresse. Mycket riktigt var det så här med, och hon drog sig inåt och blev lite spänd. Men efter några gånger så släppte det och hindren vet hon ju mycket väl vad de betyder och dem hade hon inga problem att koncentrera sig på.
     
    100 cm bed. A
    Jag sätter galopp i hästen och vi skuttar över ettan, råkar riva tvåan och det känns inte alls grovt. Vi kom inte knasigt och förutsättningarna var inte dåliga men så har hon ju lite hängande framben så det var nog bara en liten miss där. Möjligtvis att hon går lite för mycket fram och för lite på bakbenen, men vad tusan, det är bara en meter och det är lätt att klonka i en bom. Sådant som händer. Red på åtta språng bort till trean kom kanske lite nära men inte hela världen - var helt enligt plan att gå på åtta språng. Gick på sju språng mellan fyran och femman - också enligt plan. När andra red där så såg jag att man fick hålla lite om man kom för stort på första, så det hade jag med mig och tänker lite tillbaka och fick till en trevlig distans. Hon känns finfin på sexan, går på nio språng till sjuan och åtta möjligtvis att vi kom lite nära på åttan där. Rider runt och skuttar över nio a och b. I mål med 4 fel och jag är faktiskt väldigt nöjd med den här rundan. Den är jämn och trevlig, och Latoya kändes kanonfin. Lika okomplicerad och smidig som vanligt. Trots ett litet nedslag så känns det lätt och det är huvudsaken.
     
     
    In en kortis i lådan för att ladda om. Det var 50/50 om det var lönt att ställa in henne, men vi gjorde så. Det är ju lika bra att träna på den delen också, för i vanliga fall blir det lätt en hel del väntan mellan klasserna när de vuxna hästarna ska hoppa sin avdelning med. Men i Eksjö väljer dem unghästar för sig och "vuxna hästar" för sig. På så vis blir tävlingsdagen lite kortare för oss (och våra hästar) som har med oss antingen en unghäst eller en "vuxen häst".
     
    Det var samma bana till 110n, vilket ju inte var till någon nackdel. Slapp bangång och det flöt på vettigt tills det var dags att ta ut hästen på nytt. Hon var likadan som sist men jag hade önskat lite mer galopp bakifrån och fram och att hon skulle ha det suget konstant. Istället blev det att jag kände mig tvungen att jaga på henne då och då för att påminna om att det ska gå framåt med när man galopperar. Jag behövde inte påminna under tiden hon galopperade utan det var snarare att jag drev lite extra precis när hon hade fattat galopp för att få igång maskineriet från början. Men annars finns det inget att gnälla på. Hon var inte på något vis ovanligt slö/seg/trög eller så. Bara det att jag vill ha MER galopp när hindren läggs upp på 110 - inget konstigt med det.
     
    Framhoppningen var inte sådär superduperbra. Hon gör absolut vad hon ska varje gång men jag fick inte riktigt till det. Det var ju detta med lite trög galopp och därför kom vi på nära avsprångspunkter gång på gång så hon fick häva sig över hindren. Detta var dock inte på tävlingshöjd utan på max metern eller knappt det. Jag är lite nojig över att hon ska tycka det blir för jobbigt och ifrågasätta hela hoppningen pga det (eftersom Aleccis blir rädd när hon får ta i lite extra), men det verkar hon definitivt inte ha någon tanke på. Men när hindren lades upp lite så tryckte jag på henne rejält en gång så att hon skulle ta för sig framåt och då kändes det bättre. Dock blev det "samma sak fast tvärtom", och vi kom istället rätt stort på både räcket och oxern. Men skit samma, hellre det efter att bara ha lagt henne skitnära flera gånger på raken. Så efter det så kände jag mig nöjd ändå.
     
     
     
    110 cm bed. A
    Jag sätter galopp i henne och styr på första hindret. Redan där får hon gå av stort. På tvaån blir det rejält stort och sedan blir det lite fight mot trean där jag faktiskt låter henne flyta ut lite åt höger för att på så vis vinna lite plats. Hon hjälper till lite och vi får in åtta språng på den distansen men med ett kortare sistasprång och vi kommer nära trean. Ser ett lite halvstort läge mot fyran så där får hon flyta lite och sedan förstår jag att jag måste få tillbaka henne lite så vi kämpar på däremellan men får faktiskt in sju galoppsprång till femman, men det blir trångt och nära igen. Sexan var nog det enda hindret på hela banan som vi kommer bra på, haha. Jag reflekterar inte riktigt på hur/om jag behöver hålla i henne där - eftersom vi inte flög på sexan så tänkte jag att en trevlig båge skulle lösa distansen automatiskt - men så var inte fallet och när jag sedan ska börja förhålla henne så händer inte så mycket, och jag anser mig vara bussigare genom att räta upp mig, mjuka, ge hand och inte störa så hon får göra vad hon kan för att vika sig över det hindret - med antagligen ett nedslag som följd då vi kom väldigt, väldigt nära. Men hon lyckas trampa om lite och får över alla benen ändå hyfsat "korrekt" med tanke på hur skitdålig den anridningen blev. Sedan blir det ett "följdfel" bort till åttan där jag faktiskt inte gör så mycket alls, håller lite men det händer inte så mycket, och då blir det samma sak där nere fast inte lika brutalt. Kommer för nära, hon är i med bak men bommen rullar tillbaka i hållaren igen. Avslutar godkänt i kombinationen. Går i mål med 0 fel, MEN med en inte riktigt lika bra runda som den första, och hon räddade mig som synes mer än en gång. Det är en ambitiös liten modig häst <3 (Och kolla vad duktig hon känner sig när hon går i mål, hehe.)
     
     
    Här i 110:en märks det väldigt tydligt hur dålig koll jag har på henne/oss/galoppen/distanserna när hon galopperar på. Jag skulle genomgående "vågat"/varit mer bestämd på att ta tillbaka henne ännu mer - på alla distanser hela banan igenom. Nu hade jag hela tiden med mig att vi eventuellt inte skulle räcka om jag höll i för mycket (eftersom vi hade hyfsade distanser innan och jag vet inte hur mycket mer mark hon slukar i ett högre tempo), men så var det ju som synes inte alls. Gaspedalen fungerade helt plötsligt lite bättre än förväntat, och då blev det konsekvenser när jag inte kunde fånga upp den energin riktigt. Det lägger vi på rutinkontot!
     
    Jag är som jag nämnde tidigare väldigt glad och nöjd, och Latoya har levererat idag (också). Nu tävlar hon inte förrän om tre veckor igen och går faktiskt samma klasser en gång till. Allt för att försöka lägga en bra grund och även för att hon och jag ska rida ihop oss ("tävla ihop oss"). Men visst känns det bra och rätt lovande inför framtiden ändå. :')
     
     

    Resultat från Aneby med Latoya och Sacke

    Gårdagen var ett jävla fiasko - jag och A kom inte i mål i någon av klasserna och "historien upprepar sig" är den korta versionen. Hejhej skitdåligt självförtroende på utebanor. Fortsättning kanske följer, eller inte, jag vet inte. Meeen, idag har det varit nya tag och "nya" hästar.
     
    Latoya och Sacke åkte till Aneby för en dag två där de båda gick 100 och 110 cm. Sacke först ut i 100 cm. Han var superglad, taggad och flög över hindret på framhoppningen! Det tog en halv långsida, hela kortsidan och till hörnet innan jag fick kontroll på honom igen - efter varje språng. Haha, inte optimalt men ytan är stor och det gick bra. Han var däremot lite spooky och kändes tittig. Tyvärr går ju det lite hand i hand, men det är bara att "träna på att tävla" så släpper det med tiden. In på banan och jag visade de hinder som jag tyckte kändes primära att visa. Kombionationen av den anledning att den ändå en gång i tiden har varit ett litet problem och vattenmattan. Det fanns lite plank och andra "pynt" också men precis alla hinder skulle jag inte hinna visa utan att det i så fall hade upplevts stressigt och då hade han ändå inte kunnat kolla/nosa i lugn och ro.
     
    Vi satte fart och flög över första hindret. Sen flög vi över allt i vår väg - och det kändes oförskämt bra - tills vi kom till sexan; blåvit oxer med en planka i mitten. Där tog det stopp, kikade på den, nytt försök och seglade vidare och även över sista hindret. I mål med 4+3 tidsfel = 7 fel totalt men ändå en riktigt bra känsla och jag är väldigt nöjd med honom.
     
     
     
    Därefter ut med Latoya och rida fram henne inför sin start i 100 cm avd b. Hon upplevdes glad och rätt pigg hon med. Men hon är ju rätt annorlunda när hon är pigg jämfört med Sacke. Latoya blir lite luftigare bara och inte jättemycket mer framåt egentlingen. Jag gjorde halter och varierade rätt mycket mellan gångarterna och varje gång vi gjort halt eller skritt - vilket blev halt... Hon är lite konstig. Trav eller halt var det som gällde. Miniminitrav, eller halt. Man ba; kan du skritta? Nej, haha. Men så stannar hon och så driver jag, då känner jag hur hon blir som en ballong och börjar ladda upp och sen "hoppar" hon iväg i önskad gångar haha. (Utom skritt då.) Mot hindren så bjöd hon friskt (till och med accelererade lite) och kändes jättefin. Efter de första sprången så till och med bockade hon litegrann, och efter varje språng så skakade hon på huvudet och kände sig jätteglad och nöjd. <3
     
    In på banan och hon skuttar runt som att hon inte gjort annat. Jag är inte helt nöjd då vi kom nära på framför allt två hinder där jag kände mig dum mot henne men satt upp och höll om, la på ett smack på det vi kom allra meset nära på men vad gör min lilla kära häst?! Alltså hon bara skuttar över. Blir lipfärdig över hur snäll hon är och hur okomplicerat hon löser uppgifterna hon ställs inför. Sååånt bra huvud på den hästen. Big love. Vi tog oss igenom hela banan felfritt (inkl. kombinationen - trodde inte den skulle vara något problem men jag har ändå med mig att hon kanske missbedömmer och tror det är "trångt på två" som hon faktiskt har fått för sig fler än en gång. Men det gick så fint så).
     
     
    Hästbyte igen. Dags för Sacke att hoppa 110 cm. Banan kändes okej, men svängen ett till två var redan den ett test till att lyckas hålla galoppen då det var en U-sväng, dessutom lite åt utgången tyyp. Annars var det väl inte direkt något jag reagerade på utan bruten linje, linje, båge och så. Räcke in, oxer ut i kombinationen.
     
    Sacke hade taggat ner litegrann denna gång, men inte så att han kändes trött eller så, utan han var fortfarande pigg och glad. Kändes superfin på hindren på framhoppningen och nu kunde jag hålla om honom lite stadigare med mina skänklar med. In på banan och igång. Hoppar ettan, men i landningen så håller han höger (utgången) fast vi ska åt vänster och så tappra jag jättemycket galopp. Åt vänster finns även en oxer (hinder nummer sex) men dit ska vi alltså inte. Jag leder mycket för att få med honom och driver och driver. Känslan jag får är att han liksom inte förstår vad jag vill och det känns som att han "men den kan vi ju inte hoppa" och håller blicken mot oxern, så jag "kommer inte fram" till honom riktigt. Vi tappar ännu mer galopp och går ner i trav när han till slut förstår vad jag vill (missuppfattning deluxe) och så travar vi ett par steg fram till tvåan och stannar där. Ett väldigt onödigt stopp men det är sånt som händer. Volt och nytt försök. Jag drev på och smackade rejält och nu förstod han vart vi skulle i alla fall, hehe. Efter tvåan sedan så kom vi igång bättre och han klipper i bra över trean. Jag underhåller galoppen på kortsidan och styr vidare mot fyran. Han känns super (trots lite grind och plank på den linjen, men denna gång visade jag de hindren innna start) men det blev lite mycket framåt på de sex galoppsprången så vi plockade med oss frambommen på femman. Runt och mot sexan och går ner på bakbommen där. Sedan red vi in på ett mellanläge på kombinationen. Inget katastrofmellanläge men jag kan ju liksom inte plocka ihop honom då han inte är tillräckligt stark i sin kropp för det ännu. Och att gasa in var inte ett alternativ, så jag satt upp så gott jag kunde och höll i honom, samtidig som jag höll om med stadiga skänklar. Men där tog det faktiskt också stopp och vi blev uteslutna pga mer än 16 hinderfel. Vände runt och hoppade fyran igen innan jag red ut. Denna runda kändes faktiskt inte alls så dålig som det kanske lät. Han kämpar på och vi behöver rutin så vi måste ut och jaga denna rutin. Det kändes inte ens som en uteslutningsrunda utan snarare som en runda med rätt mycket fel "bara". Inga stora grejer egentligen utan lite oflyt och, jao, orutin. Jag är jättenöjd med honom. Känslan är viktigast och den har ohotat varit på pluskontot hela dagen!
     
     
    Hästbyte igen och denna gång dags för Latoyas 110 cm avd b. Mina förväntningar var att gå in och försöka göra en bra, trevlig runda. Att jaga höjdarresultat är helt orimligt så det är bara känslan som vi kan försöka göra bra egentlingen, men visst vill jag rida både bra och hålla bommarna i sina hållare. Men det kan alltid sluta hur som helst. Ramla bommar, missuppfattningar, problem i kombinationen (som vi hade sist när vi hoppade 110) osv. Men göra ett så bra jobb som möjligt. Planen var att sätta en bra galopp i henne från början och rida henne fram till alla hinder. Tilläggas bör även det faktum att detta är första utetävlingen för säsongen, det är vår andra 110 och det är dessutom en regional 110 ("reg debut" om man så vill). Så japp, göra vårt bästa och även här jaga rutin.
     
    Latoyahästen var fortsatt piggelin, taggad och superglad och fin på hindren. Hon kändes inte ett dugg trött, utan det hade lika gärna kunnat vara första klassen. Hon kändes superfräsch. Om än lite mer sådär "står still och går inte framåt" och så driver och driver jag och hon blir som en uppblåst ballong när hon taggar upp och så hoppar vi iväg, haha. Alltså det är så typiskt Latoya. Det är inte ett dugg tjurighet på något vis, utan det är helt enkelt sådan hon blir när hon är glad. Återigen skitfin på hindren! Finns absolut inget att klaga på. Hon verkar ha längtat till utomhussäsongen känns det som ;)
     
    Går in på banan och strosar runt lite, snirklar runt a- och b-hindret i kombinationen igen för att "visa att hon får plats" typ. Hon är ju inte ett dugg tittig på hinder den här lilla hästapållen så det är ju otroligt skönt. Då kan man fokusera på annat när man väl styr på hindren sen. Startsignalen ljöd och vi galopperar igång mot första hindret. Skuttar över det men snuddar, kommer något lite nära tvåan men inga problem. Tänker framåt och ser ett bra framåtläge på trean. Flyger över och rider vidare mot linjen fyra-fem, hoppar trevligt över dem och rider fram på sex språng lätt som en plätt. Hon får väl backa lite, litegrann i uppsprånget men inget som förstår språnget. Tänker framåt och ser ett framåtläge även på oxern nummer sex. Hade önskat samma framåtläge in i kombinationen men får inte riktigt till det önskvärt så driver ut för att stötta henne och hon hoppar smidigt igenom den (duktig!), och över åttan hur lätt som helst. HUR HUR HUR DUKTIG LITEN HÄST?!!! Jag är sååå glad och stolt över henne. Åh, så fantastiskt duktig och alldeles fantastisk liten häst. *hjärtanögon* Felfri i vår andra 110!! Åh, så överraskad och uppslukad av hennes sätt att bara huuur okomplicerat som helst skutta över det som dyker upp i hennes väg. Fantastiska hästen. Detta ska jag leva på länge. (Typ en hel vecka, hehe, för då är det dags för nästa tävling.)
     
     
    Jag är själv mest nöjd med 110:n då vi hade ett bättre flyt och en bättre galopp i den rundan. Och bara för att jag är så stolt över min lilla päronskrutt så spammar jag med massa likadana bilder. Så stolt över henne :')
     
     
     
     
     
     
     

    Resultat från Värnamo cup 3 med Aleccis

    Jag är fortfarande sjuk. Bråkade med illamående och trött huvud och kropp men hade såklart inga andra tankar än att tävla ändå. Men fan vad jobbigt det var de första timmarna på dagen innan det faktiskt blev bättre sedan. Inte går det att äta heller, och rejält uttorkad är jag efter denna hemska period. Klart allt blir svårt utan tillräckligt med näring i kroppen. Men till slut kom vi i alla fall iväg, jag och A! Så plockade vi upp mor och E på vägen.
     
    Gick banan till första klassen och det var bra för minnet; sju, sju och sju. Sju på första linjen, sju på andra linjen (som jag dock tyckte var en meter kortare... hm, fel på benen?) och sju på bågen. Ett steg i kombinationen. Jag tänkte också att jag gärna får flyta ut sikta på åtta språng på bågen där i slutet, just för att hinna få Aleccis rak mot hindret. Red sedan igång och hoppade sedan igång henne. Taggad på framhoppningen!
     
    105 cm bed. A:0/A:0
    Hoppar första och håller i mellan två och tre så vi går på sju där. Helt okej i kombinationen men får ett lite framåtläge över femman. Tar en liten förhållning men den gjorde inte så himla mycket så för att inte göra något dumt var det bättre att rida på och ta den linjen på sex. Sedan börjar det eskalera och bågen går också på sex språng - inte planerat! Sen blir det bara värre... Jag tänkte rida ut vägen men måste såklart titta på hindret. När jag tittar på hindret så svänger hästen och då har jag ingen annat val än rida framåt för att inte "tugga" för mycket i svängen. Tappar tryck i galoppen och kommer himla nära så hon klipper i och hoppar rakt upp. Räknar med att gå ner på bakbommen och riva den, men hör aldrig något klonk med fall, så hon lyckades fanimej kräla sig över. Där räknar jag inte sprången men tänkte rida på sju igen för att hinna svänga efter, och eftesom språnget över nian blev så kort, så går vi på sju där. Hinner svänga och får med mig henne runt. Räta upp, sträcka yttertygeln, om med ytterben och runt med hästis. Hon är makalös till att kunna svänga och springa samtidigt. Över räcket och hitta ny yttertygel. Men där tog jag tid på mig för att lugna ner mig/oss och försöka vara noggrann på sista. Skuttar över och in i mål och upp i ledning. Felfritt och vinst!
     
     
    Vila i lådan för Aleccis med mat och vatten, och detsamma för mig fast på läktaren. Gick banan till nästa klass och gav mig fan på att rida på rätt antal galoppsprång denna gång. Sex språng på den brutna linjen två-tre, ett steg i kombinationen, sju språng på linjen sex-sju, och efter åttan sedan så börjar en riktigt rolig omhoppning precis i min smak. Men för den skull inte lättare för det. Det var kort väg på kort väg typ alla hinder på diagonalen efter varandra. För oss blir det lätt "för uppvarvat" när det blir korta vägar och väldigt mycket energi = väldigt lätt att riva för att det blir för hetsigt. Men helt klart en rolig omhoppning. Red sedan fram henne och hoppade fram henne. Hon gick som fan på framhoppningen, haha. Bråttom, bråttom hade hon, älskade häst. Efter att vi hade flugit på oxern två gånger så la jag in ett språng till i anridningen och kom något nära (hon drar sig ju intill hindren), men inte dåliga språng - bara lite mer uppåt än på fart. Kom en gång till och gjorde likadant men lyckades ge henne ytterligare lite mer plats så kom något nära för A's smak men absolut inte för nära. Nöjde mig så. (Jag ville inte komma direkt från "skicka på stort läge-känsla" och in på banan.)
     
    115 cm bed. A:0/A:0 final Värnamo Cup
    Jag ville verkligen rida bättre denna gång och hålla ihop det bättre på linjerna. Får ett kanonsprång på ettan, håller ifrån henne lite från hindret från väggen för att få henne att förstå vart hon ska men det blir ett vingelsprång där innan hon förstår vart vi ska. Räknar högt och tydligt för att fullt fokusera på att få in de där sex sprången. Får in dem men det är lite i grevens tid, hehe. Flyger över fyran. Var bergis på att vi skulle plocka den bommen med bak för hon hoppade hrelt enkelt för fort, men det gick ju. (Bara tur!) Försöker hålla igen och försöker lugna ner henne lite till kombinationen, men det gick ju sådär. Den går bra men det blir lite trångt när hon springer på så pass mycket. Får ett trevligt läge på sexan men hade inte gjort något om vi hade fått liiite mer höjd då vi klonkar i den. Rider in sju språng bort till sjuan men det är också precis att det går. Vänder runt och hoppar bra över åttan. Vänder runt och A blir lite laddad i/ur svängen och jag håller henne. Samtidigt ser jag att vi hade haft ett framåtläge (möjligtvis för mycket framåtläge, det var så det kändes), så därför höll jag henne. Var tvungen att göra en förhållning till för att få in ett helt (inte ett halvt) språng extra innan, men vi kommer för nära och där går det rätt fort tills jag tar mark, men det gjorde det inte på ryggen. Jag känner hur Aleccis verkligen överväger om det är möjligt att hoppa men viker av och jag fortsätter. Alltså hon försökte verkligen, det kändes så väl hur hon verkligen ville. Men så blev det liksom omöjligt. Älskade fantastiska hästen. Så snabb i huvudet och som hon kämpar. Men inte dummare än att hon vet när det är dumt <3 Jag själv höll kvar i tygeln i fallet och märkte att A stannade så jag valde att hålla kvar i tygeln även när jag tagit mark. Det är därför det tar en stund innan jag kommer upp på fötterna för att jag pratar med A och ber henne stanna (haha). Så klappar jag om min häst som jag älskar såååå himla mycket, och så får vi gå ut. Det gick inte riktigt som tänkt, kan man säga. Men jag tar med mig en bra grundomgång som jag är väldigt nöjd med. Som hon är nu - dvs extra taggad - är hon faktiskt lite knepigare än vanligt att servera hindren vettigt. 0+ute blev vårt resultat.
     
     
    Jag ser det som ett dåligt beslut från mig och tar på mig hela stoppet såklart. Finns inget att skylla på. Jag skulle ha ridit henne framåt och beslutat mig för att gå lite stort där. Men det är lätt att vara efterklok. :)
     
    Aleccis hoppar med ett fantastiskt självförtroende just nu och den glädjen och energin hon utrstrålar är svår att missförstå. Hon tycker det här är himla roligt! Och jag är så lycklig över att hon fortfarande tycker om det så mycket. (Igår gick hon en rätt hård hoppträning - tar det i ett eget inlägg - och ÄNDÅ går hon såhär(!). Fullt ös och fuuuuull av energi. Hon är min krigsmaskin. Fantastiska häst.)

    Resultat från Värnamo med Aleccis (26/3)

    I söndags var jag och min förste-hästskötare Ebba på hopptävling i Värnamo. Regionalt för dagen och tänkt att hoppa 110 och 120. Vi har inte gått någon 120 på ett tag nu, men däremot har vi tränat på och fått bra självförtroende, ögat sitter för det mesta och ja, det känns som ska vi hinna gå en 120 inomhus så börjar det bli tight! Dessutom har vi extra bra självförtroende i Värnamo då det allt som oftast brukar gå bra (och ha bra känsla) där. Så jag var lite i valet och kvalet om jag skulle åka hit eller inte, men kände att det faktiskt är nu som allt stämmer. Dessutom hade vi strålande solsken och en kanontrevlig dag!
     
    Det märktes ovanligt stor skillnad på lokalt till regionalt måste jag säga. I vanliga fall så tycker jag inte det märks uppenbart, men här var banan betydligt svårare än de lokala 110 vi ridit tidigare i år. Hindren stod relativt nära väggen och kom därför snabbt. Aleccis var trevlig att rida fram och taggat på framhoppningen.
     
    110 cm bed. A:0/A:0
    I första klassen så var det inget som helst konstigt förrän vi får startsignal. Då tänder A till och blir jätte-på. Upplevs även lite stark. Jag tar ett snabbt beslut att ändra min ridning litegrann från framhoppningen och hålla mer i henne. Vi startar och eftersom jag gjort en "voiceover" så lämnar jag de mesta kommentarerna till filmtittandet, men jag vill däremot skriva att vi inte räckte fram på fem på linjen 5-6, utan det blir 5,5 och hon får häva sig över sexan. Jag började backa av henne, och gjorde det även mot 7 - även om det primärt är "tappade galoppen"-som ger stoppet. Men det började bli ett avbackande i ridningen som jag HATAR och jag vill för allt i världen inte hamna där igen! (Ögat-problemet ledde till avbackande vilket ledde till en ond cirkel, så jag är lite "rädd" för att backa av. Iaf backa av "för mycket" - ibland måste man ju såklart hålla i mot hindren.) Ett stopp och ett tidsfel red vi in på, så 5 fel totalt.
     
    Eftersom jag bara sovit 2,5 timme (pga nattjobb, tidiga starter och omställning av klockan till sommartid) så gick jag och vilade lite i bilen en stund. När jag hade vilat klart kollade jag banskissen och blev positivt inställd. Den upplevdes i mina ögon inte lika svår som tidigare. Kombinationen skulle t ex hoppas från andra hållet och det var bara hinder nummer två som kom sådär snabbt - vilket jag ändå kände att vi skulle fixa då det var så tidigt på banan. Hinder 6 på linjen 6-7 kom också tidigt men i och med att det var ett räcke så skulle det nog inte ställa till det ändå. Nu menar jag rent självförtroendemässigt. En fläskig oxer eller ett räcke är ju lite skillnad menar jag, för oss som lite lätt höjdrädda, haha.
     
    Aleccis var trevlig på framridningen igen och på framhoppningen taggade hon till igen. Men det första jag gör (och hindret är inte ens på maxhöjd) är att jag börjar backa henne och är på väg att lägga henne i skiten alldels för nära hindret. Jag tröttnar på mig själv och lägger bara rätt upp och ner fram handen. Dvs släpper stödet. Detta ett språng innan avsprånget men ändå finns ingen som helst möjligthet för henne att hoppa så hon gör ett stopp. Men ett ganska "normalt" stopp. Typ stannar som en normal häst, framför hindret, och stack inte bredvid. Tog på mig det såklart, det var ju ett rent misstag och något jag ville "få ur min kropp" direkt. Så vi gjorde om och så backade jag inte av igen!(!!) Resten gick som tåget, förutom ett sämre språng på oxern när hon faktisk drog sig lite nära själv, men annars var hon skitfin!
     
    120 bed. A:0/A:0
    Vi gick in på banan och höll oss redo. När startsignalen ljöd och jag satte galopp i hästen så känner jag åter hur hon är som en bomb under mig. Jag kommer knappt ha kontroll på henne..! Jag ser hur vi kommer att komma fel redan på första hindret och gör vad jag kan, men det går sådär och jag uttrycker/muttrar missnöjet högt ("ååh så kommer vi fel från början!") till och med, men A är snabb och såå nära var det visst inte. Har sedan bestämt mig för att verkligen hålla galoppen genom svängen till tvåan. Rider inte jättebra där men håller galoppen och stödet, så även att vi kommer nära så hoppar hon men vi river grovt med fram. Tack vare det "korta" språnget, så får vi plats på nio ganska smärtfria språng fram till trean. Hon ligger på fyran-femman och jag förhåller och förhåller för att få in våra sex galoppsprång. Får in dem och lyckas till och med ge henne tillräckligt med plats för att "hinna hoppa". Fortsätter runt kortsidan och håller galoppen men håller framför allt ut henne med ledande yttertygel för att "vinna plats". Styr runt henne och ger henne inte perfekta förutsättningar men i det läget har jag två val: 1. Leda ut henne och hålla ut allt jag kan med innerskänkeln. Inte korrekt, men plats är viktigt när hindret kommer snabbt. Hon får se det sent men vi kommer hyfsat rakt. 2. Leda inåt för att ställa henne och visa hindret, hålla ut med innerskänkeln och ger en kombination av plats och chans att se hindret i tid. Men det fungerar inte! Skulle jag försöka mig på alt. 2 så hade hon trängt ännu mer mot innerskänkeln, fallit inåt och vi hade i värsta fall kommit så nära hindret diagonalt så att det inte hade gått att hoppa. Så jag är nöjd med hur jag försökte lösa det, även om vi nu rev detta hinder. En kombination av att uppfatta det sent, inte få tillräckligt höjd och hoppa för snabbt - allt en konsekvens av ett högt tempo och lite bristande kontroll. Får återigen förhålla ordentligt på linjen för att få in fem - men jag får in dem. Dock skulle jag ha hållit lite till för att ge henne lite, lite mer plats för nu rev vi frambommen med bak = blir lätt så när det går för fort. Mer plats hade kunnat hjälpa. Lång väg till kombinationen som avslutning och jag "woh"-ar och håller för att få henne att vänta lite. Vi kommer bra på a-hindret men det spelar ingen roll när hon springer som fan och det ändå kommer bli trångt till b. Men hon är väldigt kvick och gör något dubbeltramp/jämfota steg där inne och hinner ta oss igenom utan att riva. Vi var dock i a-hindret lite, men det låg kvar. 42 sekunder av bristande kontroll och en jävla hastighet. Det gick mycket fortare än det ser ut på filmen. MEN hur fel det här än må vara så är jag glad. Jag är glad att hon försökte! Jag är glad att hon går in på banan och förbereder sig för krig. När startsignalen ljuder så går hon ut i strid - och ger ALLT. Jag är så glad över hur hon kämpar och kämpar, och att det inte finns någon som helst tvekan i henne. Till nästa tävling ska vi hoppadagen innan för att förhoppningsvis dämpa hastigheten lite. 12 fel slutade vårt äventyr på för denna gång.
     
    (Jag har sagt det förut men säger det igen; i detta läge är det lättare för mig att styra än vad det är att bromsa. Genom att styra på nästa hinder vet funktionärer och medtävlanden vart jag ska och det blir, enligt mig, säkrare så än att styra undan och i värsta fall riskera att krocka med någon pga missförstånd och fördröjning i kommunikationen ryttare-häst.)
     

    RSS 2.0