• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • När andra kommer åt en

    Jag har aldrig någonsin tidigare fått så mycket skit som jag fått det senaste 1,5 dygnet. Och jag har aldrig någonsin haft ett behov att förklara mig, som jag känner att jag har nu. Jag tänker försvara mig för allt vad jag är värd - oavsett vad andra ser om det. Jag känner att jag behöver hävda mig och det jag gör, och varför, just nu, och det tänker jag därför ta mig friheten att göra. Jag vet att det inte behövs, det ska inte behövas och här har jag i vanliga fall inte det motstånd ändå. Men jag tänker göra det ändå.
     
    Just denna gång började det med min och Aleccis 120-runda från i söndags i Värnamo. Jag lägger upp filmerna i sin helhet med voiceover tänkte jag, i ett eget inlägg en annan gång. Men för att bygga någon form av förståelse så delar jag instaklippet från rundan här (i dålig kvalité).
     
     
     

    Hahaha det här är alltså jag som verkligen bjuder på detta! 🏇💨 Ta det med en nypa salt. Hon är som hon är och ibland går det inte som tänkt 😂😂😂 Vi rev tre, men man kan också se det som att vi klarade sex språng 😉 #optimist Aleccis har fan växlat upp något brutalt just nu. Ovanligt laddad inne på banan. Jaja, hon har iaf inte tröttnat på tävlingslivet 😘 #fail #vbr #showjumping #shesmyfavorite #bråttom

    Ett inlägg delat av Jessica Wilhelmsson (@jagheterjessica) Mar 26, 2017 kl. 5:57 PDT


    Det gick inte riktigt som tänkt, jag är den första som kan skratta åt mig, oss och vår insats. Skit händer. Dessutom var jag väldigt glad över att hon just FÖRSÖKER. Fanns ingen tvekan i henne och allt kändes skitbra. Lite för bra bara, då kontrollen tryter när hon är så jäkla laddad. För er är det här 1. inte bra, 2. inte rätt, men inte heller 3. ingen nyhet! Ni som följt mig/oss vet att det är såhär det kan se ut, ni vet att det här inte är något som jag har som mål eller ser som någon form av ideal. Men ni vet. Jag vet. Alla i min närhet vet. Jag gör vad jag kan och det går väldigt långsamt i utvecklingen, det är ren dagsform (döpigg = inga höjdarresultat) och ni känner också till vår bakgrund från t ex förra årets katastrof-självförtroende där jag ALLTID la hästen i skiten. Det knäckte mig till och med till slut men ändå så fortsatte jag, och fortsatte och fortsatte. Lasse var/är medveten om problemet och vi jobbade med det varje träning. T ex sist så låg det med i bakhuvudet: "rid inte för långa vägar så du blir osäker på ögat". Det är ingenting nytt över huvud taget.
     
    Men i alla fall. Jag har mitt "största fan" som hänger både här och följer mig och mina hästar på instagram. Vi kan kalla henne Geggamoja för det är typ ett anagram. Tyyyyp. Jävligt långsökt men ni fattar sarkasmen. Jag har ingenting över för denna människa, och brukar läsa hennes kommentarer med lite avstånd. Geggamoja gör sig nämligen bara besvär när det ska klagas över att något är fulare, värre, mer brutalt, och dåligt än vanligheten. Det är ju precis så det brukar fungera. Och som sagt, jag stör mig på henne men hon är och har aldrig varit ett problem. Jag kämpar ju på med mitt på min kant, liksom.
     
    Hon skrev en kommentar som innehöll bland annat "hur jag kunde vara stolt över detta", att det var hemskt och inte skulle delas. Typ. Kommentarerna tog hon bort efter en stund och jag minns dem inte ordagrant bc fanns inget att lägga på minnet. En vän såg detta och såg väl komiken i det så hon hänvisade till detta i en fb-grupp. Mitt konto är (medvetet val) öppet på instagram och kontot delades och kommentarer började skrivas. Sedan tog det hus i helvete. Detta är inte Geggamoja utan en vi kan kalla Pruttiluskan.
     
    P: "Men dra ner det där jädra huvudet och ta på en nosgrimma för fan!
    Den gör ju likadant på träning med? Inte lika illa som på tävlingen men den sätter ju upp huvudet och drar.
    Och jag skulle inte ha pelham när den gapar och slänger sådär när du tar i den.
    Byt till nåt annat som kombinationsbett eller nåt.
    Usch!
    "
     
    Jag: "Nosgrimma, gärna martingal och lite sporrar och spö kanske? "
     
    P: "Eller så rider du bättre, slutar slita i käften och lägga hästen i botten på vartannat hinder?"
     
    Jag: "😂😂😂😂 Har du sett något från tidigare? Historia och bakgrund? "
     
    P: "Typ hela din insta.
    Samma med knabstruppern, den lägger du i botten. 5-åringen ger du inte så schysst support hela tiden, men visst unghästar är vingliga.
    Men du sliter i ditt gamla sto nåt inåthelvete innan hinder och hon kör upp huvudet.

    Skulle definitivt stabilisera med en martingal så du kanske slipper slita bort hennes kindtänder."
     
    Jag: "Wow, du har verkligen gått till botten med din källkririk (precis som vanligt) 😍 Jag har alltid en öppen inbjudan till alla att prova Aleccis. Så om du pallrar din feta röv ner till smålands skogar är du välkommen att prova. 😃
    Alla hästar är inte likadana. Aleccis är ett väldigt speciellt projekt som or one of a kind. En överbyggd stopper som kräver en blandning av stöd, fart(!) och hon går bara när självförtroendet sitter. Vi har tränat (ja vi tränar faktiskt! För både A- och C-tränare) stenhårt i vinter och väljer nu att prova en 120 igen. Om du vore läskunnig hade du förstått att det INTE gick som det skulle. Dessutom finns det en bakgrund i den här hästen som du inte känner till. Nej, det är inte enligt skolboken och NEJ man kan inte heller tro sig lösa problemen genom skolboken. Tro mig, vi har provat. Hon är mjuk som sammet och hårdare än sten på samma gång. Känslig men precis lika "okänslig".
    Är du inte intresserad av att komma ner och prova så är jag inte heller intresserad av din fantastiskt konstruktiva kritik.
    "
     
    P: "Har en häst som var precis likadan som din. Sprang som satan innan hinder och sysslade med allt annat emellan.
    Att du sen lägger hästen i botten kan du inte skylla på henne och hennes bakgrund utan på din egen jäkla avståndsbedömning.
    Och den syns genomgående på alla 3 hästarna.
    Att du tycks tro att det är snällare att rida utan martingal (men slänger på ett pelham?) och sen sliter och drar som fan tyder ju på dels att hästen inte har lydnaden som krävs och att du inte hänger med.
    Och jag syftar inte på senaste filmen utan jag har kollat igenom alla för 2016 också.
    Hästen har ju bakbenen i Haparanda innan hindren förtusan!
    Struttig galopp och spänd överlinje för den kör upp huvudet.
    Säger inget om att hästen inte får ha attityd men du måste ju kunna rida igenom hästen ändå.
    "
     
    Jag: "Kom då! Du som kan och vet "
     
    P: "Ja får jag slänga på den utrustningen som troligen krävs på din häst så visst"
     
    (Jag slutade svara för det bokas ju ingen tid, plats och datum. KOM DÅ FÖR FAN!)
     
    P: "Skulle vilja se tandvårdsprotokollet på den där hästen. Kan lova att kindtänderna är slitna av bett och sår i slemhinnorna.
    Men det är ju bättre att rida utan utrustning och slita hästen i munnen
    "
     
    Andra i gruppen tog mitt parti och fortsatte bråka med Pruttiluskan. Det hade ju kunnat vara bra här. Men det bara fortsatte. Kritik mot mig och hur jag beter mig mot min häst. Jag har ALDRIG sagt att jag är bäst eller att jag rider henne bäst. Vad jag däremot ALLTID säger är att vem som helst är när som helst välkommen att prova. Inte för att jag inte tror de skulle re ut henne, för det kommer de flesta göra. Men för att jag gladeligen visar KÄNSLAN från ryggen också. Det är inte så himla lätt som det tycks se ut. Jag har alltid en öppen inbjudan till att prova Aleccis. Säg bara till så bokar vi en tid liksom. No hard feelings, och ingen behöver bevisa något. Bara prova - för intresset finns uppenbarligen. Men det försvinner när erbjudandes dyker upp. Aja, Pruttiluskans fortsatta kommentarer löd så här:
     
    Eller förresten, andra medlemmar grävde i "P"s arkiv och vad de än delade så hade P förklaringar serru. *Bild på häst med bakbenen i happarande* "Bilden är från ett ärovarv". *Bild på vidrig sits över hinder* "jag har gått ner i vikt sedan den bilden togs" osv, osv. "P" grävde i min kompis arkiv och letade skit att klaga på. Min kompis stod på sig. P's kommentar:
     
    "Samma som att jag kan försvara svanken på den bilden du lade upp på mig.
    Skillnaden är att genomgående i Jessicas videor är det samma "fel" gång på gång.
    Hästen motarbetar och hon försöker ta i den/stabilisera handen.
    Det är en dragkamp hela ritten igenom.
    Och har inte blivit bättre på över ett år?
    Ta hjälp då av en martingal så hästen fattar att det är lättare att hålla huvudet still och ta bort den sen?
    Hur svårt är det?
    "
     
    Och:
     
    "Jag ifrågasätter varför hon inte tar åt sig av (tränarens?) förslag om martingal för att vägleda sin häst?
    Varför envisas med att vara "snäll" med så lite utrustning som möjligt?
    Vägled hästen först, sen kan du plocka bort allt onödigt när hästen lärt sig och fått styrka.
    "
     
    (Varken Lasse eller Ann har ifrågasatt valet av att inte använda martingal på A. För kunnigt folk (dvs mina tränare) begriper att allt inte är svartvitt och att man inte kan stoppa in alla hästar i samma fack eller för den delen utgå efter samma "skolbok". Jag blir så jävla provocerad av att HON hittar på vad mina tränare sagt och att jag inte lyssnar på dem?! Men jag kommenterade inte ett enda ord mer. Kunde aldrig tänka mig att det skulle spåra ur som det gjorde...)
     
     "Summan av kardemumman är att man inte är öppen att prova nya saker och tror att man vet bäst hela tiden.
    Lyssna på Peder fredricson om att plocka russinen ur kakan i alla discipliner.
    Blir så jäkla irriterad när man är instängd och trångsynt när det kommer till att hjälpa sin häst framåt.
    Genom att stabilisera huvudet så kan du som ryttare fokusera på avståndet mer.
    Sen när ni jobbar ihop och inte mot varandra så kan du plocka bort hjälpmedlen?
    "
     
    Jag har ALDRIG påstått att jag kan och vet bäst. Aldrig. Vad jag däremot fortsätter ta ställning mot är att jag inte vill ha martingal på min häst. Jag vet att 99% av alla som någon gång sett/träffat oss också anser att det hade hjälpt men anledningen att jag inte har den där är INTE av ren princip, utan för att jag ju faktiskt har provat! Och gissa vad; det gav INTE önskad effekt. Missnöjd häst som känner sig instängd, ifrågasätter/missförstår och "backar" in i sig själv istället för att glatt försöker lösa problemen framför näsan är vad som hände. Jag har alltså provat. Och att vadå vara instängd osv; JA, jag håller stenhårt i många saker och vill ogärna rucka på vad jag anser vara humant/ohumant mot hästen. Men jag är inte omöjlig; nu håller jag t ex på att vänja in mig och Latoya på sporrar då jag insett att de kan hjälpa oss. För jag måste hitta något som får effekt för att kunna utvecklas. Så även om jag absolut inte gillar sporrar, så är jag inte sämre än att jag får backa från mina principer och helt enkelt "se vad som händer". Jag köpte nya sporrar för 500 kr att prova till dagens hoppträning. Hey, jag försöker jag också!
     
    Min kompis skrev detta: "Vad Jessica nu väljer att göra eller inte göra är faktiskt upp till henne. Uppenbart så fungerar det ju för både henne och häst, då den nu är 17, still going strong, hoppar och får med sig rosetter från nästan varje start."
     
    Då väcktes tdb-snokandet till en ny nivå. Och det är nu man ändå kan börja skratta åt P om man inte redan gjort det, haha. Hon skrev:
     
    "Min är 18 och topp tre jämt..."
     
    (På tdb hade P varit tre två gånger scense typ ever. - om vi nu ska vara sådan. Och det är klart jag är "sådan"!)
     
    P's försvar: "1. Hästen tävlade senast 2014 då hon var ofräsch och halt.
    2. Hon fick föl 2015 och har ridits igång till nu med tanke på
    Åldern

    3. Jag tävlar inte lokalt längre och fräser runt.
    4. Jag har inte 3 hästar som mamma betalar utan jag rider på den enda jag har och hoppas på 2 åringen sen hemma.
    "
     
    Min kompis: "Tillåt mig citera: "Min är 18 och topp tre jämt...""
     
    Och P GÅR PÅ MIG IGEN: "Och har Jessica placering jämt?"
     
    De fortsätter tjafsa och fler hänger på och skrattar åt P's lögn. Sen börjar P påstå att hon skojade när hon skrev att hon är topp tre jämt. Efterhandskonstruktion much? Haha, patetiskt.
     
    P fortsätter: "Jag har inte gjort bort mig ett dugg 😂 men att du sitter och säger vad för resultat Jessica har och sen pekar på att jag har blandad kompott.
    Jag har tävlat 3 tävlingar iår.
    Vilket är ~ 17% i placeringar med antalet starter. Med en häst som inte har gått på 2 år.
    Jessica har 8 starter med den hästen och 4 placeringar varav alla utom 1 är lokaltävling. Och Max 115.
    Nu skiter jag blanka fan i resultat med tanke på att målet är 1.30 så nu är vi mest ute för att hennes hjärna ska coola ner och laddar för utesäsongen.
    Vad Jessica har för mål (eller du heller för den delen) vet inte jag.
    Vill hon ränna runt på 1m lokal så visst.
    Men har du/ni ambitionen att komma längre än så så behöver man analysera om man verkligen ska låta hästen slå med huvudet.
    Eller att man behöver öva mycket mycket mer med sin egen avståndsbedömning?
    Varför ska man vara så jävla enkelspårig och inte ta till sig av kritik och tro att man är bäst?
    Jag är inte bäst men mitt mål är att bli lite bättre hela tiden.
    Unghästen ska kvalas till breeders sen och gå alla unghästchampionat.
    Jag har ett längre tänk än att låta hästen fara runt som en idiot och vinna 1m.
    Ser varken snyggt eller hållbart ut.
    "
     
    Jag orkar fan inte. Hon vet INGENTING om mig, mina hästar, min träning, MINA FÖRUTSÄTTNINGAR, mina mål, min bakgrund... eller för den delen A och detsamma om henne. Så det finns ju ingen anledning för mig att ta åt mig, men ändå har det dragit ner mig rejält under ytan.
     
    Sedan började äntligen konversationen handla om P och ifrågasätta henne. Fler backade upp mig och det var de som drog lasset (<3). Själv höll jag mig borta. Men läser och sjunker gör jag ändå. Dum som man är.
     
    Men inte håller det länge, nej nej. P tar printar på mina resultat, flera sidor, och lägger ut i kommentarerna och menar på att mina resultat inte var "placering i nästan varje start" - vilket ju så är fallet. Ibland har vi placeringar varje tävling en till två, och ibland åker vi hem tomhänta, precis som alla andra. Det är inget konstigt?
     
    Min kompis backade upp mig och sa att det ju inte är jag heller som påstått mig ha placeringar jämt. <- true. Och så var det igång igen. De tjafsar vidare. Min kompis tar mitt parti och ifrågasätter varför P fortsätter gå på mig.
     
    Fler hoppar snart in i tråden och ifrågasätter P och håller faktiskt mig bakom ryggen. Inte lika mycket som min kompis, men de är defintivt inte på P's sida i alla fall. Sedan kommer trådskaparen in (som alltså inte skrivt något mer än att hon gjorde inlägget) och skriver att det inte var meningen att det skulle bli såhär.
     
    Detta var EN tråd. Med över 150 kommentarer. Det finns en lika lång till och ytterligare en till. Och P hamnar gång på gång hos mig.
     
    P: "Och vart någonstans har jag skrivit att jag är proffs och aldrig gör fel?
    Kärnämnet som jag försöker påvisa är att man är trångsynt och inte har ett öppet sinne när man ska komma någonstans med sin häst.
    När det ser likadant ut efter ett år kanske man måste utvärdera vart grundproblemet sitter?"
     
    Alltså bläää. Hade detta varit vilken annan jävla dag som helst så hade det varit fine till viss del. Men efer 2,5 timmars sömn och allmänt instabil så sög jag åt mig som en torr jävla tvättsvamp som någon sänkt ner i en hink med flytgödsel. Fb är flytgödsel.
     
    Det är inte att någon sitter och tycker illa om mig och min ridning som är problemet, absolut inte. Det är vetskapen om att hon tror att jag medvetet idiotrider och sliter hästen i käften, som gör ont. Som tror att jag "vet bäst" och inte tar hjälp, försöker lösa problemt osv, osv. Jag älskar min häst och JAG VET att vi har problem! Jag jobbar med det dagligen!
     
    Nu måste jag dra, men jag tänker antagligen fortsätta älta detta några gånger till. Herrå.
     
    Ps. fick kärlek från pm också och jag är såå glad för det. Det höll mig över ytan en bra bit innan jag till slut bört ihop igår. Kärlek till alla som vet hur det ligger till och som stöttar. <3

    HUR KAN DU GILLA ATT EN DOG?!

    Sociala medier. Det är 2017, och alla vet vad "like"/"gilla" är. Ett ord - men nästan alla tolkar det olika.
     
    Det är som att en viss del av befolkningen ser sig själv som lite smått heliga och håller hårt i sina "likes". De scrollar, tar del av, men klickar sällan på "like". Jag säger inte att det är fel, för det är liksom frivilligt, jag säger bara att det är är så. Medan andra följer av genuint intresse och gillar allt hejvilt. Återigen - säger inte att det är fel, för det är - fortfarande - frivilligt. Det finns även lite däremellan; vissa som aldrig klickar på like, och andra som klickar på like även när de inte ordagrant gillar; vi pratar sympatilike.
     
    Jag tycker sånt här är intressant, för det finns ju inga regler. Utan antagligen hör det ihop med personlighet, I guess. Och vad är ett "like" värt? Jag tänkte dra min verison. Alltså detta inlägg skriver jag bara för att det blivit mycket "dagens ridpass" den senaste tiden, haha. #krystar
     
    Jag tycker att det hör till att man trycker på "like" på bilder/filmer som ens IRL-kompisar (och även sociala medier-kompisar - alla räknas) lägger upp. Det är väl en självklarhet att man gillar ens kompisar - även om det nu lät som en mycket PERSONLIG form av bekräftelse, vilket jag inte tycker att det är. Men för mig är det konstigt (och typ "dissande") att inte gilla en väns bild/film. Man gör inte så. #dåligvän hahaha.
     
    I mina ögon är inte ett "like" liksom livsavgörande i styrka, utan det är ärligt talat väldigt litet. Men så blir det ju när man "gillar allt" och sprider likes omkring sig, precis som jag gör. Det är ju inte så att alla får ett visst antal likes som man får vårda ömt ;) Samtidigt är "likes" väldigt värdefulla i känsliga sammanhang (vid typ känsliga frågor och till den som känner sig utanför "IRL").
     
    Men så är inte alla bilder/filmer på flygande hästar och glansiga volvobilar, utan det finns rätt mycket annat i flödet som ändå har samma valmöjlighet i nederkant; gilla, kommentera, dela. Inget nytt, så långt.
     
    Rätt som det är dyker det upp inte bara clickbaits, reklam/annonser och rent skräp, utan här och där springer man på lite olika artiklar. Det är inte svårt att klicka på "like" när mjölkpriset höjs. "Gilla" lika med gilla.
     
    Men så har vi baksidan av världen. Olyckor, sjukdomsfall, annat skit och sorgligheter. I mina ögon är det inte att ordagrant verkligen GILLA händelsen (eller utgången av händelsen) i en sådan artikel genom att trycka på "like". Jag tycker det är den form av bekräftelse, empati och ja, i viss del bekräftelse, med ett sådan klick. Där ser man att vi är väldigt olika. I kommentarsfält kan man läsa "Hur kan x personer GILLA detta?!" och så är de förtvivlade. Ja, men det är ju för att vi har olika syn på vad detta klick innebär.
     
    Och det här var precis jag som stal några minuter från ditt liv. Pöss.
     
    Lillis

    Mål 2017 och utvärdering av 2016 års mål

    Ja, här kommer inlägget som är ett av mina favoritinlägg att läsa hos andra, och på sätt och vis är väldigt roliga och inspirerande (men lika skrämmade mvh här har du några kilo extra press) att skriva.
     
    Jag ska börja med en ny typ av mål detta år. Dels de vanliga målen - årets mål. Men eftersom jag inte är så "lättmotiverad" (inte korrekt, men hittar inget bättre ord, överlag - det beror snarare på noll tro på att jag kommer ta mig någonstans i hästsporten :)) - så kommer jag detta år även ha delmål i form av halvårsmål.
     
    Men vi börjar i rätt ände:
    Målet för 2016 var att rida två felfria 120 cm med Aleccis. Detta då det är kvalet för 130. Uööh, vänta lite här nu. Aleccis är sjutton år i år, rätt feg och jag är allt annat än konsekvent i min ridning (tyvärr), så nej, det är inte aktuellt att starta 130. Men jag satte det för att det är ett konkret mål; lätt att pricka av. Kvala till 130 = två felfria 120.
     
    Nåtte vi målet? "Nej och en halv". Typ så. Vi har bara genomfört ett kval; en regional 120 cm. Och tre med fyra fel. Och många med mer fel än så, och säkert allra flest med uteslutningar, antar jag. Har inte räknat, men det känns så. DOCK, har jag en tröstande input. Och det är att vi faktiskt har hoppat en till 120 felfritt. Men bara P&J. Så den räknas givetvis inte. Men lite tröstande, som sagt, haha.
     
    Målet var inte orimligt. Kanske tufft, men jag trodde inte det skulle vara svårt att nå. Helt ärligt. Jag trodde det skulle gå, och ja,vi hade en fantastiskt början på året, men sedan dalade det:
     
    Två vinster i januari, två vinster i februari, en vinst och vår 120-placering i mars, tre vinster i april, en vinst och en placering i maj, inget i juni och juli, en vinst i augusti, två placeringar i september, inget i oktober, en placering i november men inget i december.
     
    Hade inte den där svackan kommit, som vi sedan dess kämpat skithårt med, så hade vi kunnat rulla runt på 120 och ändå känt att det är där vi hör hemma. Men här och nu så känns det långt ifrån så. Men vi fortsätter helt enkelt där vi slutade:
     
    Mål för 2017 är därför, med A:
    - "att kvala till 130", dvs sätta den andra nollan i 120. Men samtidigt är jag inte helt nöjd med det. Jag tycker att vi borde kunna sätta inte bara en, utan flera, nollrundor i 120. Så jag önskar att vi blir stadiga på 120 år 2017.
    - "att kvala till enstjärnig nivå i fälttälan". Vad som krävs då är två H100-rundor med max 20 straff (dvs t ex ett stopp, eller rätt mycket tidsfel - typ en minut över optimaltiden) och två felfria H100. Om jag fattat det rätt så "räcker" det med enbart två felfria H100..? Jag menar, man kan ju inte satsa på att rida på "max 20 straff" om man har möjlighet att gå nolla? Hm, jag har inte tillräckligt med kött på benen. Och dessutom, för att nå detta mål, så måste vi ut på fler fälttävlingar. Frågan är bara var, när och hur det skulle gå till pga orkar inte åka fyra timmar till en tävling och kommer jobba varannan helg sen. Så jag vill inte kalla detta för ett mål heller. Snarare ett önskemål, en riktlinje och... ett hopp, haha. *snälla, lilla häst begrip någon gång hur smalhinder fungerar* (Enstjärnig nivå är givetvis svårare i alla moment, och utöver svårigheterna i dressyren så är hinderhöjden i banhoppningen 115 och i terrängen 110 cm.)
     
    Eftersom målen med Aleccis är lite flytande så har jag inte satt upp några delmål/"halvårsmål" med henne. Vi kämpar på och tar det som det kommer. Men till att börja med så går Aleccis 100+110-klasser - i år igen, och vi börjar fälttävlanssäsongen med en H90 i Udden. Därefter är tanken att fortsätta i H100-klasserna. Jag kände ju förra året att det absolut är rimligt. Mer dressyrträning och mer träning på smala hinder så kommer det gå som en dans! *hoppet lever*
     
    Men så har jag ju två till hästar att träna, tävla och "jaga mål" med! Eftersom Sacke inte är min så tänker jag inte sätta upp stenhårda mål hit och dit. Däremot har jag helt klart lite tankar och önskemål att pricka av vissa steg i utvecklingstrappan.
     
    Sacke
    - har alla möjligheter att sätta en dubbelnolla i 110 cm innan juni är slut - dvs halvårsönskemål,
    - och borde kunna gå 115 cm i år med bra rundor.
     
    Latoya, Latoya, Latoya. Jag känner för det mesta "screw all press på unghästarna!" och vill bara glatt rulla på och göra vad som känns bra. Nästan för bra, och typ alldeles för lätt. (Om det ens kan bli för lätt.) Men hur mycket jag än vill, så är jag inte sådan. Det går inte att starta 80 cm när man vet att man kan göra det lika bra i 100 cm. Sen är det en optimist som ofta tycker att "man kan lika gärna prova 110..." typ och så är det igång. Det där jagandet av att få klättra i klasserna och SE utveckling. Men att ha hästen "i fas" (som jag egentligen tycker är för mycket. För mycket, för fort, för en ung liten stackars häst), är lika lite av ett mål, som det kan vända och vara ett mål.
     
    Därför känner jag mest att är hon lydig och mellan hjälperna så kan hon säkert gå 110-115, och möjligtvis 120 i slutet av året, men det kan lika gärna vara så att vi harvar runt i 100 cm hela året för att det är det som känns allra bäst långsiktigt.
     
    Vad jag vill? Att hon ska gå 120 i typ februari och vara med på allt en 5-åring kan vara med på. Men så är jag en glad amatör som OCKSÅ vill ha en häst i många år, och då betyder det absolut ingenting att höja hindren när hästen är fem år gammal. Maah, hemska sport till att utnyttja djuren maximalt utan baktanke/samvete.
     
    Nej, vet ni vad. Jag vågar inte sätta några mål med Latoya. Jag skiter i det. Tar det som det kommer. Sliter mitt hår om jag väljer fel väg, och klappar mig på axeln om jag lyckas stå emot hetsen. Där har vi det.
     
    Tråkigaste "mål-inlägget" ever. Men så blir det ibland. Jag tror jag vet mer vad jag vill till nästa år. Just nu känns mycket så avlägset.
     
    Den är ju bara en bäbis! (Försöker jag intala mig att hon INTE är... Går sådär.)

    Sopa rent framför din egen dörr först, korkskalle

    De "vänner" man har på facebook... Åh, jag kan inte låta bli att bli provocerad över den skit som delas! Det vanliga är rasistskräpet som regelbundet armbågar sig fram bland bråk i hästgrupper och polerade volvos i mitt flöde. Jag gör för det mesta vad jag kan i det läget, men vem orkar dra det lasset VARJE gång? Tyvärr är det inte jag. Viss skit faller mellan fingrarna.
     
    Men så har vi dessa korkskallar som delar rena felaktigheter i djurhanteringen. Mycket är fel. Mycket är tragiskt. Mycket är vedervärdigt och vidrigt på många plan. Men det är nästan uteslutande utomlands. Djurhantering och slakttransporter UTOMLANDS. Det är inte på något vis acceptabelt, utan vrider sig i hjärtat precis lika mycket. Men det är fortfarande inte de svenska djuren, med svensk hantering och svensk transport. Vi har lagar och regler som styr och djuren här är väldigt mycket mer värdefulla än vad de är i snudd på alla andra länder. Jag är så trött på den bullshit som sprids. Det är rena lögner. Fine, det är upp till dig om du vill äta kött eller inte, dricka mjölk eller inte, äta ägg eller inte.
     
    Genom att äta svenskt så har du gjort ett val - djuret på tallriken har mått bra, fått vara ute, haft kompisar och levt ett bra liv. En mjölkko VILL bli mjölkad. Men ja, den är framavlad. Precis som att islandshästen ser ut som den gör, hopphästen ser ut som den gör, dressyrhästen ser ut som den gör, och så vidare.
     
    Det hade kunnat räcka här. Men det gör ju inte det. Precis som flera andra (bl a Johanna i detta inlägg) har poängterat så är det helt orimligt att själv exploatera hästar för eget jävla nöjes skull; ridning, körning, avel, hagprydnad - you name it! Poängen i "det är inte naturligt för oss att dricka KAAALVVEEEENS mjölk" och "man kan äta annat än KÖÖÖÖÖTT" - av exakt samma anledning är det rätt mycket dubbelmoral att själv ställa in ett flock- och flyktdjur i en låda halva dygnet, och i en inhängad, i bästa fall(!), den andra halvan av dygnet. En stund om dagen ska det dessutom handla om en rätt ologisk aktivitet. Spring runt med huvudet i en fixerad position och gör cirklar, dra runt på en tlll ändamålet tillverkad grej som någon sitter på och på sätt och vis jagar hästen framför sig, eller hoppar utan logik över pinnar på höjden, "förgriper sig" på  (eller hur var det nu? morons) för att stoppa in lite väl utvalda spermier för att göra en ny individ att bruka efter önskemål, eller kanske bara ha den instängd för att titta på den? Lära den konster är ju också väldigt naturligt btw. Vifta med ett rep och djupt tro på att hästen är tankeläsare. För att inte snacka om skor. Eller för all del den läderutrusning som tydligen helt plötsligt är helt okej att använda i samband med att nyttja hästen för rent nöjes skull... Hm, jag tror jag hatar er, eller nej, jag hatar er. Vidriga äckel till att lita blint på en sak, och göra motsatsen utan att reflektera över det. Tvi.
     
    Mvh förtär svenskt kött, mjölk, bär inte päls men rider och hoppar över ologiska pinnar i min läderutrustning.
     
    Detta:
     
    ... är inte värre än detta:
    Jag är inte nöjd förrän du, som delar denna blaska, inte längre är hästägare alls. Faktiskt är jag inte nöjd förrän du inte längre är hund-, katt-, kanin-, eller någon som helst djurägare överhuvudtaget faktiskt.

    Upp på krigsstigen igen

    Alltså yes, detta gillar jag. Ni känner nog till "hen" Silverbjälke? Ett par som byggt upp en blogg med ett alias och alltså anonymt trakasserar sina egna ridelever, skryter om hur "hen" fått dem att börja gråta och även kommenterat - i bloggen - deras utseende (hur stor klyftan är bl a). Det har även funnits en och annan poäng också, tydligen, när det tagits upp olika heta debattämnen ur ridsporten som sport. Jag skiter dock i vilket, utan tycker att det är skit av just den anledning att de är anonyma och inte står för vad de skriver - oasvett om innehållet är "bra" eller dåligt, men värst när det är det sistnämnda såklart.
     
    Nu har nästa person (som förvisso också har ett svajigt cv) gått ut och bekräftat (dock utan synliga källor, men det finns källor ;)) med vem de är. Det har ju spekuerats sedan innan och jag hintade ju lite jag också. Fick då hot från självaste Silv-hen-bjälke att jag skulle bli polisanmäld och en det enda och en det andra, om jag inte tog bort inlägget, haha. Skulle tävla dagen efter och medan jag kopplade släpet så ringde jag själv glatt 11414 bara för att höra vad som gällde. (Förtal osv.) Eftersom jag inte hängt ut med namn och trodde mig ha mitt på det torra så kände jag för att dubbelkolla detta innan jag kunde stå på mig. Hade inte gjort något fel enligt polisen (som själv reagerade på denna fiktiva person och ansåg det denne höll på med rent olämpligt, kan tilläggas) så inlägget finns kvar och sjukt nog är det det första som kommer upp om man googlar på denna stjärna. Så den som vill läsa får ta det den vägen.
     
    Kan ju vara dumt att skriva namnen ändå, men att länka till någon annan borde väl inte vara riktigt lika dumt? -> Vem är Silverbjälke? <-
     
    En sak jag faktiskt reagerat på är stavning och formuleringarna på dennes blogg. De skiljer sig avsevärt. Antingen är det relativt normalt och ja, man ser vad det står och kan läsa. Eller så är det värre än en lågstadieklass som har skrivit med förbundna ögon. Råkar någon i fråga då ha en dålig dag? Eller är det så att det är fler (två) skribenter? ;)
     

    Planer

    Lördag, vilket för min del innebär tidig uppstigning för idag vankas nämligen löshoppning. Men först ut är Aleccis och vi ger det som sagt ett försök att inta dressyrängen för fortsatt läxträning. Därefter packar vi in Latoyahästen och ser vad hon tycker om att få springa och hoppa lite på egen hand. Nåväl, egen hand men med vägledning är väl närmare sanning.
     
    Så snabbt som möjligt efter detta tuffar den nybesiktiga vinterbilen till västkusten och jag ser fram emot en helg i storstaden. Inte egentligen storstaden, för den lockar inte direkt, men de som finns där lockar betydligt mer. Det är planen!
     
    Nästa vecka ser sedan ut som denna gjort; A hoppar en dag, tränar dressyr/"grundridning" en dag och sen försöker jag underhålla det vi lärt oss så bra jag kan resterande dagar. Släng in jogg-ish på raka spår där emellan och sedan siktar vi på att vara redo för en sista tävling innan året är slut. Därefter kommer jag inte hoppa A på några veckor, men tror vi kör på med den andra träningen tills vidare.
     
    Jag tänker litegrann på det där med träning och vila, som ju minst sagt varit i hetluften lite. Men nej, jag står kvar vid min känsla om denna vinterns upplägg; vila från (hopp)träning, men inte från motion. Det vi gör på träningen på marken (dressyr/grundridning) är att rida på 20 metersvolter där jag primärt ska hitta tajmingen mellan hjälperna. Svårighet; typ minus på ansträngade- och svårighetsskalan. Vi har lagt väääldigt mycket tid på fram- och bakdelsvändningar dessutom. Svettigt? Bara för min hjärna, inte för hästen. Nu har vi även börjat med att rida lite öppna. Det tar sig ändå, sakta men säkert. Men jaaaa, det är skitjobbigt att vara så kass på detta efter ändå väldigt många timmar i sadeln under mina levnadsår. Det är så himla svårt att "lära om".
     
    Målet är att jag ska kunna rida A i en uppvisningsdressyrform (dvs krökt nacke, svank och hela den biten) för att kunna klättra i fälttävlan. Men utan att dra hästis i munnen. Sen vadderar vi sittbenen och vinklar om bäckenet lite extra på våra andra pass, för att väga upp och förhoppningsvis kombinera detta en vacker dag.
     
    Jag är jättenöjd med den träning vi gör idag, och jag känner att det kommer hjälpa dels mig, men även Aleccis för att inte säga OSS tillsammans. Sedan är hela poängen att långsiktigt plocka det jag tror på - men som jag nämnt förr så är det ju så vi alla gör när vi kämpar på på egen hand. Var och en är ju salig på sin tro (filosofi) - stämmer sannolikt även i denna värld. Kanske kan be om lite film nästa träning? :)
     
    Äsch, vi alla gör ju vårt bästa. Jag glömmer ibland bort att jag gör det. Men hade jag fått önska så hade alla mina hästar gått som Pedro Torres hästar och jag själv ridit som den människan. Det är fan starquality for real och hållbar ridning på marken. Hästar som bär ryttaren, arbetar med sin kropp och ba, wow. Men jao, som hoppryttare är det ju inte riktigt den vägen som visat sig vara "rätt väg" om man ska hoppa högt, snabbt och vinna i den här grenen.
     
    Bildresultat för pedro torres    Bildresultat för pedro torres
    Aktiverad buk, vinklat bäcken, vinklade haser, sträckt överlinje, rak och icke-fixerad hals, (inga landsmärken så långt ögat kan nå), nacken som högsta punkt, och en svans som är bevittnar på att hästen använder sin kropp korrekt och där ryggen är "lyft". Aktiverad ("kort") muskel på ena sidan kroppen innebär sträckt ("lång") muskel på andra sidan kroppen; mage/rygg, biceps/triceps för att bara nämna två. Hästen gör som DU gör = att svanka borde vara straffbart ;)

    Det här är ingen modeblogg

    Jag är generellt inte intresserad av kläder. Inte det allra minsta. Men ibland krävs det uppdatering i garderoben oavsett om man vill eller inte. Fördelen med att vara vuxen må iaf vara att man inte växer så mycket mer. Iaf inte på längden... Så man kanske slipper köpa så mycket kläder framöver. Dessutom så slits de knappast ut heller because: "måste du alltid gå i ridkläder?" "Eh, JA?" Vad annars..? Problemet känns löst redan innan det uppkom. Men även om jag inte är intressead av kläder/mode, så sticker det ibland till i ögonen ändå. Okej, ärligt talat så "ser" jag inte ens vad någon har på sig. Hade inte märkt om någon gick i samma kläder en månad i sträck liksom. Men som sagt, ibland hajar jag till av någon anledning.
     
    Till exempel så hade jag problem med vad som fanns i affärerna för några år sedan. Allt, allt, ALLT var inspirerat av och hade som mål att förvandla alla som bar plagget till fjortisar. Oavsett ålder. Mycket hud skulle visas och så det klassiska skärpet under tuttarna, och tights, en jävla massa tights t ex. Allt var också producerat efter att passa magra stackare - vilket inte per automatik innebär att det är fel. Det är garanterat lika irriterande att hitta kläder som passar oavsett kroppsform för det är inte många som uppfyller "kraven" på längd, platt mage OCH "rätt" former. Vi snackar såklart brös och röv, för vem vill inte se ut som en vandrande sexleksak? (ÖH...) Okej, det spårade ur.
     
    Numera så kan man inte gå in en affär (eller ens glo utanför) utan att upptäcka att de bytt spår totalt. Nu är det 100% TANT som gäller. Vafan? Storblommigt, fluffigt och... jättefult. Haha, alltså vad är det här för skit?! Varför kan det inte finnas en fjortisavdelning, en tantavdelning och så en vanlig jävla könlös avdelning i mitten med svarta tjocktröjor och bekväma jeans? DÄR är mitt problem. Jag hatar antingen eller, jag hatar när någon annan bestämmer över andra generellt och mig specifikt. Tål det inte. Jajaja, klart man kan beställa kläder på nätet och köpa vad fan man vill. Eller handla "Fuck you, I drive a VOLVO"-tröjor på första bästa marknad. But still. Varför finns ingen valmöjlighet längre? Som tioåring kan du i alla fall välja mellan knallrosa gulligt fluff i form av hjärtan och stjärnor, och svart/blått badass-grävmaskiner och vapen. Är inte det bra? ":))))". (OBS IRONI)
     
    Jag gillar verkligen bilden nedan. Det syns inte särskilt väl hur jag är född; med vilka genitala delar så att säga, om jag är född med långt eller kort urinrör. Mer könlöshet till folket!
     
    Arbetskläder <3 Både snygga och praktiska.

    Backa bandet

    Haha, jag raderade förra inlägget för att jag tände till av missuppfattning, men part two behövde tydligen en uppföljning. Så för den som inte läst mitt bittra inlägg följer härmed ett frågetecken, men det bjuder jag på. Bloggen är trots allt min, och den är definitivt inte obligatorisk att ta del av. Varsågod.
     
    Jag tänkte hålla detta utanför bloggen, men here we go: det går kvarka utanför Vetlanda (vilket inte är någon hemlighet at all eftersom det är anmälningsplikt på kvarka), och i mitt flöde på facebook uppenbarar sig det värsta man fan kan tänka sig som aktiv tävlingsryttare: folk frågar såklart var det finns kvarka, och sedan kommer svaret. Det som (i denna icke källkritiska värld) ser ut som sanningen. Gårdsnamnet där mina hästar står är skrivet, med punkt och MED FUCKING KARTNÅL. Det är bland annat kamrater från hemmaklubben (det vill säga där jag och vi andra hopptränar) som diskuterade. (Men nej, det var aldrig någon tråkig stämning, bara frågetecken - och ingen beskyllde någon för något.)
     
    Nej, jag hade troligtvis inte brytt mig om jag hade haft tre Pärlor och tuffade runt i skogen. Men nu är det inte så. För jag far som ett jihu med mina hästar; tävling igår, löshoppning på lördag och ytterligare en tävling innan A är "klar" för i år, lägg där till träningstillfällen på t ex hemmaklubben. Att därför riskera att folk tror att jag åker runt med smittade hästar gjorde att jag gick in i försvarsställning direkt. Sen var det väl inte mer med det. Kvarkastallet finns i närheten, men det är INTE hos mig eller mina hästar, och kvarka är inte luftburet. Så när årets sista hoppträning blev inställd med kort varsel tog jag illa vid mig och trodde att det fortfarande ändå berodde på vad jag läst (och vad som även sagts öga till öga på anläggningen) - inte så kul rykte. Lackade ur pga det. (Men det var inte därför.) Det ena ledde till det andra i mitt utbrott, och sen hamnade jag i den här jäkla vintervilans spår igen, haha. Fick denna kommentar, och eftersom jag dränkte det förra inlägget så slänger jag in den här och drar vidare på spåret vila, och det scenario när ryttarna viftar av sitt dåliga samvete och skyller på att hästen behöver vila och att det är bra för den. Så, här är vi nu.
     
     
    När jag ser, hör, läser eller träffar andra så ser jag ungefär samma upplägg - säga vad man vill men det är min enda erfarenhet. Jag ser hästar som går typ lokalt (möjligtvis regionalt) och drar parallellen till ett upplägg där hästen rids i regel rakt fram på raka spår och får bära sig som de är födda till. I min värld är det det absolut mest skonsamma mot en häst att låta den motionera på raka spår. För att sedan ha en lydig häst är det inte ett optimalt upplägg, och om man vill satsa i sporten så är det direkt felaktig väg att gå (om man önskar någon form av utveckling), men JAG ser inte hur man ska vila hästar som går 110-ish och rullar på raka spår större delen av tiden. Detta då hästar är anpassade efter rörelse och vi många gånger har hästarna mycket stillastående i vår hästhantering. Detta är dessutom vilan som innebär att man knappt snuddar hästen jag syftar på - inte aktiv vila. JAG ser inte hur det skulle vara sunt att ställa av hästen när den egentligen inte blir ansträngd av arbetet den gör till vardags.
     
    Hästar med ett annat, tuffare arbete och upplägg - och betydligt andra mål i sporten, tränas inte bara annorlunda utan också hårdare. Det är i mina ögon likadant fast tvärtom att inte "avlasta" en sådan häst och låta den vila på ett eller annat (någorlunda aktivit) sätt. Eller för den delen en unghäst. Där är det allra, allra viktigast att vila hästen (vilket inte är någon nyhet).
     
    Konsekvenserna av att jag ställer av Aleccis är att hon blir tjock i benen för det första. För det andra blir hon ännu piggare och svår för mig att rida dvs det blir för mycket fart och för lite balans och allt annat viktigt, och det är defintivt inte sunt någonstans. Lägg sedan till att jag lider med hästarna när de blir uttråkade. Men ja, jag drar också ner på nivån av vår träning, men just motionen vill jag inte ta ifrån henne/dem.

    Hur kan jag ens känna förvåning?

    Nej, Hillary är inte heller guds bästa barn, men jag menar - ALLT - annat än Trump är "mindre dåligt". Detta tyckte jag i min enfald var så logiskt att jag inte ens varit så orolig. Jag kände att det KAN INTE bli Trump som står där uppe och viftar glatt efter röstningen. Kan inte. Det är omöjligt. Så dum kan ingen vara. Men jo, tydligen.
     
    Jag hade på något vis övertygat mig om att vi alla skulle ha gissat rätt på resultatet en dag som denna, så när jag klev upp i dag så kände jag... stor förvåning. Och sorg. RIP USA. Grab them by the pussy.
     
    Bildresultat för roosevelt trump grab them by the pussy
    Vilken jävla tragedi.

    Nej till detaljklippning

    Jag ser mig som en hoppryttare som "satsar så mycket jag kan", men jag vågar inte kalla det för satsning när någon som faktiskt satsar, hör. Tidigare har jag nämnt vad det är som gäller för min del, och jag står fortfarande kvar vid det; jag vill komma så långt jag kan, men utan att kompromissa bort det viktigaste i hästarnas liv. Det vill säga hela deras livsstil. All deras utevistelse, och kontakt med varandra. Rent konkret innebär detta att jag för allt i världen inte vill stoppa in mina hästar i box varje natt. Och defintivt inte med galler mellan varandra. Ohumant.
     
    Genom att de får vara ute hela tiden så får jag helt fantastiska hästar. Jag tror, och hoppas, att alla ser lyckliga, välmående hästar när de tittar på sina hästar men då ska vi veta att de är vanedjur. Ja, de "vill gå in" när klockan slår 13, 16, 18, 20, eller 23 - beroende på vad som alltid, alltid, alltid är planterat i dem. De "vill gå in" för att det finns mat där inne. Well, om så inte vore fallet; sluta mata hästen inne alternativt lämna samtliga dörrar öppna och se var hästen tar vägen efter den har ätit upp sitt mål (förutsatt att den inte är lärd att stanna kvar inne förstås). Jag över övertygad om att den inte kommer stanna kvar där inne. Sedan kanske inte alternativet (en otäckt liten hage) är drömmen heller, men i teorin - om alla hästar gick i flockar över stora, kuperade marker. Det finns inget snack. Jag tror inte på att den sportavlade dressyrhästen skulle få panik och blablabla. Vänj in den bara. Precis som den blir invand vid att gå i, i mina mått mätt, en sjukhage året runt. Men samtidigt - nej, den lider inte. Inte "aktivt" i alla fall. Man ska passa sig för att tycka synd om våra svenska, välmående djur. Även den mest puttinuttiga häst lever världens glassigaste liv jämfört med djuren utomlands. Det är värt att ha med när tankarna drar iväg.
     
    Pärla, som inte längre rids regelbundet utan är pensionär med sin ålder, får ha sin enoooorma päls i fred. Och även hovarna. I min värld är det en självklarthet att det naturliga kommer först om vi inte "brukar" hästen så den därför behöver en annan behandling. Det skulle inte falla mig in att klippa henne, om hon nu inte skulle få någon form av sjukdom i pälsen eller liknande. Jag sträcker mig dock så långt att jag möjligtvis kan tänka mig att klippa henne senare för att underlätta pälsfällningen för henne. Men that's it. Varför klippa hästen när det inte behövs? Hur man än vrider och vänder på det så är det sämre för hästen att gå klippt och täckad än vad det är att den har sin päls. Det gäller precis överallt förutom såklart när vi vill träna den. Sen är det ingen hemlighet att jag hellre hade haft henne klippt av rent estetiska, väldigt, väldigt egoistiska, skäl - och just därför kommer hon absolut inte klippas. Hon går ju inte heller skodd längre, av samma anledning. Hovarna mår bäst av att få vara som de blev tillverkade. Men bara till den grad att det fungerar. Hade det inte fungerat hade jag sett till fungerande alternativ, typ fortsatt sko eller skaffat sådana boots som täcker hela hoven.
     
    Att sedan ha hästar på lösdrift och kombinera amatör-hård träning är efter mina tio år inte så svårt det heller. Jag skulle givetvis ALDRIG i helvete ens fundera på att klippa hästens ben. Hästen kommer gå och stå i snö (förhoppningsvis, får jag väl ändå säga. Hellre snö än gegga...) i några månader - och den kommer nästan inte ifrån snön. Mina väljer i alla fall inte att gå in och stå och glo i lösdriften vintertid (det gör de endast på sommaren) - och skulle de göra det, så torkar de inte ändå. Det är för fuktigt i luften vintertid i den här delen av landet. Nu har hästen inga muskler nedanför "knät"/carpus, but still. Det är fortfarande en levande varelse med blodcirkulation och "levande material" - att sedan klippa bort dennes enda skydd är bara... brutalt. Faktiskt. Benen är fuktiga i stort sett hela vinterhalvåret, i all fall de "vintrigaste" månderna, och att därtill tvinga in snön inpå benen är inget jag skulle välja att utsätta mina djur för, när de som sagt går ute dygnet runt. Det är på sätt och vis tillräckligt illa att klippa resten av kroppen - men samtidigt är det inget jag funderar över alls. Kroppen klipps för att jag ska kunna träna och tävla. Benen sparas för att det inte påverkar träningen. Enkel matematik.
     
    Sedan att jag snarare påstår att det är en politisk ståndpunkt gör det bara roligt, tycker jag. Flickor ska inte behöva raka benen, duh. ":)"
     
    För att fortsätta på det estetiska planet är det dessutom det fulaste som finns att klippa benen på en häst av kallblodstyp - exempelvis fjordingar. De blir så gräsligt oproportionerliga att det borde vara straffbart, hehe. Spinkiga varmblodshästar är inte riktigt samma sak. Det är fortfarande onödigt, men det skär inte i proportionerna på samma vis.
     
    Men jag har väl också fallit för grupptrycket, eller något. Har ju tidigare sparat pälsen på hela hästens huvud, men numera klipper jag ganascherna - av just den anledning att det är snyggare så. Tragiskt att man blir så påverkad av ytlighet, men det är väl bara att sucka och konstatera. Ytligheten finns med oss överallt i samhället.
     
     

    Definitionen av "korrekt"

    Jag fick en kommentar på förra inlägget om hur jag tycker en dressyrhäst ska se ut på dressyrbanan. Det närmsta jag kan komma är denna fenomenala ryttaren Pedro Torres med sin fantastiska hingst Oxidado. Han tävlar WE så inte är det riktigt samma grej - men detta är en häst som är korrekt utbildad. Han bär sin ryttare.
     
    Nej, det är inte en dressyravlad sporthäst av varmblodsmodell utan Oxidado är en lusitano och har därför lättare för sig att komma till denna typ av arbete, vilket är värt att påpeka.
     
    Jag har hört folk uttala sig om att hästar skolade enligt denna skola skulle vara FETA. Man baserar det på den "djupa" magen och den maffiga kroppen. Kolla istället på hur musklerna används och att buken är ordentligt aktiverad. Kolla även på svansföringen som tydligt visar hur ryggraden med sina muskler är sträkta = lyfter upp (och bär) ryttaren genom ett vinkat bäcken. Låt också blicken fasta vid hästens bakben och då framför allt haserna. Hästen vinklar bakbenen, och haserna, och har därmed förskjutit vikten från fram till bak och bär med bakbenen. Lägg även märke till hästens resning. Det finns inget lansmärke. (Lansmärke = grop framför manken innan halsen "stiger" = tyder på "fusk").
     
    Det finns ingen identisk motsvarighet i dressyrsporten (än..?), men de som kommer närmast är Carl Hester och även Charlotte Dujardin (elev till CH om jag inte missminner mig) är i samma trakter. En annan input är att t ex piaff ska inte vara triangulerande (med djupt instuckna bakben in under hästkroppen) utan bärande med benen rakt ner där hästen blir en "rektangel" med sina ben och kropp.
     
    Tillbaka till Pedro. Nu tävlar han som sagt i WE, men detta (ffa början av första filmen) är väl så nära ren tävlingsdressyr vi kommer av de filmer jag hittat på honom. Kolla även vilken precision och power han är tillsammans med sin häst. Ridkonst.
     
     
     
     
    Nu är jag ju främst hoppryttare. Så att trolla med konster och allt vad det innebär är inte min grej ens från soffan. Däremot vet jag vad som är rätt och inte; vad man ska sträva efter och vad som är rent felaktigt, enligt hästens biomekanik - men om det ger en rörelse en 10:a eller en 1:a rör mig ärligt talat inte ett dugg. Vi vill alla hästarnas bästa, och det första steget i det läget är att försöka förstå hästkroppen och utgå från den när vi vill vidare i sporten (eller bara i hobbyaktiviterna).

    Nya sadeln och Latoyas små släktingar

    Nya sadeln är hemma och rätt koppjärn påbörjar snart sin resa hem till mig, från en kompis som inte bor i samma stad, via andra bekanta som ska på samma tävling i helgen. Vi pusslar lite, men sedan är vi såå jävla redo för hösten! En väldigt ny bekantskap är dessutom rätt bra på att övertala mig på att ge mig på H100 redan i Boxholm. Hmm, vi får väl se, haha. I vilket fall ska vi dit och träna nästa vecka (om det inte skulle bli inställt av någon anledning) så innan dess anmäler jag inte för jag vet inte om vi fegar och går på H90 eller om vi ger fullt och väljer H100. Vi är ju kvalade och klara, plus att A bara levererat felfria H90 hittills. Det är dressyren och smal-hinder som får mig att fundera på att skjuta fram debuten till senare i höst.
     
    Jag har fastnat i blup.se-träsket och fascineras över Latoyas små släktingar och deras prestationer. Alltså lyssna på det här;
     
    Latoyas mor, Nonsens K, är ju ingen "aktiv" tävlingshäst men har gått 110. Däremot har Latoyas mormor levererat på svårklass-nivå med bl a vinst i Lag-SM. Här kommer det roliga; Gucci var bara 157 cm hög! Det gillar jag! Inga hämningar pga mankhöjden minsann och den hästen kan inte direkt ha varit någon fegis. Gucci var efter Irco Marco som tävlade svår internationell hoppning i sju år med mängder av segrar och placeringar, samt deltog på EM; 162 cm i mankhöjd. (En parantes är att Latoyas halvsyster som också är undan Gucci, gjorde 140-debut med placering i början av juni. Kul!)
     
    Sedan har vi Latoyas morfar, som jag inte känner till sedan tidigare; Non Stop R. Han har också leverat i svårklass och har bland annat trevliga resultat redan som 6-åring där han gick till final i unghäst-VM och kom 3:a i Belgiska Mästerskapen för unga hästar. Mankhöjd? 162 cm, så likt Irco Marco, inte så jättemycket att komma med där heller alltså. Non stop R är efter Lux Z som placerade sig på OS i Sydney (och han var förvisso 168 cm).
     
    På Latoyas pappas sida hittar vi dels fadern i egen hög person (häst...) och med lite fler centimeter över havet; 169 cm. Han har bland annat en seger i något Estniskt Mästerskap ("Estnisk Champion") i bagaget. Men på hennes pappas sida är det mer "normalhöga" (vad nu definitionen av '"normalt" är) hästar, så det är på sätt och vis inte lika sensationellt, hehe.
     
    Det är synd att det inte är förrän nu, på typ 2010-talet, som det är betydligt vanligare med dokumentation från tävlingar. Det hade ju varit fantastiskt roligt om typ allt alla släktingar hade gjort hade funnits på film!
     

    En liten "aha-upplevelse"

    En ny bekantskap och vän från i våras skulle ner till mina trakter för att provrida en häst idag. Hon frågade om jag kunde/ville följa med, och eftersom det klaffade finfint med mitt dagsschema så blev det således provridning även för mig idag.
     
    Min kompis red fram hästen men bad mig börja hoppa den. Så vi bytte ryttare och jag kände på honom. Min uppfattning; lyssnade bra både fram och tillbaka, trevlig i munnen, man fick tänka på att bromsa enligt skolboken och bromsa med sits och lägga till lite hand. En gång fastnade jag i handen (planerade avbrottet dåligt) och då visade han en lite stark och "obrydd" sida där man snarare (med all rätt) stängde munnen och gick emot. Han var trevlig på marken. Lätt att svänga och lyssnade som sagt bra. Hoppade trevligt! Såklart man behöver en "inkörsperiod" så allt kan alltid bli bättre, man sprången var rena, balanserade och fina. Han var alltså en riktigt trevlig häst. Därefter bytte vi ryttare och min kompis tog några språng med honom. Frid och fröjd och sådär.
     
    Han var ändå betydligt större än det jag är van vid men kändes inte stor. Alltså inte "stor-stor". Klart han var, och även kändes, större än mina knappt 160-hästar, men man satt bra där uppe och han var snäll och gjorde glatt det han skulle. Nu var det ju inte jag som provade hästen i mitt ställe, men jag vill ändå få fram en känsla jag fick - tack vare denna provridning.
     
    Så långt hänger ni nog med, både i vad jag fick för uppfattning och känsla. Trevlig häst! Han kändes bättre än vad jag först "trott". Ja, han var definitionen av en "snäll valack" - något som absolut är en BRA häst, men inget som jag känner att jag vill ha. Inget som jag alls känner att jag letar efter när jag letar häst. Jag vill, som ni vet, ha betydligt mer ös, och charmen är att hästen ska ha lite lagom åsikter också för att det ska bli roligt att rida hästen varje dag.
     
    Det sjuka är att denna häst fick mig att förstå en sak. Det är en sådan här häst man "ska ha". Alltså om man vill komma någonstans. Träna, kämpa, träna mer och ge sig ut och tävla. Växa ihop och utvecklas tillsammans. En häst som är mer "lättriden" och som svarar så som en häst SKA svara. En häst som är bra för ens egen utveckling, i alla fall.
     
    Jag känner att jag skulle ha en sådan här häst. För min skull. För min ridnings skull. Och för min utvecklings skull. Aleccis är... motsatsen. Och som jag fått, och fortfarande får, kämpa. Men hon har något annat, som inte en sådan här häst har.
     
    Det var den insikt jag fick idag; detta är definitionen av en BRA häst. Sett till sporten. En schysst häst och som egentigen uppfyller alla krav en (ambitiös amatör?-)tävlingsryttare borde ha.
     
     
    När jag kom hem slogs jag av en annan tanke. Under mina år som ryttare har jag ridit ridskoleponnyer och -hästar, feta outbildade skogsponnyer, fina men gröna ungponnyer, islandshästar, en fin men "rostig" och bockig dressyrhäst, mina egna skogsponnys-som-jag-tränat-och-hopptävlat-med, andra ponnyer, en riktigt, riktigt skitsvår islandshäst som jag hade på tillridning (så nöjd med resutlatet dock <3), unghästar och så min älskade Aleccis (som praktiskt taget lärt mig allt jag kan, faktiskt). Så, ni ser ju vad som fattas? Jag har NOLL erfarenhet av, vad ska man säga, "rena" tävlingshästar. Som är redo för tävling vilken minut som helst; sett till både utbildning och kondition. Nu förstår jag.
     
    Men samtidigt vill jag inte bli missförstådd; jag vill inte ha något annat än det jag har. Absolut inte. Och skulle jag leta häst idag så hade jag inte valt någon sådan häst ändå. Det är bara vetskapen som precis slog mig. Och ja, nu vet jag att Aleccis definitivt inte är en "lätt" häst.
     
    Du och jag mot världen <3

    Två veckor kvar

    Det är två veckor kvar tills båda hästarna rids igång/rids som vanligt igen. Båda börjar gå på normalfart igen exakt samma dag. Det råkade visst bli så. Och det är därför jag har lite tråkigt nu, för det finns inte så mycket att rida på.
     
    Aleccis första tävling efter vilan kommer troligtvis bli helgen v 30. Först hade jag anmält henne till en fälttävlan, men fick tänka om. Dresyren är vår svagaste del, och utan att ens ha kunnat trimma någon dressyr och sedan ha en vecka på sig innan tävling är bara dumt och orättvist. Helgen därpå är det dessutom tänkt att hon ska gå Eksjö; anmäld till 110- och 120-klasser. Men vi får se hur jag gör väl på plats. Det är inte heller supersnällt att gå rätt in i 120-klasser (även om hon går 110 först) huxflux så därför blir det betydligt bättre att låta henne gå en lokal 100+110-tävling till att börja med. Som det ser ut nu så åker vi alltså på fredagen om dryft tre veckor och hoppar lågt och lätt.
     
    Latoyahästen kommer gå något passande längre fram, men jag har inte bokat in något mer exakt då jag inte vet hur hon kommer upplevas efter vilan. Jag tänker mig att hon gärna får gå någon P&J, därefter någon lokal start och troligtvis gissar jag att hon inte är redo för något Youngster-meeting pga orutin. I så fall skulle jag ha tänkt på det betydligt tidigare och tidigarelagt vilan. Men nu är det som det är, och istället ser jag fram emot P&J's och en lokal debut så småningom, som sagt.
     
    <3

    Strypsnara, sa du?

    Jag hade en askul kväll igår! Hämtade Nisse och så kollade vi på sista delen av bilspeedwayen. Sen tog vi raggen och avslutade med ett dansmaraton på en parkering. Så jävla roligt! Körde hem lite folk, tjötade med kompisar och sen, sen var klockan 03-03.30 och inte förrän då var jag hemma och i säng. Puuh, märks att man börjar bli gammal, haha.
     
    Idag väntar tömkörning av Aleccis med tillhörande massage efteråt. Japp, strypsnaran ska på. Ärligt talat. Det får mig att vilja klappa till folk (inte med mål att göra illa, utan med mål att stoppa in lite nya jävla vinklar och information!) när den trångsynta, lite lagom gammeldagsa vidriga dressyrsynen kommer fram. Som nu; att sätta en täckesgjord (...eller två) runt hästen för att påminna var den har sin kropp och hjälpa den på traven, att uppmuntra att göra rätt och hjälpa till med koordinationen - det ser tydligen ut som att hästen "blir strypt". Jomenvisst... Tjeena. Kom och känn på gjorden och upplev hur löst den sitter istället. Jag är inte den som är den, utan det är bara att komma. Jag visar gärna!
     
    Så slås jag istället av denna tanken. Det vi VET att hästar FAR ILLA AV - ifrågasätts inte?! Det vi vet att hästar INTE KAN ANDAS/SVÄLJA - det ser tydligen inte konstigt ut? Låt mig jämföra dessa bilder;
     
     
    Översta bilden är på Aleccis, med redskap (kalla det gärna inspänningar) i rätt ände; man vill hjälpa henne att använda sin kropp bakifrån och fram och påminner hästen om att den har bakben. (Det finns jättemycket att läsa om denna "metod" - både på internet i allmänhet men även facebook.) Jag har ett alternativ till inspänningar och det är de mer klassiska inspänningstyglarna. Ni känner alla till dem; det är de som tvingar hästen att med muskler som inte är avsedda för ändamålet fixera hals och huvud så att den hjälplöst ska böja på nacken. Som ett brev på posten kommer svank, låst ryck, raka haser och genom att gasa på den så kan du även kombinera detta med ett skadligt brutalt undertramp; för ett undertramp är ju sååååå önskvärt (NEJ, fel. Bärande bakben - dvs böjda haser, är önskvärt. Långt undertramp tyder på att hästen bara "skjuter på" och inte bär och är rent fusk och kommer leda till trasigheter).
     
    Jag vill inte hänga ut någon (mer än dressyrsporten som sådan att den uppmuntrar till vidrig ridning på hästens bekostnad) så valde därför att censurerara så mycket som möjligt. Men här är en bild, på en häst som stryps, och inte kan svälja. Mellanrummet mellan ganasch och hals, plus nosgrimman gör detta till en väldigt utsatt situation för hästen. Vad ser en klassiskt utbildad engelsk amatörryttare? Troligtvis en häst i "fin form". Det enda jag vill ha sagt med detta inlägg är att det är dags att vakna. Snälla, lägg lite mer empati i hästen. Men återigen; den som förtjänar skiten är hur tävlingsdressyren har utvecklats och även dagens domare. DÄR är problemet, inte i enstaka individer som utöver vad de tror är rätt (för att fel grejer premieras inne på banan).
     
     

    RSS 2.0