• START
  • OM MIG
  • ALECCIS
  • PÄRLA
  • LILLIS
  • Barn är satans avkommor

    Ju fler ungar som ploppar ut just nu, ju fler tillverkas! Alltså, det går någon jävla epidemi. Typ trend. (Eller så råkar jag vara i den ålder där de som inte väljer karriär, väljer att utöka familjen, och eftersom jag har mycket folk i min ålder i min umgängeskrets plus bekanta osv, så märker man av barnskaffandet på ett annat sätt än man gjorde för några år sedan.) Ju mer folk verkar intresserad av barn, desto mer känner jag avsky. Avsky mot hela det livet. "Förälder" - usch, jag kräks! Kan inte relatera alls. Tänk vilket straff att tvingas ta hand om mini-människor (eller vad det nu är) 24/7 de närmsta tjugo åren. Nej tack!
     
    Men det var inte dit jag skulle komma. Det är inget nytt att jag inte vill ha barn, detta inlägg kommer istället handla om något annat. Se det som ett försök till argument mot att skaffa barn, haha.
     
    Många, skrämmande många, föräldrar har ingen som helst realism i deras syn om barn. Barn i allmänhet, deras i synnerhet. De saknar dessutom allt vad "minne" heter, och kan inte för sitt liv förstå att det finns något annat än 100% GODHJÄRTAT i deras barn. De ser bara sina ungar som några änglar som aldrig ens skulle ge en ond blick till en fluga. Verkligheten; ungarna (JA, dina med!) är svin. Bråkar, ljuger, förvränger situationer till deras fördel, förstör, bråkar lite till och är tamejfan allt annat än godhjärtade. Låt mig ge några exempel från min egen skolgång. Samtliga är från 7-8-9F, japp, det var vår klass det.
     
    Vi var tre tjejer som höll ihop; en som platsade under kategorin "ansvarsfull", och så vi andra båda - som inte riktigt var där, haha. Hädanefter innebär pronomenet (kul ord i bestämd form haha) "vi" alltså jag och denna också så icke ansvarfulla kompis. (PS: Jag hoppas det är preskriberat.)
     
    Exempel 1: Landguiden.
    Vi skulle skriva ett varsitt rätt omfattande (för att vara på högstadiet i alla fall) arbete om ett land (tror jag det var). Jag minns att vi hade skrivit ut ett 30-40-tal papper var från Landguiden som vi skulle ha som grund i arbetet. Av någon oklar anledning (såhär i efterhand) var vi fria att sitta nästan var vi ville, och vi tog två bänkar på ovanvåningen utanför aulan, som vårt kontor.
    Det tog inte lång tid förrän vi började dumma oss och retas med varandra och ja, kort sagt så urartade det efter en stund och vips var alla våra totalt 70 blad utspridda så långt ögat kunde nå. Det var effektivt att kasta över dem över trappräcket, vill jag minnas ;) Som om inte detta vore nog så spatserade snart vaktmästaren förbi och sa några ord till de som spelade tv-spel på andra sidan det rätt stora rummet. Jag minns inte vem av oss det var, men när vaktmästaren sedan såg vår röra undrade han vad tusan vi höll på med, så sa en av oss "det var dom" varav den andra instämde och pekade mot tv-spelet. Gissa vilka som fick skäll? De ovetandes, oskyldiga tv-spelarna, såklart! (HAHAHA, men så elakt gjort! Vidrighetsskala: typ 9/10.)
     
    Exempel 2: Matteläxan.
    I åttan så bytte vi handledare. Det var en ny, och alltså rätt ung, tjej som skulle ta över vår klass och som även skulle undervisa oss i matte. Det var lite allmän tråkig attityd mellan henne och faktiskt större delen av klassen, men mest mellan henne och oss. Vi klickade inte, och gaddade ihop oss, precis som de flesta tonårstjejer gör. Jag minns inte exakt hur det började, men matteläxan kan inte ha varit särskilt högt prioriterat av oss. Någon gång nämnde hon att "ni gör ju ändå inte den", och veckan därpå så hade vi faktiskt inte gjort läxan. Inte för att bråka, utan för att vi helt enkelt hade viktigare (läs; roligare) saker att göra och den blev inte gjord. När vi skulle gå igenom läxan hade vi alltså inget att komma med. Hon frågade varför, och på ren reflex kom svaret; "du säger ju att vi ändå inte gör den". Konsekvens; tjabb med rektor och möte där läraren fick be OSS om ursäkt. (Rimligt? Inte alls! Vidrighetsskala: typ 8/10.)
     
    Exempel 3: Syslöjden.
    Åh, älskade syslöjden! Läraren föll för fjäsk och när vi märkte detta så var vi de slemmigaste av de slemmiga. Fick givetvis MVG. (Fast jag var fan kung i ämnet med! Syslöjd<3) Men vi var inte alltid dessa slemmiga drömelever... När vi körde fast, något var tråkigt/jobbigt eller liknande, så gick vi på upptäcktsfärd till rummet bredvid som var lite av en kombination av lager och kontor (well, ett bord, en stol, papper i någon pärm och ett par böcker och en kaffemugg - close enough). En gång fann vi en bok som lärarna emellan skrev och informerade varandra i. Vi läste, fnissade lite och kom på den briljanta idén att lämna ett eget meddelande! Vi skrev som de gjort tidigare och inledde sidan med "Hej *namn*", och sedan skrev vi något som vi tyckte var väldigt rimligt men ändå roligt. Vi var nöjda, stängde boken, la pennan bredvid och kollade runt lite till.
    Tills..! Jo, vi kom på att det nog inte alls var någon bra idé och ångrade oss, haha! Vi kunde inte direkt sudda, utan rev ut sidan. Såg att det syntes jättetydligt och fick lite lätt panik. Så vi slängde in boken i en garderob och gömde den under några tyger.
    Av någon skum anledning hade vi snart läraren hack i häl och hon undrade vad vi gjorde. Vi försökte väl ljuga ihop något. Snart undrade hon var boken var, och vi visste sååklaaart inte. Sedan säger hon något i stil med; "har ni gömt den?" och jag vet inte hur vi kom ur detta för jag minns hur hon sedan håller i boken men jag kan inte tänka mig att vi erkände. Hon bläddrar i den, och säger; "har ni skrivit i den, och sedan rivit ut sidan och gömt den?" (Eller om hon sa detta redan INNAN hon sett boken, det var nog så tror jag nu när jag tänker efter.) VA?! Vi stod som fågelholkar, men försökte väl fortsätta slingra oss (stabilt osv, HAHA, kass). När vi hade slutat sedan så kunde vi inte prata om något annat än hur fasen hon kunde veta EXAKT det vi gjorde, utan att hon var i närheten. Synsk?! (Okej, nu när jag är äldre kanske jag också fattar att det inte var så svårgissat, but still! Lite lägre på vidrighetesskalan detta, men fortfarande inte schysst, och inte okej att ljuga.)
     
    Exempel 4: Hissen.
    Hissen var till för funktionshindrade, såklart. Rätt uppenbart och ännu mer uppenbart att den inte ska röras av andra elever. Vad hände om man åkte hiss? Man fick skäll. Vi försökte alltså åka hiss så mycket som möjligt. (Vidrighetsskala att åka hiss: 0/10, vidrighetsskala att åka hiss som tillhör funktionshindrade: 10/10.)
     
    Exempel 5: (BONUS) Sankt Fisk.
    Okej, detta är inget vidrigt, utan bara ett bonusmaterial. Jag ÄLSKAR denna punkt. Drar fortfarande på smilbanden varje gång jag ser förkortningen "ST/st/s:t/st." i olika former. Ni känner till att "s:t" betyder? Sankt, som i sankt vad-de-nu-heter. Helgon? (Googlade, helgon it is! #välutbildad) Vet ni vad St också stod för; stekt. Så på matsedeln var det hädanefter "Sankt fisk, kokt potatis och kall sås", alltså ALLTID. Sankt fisk, sankt fisk, sankt fisk. St är också förkortning för "stora", så när ett gårdsnamn heter "st"... så blir det givetvis också "Sankt". Love it! Så enkelt, och så jävla roligt. Ligger för övrigt på minus-sidan på vidrighetsskalan. Så det är luuugnt.
     
    Så, vad lärde vi oss av detta? Barn är hemska. Och vidriga. Oftast samtidigt. Jag var inte direkt någon speciellt elak unge - men ändå var vi precis såhär! Nu gick vi ändå tre år i högstadiet, och dessa exempel är vad jag kunde komma på. Men ändå. Se poängen! Vi, rätt snälla ungar, var också as. ALLA ungar är as. Tänk på att det blir bra för jorden att inte skaffa barn; självsanering till slut. Nej men ärligt, föräldrar borde över lag sluta vara så jävla godtrogna. Ungarnas parti är tamejfan inte alltid rätt. De vinklar och vrider det till sin fördel. Klart det kan vara så också, men helvete heller att det är vad man borde utgå ifrån. Som om vi inte alla är lite av små as i grund och botten? Hur skulle det då kunna födas "rena" ungar? Nej, nej och nej. Jag vet i alla fall vart jag står i denna fråga, haha.
     
     
    Denna bild är klockren. Nu skulle dock inte mina föräldrar stå bakom mig i något av detta ovan, men bilden säger så mycket om hur hemsk skolan har blivit och hur det ser ut IDAG. Jag förstår att lärare knappt kan ha yrkesstolthet idag, för det finns inte längre någon stolthet i att vara lärare idag. (Tack vare att många föräldrar idag tror att deras ungar är änglar och "han/hon har minsann INTE gjort det eller det", blablabla, och tar barnets parti som om det vore någon jävla tävling och man skulle välja lag till fotbollen på rasten. Vuxnas parti vs barnens parti, där har vi det! Något som inte existerar idag.)

    Onsdag i hälsans tecken

    Vi kan ju låtsas att jag inte alls (hets)åt fyra (skitgoda!) vaniljbullar till frukost efter en helt okej köttbullesmörgås. Därefter bar det iväg till affären för att storhandla. Med en av alla bästa vänner i headset. Det är fint som fan att gadda ihop sig och spy över saker och ting i telefon. Typ som att barn är jobbiga och att det är så sjukt att folk frivilligt skaffar barn?! Kan inte fatta det. Helt sjukt. 85-90% av alla kvinnor skaffar barn. Helt jävla ofattbart. Varför ta livet av sig och bli en föräldra-maskin för, och många redan i vår ålder. Tragiskt... Ibland fick jag repetera min galla, för kompis ba; "jag hör inte vad du säger FÖR DET SKRIKER EN JÄVLA UNGE I BAKGRUNDEN", hahaha. Well, det var jag och en och annan småbarnsförälder som handlade strax efter åtta en onsdagsmorgon, kan man väl säga. Vi kom förresten fram till att det borde vara förbjudet att ta med barn ut i det "offentliga rummet", haha. Stäng in dem i ett bollhav någonstans bara så man slipper dem!
     
    Drog hem, packade upp varor och bytte om. Var sedan ute och sprang en liten sväng. Jao, med betoning på "liten". Mina knän (och kondis, höhö) är inte så bra, så jag vågade inte pressa järnet utan började med en 2,5 kilometers sväng. Ja, det var jobbigt i slutet, fast att det inte var så långt. Jag lärde mig sist och tänker inte ge allt jag har och lite till och springa tills jag spyr och dessutom vilse samt var sååå slut att jag inte ens kunde gå, eller knappt stå på benen. Fick ringa efter skjuts. Tror ni jag sprang mer efter det? Eh nej. Så nu provar jag igen. Ser vad knäna säger. Jag försökte hålla mig på gräskanten där det fanns och valde en grusad liten väg så gott det gick också.
     
    Nu multitaskar jag och har påbörjat en... wait for it... spenatlasagne! Eller ja, fuskvarianten. But still! Tänkte mig sparris(!!!!) och päron till den. Fasen vad höga förhoppningar jag har.
     
    Snart väntar ridning och sadelcheck. Blir en bra dag detta! (Köpte även rabarber och vaniljsås, så kan vara så att jag ger min lilla springtur fingret och svullar ikväll. Äsch, jag sprang inte för att banta. Hejhej onyttigheter - vill ni gifta er med mig?
     
    Bara för att Lillisen är saknad men ingen är gladare än jag att han får göra det han gör allra bäst <3
     
    För att förtydliga; JA jag "ogillar skarpt" barn. Barn som grupp. Barn som del av samhället. Barn som odefinierad massa i form av jobbiga, skrikande, klängande, hemska varelser. Nej, jag tycker inte illa om enskilda individer. Och ja, det finns några (enstaka!) barn där ute som jag tycker om. Men det är för att de är "små människor" och inte innefattas av mitt "ogillar-skarpt-barn":ande. Undantag bekräftar regeln.

    Magkänslan

    Tanken slog mig att det är rätt sjukt det där med magkänslan. Sjukt coolt, sjukt otäckt, sjukt... allting. Visst stämmer den ofta, och eftersom den just gjort/gör det så tar vi så mycket beslut utefter den. Eller ja, inte rakt av men att magkänslan finns med i själva beslutet är snarare mer regel än undantag.
     
    Just i mitt fall med Aleccis så har jag aldrig fått känslan av att det är fel på henne. Jag utesluter det inte, men jag kan verkligen inte påstå att jag haft känslan. Rätt eller fel, det är svårt att veta utan att ha kollat henne. Men jag har hela tiden varit övertygad om att felet är hos mig - och än så länge pekar allt (fortfarande) på det, men det återstår att se.
     
    Man tar ju hellre ett blodigt sår än denna ovisshet när man hamnar i en svacka och inte för sitt liv kan förstå vad felet är. Jag menar, dåliga dagar får ju alla ha. När det dock övergår till frågetecken. Usch, det suger.

    Jag är i vilket fall glad att det känns lovande med Aleccis igen. Hon är inte som en vanlig häst, även om man inte ser några skillnader när man tittar på henne. Försiktig är både en bra och mindre bra egenskap i de nna sport. Fina häst <3
     

    RSS 2.0