• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Historialektion, Aleccis i Aneby och tisdagens hoppträning - VARNING LÅNGT INLÄGG

    Oookej, till att börja med då: HEJ ALLA FANS (hahaha). Jaja, tjat lönar sig så här är jag igen. ;) Det har varit jävligt dött här. "Sist du skrev var när du hoppade Aleccis", haha, jorå, jag minns det. (xD) Vad som hänt sedan dess är väl typ det vanliga: hästarna rids och rids och rids. Mest ut i byn och skogen och den skiten som jag är rejält trött på. Underlaget har inte inbjudit till ridning på ängen (pga primärt är ju att det ska bli djurmat där - no shit osv, så kan ju inte rida på det hur som helst). En gång har de hoppat ute och det var då jag skrev sist. Latoya hoppade först och därefter Aleccis.
     
    Och det är väl inte första gången i världshistorien som en planering inte håller utan blir omkullkastad och man tvingas göra det bästa av situationen. Så var det för mig. Tanken var att hoppa igenom dem en gång till ute innan tävlingarna i Aneby, men då jag inte alls fick till planeringen så sket det sig totalt och jag fick se oss som "klara" inför ute-debuten för året. Vilket inte gick sådär jävla bra alltså. I efterhand så vet jag ändå inte hur jag skulle ha gjort för att få in ett hoppass till för jag kunde inte pussla ihop det. Men jag tror innerligt att det hade hjälpt oss väl på plats. Resultatet hade säkert inte varit bättre, men då hade det känts mer som jag hade försökt mitt yttersta.
     
    Å andra jävla sidan så är hästfan sjutton år gammal och har hoppat ute förr, såatteeh ":)" Den kan det. Men trots mitt vackra ordförråd så skyller jag inte på hästen. Vi hade ett riktigt röv-år förra året och det sitter djupa, revor till ärr långt in i våra kroppar efter den skiten.
     
    Jag drar en liten återblick: inomhussäsongen våren 2016 var det bästa vi gjort so far. Aleccis/vi radade upp vinster, placeringar och bra rundor gång på gång. Självförtroendet satt där det aldrig förr har suttit. Vi var typ odödliga. Men säg den odödlighet som varar... På årets sista inomhustävling, nämligen på framhoppningen (som var ute btw) till 120:n i Laholm, efter att ha vunnit 110:n men med rätt kass känsla, var skit. Det började bra, men ett felläge (för nära) på oxern gjorde att hon tog av men gick ner på bakbommen. Då blev hon lite skraj och stod emot. Jag kunde ändå få henne att hoppa med extra mycket stöd. Banan tog vi oss runt på typ fjorton fel eller något, har jag för mig. Det är sånt som händer och kändes väl långt ifrån skitbra, men vi har defintivt gjort sämre ifrån oss (t ex när vi kraschade i en oxer i kalmar på hösten 2015 där vi krälade bland bommarna tills vi tog oss upp igen, för att nämna ett exempel). Hur mycket jag än gräver (och grävde, då med när det fortfarande var färskt) så är dettta "den enda" incidenten som egentligen hände. Alltså, det är klart det var dåligt osv, osv. Men med tanke på hur pissådlig hela utesäsongen var så var detta ändå bara en mindre incident som gav stooora konsekvenser.
     
    Utomhussäsongen drog igång och det var inte direkt platt fall utan snarare en seg uppförsbacke som låg framför oss och som tyvärr bara blev brantare och brantare ju längre in på sommaren vi kom och till slut såg det ut som en klättervägg. Lägg till att vi skulle klättra denna utan armar och ben och med en feg häst på ryggen. Så kändes det. Helt jävla omöjligt. Börja om? Ja, hade jag vetat vad jag vet nu så hade vi hoppat en meter hela sommaren, men just då var det liksom inte SÅ illa. Det var lite illa. Lite jobbigt, och lite tråkigt. Det blev successivt lite sämre, lite jobbigare, lite tråkigare. Men vi kämpade på. Hoppade emellanåt inte högre än en meter när vi hoppade själva och hittade knappt ens känslan då.
     
    Det som hade hänt var alltså att jag inte såg ett enda jävla läge, snudd på någonsin. Och om/när jag för en gångs skull såg ett läge så "vågade" jag inte rida på det. Alltså jag litade inte på att det var rätt och stod inte vid mitt beslut så det blev ingen trygghet och självsäkerhet i ridningen mot hinder över huvud taget. Efter x antal hoppträningar, både själv och för tränare, så har jag aldrig i mitt liv känt mig så uppgiven och nära till tårar. "DET GÅR JU INTE!" Samtidigt kan man inte bara säga: sluta tänkt på det, tänkt på något annat, gör något annat osv, osv. Det är sååå lätt sagt ju. Och visst är det rätt. Jätterätt i teorin. I praktiten är det annorlunda.
     
    Hade jag haft fysiska tankar som löd: "det går inte" så hade det "bara" varit att fokusera på något annat. Tänka om, lägga skiten och "bara" göra annorlunda. Plantera nya tankar. Men nu fanns det inga tankar, och OM de fanns så var de tröstande: "jag fixar det, jag kan detta" osv. Så långt helt rätt. Men nu är det inte ens tankarna som är av intresse. För de är det inte fel på. Det är KÄNSLAN det är fel på. Hur man än tänker så kan du fortfarande gå med en känsla som säger något helt annat. Därför är det inte "bara att tänka annorlunda" och den biten. Det är en känsla som jag fortfarande inte kan bemästra. Och JAAA, den här hästen har krossat mitt självförtroende på hinder. Så har jag sagt det också. Man blir som man umgås; hon blir som mig och jag blir som henne. Vi blir ju en. Och när vi kommer i en ond cirkel där jag snarare är mer inne på att hålla i mig än att stensäkert kan sätta henne på en perfekt avsprångspunkt i en avspänd, stor galopp. Alltså, nej, det existerar inte att jag ska lyckas. Jag vill så gärna, och jag försöker igen, och igen och igen. Ger mig inte, ger inte upp. Tänker att det någon gång ger med sig. Tänker att det läker med mängdträning. För det gör det ju. Korrekt mängdträning. Oräkenligt många bra språng ger självförtroendet tillbaka. Och jag jagade och jagade detta självförtroende.
     
    När jag styrde upp mot hindret så såg jag det. Hästen med. Vi är liksom inte blinda. Bommar och stöd, i färger och former. Aleccis är inte tittig och jag kunde inte bry mig mindre om just färg och form. Så långt är det inget som distraherar. Men när vi ser på hindret så blir det en gröt hela vägen fram och jag kan inte i min vildaste fantasi se HUR, VAD eller NÄR jag ska göra något. Rulla på/underhålla, rida på framåt, sitta upp, backa av, hålla igen, bara ta en liten förhållning, hålla mycket, gasa skitmycket - NOLL. Det finns inga alternativ i ögonen, kroppen eller sitsen. Ingenstans fanns någon lösning. Den kom emellanåt - några språng då och då eller till och med hela hoppass, men försvann lika fort. Så fort glöden uppstod var det som att enkelt blåsa ut den igen. Det var ett jävla helvete. Hade jag vetat vad jag vet idag, dvs hur djupt skiten satt, så hade jag bytt taktik. Jag hade sänkt ännu mer och satsat mer på att hoppa med hjälpbom och distanser som hade kunnat hjälpa oss. Inte bara fortsatt i samma spår och inte lyckats ta oss upp.
     
    Inomhus kommer hindren fortare, det är lättare att se avsprångspunkten och rida mot den. Det är lättare att hålla om hästen mest hela tiden och ta hinder efter hinder. Men ute så finns det transportsträckor och med en pigg häst kan i alla fall inte jag sitta och "hålla om henne hela tiden". Det är såklart en definitionsfråga, men ja, jag anser det skillnad på ute- och inneridning. Men ärligt talat BORDE uteridning passa oss bättre. Där finns det plats att andas, "pausa mitt i banan" och försöka att lugnt och sansat ta två-tre hinder i taget och sedan försöka "börja om" med laddningen så att Aleccis inte blir sådär jobbigt skittaggad. Men det är i teorin det.
     
    Vi tog någon vinst i en meter men mer än så red vi aldrig ihop utomhus vad jag minns. Kanske någon placering i Bankeryd, för där har vi rätt bra självförtroende över lag, men det var en snål tid. Missförstå mig inte nu; placeringar är inte allt. Men är vi placerade så har vi oftast tagit oss igenom banan, och ärligt talat så är det fan en bedrift i sig när allt känns skit. Vi tog oss inte igenom uppgiften vi ställdes inför, i alla fall inte bra. Sommaren minns jag som ett rent helvete sportmässigt. Det krävde skiten ur mig, mest mentalt. Jag experimenterade med att rida med en helvetes massa mer ben, mer "rullande" sits i galoppen (vilket tog oss en bit, men efter vilan fann jag inte den känslan igen), jag provade diverse andra saker; mer/mindre stöd, rida si och rida så. Det som ändå hjälpte lite var att faktiskt inte idiotstirra på hindret hela anridningen. Jag kollade efter hindret, styrde upp, lyfte blicken och kollade långt, långt bort, kollade på hindret; måttade, lyfte blicken och försökte rida på det. Dvs minska risken för att konstant ångra mig och leta efter en ny avsprångspunkt. Det hjälpte lite som sagt, men det är samtidigt svårt att rida med DEN beslutsamheten när man släppt hindret med blicken... Ni fattar. Men jag var tvungen att bryta möstret på något vis och ja, det fungerade ju mest av det jag hade provat så långt.
     
    Nu är vi dock tillbaka på 2017. Det är april och det är Anebys tävlingar i tre dagar. Utomhus. Årets första utetävlingar. Det är fredag och Aleccis står i transporten. Hon ska börja med att hoppa en 110. Inget svårt alls. Vi har hoppat sååå många 110-klasser och ja, vi är i mångt och mycket rätt säkra där. (I alla fall inomhus.) Det kändes inte ett dugg fel att gå rätt ut i en 110. Det är varken för högt eller svårt för oss. Det är mer... rätt bekvämt men ändå fullt stora hinder som man behöver komma rätt på för att inte riva liksom, även om det i ridsportens värld är bland det lägsta man kan hoppa. Jaja, ni fattar. Jag ansåg mig inte börja med en för svår klass, det var bara det jag ville ha sagt.
     
    Rider igång och hoppar igång. Hur det såg ut kan inte jag svara för, utan jag kan bara försöka beskriva min känsla och hur jag tänkte/kände/gjorde och till viss del varför. Vi hoppade fram och Aleccis var taggad till tänderna. Accelererade mot hindren och jag hade fan att göra alltså. Ojojoj, vad hon låg på. Fanns ingen tvekan i henne och inte i mig heller. Avstånden fick vi till och sprången var oftast rätt bra (med tanke på hastighet och de följder det blir med en springig häst). Vi red in på banan (och jag glömde ta av mig jackan man det är ju skitsamma).
     
    Hoppar väl ett, två tre tror jag. Minns inte banan och vill inte kolla på filmen. I vilket fall så ska vi snart rida längs hela kortsidan (som är rätt lång) och jag tänker passa på att korta upp tyglarna lite till. Ut mot kortsidan så har jag plockat in yttertygeln ett par centimeter och när vi är i svängen och har hela kortsidan framför oss så ska jag precis ta om mitt tag med innertygeln men MISSAR HELA JÄVLA TYGELN och tar bara i luften. Jag svär och  Aleccis drar på, folk vid staketet flyttar sig bakåt flera steg(!), och när jag väl får tag i tygeln så är hon inte alls "där jag vill ha henne" (i något försök till ram typ), men jag försöker desperat rida på kombinationen igen. Det var inte kaos, men som ni vet kan man inte bara "ojojoj-rida" och tro att hon ställer upp. För det gör hon inte. Visst kan man "ojojoj-rida", både fort och rätt snävt, snett och på konstiga avsprångspunkter - men jag lovar, att det är en helt annan känsla och då måste hon vara "där". Det syns garanterat inte, det förstår jag, för det ser lika hafsigt ut ändå. Det det ÄR stor skillnad på känsla. Men denna form av ojojoj-ridning fungerar inte. Fokus är ju dels på tygeln och dels på hindren. Stopp där, och det gör mig ingenting. Det är sådant som absolut händer. Tillfälligheten gjorde sig påmind. Tappa tygeln och härja efter den, och samtidigt rida på kombinationen. Nepp, gick inte. Och jag gjorde mitt bästa. Hade gett stöd och höll om, men det blev "snabbt påkommet" och sekundärt efter att jaga tygeln så nej, stopp. Vi gjorde om och gjorde rätt. Hoppade kombinationen och red bort på bågen bort till vattenmattan. Vände sedan runt och styrde mot en oxer.
     
    Det var då det hände...
    Helt plötsligt ser jag inget avstånd, vet inte vad jag ska göra, blir handlingsförlamad och litar inte på ögon, känsla, galopp, eller något. Hur fan ska hästen kunna hoppa då?! Hon som kräver en ridning med stöd och "självklarhet". Det finns ingen självklarhet där och då. Kom en gång till men det händer bara samma sak. Hepp. Red ut från banan och det var egentligen inte mer med det. Förbannatjävlaskittråkigt, möjligtvis, men ändå inte mer än så. Säga vad man vill men det är två saker jag är van vid; det enda är att vinna (ödmjukt osv) och det andra är att vägra ut mig (det är i alla fall bara ren självinsikt). Det är det jag sysslar med rätt ofta ändå. Och jaaa, det är sant - man vänjer sig fan. Det står "ute" forever över allt på internet, man är sist på resultatlistan men inget mer än så händer. Det är bara att göra om. Åka hem och träna vidare.
     
    Vi startade dock en till klass. Eller försökte. Den framhoppningen var SKITBRA. Ni vet den där ridningen man får, som egentligen är rätt bra, precis innan man blir sur. Man blir sådär medveten, tydlig och ställer inga frågor utan ger bra hästen påståenden. Så var det. Dessutom så slog tanken mig att jag nog reagerar väldigt fysiskt när jag känner den där mentala spärren. När jag inte ser avstånd, får hjärnsläpp och inte vet något alls så faller jag fram lite extra (obs! Man får absolut inte luta sig bakåt = bromsa mot hinder, utan litegrann framåt-tänk måste man ha i anridningen. Annars stannar hon av den anledningen också). Så på framhoppningen så rätade jag upp mig mer (=självförtroendesits), spände upp magen, red med låååånga skänklar som höll om, höll i och balanseade upp hästen från ljumsken ner till stortån. Tydligt, säkert och med självförtroende igen. Vi hittade en stor, bra galopp mot hindren och avstånden satt brutalt bra varenda jävla gång. Det kändes lätt. Och roligt. Nu tar vi vår revansch, tänkte jag. In och gör en bra runda med bra känsla!
     
    Men så blev det inte. De som har frågat har jag berättat för, men jag tänker inte spara på den skiten mer. Det är inget jag står bakom och jag vill bara glömma det. Så jag grät en skvätt och så åkte jag hem. Ledsen, arg och just då kände jag mig så... typ missuppfattad. Men samtidigt har jag ingen annan att lägga skulden på och vem fan är störst? Vi är nog alla av samma skrot och korn tyvärr. Ingen är perfekt och jag fixade det inte. Från nytt hopp ner till djupaste avgrund på några sekunder. Krasch sa det i hjärta och skäl.
     
    Så var det med det. Hem med hästen och försöka ladda om för dag två. Med mycket tårar vill jag lova. Skitdag och jävla skitliv. Ny dag nya hästar! Det har jag ju skrivit om tidigare och det var ett plåster på såren till stor del vill jag lova. Latyoa levererade så jag ville gråta igen, men av helt motsatt anledning och även Sacke gjorde sitt yttersta och kämpade väl med både glädje och mod <3 Fina hästar! Jag är sååå glad att jag åkte dag två, och jag ångrar mig så innerligt att jag ens åkte med Aleccis på fredagen. I efterhand skulle jag ha hoppat en meter-klassen istället och möjligtvis 110 efteråt, men inte större än så. Jag är därmot också glad att jag avanmälde Aleccis från söndagen. Det är jag väldigt nöjd med efteråt, istället för att jag (som annars är betydligt mer "min grej") optimistiskt försöker igen och igen för att det ändå "kan gå". För ja, det kan gå. Till exempel så var ju framhoppningen riktigt bra. Det tankade oss rejält, men så kan det gå hur som helst på banan. Och bra rundor ger självförtroende, så är det bara. Så det är inget konstigt att jaga bra rundor och vilja starta gång på gång.
     
    All denna hoppning hade sett ut såhär:
     
    Tors: hoppträning med Latoya
    Fre: 110+115 med Aleccis
    Lör: 100+110 med Latoya
    Sön: 115+120 med Aleccis (ja det var vad hon var anmäld till. Såg inget fel med det om vi hade varit "som vi är inne"). Funderade en kort, kort stund på att göra klassbyte till 110, men valde att stryka sedan. Det var ett ganska lätt val, ändå.
    Måndag: vila pga jobbet
    Tisdag: hoppträning
     
    En jävla massa hoppning på kort tid alltså. Jag vill inte strunta i hoppträningen på tisdagen pga att jag ändå missar varannan (dvs tränar bara en gång i månaden) nu när jag kört på "fel" skift. Men då Aleccis ändå inte gick på söndag så blev det lite mer humant mitt i all elände. Ärligt talat passade det oss rätt bra. Först skit och sedan en chans att få hjälp.
     
    Hoppträningen i tisdags var på VRF's utebana (äntligen! :D) och jag fick en reservplats med Latoya i första gruppen och hoppade med Aleccis på vår ordinarie plats i den sista. Hindren stod relativt "utspridda" och det var även det vi skulle träna på; att rida på längre anridningar, och hålla galoppen och även kunna "fånga upp dem" under banans gång om/när det behövdes.
     
    Vi hoppade fram på ett räcke typ i mitten på banan. Det kändes bra alla gånger utom en. För vi rullade igång på den och la på fler hinder successivt. Men en gång när jag skulle hoppa banan så missbedömde jag och red på ett för stort avstånd. Men då känner ju hela jag vad som är fel och så gör man bara om. Det är egentligen inte alls några problem eller svårigheter med det. Man rider aktivt mot ett felaktigt beslut och får göra om för det blev fel. Hellre det än att inte veta och rida i någon form av blindhet. Utöver det så hade vi inga andra stopp och inga supermissar heller direkt. Men jag skulle ljuga om jag inte sa att den där hemska, äckliga känslan fanns där inne i kroppen. Tack och fucking lov så var den så grund att den inte "kom fram" och spelade oss några spratt. Aleccis missbedömde ett hinder med, så hon rev det grovt. Typ hoppade inte av/hoppade inte tillräckligt högt - alltså det händer ju fan inte den hästen? Hon måste ha sett något och inte hunnit med i skallen riktigt men huvudsaken är att hindret efteråt hoppade hon precis som hon skulle (dvs hon blev inte rädd) och när vi sedan avslutade med samma oxer som vi rev grovt så var hon också helt opåverkad. Det är jag glad för. Hon tålde ett litet misstag, som hon faktiskt får stå för själv för vi hade både bra galopp, avsprångspunkt, balans och jag rörde inte munnen i språnget. Lite nyttigt för mig att känna att hästen också har en del i hoppningen, eller så. Det är jag till mångt och mycket men hästen är ju den som måste lätta från marken, så att säga.
     
    Jag är nöjd med vår insats. Det kändes bra hela träningen igenom. Min plan är nu att inte starta hoppning på ett tag utan vi ska koncentera oss på att hoppa ute "i lugn och ro". Dvs jag behöver inte desperat försöka stressa fram någon superkänsla och bli störd över att dagarna går utan att det "händer något". Däremot så är hon anmäld till årets första terräng. Vi börjar mjukt med en H90 och då är hindren på hoppmomentet "bara" 95 cm, så det är milt och snällt. Det känns bra faktiskt. Sedan är tanken att vi försöker hoppa någon lokal hoppning lite längre fram på 100-ish, beroende på vad vi hittar och vad som passar schemat. Och GÄRNA åker och hoppar P&J för att rulla på banor och träna på att tävla utomhus. Det är mest för min skull, såklart. Jag tycker väldigt mycket om P&Js just för att hvuudet då alltid är "kallt" och man bara "tävlar" mot sig själv. Så det är suuuperbra, även med ett ekipage som mig och Aleccis som egentligen inte borde ha där att göra, hehe.
     
    Skulle vi nu vara i början av en ny riktigt djup dipp så tänker jag som sagt byta taktik: sänka hindren ännu mer och hjälpa mig med olika övningar. Men det vet vi inte förrän längre in på våren/sommaren. Just nu känns det inte hopplöst. Tar jag tag i det och tänker annorlunda så kan jag allt få bukt på det, tror jag. Försöka ta med mig det jag lärde mig förra sommaren och ta fram det som hjälpte oss och skjuta undan det som stjälpte. Det är värt att testa i alla fall.
     
    Förresten! Jag avanmälde henne redan på fredagskvällen till Eksjös tävlingar. Det går alltid skit där, så varför provocera oss liksom. Nu sparar jag de kronorna och lämnar Aleccis hemma hela helgen. Latoya får försöka försvara stallets färger istället ;)
     
    En sak som jag glömde och som är SÅÅ viktig. Alla som tävlar eller behöver "vara bäst när det gäller" på ett eller annat sätt vet hur viktigt det är med fokus på rätt saker. I det här fallet är det 100% som ska fördelar på allt som har betydelse för vår prestation. Jag skulle vilja fördela detta på var hindren står placerade, i vilken ordning de ska hoppas, antal meter/galoppsprång, evetuella svårigheter/extra noggrannheter längs banan, i mitt fall behöver jag även tänka på att hela tiden ha stöd i hästen. Ett tydligt stöd, inte direkt starkt, men absolut tydligt (ibland är det lättare att förklara det som en relativt "stark" hand, fast jag egentligen menar TYDLIG), skänklarna om, bra galopp, spänna magen, titta på nästa hinder osv.
     
    Vad som där och då till exempel INTE får plats att fördelas bland dessa "100%" är saker som t ex: vad händer utanför, vem tittar, är kamerapersonen på plats, underlaget är för hårt/dammigt/mjukt/blött/djupt/tungt/stenigt/rosa/intefanvetjag, vem som är före/efter eller andra som finns i startlistan, vad man ska göra sedan osv. Det finns verkligen sååå mycket som kan distrahera ett fokus på tävlingsdagen och även inne på banan. Jag skulle vilja påstå att jag är bra på att fokusera på vissa saker (t ex blir jag aldrig störd av "vem som tittar". Det är så oviktigt. Men visst har jag hört när andra blivit obekväma av en sådan sak. Och absolut, hade jag t ex haft en köpare på läktaren och vill göra en bra runda så hade jag nog känt mer av den pressen. Vad som kan ha smugit sig på i fredags var just underlaget. Det var tungt och djupt, nästan gegga, på sina ställen och det är klart att det kan göra en lite orolig för att landa fel mitt i geggan och hästen bryter benet osv. Återigen; det är ingen AKTIV tanke, men känslan finns ju där ändå. I alla fall lite. Och är det 1% av de där 100% som är på villovägar så betyder det ju att bara 99% är fokuserade på rätt saker.
     
    Nej, inte fan är det en lätt sport! (Men det är lättare med en lätt häst, det har jag ju märkt, haha. Jag kommer nog aldrig, aldrig någonsin behöva sitta och skriva dessa inlägg när Latoya är förstahästen. Det finns inte såhär komplicerade alternativ i hennes liv. Fast det kanske jag får äta upp om några år, hehe.)

    En liten tanke om challenge

    Jag har tänkt att göra en sockerbitschallenge med mina hästar. Vet inte riktigt om det blir på gårdsplanen med smirnoffbackar och 20 litersdunkar, eller om det görs "på riktigt" på anläggningen. Men en sak är jag helt övertygad om och det är att Latoya kommer göra det hundra gånger bättre än Aleccis, HAHA. Aleccis fattar nog fyra, men sen tror jag inte hon fattar/vågar försöka. Hon är svår att rama in ordentligt och få rak, så smalhinder är en rejäl svårighet för oss. Däremot Latoya verkar obrydd av antal centimeter på det viset. Frågan är om hon fixar bra en..? Det är jag osäker på, men två ska jag nog lyckas styra på.
     
    Två fat var ingen utmaning för Latoya och det är det närmsta smalhinder vi kommit. Dessa är 2m.
     
     

    Beslutsamhet

    När jag kollade på tävlingen i Kalmar igår så var det framför allt en sak som skiljde ryttarna åt. Bommarna kan ramla ändå, så i resultatlistan ser man inte "vem som är vem" - men från läktarplats syns det så väl vilka som "ligger bättre till", så att säga.
     
    Det är inte så att de som gasar mest, rider fortast, är de som satsar på att vinna. Troligtvis en del, men inte alla. En del har bara små hästar till exempel, eller slöa hästar och måste väcka dem. Det som skiljer "DEM" från "de andra" är den beslutsamhet de har. Sen kanske det skiter sig ändå och tre bommar ramlar och så ser det ändå ut som att de inte ens var i närheten, till exempel.
     
    Jag vet det själv också. Det är ingen nyhet. Man måste bestämma sig, ha en plan, hålla den, och verkligen rida. Men ändå! Just att sitta där och riktigt känna skillnaden. Jag känner också att det är en stor del som fattas i 120 för min egen del. Jag har ändå relativt låga förväntningar när jag rider in i 120, och det speglar nog känslan. Det blir lite "jaja". Inte alltid, men det är absolut inte "nu jävlar!". Det kan jag ändå känna lite mer i lägre klasser för där vet jag att vi kan.
     
    Jag måste lära mig att vi visst kan 120 också, och plocka fram en beslutsamhet som fattas idag. (Det är lättare sagt än gjort - men kan fan inte vara omöjligt!)
     

    I'm still standing

    ... det var vad stolpen sa när vi dansade in i den en vinter för några år sedan, jag och min älskade helt sjukt bensinsnåla gamla ONZ. Kul skämt, tycker jag. Men stod kvar, det jävlar gjorde den. Annat var det med kärleksbilen. Bula i baken och halva kofångare på släp. Kommer innanför dörren och ba: "hahaha, älskiiiing, vi måste laga min bil", "... vad har du nu gjort?", "det stod en stolpe lite dumt hehe". Tejp och snöre, sen var han good to go igen. *hjärtanögon* (Det var min enda stolpe vill jag lova.)
     
     
    Jag längtar till vintern. Eller nej, det gör jag inte. Jag längtar inte till mörkret, slasket, geggan och allt annat som hör vintern till. Men nyfallen snö, jämnt fördelat på vägarna, vallar som mjuka kuddar och den bästa av allt; tjock is på sjöarna så man kan kana fram på bredden på nästan alla växlar. Det är som dressyr på sätt och vis. Det är tajming och en förjävla go känsla. Fast egentligen är det mer som hoppning. En bra runda när allt bara klaffar och man är en. Ett ekipage, inte en häst och en ryttare. Det är många likheter med att använda "hjälperna" i bilen annorlunda. Gaspedalen är det som styr. Röven leder, ratten motar och "balanserar". För att öka effekten så pumpas det taktfast på gasen i rytm till ett lätt kast med ratten i perfekt vinkel så bilen "tappar balansen" och sedan är det bara att parera, mer vinkel, mindre vinkel, högre fart, lägre fart. Det handlar om finess. Och det är fan en konst. Det syns tydligt vilka som "kastar" och typ hoppas på det bästa (generaliserar men jao, oftast är det dem av lägre ålder) jämfört med de som ändå har känsla.
     
    Mögel-Glenn aka "Fula Gulen" i egen hög person. Gubben min köpte billigt xenon från kina men fick fel sort/styrka (rätt lampor men fel "färg"). Knallgult. Fult som fan och inget vi ville använda. Men satt som en jävla smäck i min lilla Mögel-Glenn (because; han kunde ändå inte bli fulare :*) Aldrig mer en bil med overdrive-låda - M46 i volvospråk. Femman är en halvautomatisk elektronisk överväxel som glappade (lätt hänt efter 28 år) och la till slut av. Gött att ligga och dra hästarna på fyran. Billigt osv. :)) Aja, vinter i all ära men det är bara kul när det är stadiga minusgrader och snö.
     

    Till varje pris

    Just nu är jag taggad på att börja träna dressyr, igen. Frågan är bara vart jag ska vända mig. Jag är väldigt, väldigt kräsen i kombination att jag är helt lost i dressyrvärlden så jag vet inte ens vilka tränare det finns här omkring. Bra kombo liksom. Men oavsett vad så finns det ingen här som tränar som jag önskar; aktiverade bukmuskler, vinklat bäcken, sträckt överlinje och nacken som högsta punkt. Att liksom få lära sig det på riktigt. Det är svårt att träna på egen hand.
     
    Alternativet är att ta fuskvägen; dra där fram och sparka där bak. Snälla säg typ en tränare som inte praktiserar detta tillvägagångssätt. "Neeej", hör jag folk säga, tills man ba; jo. Även om det inte bokstavligt talat är "dra där fram och sparka där bak" så är det precis därifrån all, all dressyrridning utgår ifrån idag. Huvudet ska fixeras till varje pris. Men å andra sidan är det inte bara träningen som är fel, utan framför allt tävlingsdressyren som sport. Hade inte huvudfixering premierats (tillsammans med noggranna vägar då) så hade vi inte varit här idag. Så visst, genom att träna för vilken dressyrtränare som helst så kommer det ju ge tävlingsresultat. Så är det ju, "tyvärr". Men hur gärna önskas dessa resultat? Hur bra känns det att rida på 62% istället för 52%. Jag kan ju erkänna att det kändes rätt bra eftersom det ledde till ett helt annat utgångsläge i fälttävlanssporten och att vi därmed tog vår första placering. Men samtidigt nej, jag kan verkligen inte rida så. Det tar emot i hela mig. Jag "släpper" handen och motståndet i tygeln om hästen säger att den inte vill göra så; vilket den gör när den försöker tala om att det är skadligt att dra in nosen. Sedan får man en häst som inte ens vet vad man vill eftersom hjälperna blir så otydliga - eftersom jag inte kan rättfärdiga att fixera huvudet och även bryta ner hästen psykiskt. Det är INTE snällt, eller ens det minsta bra, att dra in nosen på hästen. Aldrig.
     
    Men samtidigt vill jag ju att hästen ska veta vad jag vill genom att förstå mina hjälper (vilka blir tydliga om jag blir konsekvent och "tar och ger" i rätt ögonblick i olika sammanhang) och ändå avslappnat kan ridas runt på en dressyrbana. För att ta oss vidare i fälttävlanssporten. Att rida uppbyggande och stärkande är målet och att kunna visa hästen i tävlingsform (dvs svank) i några minuter - det är väl någonstans det som får bli kompromissen.
     

    Barn är satans avkommor

    Ju fler ungar som ploppar ut just nu, ju fler tillverkas! Alltså, det går någon jävla epidemi. Typ trend. (Eller så råkar jag vara i den ålder där de som inte väljer karriär, väljer att utöka familjen, och eftersom jag har mycket folk i min ålder i min umgängeskrets plus bekanta osv, så märker man av barnskaffandet på ett annat sätt än man gjorde för några år sedan.) Ju mer folk verkar intresserad av barn, desto mer känner jag avsky. Avsky mot hela det livet. "Förälder" - usch, jag kräks! Kan inte relatera alls. Tänk vilket straff att tvingas ta hand om mini-människor (eller vad det nu är) 24/7 de närmsta tjugo åren. Nej tack!
     
    Men det var inte dit jag skulle komma. Det är inget nytt att jag inte vill ha barn, detta inlägg kommer istället handla om något annat. Se det som ett försök till argument mot att skaffa barn, haha.
     
    Många, skrämmande många, föräldrar har ingen som helst realism i deras syn om barn. Barn i allmänhet, deras i synnerhet. De saknar dessutom allt vad "minne" heter, och kan inte för sitt liv förstå att det finns något annat än 100% GODHJÄRTAT i deras barn. De ser bara sina ungar som några änglar som aldrig ens skulle ge en ond blick till en fluga. Verkligheten; ungarna (JA, dina med!) är svin. Bråkar, ljuger, förvränger situationer till deras fördel, förstör, bråkar lite till och är tamejfan allt annat än godhjärtade. Låt mig ge några exempel från min egen skolgång. Samtliga är från 7-8-9F, japp, det var vår klass det.
     
    Vi var tre tjejer som höll ihop; en som platsade under kategorin "ansvarsfull", och så vi andra båda - som inte riktigt var där, haha. Hädanefter innebär pronomenet (kul ord i bestämd form haha) "vi" alltså jag och denna också så icke ansvarfulla kompis. (PS: Jag hoppas det är preskriberat.)
     
    Exempel 1: Landguiden.
    Vi skulle skriva ett varsitt rätt omfattande (för att vara på högstadiet i alla fall) arbete om ett land (tror jag det var). Jag minns att vi hade skrivit ut ett 30-40-tal papper var från Landguiden som vi skulle ha som grund i arbetet. Av någon oklar anledning (såhär i efterhand) var vi fria att sitta nästan var vi ville, och vi tog två bänkar på ovanvåningen utanför aulan, som vårt kontor.
    Det tog inte lång tid förrän vi började dumma oss och retas med varandra och ja, kort sagt så urartade det efter en stund och vips var alla våra totalt 70 blad utspridda så långt ögat kunde nå. Det var effektivt att kasta över dem över trappräcket, vill jag minnas ;) Som om inte detta vore nog så spatserade snart vaktmästaren förbi och sa några ord till de som spelade tv-spel på andra sidan det rätt stora rummet. Jag minns inte vem av oss det var, men när vaktmästaren sedan såg vår röra undrade han vad tusan vi höll på med, så sa en av oss "det var dom" varav den andra instämde och pekade mot tv-spelet. Gissa vilka som fick skäll? De ovetandes, oskyldiga tv-spelarna, såklart! (HAHAHA, men så elakt gjort! Vidrighetsskala: typ 9/10.)
     
    Exempel 2: Matteläxan.
    I åttan så bytte vi handledare. Det var en ny, och alltså rätt ung, tjej som skulle ta över vår klass och som även skulle undervisa oss i matte. Det var lite allmän tråkig attityd mellan henne och faktiskt större delen av klassen, men mest mellan henne och oss. Vi klickade inte, och gaddade ihop oss, precis som de flesta tonårstjejer gör. Jag minns inte exakt hur det började, men matteläxan kan inte ha varit särskilt högt prioriterat av oss. Någon gång nämnde hon att "ni gör ju ändå inte den", och veckan därpå så hade vi faktiskt inte gjort läxan. Inte för att bråka, utan för att vi helt enkelt hade viktigare (läs; roligare) saker att göra och den blev inte gjord. När vi skulle gå igenom läxan hade vi alltså inget att komma med. Hon frågade varför, och på ren reflex kom svaret; "du säger ju att vi ändå inte gör den". Konsekvens; tjabb med rektor och möte där läraren fick be OSS om ursäkt. (Rimligt? Inte alls! Vidrighetsskala: typ 8/10.)
     
    Exempel 3: Syslöjden.
    Åh, älskade syslöjden! Läraren föll för fjäsk och när vi märkte detta så var vi de slemmigaste av de slemmiga. Fick givetvis MVG. (Fast jag var fan kung i ämnet med! Syslöjd<3) Men vi var inte alltid dessa slemmiga drömelever... När vi körde fast, något var tråkigt/jobbigt eller liknande, så gick vi på upptäcktsfärd till rummet bredvid som var lite av en kombination av lager och kontor (well, ett bord, en stol, papper i någon pärm och ett par böcker och en kaffemugg - close enough). En gång fann vi en bok som lärarna emellan skrev och informerade varandra i. Vi läste, fnissade lite och kom på den briljanta idén att lämna ett eget meddelande! Vi skrev som de gjort tidigare och inledde sidan med "Hej *namn*", och sedan skrev vi något som vi tyckte var väldigt rimligt men ändå roligt. Vi var nöjda, stängde boken, la pennan bredvid och kollade runt lite till.
    Tills..! Jo, vi kom på att det nog inte alls var någon bra idé och ångrade oss, haha! Vi kunde inte direkt sudda, utan rev ut sidan. Såg att det syntes jättetydligt och fick lite lätt panik. Så vi slängde in boken i en garderob och gömde den under några tyger.
    Av någon skum anledning hade vi snart läraren hack i häl och hon undrade vad vi gjorde. Vi försökte väl ljuga ihop något. Snart undrade hon var boken var, och vi visste sååklaaart inte. Sedan säger hon något i stil med; "har ni gömt den?" och jag vet inte hur vi kom ur detta för jag minns hur hon sedan håller i boken men jag kan inte tänka mig att vi erkände. Hon bläddrar i den, och säger; "har ni skrivit i den, och sedan rivit ut sidan och gömt den?" (Eller om hon sa detta redan INNAN hon sett boken, det var nog så tror jag nu när jag tänker efter.) VA?! Vi stod som fågelholkar, men försökte väl fortsätta slingra oss (stabilt osv, HAHA, kass). När vi hade slutat sedan så kunde vi inte prata om något annat än hur fasen hon kunde veta EXAKT det vi gjorde, utan att hon var i närheten. Synsk?! (Okej, nu när jag är äldre kanske jag också fattar att det inte var så svårgissat, but still! Lite lägre på vidrighetesskalan detta, men fortfarande inte schysst, och inte okej att ljuga.)
     
    Exempel 4: Hissen.
    Hissen var till för funktionshindrade, såklart. Rätt uppenbart och ännu mer uppenbart att den inte ska röras av andra elever. Vad hände om man åkte hiss? Man fick skäll. Vi försökte alltså åka hiss så mycket som möjligt. (Vidrighetsskala att åka hiss: 0/10, vidrighetsskala att åka hiss som tillhör funktionshindrade: 10/10.)
     
    Exempel 5: (BONUS) Sankt Fisk.
    Okej, detta är inget vidrigt, utan bara ett bonusmaterial. Jag ÄLSKAR denna punkt. Drar fortfarande på smilbanden varje gång jag ser förkortningen "ST/st/s:t/st." i olika former. Ni känner till att "s:t" betyder? Sankt, som i sankt vad-de-nu-heter. Helgon? (Googlade, helgon it is! #välutbildad) Vet ni vad St också stod för; stekt. Så på matsedeln var det hädanefter "Sankt fisk, kokt potatis och kall sås", alltså ALLTID. Sankt fisk, sankt fisk, sankt fisk. St är också förkortning för "stora", så när ett gårdsnamn heter "st"... så blir det givetvis också "Sankt". Love it! Så enkelt, och så jävla roligt. Ligger för övrigt på minus-sidan på vidrighetsskalan. Så det är luuugnt.
     
    Så, vad lärde vi oss av detta? Barn är hemska. Och vidriga. Oftast samtidigt. Jag var inte direkt någon speciellt elak unge - men ändå var vi precis såhär! Nu gick vi ändå tre år i högstadiet, och dessa exempel är vad jag kunde komma på. Men ändå. Se poängen! Vi, rätt snälla ungar, var också as. ALLA ungar är as. Tänk på att det blir bra för jorden att inte skaffa barn; självsanering till slut. Nej men ärligt, föräldrar borde över lag sluta vara så jävla godtrogna. Ungarnas parti är tamejfan inte alltid rätt. De vinklar och vrider det till sin fördel. Klart det kan vara så också, men helvete heller att det är vad man borde utgå ifrån. Som om vi inte alla är lite av små as i grund och botten? Hur skulle det då kunna födas "rena" ungar? Nej, nej och nej. Jag vet i alla fall vart jag står i denna fråga, haha.
     
     
    Denna bild är klockren. Nu skulle dock inte mina föräldrar stå bakom mig i något av detta ovan, men bilden säger så mycket om hur hemsk skolan har blivit och hur det ser ut IDAG. Jag förstår att lärare knappt kan ha yrkesstolthet idag, för det finns inte längre någon stolthet i att vara lärare idag. (Tack vare att många föräldrar idag tror att deras ungar är änglar och "han/hon har minsann INTE gjort det eller det", blablabla, och tar barnets parti som om det vore någon jävla tävling och man skulle välja lag till fotbollen på rasten. Vuxnas parti vs barnens parti, där har vi det! Något som inte existerar idag.)

    Onsdag i hälsans tecken

    Vi kan ju låtsas att jag inte alls (hets)åt fyra (skitgoda!) vaniljbullar till frukost efter en helt okej köttbullesmörgås. Därefter bar det iväg till affären för att storhandla. Med en av alla bästa vänner i headset. Det är fint som fan att gadda ihop sig och spy över saker och ting i telefon. Typ som att barn är jobbiga och att det är så sjukt att folk frivilligt skaffar barn?! Kan inte fatta det. Helt sjukt. 85-90% av alla kvinnor skaffar barn. Helt jävla ofattbart. Varför ta livet av sig och bli en föräldra-maskin för, och många redan i vår ålder. Tragiskt... Ibland fick jag repetera min galla, för kompis ba; "jag hör inte vad du säger FÖR DET SKRIKER EN JÄVLA UNGE I BAKGRUNDEN", hahaha. Well, det var jag och en och annan småbarnsförälder som handlade strax efter åtta en onsdagsmorgon, kan man väl säga. Vi kom förresten fram till att det borde vara förbjudet att ta med barn ut i det "offentliga rummet", haha. Stäng in dem i ett bollhav någonstans bara så man slipper dem!
     
    Drog hem, packade upp varor och bytte om. Var sedan ute och sprang en liten sväng. Jao, med betoning på "liten". Mina knän (och kondis, höhö) är inte så bra, så jag vågade inte pressa järnet utan började med en 2,5 kilometers sväng. Ja, det var jobbigt i slutet, fast att det inte var så långt. Jag lärde mig sist och tänker inte ge allt jag har och lite till och springa tills jag spyr och dessutom vilse samt var sååå slut att jag inte ens kunde gå, eller knappt stå på benen. Fick ringa efter skjuts. Tror ni jag sprang mer efter det? Eh nej. Så nu provar jag igen. Ser vad knäna säger. Jag försökte hålla mig på gräskanten där det fanns och valde en grusad liten väg så gott det gick också.
     
    Nu multitaskar jag och har påbörjat en... wait for it... spenatlasagne! Eller ja, fuskvarianten. But still! Tänkte mig sparris(!!!!) och päron till den. Fasen vad höga förhoppningar jag har.
     
    Snart väntar ridning och sadelcheck. Blir en bra dag detta! (Köpte även rabarber och vaniljsås, så kan vara så att jag ger min lilla springtur fingret och svullar ikväll. Äsch, jag sprang inte för att banta. Hejhej onyttigheter - vill ni gifta er med mig?
     
    Bara för att Lillisen är saknad men ingen är gladare än jag att han får göra det han gör allra bäst <3
     
    För att förtydliga; JA jag "ogillar skarpt" barn. Barn som grupp. Barn som del av samhället. Barn som odefinierad massa i form av jobbiga, skrikande, klängande, hemska varelser. Nej, jag tycker inte illa om enskilda individer. Och ja, det finns några (enstaka!) barn där ute som jag tycker om. Men det är för att de är "små människor" och inte innefattas av mitt "ogillar-skarpt-barn":ande. Undantag bekräftar regeln.

    Magkänslan

    Tanken slog mig att det är rätt sjukt det där med magkänslan. Sjukt coolt, sjukt otäckt, sjukt... allting. Visst stämmer den ofta, och eftersom den just gjort/gör det så tar vi så mycket beslut utefter den. Eller ja, inte rakt av men att magkänslan finns med i själva beslutet är snarare mer regel än undantag.
     
    Just i mitt fall med Aleccis så har jag aldrig fått känslan av att det är fel på henne. Jag utesluter det inte, men jag kan verkligen inte påstå att jag haft känslan. Rätt eller fel, det är svårt att veta utan att ha kollat henne. Men jag har hela tiden varit övertygad om att felet är hos mig - och än så länge pekar allt (fortfarande) på det, men det återstår att se.
     
    Man tar ju hellre ett blodigt sår än denna ovisshet när man hamnar i en svacka och inte för sitt liv kan förstå vad felet är. Jag menar, dåliga dagar får ju alla ha. När det dock övergår till frågetecken. Usch, det suger.

    Jag är i vilket fall glad att det känns lovande med Aleccis igen. Hon är inte som en vanlig häst, även om man inte ser några skillnader när man tittar på henne. Försiktig är både en bra och mindre bra egenskap i de nna sport. Fina häst <3
     

    RSS 2.0